I helgen som var var Vill och jag på kurs för Ditte Andersson och Heléne Lindström. Jag träffade dem för första gången i somras när de hyrts in till Villens kennelläger, och jag gillade direkt deras tänk och strategier. När så tillfälle gavs att gå en helgkurs så anmälde jag mig direkt. Jag har dessutom anmält mig och Vill till en tävlingslydnad/coachgrupp för Hélene , vilken kommer gå under sex tisdagar med början i april, och innan dess hoppas jag hinna med ett par privatlektioner för att hålla träningen kontinuerlig. Mycket Östergötland kommer det bli, med andra ord.
Vill är alltid rolig att träna med, han ställer alltid upp, gillar alla belöningar, tycker det mesta är roligt, älskar att jobba och gör alltid sitt bästa. Trots dessa synnerligen goda förutsättningar så har jag under en period känt att vår träning gått lite i stå. Jag hade räknat med att debutera trean ganska snart, och hade till och med anmält mig till en tävling men känner att vi inte var i fas med varandra, så jag strök oss. Nånstans har jag tänkt att det är för att vi inte har ordning på alla detaljer, Villen har en fin uthållighet och helhetstänk, men det där pillandet som blir i fjärr och ruta och vittring – där det är centimetrar och sekunder det handlar om, är inte hans starkaste sida. Han är snabb och yvig och showig, isället. Och så är det ju det där fria följet som jag bara tycker har blivit sämre med tiden. En frustration från både min och hans sida har byggts in.
Redan på lördagens första pass, faktiskt nästan första minutrarna på första passet, satte Ditte fingret på ett av våra problem. Nämligen: var är jag i belöningen? Jag langar pliktskyldigt in en godis i munnen på hunden, kanske utan att han ens begriper varför, och jag gör det på rutin. Detta beror på två saker: dels att han är så jäkla lätt att belöna att jag blir lat. Och dels för att jag fått en hel del hets och stress (och ljud) och då känner att jag måste dämpa. Och har kanske dämpat mig själv till den milda grad att jag är ute ur leken. Och hemma funkar det ju (eller ja, det gör det ju inte – då hade vi inte fått problem, och det hade inte känts som om vår träning gått i stå) men på kurs räcker det absolut inte. Så Vill sprang fram till andra hundar (!), gick och nosade och hade sig. Inte så konstigt att han hittar annat kul när hans matte bara levererar godis utan eftertanke. Till mitt försvar så vill jag dock säga att det nog bara – alltså som i ”bara” – är i fria följet jag blivit en skugga, i de andra (mycket roligare…) momenten är jag fortfarande mitt gamla jag. Med bibehållet intresse från hunden som resultat. Jaja, det ska inte vara glasklart även om det i efterhand känns så.
Så i stället för att träna stegförflyttningar under första passet, som jag tänkt, så backade vi bandet rejält och letade efter rätt knappar att trycka på. Det kan bli spännande även för en het hund, och utan att den lockas slå över. Till exempel gjorde vi en övning i fria följet där jag helt plöstligt sa ”vänta” och la ner en godis på golvet som Vill fick kika på, jag gick en bit fram och sa varsågod, medan han åt så gick jag en bit till och han fick söka sig in till sidan direkt, och där få belöning hos mig. Detta är ju dels lugnande och koncentrationshöjande (stanna, ha självkontroll nog att inte ta godiset) och roligt (springa in till min sida) och momentbyggande (hitta rätt position). Vi jobbade också en del med omvänt lockande, och attityden i omvänt lockande. Inga nyheter för oss direkt, men några nya detaljer lades in, och jag fick lite att fundera över (tex vill jag att han ska kolla på godiset eller mig i det omvända lockandet, till exempel. Jag har hela tiden tänkt att jag vill att han ska kolla på godiset, men det är ju inte självklart).
Lite fjärr hann vi med under lördagen också, och jag fick lite tips på att använda plattform på ett lite nytt sätt. Så det ska vi prova (vi hann inte det på lördagen).
