Igår kväll grät jag mig till söms, igen. Det har blivit många sådana insomningar denna sommaren, sorgen efter Boo förändras med tiden, men den är stark, påtaglig och levande. Jag tittar på bilder på henne, har hela mobilen full, och jag tittar på dem varje dag. Tittar och tittar och saknar. Lever resten av livet lite halvdant, skrattar och tränar pojkarna och håller kurser och gör allt jag ska. Men en del av mig är ständigt i sorgen. Jag intalar mig att Boo var speciell och att min sorg är unik, och det är klart hon VAR speciell och min sorg ÄR unik. Lika speciell som alla andra hundar, var hon, och lika unik som alla andras sorger är min.
Det har gått tio veckor sedan hon försvann, och igår plockade jag av gammal vana fram tre ben till hundarna. Hennes koppel, selar och halsband är ihoppackade och ligger i en låda i min klädkammare. Vi har fortfarande inte fått upp hyllan där vi ska ställa hennes aska (som vi så småningom ska sprida ut någonstans, men det steget orkar jag inte tänka på ännu) utan den står på byrån i mitt arbetsrum.
Livet är enklare utan Boo. Ja, jag kan erkänna det, livet är enklare utan Boo. Killarna är de mest lättsamma kompisar man kan önska sig och även om de kräver saker som Boo aldrig krävde, även om de är aktiva och även om de märks på andra sätt än hon märktes, så är de enklare. Jag behöver inte oroa mig och vara på spänn. Vi kan slå med flugsmälla och använda skohorn, och lämna ytterdörren öppen.
Boo var världens bästa sällskapshund. Hon älskade sin soffa och sin familj. Kvällar med mys, långa promenader i skogen, busa med killarna, äta mat och ett och annat träningspass. Det var saker hon älskade. Killarna är av annan sort, de struntar i bus med varandra, de skippar soffmys för träning och även om de är gosiga och tillfredställda så är de livsnjutare på ett annat sätt. Varken sämre eller bättre. Enklare, men jobbigare. Kräver av mig men på ett annat sätt.
Jag saknar Boo så det gör ont i hela kroppen. Det är svårt att andas och det sticker i hårbotten och jag tror hjärtat ska stanna. Jag saknar att se henne leka med Gip, höra hennes ljud som hon gjorde när hon liksom fångade fotbollen med kroppen, se hennes fantastiska kropp i rörelse, kroppen som förrådde henne och gjorde ont, men som ytligt var perfekt. Se den sammetsblanka pälsen skina när musklerna spelade. Höra henne andas och sucka i soffan, se hennes uppfodrande blick när hon ville något.
Jag saknar hennes knasighet. Hur hon tiggde genom att göra cirkuskonster, hennes bästa trick, hennes aktivitet. Jag saknar gå på promenad med någon som uppskattar det, som levde i nuet och som njöt av varje tass som sattes ner i mjuk mossa, som inte ville ha nåt av mig utan som var sig själv nog.
Jag saknar att ha henne ligga tungt på mina fötter, saknar att ha henne att självklart ta störst plats i soffan. Saknar att ge henne godis, saknar hennes stora öron och punkten i pannan som jag älskade att pussa. Jag saknar hennes tassar, hennes nos och hennes svans. Jag vill aldrig mera ha en hund som Boo, men jag saknar Boo så det gör ont.
