Gip är hemma igen. Han har varit iväg en månad och tränat agility med en kompis i Skåne, men sedan en vecka tillbaka är han hemma. Han har haft det dunderkul på kollot! Lekt med hundar och människor, sprungit fort, hoppat högt, tränat och stått i, och gjort stora framsteg på agilityplan! Men. Gip är en liten bonnhund. Han är en känslig pys som inte är som alla andra, och han är sig inte riktigt lik nu när han är hemma.
Jag har försökt klura på vad det kan bero på, han har ju extremt lätt att falla in i stress och osäkerhet och som alla vet så kan även ”positiv” stress vara skadlig. Jag tror helt enkelt att det blivit för mycket av det goda för honom. Han är van vid vårt ganska coola liv, där hundarna springer fritt på gården, tuggar ben, där han hjälper till med fårjobb i begränsad skala (det blir ganska lite med så få får) och där han hänger med på aktiviteter med andningspauser emellan.
Denna veckan har han följt mig som en skugga och varit olycklig om han så bara lämnats i bilen. När Anders kom hem över helgen (han jobbar i Norge i veckorna) så var Gip som en klisterlapp på honom. Det är lätt att projicera sina egna känslor på hunden och tänka att han tyckte det var hemskt att lämnas bort, att han känner sig sviken, att han är rädd att förlora oss igen. Jag tror dock inte det är fallet alls, jag tror att Gip haft superkul, men att han inte helt kan hantera det.
Gip ÄR en speciell hund. Alla älskar Gip, från gammal till ung. Han är en helt otroligt social kille, som helst bara vill mingla hela dagarna. Jag vet nog ingen annan hund som är så genuint intresserad av bara sällskap, där allt annat är av underordnad betydelse (allt utom fåren, det är bara i fårhagen som han skiter i att hälsa på hundar och människor). Jag trodde ju att det skulle göra honom till en perfekt terapihund, men jag har fått tänka om där också. För den sociala sidan blir honom övermäktig och det blir en stressfaktor.
Jag har gjort så många omstarter med den hunden att det inte ens är roligt. Vi har gång på gång försökt oss på agility, lydnad, seriös vallning, freestyle och så terapihundsarbetet, men det klickar inte. Det enda han är riktigt grym på är specialsök, och där är han helt fantastisk. Där kräver han ingen stöttning, där blir han inte osäker, där ljudar han inte, där är han lugn, trygg och metodisk. Och genast kommer prestationsmänniskan i mig fram och jag vill göra nåt på _riktigt_. Men. Nä. Jag ska inte. Jag ska se till Gip i första hand. Och han har inget att bevisa.
Just nu fokuserar vi på att få tillbaka den trygga, lugna, spralliga, glada Gip som vi är vana vid. Det betyder massa nosarbete, vallning, bentugg, sömn, gos och motion. Sånt som är viktigt för Gip. Inte sånt som är viktigt för att bevisa något. Som min vän Anna så klokt sa igår: ett bra hundliv måste ändå vara viktigast. Och Gips hundliv blir inte bättre av att jag försöker pressa fram resultat. Inte mitt liv heller, för den delen. Sen får vi se vad som händer, men just nu måste jag släppa alla krav och njuta av min fina hund.
Bilderna är tagna en härlig dag i juni i år.
