Warning: Creating default object from empty value in /storage/content/38/140338/motiveradehundar.se/public_html/wp-content/themes/skeptical/functions/admin-hooks.php on line 160

Träning, tävling, rehab och magkänsla

10438162_10153030320034358_117281465264334680_n

För några veckor sedan var Vill och jag hos Annika Falkenberg på Hundverksta´n eftersom alla veterinärbesök denna sommaren inte gett något att gå på. Han har varit halt till och från sedan i slutet av juni, han har röntgats två gånger utan resultat, prover för borrelia och tollarsjukan har tagits och visat negativt (phu!), han har gått i vattentrask, fått akupunktur, laserbehandling, vilat, gått på rimadyl (först två veckor och sedan tre veckor), tränats försiktigt, träffat ortoped och klämts på från alla håll och kanter. Allt det där kunde jag ju bara struntat i och gått direkt på nån som kan det här med hundars rörelse (nå – nu hade vi svart på vitt att det inte var nåt muskulärt eller nån sjukdom, så det var ju inte bortkastat så, men tiden…).

IMG_8052

För nästan ett halvår sen träffade Vill en massör som direkt sa att han hade spänningar i nacken. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag tagit henne på stort allvar och gjort något redan då, eller ännu hellre: lyssnat på min magkänsla när jag i juli FÖRRA året tog honom till veterinär för att han kändes “skum”. Jag har halvt på allvar, halvt skämtsamt sagt att våra problem i fjärren nog beror på att han är konstruerad fel – och jag borde lyssnat på mig själv.

10525850_10153030318859358_7062208929749787767_n

Han är inte felkonstruerad, men däremot så har han så stora spänningar i kroppen att han faktiskt inte rör sig rätt. Därav hältan. Efter ett par veckor där största utmaningen har varit att hålla honom lugn (eftersom han spänner alla muskler när han blir upphetsad) och göra några till synes enkla övningar samt ge massage varje kväll märker jag stor skillnad. Plötsligt sitter han inte med benen (speciellt det vänstra) pekande rakt ut, han tar ut steget när han springer och han verkar – paradoxalt nog, trots att han är sorgligt uttråkad – lugnare i kroppen. Om en vecka ska vi tillbaka till Annika och jag hoppas med hela mitt hjärta att vi kommer få klartecken att så smått börja träna igen, för fy för den lede vad jag saknar att träna med Vill. Dock förbereder jag mig på att ett sånt besked inte kommer förrän om ytterligare en tid.

10502201_10153030319799358_1292792837481842938_n

Inget ont som inte för något gott med sig, brukar man säga, och i detta fallet är det Gips träning som fått sig ett uppsving. Inte för att jag inte brukar träna honom, men med all fokus har lydnaden nått en ny nivå. I alla fall träningsmässigt, på tävling har vi fortfarande en bra bit kvar innan vi kan prestera tillsammans.

Vi var och tävlade i helgen och uppladdningen var bästa möjliga. Jag hade besökt tävlingsplatsen ett par gånger innan (har lärt känna ett supertrevligt gäng där som jag börjat träna med. Trevliga och duktiga på att både träna egna hundar och agera träningskompisar) och första gången var Gip helt opepp. Jag fick flashbacks till 2012 när känslan var som allra sämst och på vägen hem var jag både ledsen och uppgiven. Men vi återkom veckan efter och då var han sitt allra spralligaste och gladaste jag, och jag hade en go känsla när jag åkte till tävlingen, och jag kände att jag följt det som jag skrev om efter förra tävlingen ganska bra i alla fall.

10534426_10153030319844358_516670545918063955_n

På tävlingsdagen steg jag upp i ottan och gick ut och vallade. Gip brukar alltid känna sig tuff och tillfreds efter vi varit i fårhagen så jag hoppades han kunde bära med sig den känslan. Vi var på plats i god tid eftersom vi skulle hejja på Anna och Alice som debuterade i ettan, vilka startade före oss. Gip fick gå en promenad, busa med Alice, vara med i klubbstugan både när ettan och tvåan lottades, sitta lite i bilen och innan start köra ett låååångt fritt följ. Till nästa gång kan jag skruva ner uppvärmningen några hack – han var förvisso tyst (YAY!) på fria följet med orkade inte resten. Vi fick superdåligt betyg på fria följet men han var med och han var tyst. Läggandet var fint, men fick ge två dkn innan han satte sig upp. När jag skulle skicka till rutan hade han full fokus på två skator som hoppade omkring precis bakom (Gip bryr sig aldrig om sånt annars så det tog mig lite på sängen) och han hamnade utanför. Dum som jag är så försökte jag dirigera om honom inte bara en gång utan tre, och då blir han ju osäker, jag vet ju det. Och då kommer andra kategorin ljud… Apport och hopp var okej, men när jag skulle lägga honom på fjärren så låg han på sniskan och orkade inte. Med nollor på både ruta och fjärr så var det ingen idé att chansa på platsen som var sist (han behöver fokuserade muskler för att orka komma ihåg sin uppgift där och det tror jag inte han hade). Jag försöker verkligen vara glad och nöjd över att det primära målet uppnåddes men jag ÄR less och besviken på att vi bara kan prestera på träning. Han är ju så jädra go och härlig och jag vet att han har potential att bli bra om jag bara lyckas kanalisera all den där spralliga energin ut i uppgiften.

10436014_10153030318609358_4729396683656858658_n (2)

Igår träffade jag träningsgänget igen och han var superduperpepp! Och det var han redan i söndags när jag tränade. Och idag. Så nu fixar han att träna MYCKET lydnad, han blir inte seg och ovillig av ett sånt upplägg, vilket han blivit tidigare, så det är en stor seger. Det jag fokuserar på till nästa tävling är att träna mellanlånga kedjor borta. Jag har en tendens att antingen “köra igenom” hela programmet med komendering alternativt göra det busenkelt för att “ge honom en bra upplevelse” när jag tränar borta, och det är ju så korkat så klockorna stannar. Så klart så tror han då att antingen får man belöning direkt, eller så dröjer det ett bra tag… Inte konstigt att han inte orkar då. Eftersom Gip faktiskt tycker att träning är kul ska ska dessutom börja göra det mycket svårare. Detaljer och bäbisövningar där de behövs – absolut – men gå vidare och träna för de högre klasserna. Då kommer ju nästa klass 2-tävling kännas enkel, hoppas jag. Två andra bra saker som vi gör är att jag börjat köra med en externbelöning i en ryggsäck för att få bort duttandet på min ficka, och samtidigt göra honom trygg i att den finns där – inget att oroa sig för, samt att föra honom lös in på plan. Det funkade över förväntan på tävlingen, och gör övergången mycket smidigare.

10456116_10153030321239358_9065070259955268149_nBilderna är från alla roliga träningar och läger vi varit på i sommar, tack till fotograferna att jag få använda dem (Fia Fridolfsson, Åsa Jacobsson med flera).

No comments yet.

Leave a Reply