Diskussioner på Facebook och i andra sociala medier blir ofta hätska och snedvridna. Jag brukar försöka hålla mig ifrån dem, åsikterna är ofta starka och det lilla utrymme som medges ger inte tillräckligt för att föra en vettig dialog. Jag kan läsa dem dock, jag gillar att hålla mig àjour med vad som diskuteras, inte minst i hundvärlden. I sommar har en grupp på fb handlat väldigt mycket om problemhundsutredare. Eller hundpsykologer. Eller hundbeteendeanalytiker. Eller vad man nu väljer att kalla sig. De som är tveksamma verkar för det mesta vara det för att de inte vet vad det innebär. Vaddå, ligger hunden på soffan och pratar om sina problem med sin mamma, eller vad? Några verkar blanda ihop det med djurpratare (människor som hävdar att de kan kommunicera med djur på telepatisk väg), och några säger att det inte alls finns, och att det inte finns utbildningar för att bli hundpsykolog.
Men jodå, utbildningar finns. Problemet är att det inte är en skyddad titel (vilket väldigt få yrken i Sverige är) och således kan alla kalla sig hundpsykolog. Men om du går till någon som kallar sig gitarrlärare utan att ens ha hållit i en gitarr, så blir i alla fall inga oskyldiga drabbade. På sin höjd släkt och vänners öron. Om du går till någon som har begränsade kunskaper om hundar, så kan det få värre konsekvenser. En del som kallar sig hundpsykologer/problemhundsutredare osv lever dessutom på gamla meriter. De säger saker som man trodde var sant för 20 år sedan (och ännu längre sedan), och har inte hängt med i utvecklingen. En del av dessa utbildar dessutom andra människor som i sin tur för denna ”kunskap” vidare. Både när man letar instruktör och hundpsykolog är det klokt att titta på vilka utbildningar vederbörande gått, och när de gått dem. Kolla också efter buzzwords som rang, dominans, ledarskap, ”som tiken gör” – om de är vanligt förekommande på hemsidan, så dra öronen åt dig. Då har du kommit till någon som inte har koll på den senaste vetenskapen, tyvärr ofta med metoder som inte speglar modern djursyn. Och hunden blir kanske tyst och lugn – men till vilket pris?
Så hur går det till då, när du får hjälp av en hundpsykolog? Det ser säkert olika ut, men hos mig är detta vanligaste scenariot: familjen – hund/ar och människa/or – kommer hit (ibland kommer jag till dig). Vi börjar med att prata, och vanligast är att hunden då får vänta i bilen (om familjen kommit hit), om den är trygg med det. Eftersom majoriteten av de som vänder sig till mig gör det för att hunden har diverse rädslor som ibland yttrar sig som aggressivitet så är det lugnast för alla inblandade om de tvåbenta först får redogöra med ord för vad problemet är. När jag ställt mina frågor om sånt som är relevant för att lösa problemet, så ger jag – utifrån berättelsen – instruktioner för hur de ska ta ut hunden. Vanligt är att vi börjar med att gå en promenad tillsammans, så att jag får se hur hunden beter sig. Vi jobbar med hunden och sedan får hunden antingen vila i bilen eller följa med in medan jag pratar om det framtida arbetet och vi börjar utarbeta en handlingsplan. Oftast, men inte alltid, behövs fler besök.
Inget hokuspokus, inget flum, inga ”energier” utan konkreta råd om hur bete sig i olika situationer. Inte svårare än så!
