Det roligaste med lydnadsträning tycker jag är alla detaljer som det går att nörda ner sig i. Det svåraste är att få de där detaljerna att ingå i och hålla för en helhet. Jag är väldigt bra på att fila på småsaker och missa den där större bilden. Be a splitter not a lumper, säger Bob Bailey och det betyder ju helt enkelt att inte klumpa ihop saker när man tränar, utan dela upp i delar och små steg. Det där är jag bra på. Jättebra. Men detaljer i all ära – om de aldrig sätts ihop i en helhet så kommer de aldrig leda nånstans.
I helgen har jag haft några träningspass dedikerade till helhetsträning. Jag gick ut innan och ställde i ordning planen – ställde upp rutan, plockade fram apporter, vittringspinnar, ställde ut koner, och till och med en ingång mellan två trafikkoner på planen. Monterade upp filmkameran och ställde in mobilen på tidtagning. Sen plockade jag ut Gip, värmde upp på vår parkering innan jag gick in på planen (kopplad), ställde upp vid en kon, kopplade loss, och körde hela tvåan (med platsen sist). Och blev förvånandsvärt nöjd med pysen! Han har ju naturligtvis gått hela programmet massa gånger förr, och denna gången kände jag verkligen att delarna höll för en fin helhet. Var han helt tyst? Nej. Men, han skällde bara i transporterna och inte i momenten. Och transporter är ju typiskt en sån sak som man (jag) tränar alldeles för sällan separat. När det kommer till transporter är jag en klassisk lumper – för jag gör det allra oftast när jag tränar helhet. Be a splitter, Jessica! Fjärren, som är sist, var nog den bästa fjärr han gjort. Och detta trots att vi enbart tränat uppsitten senaste tiden (eftersom han låser sig och ligger som en liten sten). En kedja är som bekant aldrig starkare än sin svagaste länk – och jag verkar ha smitt länkarna bra – utom dem vi inte tränat på!
Nå, mina två hundar är som bekant inte likadana, och när jag i stället tog ut Vill för att köra igenom hela trean så blev helt andra saker uppenbara. Han köper min tävlingsbelöning jättebra, så transporterna är inga problem. Däremot blev han superstörd av att inte veta vad tusan jag gjorde bakom ladan under platsen (inte så att han reste sig eller rörde sig, men efteråt vill han hemskt gärna dit och se vad som försigått bakom hans rygg). Jag funderar på hur han sett ut när vi tränat dold plats tidigare, har han varit lika nyfiken då? Har jag gjort på annat sätt? Idag var det så tydligt. En annan sak som blev tydligt är att jag måste värma upp på ett ställe och sen ta in honom till platsen för träning. Det var ju ingen nyhet, men jag har sett nyfikenheten på koner, bord, hinder etc som ett fenomen enbart för nya platser. Min träningsplan är han ju på varje dag – men ändå var rutans placering, konerna etc en svår störning för honom, något som gjorde att hela början av det fria följet var svajigt. Nya platser, nya saker. Själva momenten då? Jo, Vill har också massa fina detaljer som håller för helhet. Detaljer som kan kännas svajiga även när de brutits ut är det självfallet även i kedjan, verkligen inget konstigt. Så: mer detaljer, it is. Men andra! Hurra för det! 😉
