På tävling tycker jag att den ärligaste – men torftigaste – kritiken man kan få om ett nollat moment är ”kan ej moment”. För så är det ju. Hunden gör inte fel, den missar inte ett skifte för att det är skojigt, eller för att dumma sig, den missar för att den – vid detta specifika tillfälle – inte kan momentet.
Jag har varit och tävlat med Gip igen, och det finns massa bra att säga om en hel massa, men när det kommer till det fria följet så får jag ge oss kommentaren ”kan ej moment”.
Jag är ett stort fan av att inte fela hunden i träningen. Helst vill jag belöna det rätta och skita i det som går fel, och errorless learning är en modell som tilltalar mig mycket. Med två heta hundar blir ett oskyldigt ”oj oj” eller ett omtag ofta det som får det att pysa över och ofta – i fallet med mina två och speciellt Gip – leder detta ovillkorligen till ljudande.
Jag har således tränat på och inte felat, och eftersom ljuden blivit väldigt mycket färre och mindre så har jag tänkt att jag är på helt rätt väg. Jag har faktiskt varit väldigt nöjd med vår träning, och i och med Vills skada så har Gip fått träna ganska mycket lydnad senaste månaden. Och det har gått så bra att vi for på tävling.
Vi hade en BRA känsla innan. Detta är inte självklart med Gip, han kan stressa, vara ovillig att ta belöningar – och pipa. Men nu var han med direkt. Vi drog nummer ett (premiär för det) och jag var ganska nöjd med lotten. Tänkte att det kanske till och med var det bästa för mindre tid innan för mig att bli nervös och Gip att stressa upp sig. Det regnade på vägen men solen sken över tävlingsplatsen. Bra förutsättningar!
Gip låg jättefint på platsen (som jag kampanjat hårt de senaste veckorna!) och jag kände mig lugn. Så var det dags för vårt program och jag hade Gip med mig jättefint (något vi också kampanjat, ingångar på plan!). Vi ställde upp, jag kopplade loss, sa fot och han kändes helt perfekt. Till första halten där jag startade med ett ”fot” och han svarade med ett vrål. Och sedan skällde han sig igenom hela fria följet… Vad i hela fridens namn! Han har ju varit så tyst och så fin det sista. Kanske nåt litet gläfs men inte alls så här. Jag blev både förvånad och besviken.
Men kanske är det så att han inte kan momentet. Kanske tror han verkligen att det är fritt följ med skall? Resten av momenten var nämligen tysta!
När jag i början av sommaren var på lydnadsläger för Heidi Billkvam så var Vills ljudande det genomgående temat. Vid tredje passet frågade hon försynt om jag helt enkelt sagt till honom att vara tyst? Nej, det har jag ju inte. Men provade då – med strålande resultat. Han verkade helt enkelt bara säga ”Jaha, tyst alltså? Ok!”. (Nåja, inte fullt så enkelt, men typ.) Men Gip är inte Vill, deras ljud är inte samma ljud, orsakerna är helt olika. Och om jag kan säga till Vill (nej nej, inte obehagligt alls, inget sånt) så är Gip mycket känsligare. Ett omtag av rutan (alltså att jag kör rutan två gånger på varandra) kan vara nog för honom att missta det för felande – och ljudandet är ett faktum. Men, om han nu tror att det ingår skall i momentet? Och att detta accentueras på tävling, för att han har lätt till ljud och därmed tar till det när han tycker situationen är ovan? Om jag bara kunde berätta för honom att du, om du är tyst så är det rätt. Bara genom att säga till?
Med Gip är det alltid en balansgång. Han kan bli låg och långsam och ovillig och han kan bli het och vesselsnabb och ljudande. På träning har han senaste tiden allt oftare känts mitt emellan – alltså så jag strävar efter, och har han fallit över på någon sida så har det snarare varit åt det lugna hållet, vilket jag tycker är nästan lika tråkigt som ljudandet, trots att jag inser att det kanske är bättre i nuläget. Däremot kommer han inte klara klass tre, och absolut inte eliten, när han är sådan. Men för att ta oss dit måste han vara tyst.
Bland guldkornen på tävlingen finns naturligtvis också det faktum att vi båda hade roligt, skällandet till trots. Det är det övergripande målet, och utan det kan det faktiskt kvitta. Det är också det enda drivmedel jag behöver för att tycka att det är värt att fortsätta.
Till nästa tävling ska jag:
– Tänka tvärt om – om det går. Berätta när han gör fel (i detta avseendet), och hitta ett sätt att göra det så han fortfarande känner peppen. Och då handkar det om att även små ljud får konsekvens.
– Träna sjuuukt mycket kedjor, framförallt långa fotgåenden, så att han blir trygg i att belöning kommer.
– Träna mer på olika brukshundklubbar framförallt när det är öppen träning
– Se till att flytta den förväntade belöningspunkten, framförallt i fortgåendet.
– Och faktiskt – börja träna fart igen. Han har blivit lugnare, men också långsammare. Idag orkade han inte de sista momenten.
Alla bilderna är tagna av Sofia Fridolfsson!
