I tisdags var Vill och jag på sista tillfället på Maria Brandels tävlingskurs (sista tillfället för denna gången – alla anmälde sig på stört till en eventuell fortsättning, och jag hoppas dessutom på en valpkurs för Teslas räkning, så mer Maria blir det!). När jag anmälde mig till kursen var Vill fit for fight, jag var säker på att vi skulle vara uppflyttade i eliten vid kursens början (nä, säker kan man så klart aldrig vara) och jag såg fram emot att gå kurs på hög nivå där dessutom jag och Vill var på hög nivå. I stället föregicks första tillfället av fyra månaders nästan-vila, vid första tillfället hade Vill ingen aning om någonting, andra tillfället fick vi ägna enbart åt ljud och fokus och trots att jag fått extremt bra träningshjälp (och säkert är tillbaka på banan extremt mycket snabbare tack vare det) så har det känts surt att vara tillägnad bebisuppgifter. Jag är dock extremt glad att jag inte avbokade, vilket jag övervägde göra inför första tillfället. Tvärtom hoppade jag ju på en tvådagarskurs mellan andra och tredje tillfället, vilket också var bra. Men ändå – gött är det att det i tisdags äntligen kändes som vi kunde börja träna annat än ljud. Men låt oss inte gå händelserna i förväg.
Vid samlingen meddelade Maria att vi skulle ha en tävling. Lottning, börja med sitt i grupp, ha två ringar och värma upp utanför, förbereda oss i ”slussen” och kort och gott göra det så tävlingslikt som möjligt. Med ett litet undantag – vi fick lov att hjälpa hundarna exakt så mycket som behövdes. Vilket innebar att någon gick helt tävlingsmässigt och någon använde tex target i rutan. Och jag körde lugnt och långt omvänt lockande mitt i alla moment. Eftersom Vill kändes hetare än hetast bestämde jag mig för att premiera stadgan (för att inte få startljud) först och främst.
Vi började med en inkallning (jag lämnade Vill, körde OL på avstånd, och gick tillbaka och hämtade honom). Satt fint, var tyst. Sedan en fjärr där jag kunde hjälpt honom mer, och kört OL ännu längre, fått honom att tänka bakåt. Alternativt bara kört ligg-sitt-ligg. Vi är mitt i tragglandet av fjärren (igen…) och borde inte nött på den lilla förståelse han har. Efter det var det hoppapport och jag lät Vill springa ut och hämta metallen. Han kändes jättefin och gjorde det snyggt ända tills jag langade fram ett OL när han satt i position, varpå han spottade ut apporten. Bra info, som det heter. Sista momentet i denna ringen var apporteringsdirigering där jag helt enkelt bara ställde honom vid konen och belönade stadgan. När vi var på väg ut sa Maria till mig att ta ännu längre tid på mig vid nästa ring. Inte bara få honom att se lugn och tyst ut utan faktiskt VARA det också.
Nästa ring (efter de andra hundarna gjort första delen) började med Zat. Jag hade bestämt mig för att göra ett skifte (sitt) och sedan jobba på fotgåendet. Han satte sig jättefint, men rörde sig när jag gick förbi honom. Han har extremt svårt för att jag rör mig så han inte ser (se föregående inlägg), och det som är svårt på träning, well – omöjligt på (tränings)tävling. Dumt av mig. Sedan var det vittringen och jag kände mig ganska trygg på att detta är i alla fall en sak han kan – trots att det var extremt länge sedan vi tränade det, aldrig tränat det i den hallen och det var ännu längre sedan någon annan la ut. Vi ställde upp, jag vände mig. Han satt tryggt. Jag skickade inte från helt fullt avstånd utan gick nån meter närmare. Han går ut söker, plockar och kommer in. Så himla fint! Så glad att få visa att han faktiskt kan nåt. <3 Efter det var det rutan som var placerad precis mot läktaren. Trots target stannade han vid första bandet, men tog min omdirigering superfint, helt tyst! La honom och gick fram, stärkte stadgan med OL innan jag gick vidare. Kallade inte in utan hämtade. Och så allra sist var det fritt följ. Det ljudligaste av alla ljudliga moment – eller? Till min stora lycka kändes han så himla himla fin! Jag stärkte upp med OL vid två tillfällen men han gick och gick och gick. Något svajig position, men det var faktiskt bara ljudet jag var intresserad av. Var beredd på att ta till åtgärder (OL) så fort han började frusta (första steget mot ljud) men det kom inget sånt. UNDERBART!
Summa summarum: lång (som i jättelång. Och svår.) uppvärmning är kanske vad som krävs. Vill blev ju bara bättre ju längre tiden gick. Det är ju en fantastisk egenskap, när man tänker på det (förutom att det kräver att jag går upp mitt i natten för att värma upp inför tävling 😉 ). Jag måste våga ta min tid även inne på plan. Tanken är att det omvända lockandet ska kunna användas som en blixtsnabb påminnelse om fokus och koncentration, men för att det ska fungera så MÅSTE jag låta det framkalla den känslan vid varje tillfälle det används redan idag. Även om det innebär att Vill får sitta still i två minuter. Vid utvärderingen efteråt sa Maria också att jag måste lugna mer, hjälpa mer MEN inte släppa på kriterierna, dvs vi är faktiskt redo att ta nästa steg och faktiskt börja träna på delar och hela moment. Halleluja!
En hund som Vill fixar ingen slaskträning. Jag kan inte gå ut och ”köra lite lydnad” för att han ska bli trött eller nöjd. Varje sekund på plan kräver att jag jobbar med honom, och minsta sak som släpps igenom kommer straffa sig. Han ÄR duktig, han HAR sjukt fina saker, och det som gör honom svår är ju det som gör honom bra: han har en arbets- och belöningsmotivation som heter duga, det är ju den som pyser över. Med rätt belöningsstrategier kommer vi kunna gå långt, jag är helt säker på det, så länge jag mäktar hålla i tömmarna och styra. Och såna här one by one-övningar (lyckas på första försöket) är superbra för oss, för då har vi (precis som på tävling) bara en enda chans att göra rätt. Och det kräver att jag är på tårna, gör rätt förberedelser och ger förutsättningar för att det ska lyckas. För hunden min är så himla, himla fin!