Andra saker vi kollade på med Vill var att vara mer noga med ett belöningsord även när det levereras godis från handen. Jag har ett väl utvecklat system för leksak, samt matbelöningar i form av externbelöning, men från handen ger jag bara (förvisso med fingrarna på ett visst sätt, som betyder att de får ta godiset, till skillnad från om jag bara har godiset i handen, eller kör omvänd lockning) och det kanske blir otydligt för hunden. ”Vad exakt får jag godis för?” Och framförallt så kanske tanken är mer på belöningen än uppgiften, till skillnad på när ett ord/ljud kommer och det bara är att reagera på det. Jag har inte upplevt om det är nån skillnad när jag använt ett ord eller klicker i just det avseendet, och han har aldrig tagit godis ur min hand när jag inte haft för avsikt att ge, så jag har tyckt att det fungerat, men jag är inte rädd för att omvärdera. Klickern använder jag alltid i nyinlärning samt när det är små minidetaljer, men brukar inte ha den under långa beteenden som fritt följ. Och egentligen är väl inte belöningsord (varsågod och ät) och markör för ”exakt nu gjorde du rätt” precis samma sak. Det ena markerar beteendet och det andra säger nåt om belöningen i sig. Jag använder klicker och mina ljud som en kombination (nu gjorde du rätt – varsågod att ta för dig), men det går ju faktiskt att separera det. Jag får experimentera. Det jag vet är att Vill är en hund som inte ska lockas tänka för mycket själv (vilket Ditte också insåg och påpekade) utan som behöver ganska tydliga besked om vad som ska göras, och att han kan gå och tänka på belöningen det vet jag ju. Kan jag få honom att tänka uppgift bara genom en sån enkel grej (hehe, låter enkelt i alla fall!) så vore det ju suveränt. På det temat ska jag vara snabbare med att sätta ord på beteendena och träna en massa väntan. Inte heller det några nyheter, men bra att upprepa.
Andra saker Ditte pratade om (som inte var direkt riktat till mig och Vill) var vikten av att bjuda in hunden till oss, nyanserna i kroppsspråk som kan göra hela skillnaden (leenden och rynkade pannor), att vi blir granskande i vissa moment vilket kan störa hunden enormt, att självförtroendehöjande övningar, typ balansövningar, är viktigt och att inte glömma bort glädjen. Att vara seriös behöver inte betyda att man är allvarlig.
På söndagen bytte grupperna instruktör och vi hade Hélene i stället. Om jag var lite beklämd efter framförallt första passet på lördagen så kändes söndagspassen helt suveräna. Jag engagerade mig, Vill lämnade inte min sida en enda gång och vi kändes som det fantastiska team jag önskar oss att vara, och som vi för det mesta är. Härlig känsla när det behövdes som mest!
Hélene började med att prata om fyra delar som hon tycker är grundstenarna i träning: teknikfärdigheter, koncentration, säkerhet och jämnhet, och att när det är något som strular i träningen så är det oftast nåt av detta.
Jag hade bestämt mig för att träna ett fartmoment på förmiddagen för att få vara lite glada ihop och valde inkallning med ställande. Fick en hel del tips på hur vi kan komma vidare. Han har bra teknik – men det är tanken som är viktig. Antingen tänker han bak på bollen (om jag lagt den bakom honom) och då blir farten lidande även om ställandet blir kanon. Eller också tänker han framåt och då blir ställandet sämre. Återigen: att få Vill att tänka uppgift är min största utmaning helt klart. Vi hann med lite fjärr under första passet också och hann prova lite på plattform.
Andra passet körde vi först stegförflyttningar (bakåt) och det är så häftigt att se när en liten justering kan göra stor skillnad. Ganska teknisk övning, så jag måste verkligen tänka mig för innan jag går ut och kör det i eftermiddag. Bör inte heller vara några konstigheter. Sedan tränade vi fritt följ med fokus på flytet. Jag börjar bli trött på att höra att jag ska lita på mina hundar nu 😉 men det var uppgiften här också. Vill är duktig. Han kan gå långa sträckor, och i stället för att bekräfta med godis ofta så gör det intressant genom att gå i runda svängar. Inga skarpa hörn som kan bygga frustration (det är en teknisk träning som jag slipar på för sig) utan slalom, cirklar och åttor. Och gärna gå i massa olika tempon.
Hélene pratade dessutom en del om momentrutiner, uppgiftstänk (för människan), transporter och uppvärmning. Bra saker allt ihop. Jag kommer säkert komma tillbaka till de här två dagarna när jag smält allt (och hunnit gå igenom mina anteckningar – inte minst det jag skrivit om de andras pass, det var en rolig grupp jag hamnade i med många liknande utmaningar, vilket alltid är bra) men kort sagt så känns det KANON att team Vill är på banan igen. Jäklar vilken härlig hund jag har som bara ställer upp på precis allt!
