Rent intellektuellt förstår jag vikten av en träningsdagbok. Naturligtvis är det möjligt att få mer kvalitet i träningen om man dokumenterar vad man gjort, så att det är möjligt att gå tillbaka och påminna sig. Att filma och gå igenom är säkert ännu bättre än att skriva. Jag har försökt strukturera mitt dokumenterande flera gånger, och har planerat för en massa smarta sätt. Och sedan inte gjort det. Att filma tycker jag rent ut sagt är skitsvårt, dessutom tycker jag det är superläskigt att se mig själv på film. De gånger jag har filmat har jag inte ens kollat på filmen efteråt, om den inte skolat användas till något speciellt (som onlinekurs). Antagligen är det just det som gör det mediet så bra, dock, och jag vill inte förkasta det för egen del.
Att föra bok torde vara enklare. och jag har beslutat mig för att ge det en ärlig chans. Efter 21 gånger ska det ju bli en vana – bara 19 gånger kvar då.
Igår satte jag mig ner innan träningspasset (för att planera passen är ännu en svag sida hos mig själv, det är ganska ofta som jag bara tränar på, och även om det gått bra så vill jag att det ska gå ännu bättre. Ergo: planering) och skrev ned vad jag och killarna skulle träna på. Jag planerade för tiominutersblock och försökte tänka på vad vi behövde stärka i respektive moment, samt att faktiskt lägga dem i en smart ordningsföljd.
Gip fick träna fjärr, apport, hopp, rutan och fritt följ och Vill fick träna inkallning med ställande, metallen, rutan, hopp-apport och sättande under gång. För Gip var detta bästa möjliga ordning. Han har ingen etablerad negativ känsla för fjärren, utan den var finfin att ta i början. Kraftfulla uppsitt, mycket omvänt lockande och bra attityd. Apporten är något som han gillar och oftast gör bra, och det vi var tvungna att träna på var främst ingångarna med apporten i munnen – något han behöver bra energi för att göra bra. Tvåans hopp är ganska klurigt, ett sådant moment där han dels kan börja skälla för att han ska ut från mig, och dels måste lyssna. Men han var lagom trött när vi kom till det och kunde lära sig på ett samlat sätt. När det så blev dags för rutan hade han blåst ur sig det värsta och kunde springa snyggt och tyst och ställa sig utan allt för hög förväntan (då bugar han). Och det fria följet allra sist var kanske det bästa fria följ vi någonsin gjort. BRA känsla och BRA teknik. Så nöjd!
Vill däremot blir ju aldrig någonsin trött. Han kör på i hundranittio och det går aldrig långsammare. Han kan dock absolut gå omkring med en felaktig känsla i kroppen och då märks det. Till exempel om jag försöker lägga ut externbelöning, så tar det otroligt lång tid innan han slutar tänka på den (med försämrad prestation som följd). I hans fall är det av mycket större vikt vilka momentrutiner jag har, vilken belöning jag tänker ge och hur hans ingångskänsla är, än ordningen på träningspassen. Han vill gärna veta vad som väntar.
Eftersom jag fick en del ljud på Vill igår när jag bad honom upprepa (trots att han fick belöning emellan) så försökte jag idag med kedjeträning för att se om det skulle fungera bättre. Började med fritt följ – rutan – hopp apport – metall och det var katastrof. Ljud och ljud och ljud. Det som var lika igår och idag var att jag började med Gip, så antagligen har Vill suttit i bilen och laddat. Han är alltid på, men det kan vara det som fick honom över gränsen. I morgon ska han få börja, och han ska få börja med fjärrskiften, eftersom det är det moment han är mest samlad i. Titta så bra att jag hade dokumenterat träningen!
Slutsatsen blir i alla fall att det kändes himla bra att ha en tydlig struktur, framförallt för Gips träning, men det är antagligen ännu viktigare för Vill hur märkligt det än må låta. Jag ska försöka göra så här nu (även om inte varje träningspass kommer vara så här omfattande) och så får jag väl utvärdera min utvärdering om ett tag.
