Det är klart att jag vill att alla momenten ska vara tiomässiga. Eller kanske till och med tolvmässiga, för att säkra att de blir tior på tävling. Eller? Gäller det i alla fall? Vill har svårt för fjärren. Det saknas inte engagemang, eller vilja. Inte heller tryck och förståelse för vad det jag vill, nästan. Däremot så saknas tekniken trots att vi nött och nött och nött. Vid dagens träning slog det mig att Vill kanske aldrig kommer kunna göra en perfekt fjärr. Han har inte samma snabba lilla kropp som tex Gip som är som gjord för snygga skiften. Vill kommer kanske alltid behöva justera tassarna för att kunna göra sig redo för nästa skifte. När han lägger sig så pekar hans bakben snett utåt, samma när han sätter sig (även och kanske framförallt utanför fjärren). Jag har noterat detta fenomen hos massor av tollare, tollare som även som vuxna sitter som valpar på skinkan med ena bakbenet rakt ut. Och med tanke på att just den här specifika tollaren är dubbelt så stor (nåja) som sina rasfränder, och inte den smidigaste av hundar, så kanske jag får vika lite på mina kriterier för att det inte ska bli fyllt med frustration från oss båda (vi är på god väg – i alla fall jag).
I reglerna för klass tre står ”Hund som förflyttar sig mer än en gång sin egen längd kan inte ges högre betyg än 6.” Nej, mer än sin egen längd flyttar han sig absolut inte. Det handlar om några centimeter när jag kommer ut på avstånd. Men jag vill ju ha det snygga, helt frysta tassar. Men ska jag tänka att jag vill ha en tia så kanske vi aldrig någonsin kommer till start. Ska jag nöja mig? Men att nöja sig är ju en dödssynd. Det sämsta man kan göra. Eller? Självklart tränar vi inte bara för att snabbt komma ut på tävling. Och självklart så går det att fortsätta träna och göra det bättre även sedan man börjat tävla. Men ska jag nöja mig för att gå vidare?
Jag har provat med alla möjliga olika metoder. Jag står framför och lockar, bakom och håller tassarna, med planka, med belöning bakom och framför, och mellan framtassarna. Några saker funkar bättre än andra.
Idag såg det ut så här (klicka på länken) när jag står en bit ifrån. Jag introducerade plattformen igår, och han hade lite svårt för underlaget, men det ska ju inte ha någon betydelse. Han kan göra skiftena bättre än så här – men ibland ser det även värre ut. Inte någon jämnhet i utförandet, vilket jag tror beror på att jag är inne och meckar och gör honom osäker på vad jag vill. Idag körde jag bara, och då blir det så här. Ska jag fortsätta försöka justera millimetrar på nära håll, eller ska jag bege mig utåt? Dagens stora fundering.
