Som ett led i den uppshapade lydnadsplanen ser jag över mina momentrutiner och kommandon. Vill har lätt för att skilja på olika ord, och han fastnar inte i förutfattade meningar – om han hoppat hindret och jag säger snurra så snurrar han, inga problem. Detta är något positivt – om nåt skulle se annorlunda ut på tävlingsplanen så bryr han sig inte. Han lyssnar på vad jag har att säga. Men det har ju också en sida till, detta myntet, och det är att Vill kan bli kreativ och chansa. Att ha en hund som är öppen i huvudet är jättebra – MEN då vill jag samtidigt göra honom trygg i uppgiften så att det inte blir några tveksamheter. Om vinden viner, högtalare spelar musik eller vad det nu kan vara som gör att han inte hör så vill jag inte att han ska gissa utan så långt det är möjligt faktiskt veta vad som gäller. Jag har inte momentrutiner på alla moment. I apporteringsmomenten är överlämnandet av apporten tecken nog, vittringen är så specifik med att jag står med ryggen åt personen som lägger ut pinnarna att det är momentförberedelse nog. Hoppet är också jättetydligt för honom, inga tveksamheter där.
De moment jag har fungerande momentrutin är också de som funkar bäst. De ovan, rutan och fria följet känner jag mig trygg i att det inte blir några missförstånd. Gruppmomenten är ju också så specifika att det inte borde vara någon tveksamhet vad som ska göras, men eftersom jag håller på att träna in en haka i backen så kan jag lika gärna säkra det ytterligare. Det skadar ju inte. Sitt i grupp har aldrig trasslat, Vill har mycket lätt för att sitta. Retrievers!
Så. Då återstår bara ligg/sitt/stå under gång (sättandet i trean och z:at i elit), inkallning med ställande samt fjärren. Både fjärren och inkallning med ställande är moment som ger mig gråa hår med den lille orangea. Jag får återkomma med lösningen ;-).
Läggande/ställande/sättande under gång (och ännu mera z) är som upplagd för missförstånd. Man ställer upp, oftast direkt efter fria följet, hunden kanske inte ens har uppfattat att fria följet är över, och det är inte mycket som skiljer. Han missuppfattade läggandet när han tävlade ettan, men annars har han haft bra på det. Tills nu, på träning. Kanske för att jag kampanjat z:at och varit otydlig. Jag vet inte. Hur som helst så klurar jag på hur jag kan göra det så tydligt som möjligt. Byta ut ”fot” mot ett annat ord är nog vettigt, för att göra honom beredd på att han måste lyssna. Jag funderade på att säga ”sitt” när han satte sig inför momentet, men det känns som att bara lösa saken till lydnadsklass tre – i eliten vill jag ju inte att han ska tänka ”sitt” utan ”lyssna”.
En fara med att blanda in en massa nytt är ju att det blir ännu mer förvirrande under en period. Jag måste utvärdera och se vad som fungerar för oss, i bästa fall funkar det, i värsta fall blir han förvirrad. Kanske kommer han inte ens begripa vad det är jag pysslar med och strunta i det.
