Warning: Creating default object from empty value in /storage/content/38/140338/motiveradehundar.se/public_html/wp-content/themes/skeptical/functions/admin-hooks.php on line 160

Vem är du, lille vän?

IMG_6948

Tesla fyller 12 veckor i morgon, och jag svär att de där benen växer så man kan se det. Plötsligt var han ingen liten korv längre utan en långbent, gänglig unghund. Nå, han är extremt mycket valp fortfarande, men han är slank och snygg. Kom på mig själv flera gånger igår att tänka just “snygg”. Det har jag inte tänkt innan, då har det mest varit naaaw. Han är ganska lillgammal till sättet, och har varit hela tiden. “Redig” som en av mina kursdeltagare alltid beskriver sin hund. Men det finns också en jäkla humor i den valpen, och en massa bus. Jag tycker det är så intressant med hundars personlighet. Vill har ju ett extremt seriöst drag. Det var det jag föll för först hos tollarna, efter att ha lärt känna hans moster Qvicka. Man töntar sig inte när man tränar. Allt är på allvar och han ger ju järnet till 200 procent oavsett vad det är vi tränar. Det är ju det som gör honom så bra – och det som gör honom så svår eftersom det för med sig en massa stress som i Vills fall yttrar sig som ljud (och muskelspänningar). Jag brukar sällan shejpa Vill nu för tiden, han blir så uppvarvad och tänker alldeles för mycket (och gör ännu mer). Jag visar honom vad jag vill, använder tydliga hjälper så som targets och omvänt lockande, och det gör honom bekvämare i situationen. Han shejpades väldigt mycket som valp och unghund  och är supersmart och snabb på att förstå. Dessutom lever ju tänket kvar – han har en massa ansvar i träningen, men jag tillrättalägger en hel del, och ger honom många chanser att lyckas. Han är ändå inte en hund som blir passiv (vilket ju är nackdelen med en hund som lär sig att det lönar sig att låta matte ta initiativen) utan han är väldigt aktiv och på ändå. Han försöker alltid klura ut vad som ger belöningen, och då hjälper jag honom till lugn genom att berätta vad jag vill. Å andra sidan har han ju hela den där lufspersonligheten också. Massa massa massa kärlek som bara vill vara nära och mysa och som knorrar och njuter. När han kommer till en i soffan och liksom välter över en för att han inte kan vara nog nära. Eller för den delen när han bara måste sno en leksak under träning och springa omkring med.  Och så är han en buffel, en hanig retrieverpojke som tar för sig av livet, och pinkar och snarkar och slickar och badar och frustar. Han går all in även där.

Gip är, som alltid, svårare att sätta fingret på. Har Gip humor? Man kan lätt ta honom för klassens clown som vill få alla andra att skratta. Han är genomsnäll, och kanske lite töntig. Jag trodde han var rädd för fåren, men mer erfarna ögon säger att han nog mest är lat – han gör det som lönar sig på enklast möjliga sätt, och varför putta på den tacka som tjorvar när man kan putta på en annan (och den tjorvande följer med), och detsamma kanske gäller när han släpper leksaken när en annan hund närmar sig. Vill inte ha konflikter och går hellre undan än bråkar. Å andra sidan så kan han säga till – han försvarar sin mat om det behövs, och det gör mig glad att han morrar när nån av de andra kommer för nära hans ben. Men det är med väldigt lite pondus, och han tittar gärna på mig direkt han morrat. Ber om hjälp, och så lite förebrående “Kolla, hjälp mig, så det slipper bli så här”. Tesla hänger med sylvassa tänder runt hans hals (ja, han har fått sår…) och han piper bara ynkligt. Vill säger till ordentligt, han satte reglerna redan första dagarna. “Lyssna på mig!” och det gör att Tesla och Vill är superpolare. De har ett klart och tydligt språk, Vill kan låta Tesla göra en hel massa för han vet att han blir lyssnad på när han verkligen vill nåt. Gip släpper också in valpen i lek, och idag på förmiddagen har de lekt länge och jättefint, både ute och inne, utan att Gip förvandlats till kampleksak. Men har han humor? Kanske. Han har inte det seriösa som Vill har i träningen. Han ger inte hundra procent om det inte är nåt han tycker är roligt. Han kan, och älskar, springa fort, men det är inte säkert att han gör det och även om det är efter den älskade bollen så släpper han den direkt om nån annan gör anspråk på den. Han kampar som en galning med människor, och hans vekhet? snällhet? yttrar sig enbart i förhållande till andra hundar. Han vill nog gärna leka och ta i, men något hindrar honom. Detta hjärtan av guld gör honom till världens bästa storebror, och han kommer bli en strålande terapihund, eftersom han är genuint social och genuint snäll även mot människor. Det är inget fjäskigt eller osäkert i hans beteende. Han är bara snäll. Och han kan också hitta på bus, såsom att sno kattmaten eller springa i skogen så snabbt att man tror att målet är att spränga ljudbarriären, eller hämta leksaker till förbannelse. Jag hoppas att min ambition att träna tricks kan göra honom mer lättsam – och att vallningen kan göra honom mer seriös. För de liksom jag som är ett Buffy-fan så påminner han en hel del om Xander. Och ibland om Andrew. Lite nördig och geeky sådär. Gillar tjejer men det slutar med att de blir bästa vänner i stället.

Hittills så känns det som Tesla har det bästa av alla dragen. Han är både seriös och lättsam. Snäll men inte mesig. Nyfiken men inte dumdristig. Glad i saker och mat men utan resursförsvar. Gillar närhet men utan osäkerhet och separationsångest. Under de senaste dagarna har vi tränat en massa shejpingövningar och det lossnade ganska snabbt – han trodde ju efter ett “sittpass” att det var “sitt” som betydde belöning, men bjuder nu friskt. Han är rolig för han tänker efter och provar sig fram. Han har spontant bjudit på en rad skojiga saker och han är himla duktig på att generalisera. Jag har ju tyckt det varit tråkigt att Gip och Vill inte leker med varandra så mycket, men Tesla leker lika mycket med båda, och brottas med båda men jagar även Gip (det Gip helst vill). Jag ser i hundleken att han har en fart och kroppskontroll som han inte uppvisar i vår träning, men jag tror på Susan Garretts DASH-filosofi (desire, accuracy, speed, habitat) och tror att när han vet vad jag vill så kommer farten på köpet. Med det sagt: självklart ska vi träna både fart och stadga! Men just nu är det lusten att träna och leka, och förståelsen för själva konceptet (göra för att få) som är det viktiga. Med Tesla försöker jag vara i nuet så mycket jag bara kan och se vem han ÄR för stunden.

 

 

 

 

No comments yet.

Leave a Reply