Foto: Anders Lönnberg
För ett tag sedan fick jag en kommentar från en bekant om att hon var förvånad att jag inte kommit längre med Gip, med tanke på hur mycket vi tränar. Längre resultatmässigt på tävling alltså. Jäklar vad sårad jag blev. För visst finns tankarna där, i mina mörkare stunder – en tre och halvtårig BORDER COLLIE som bara precis klarat ett förstapris i lydnadsklass ett. Vad säger det om mig som tränare? Förvisso så ägnade jag massa tid hans första år på annat än lydnad – vi tränade ju faktiskt mest agility och specialsök. Och spår. Och lite sök. Och tricks. Och massa grunder och bra och ha-saker. Men nej, på räls har det inte gått. För några dagar sedan var det en man som frågade vad Gip var för ras, och när jag svarade BORDER COLLIE så sa han ”Jaha, då är den bra på lydnad då!”. För med BORDER COLLIE är ju allt så lätt. De kommer förprogrammerade och färdiga och det är egentligen bara att vänta in tiomånadersdagen om du vill tävla lydnad och ett och ett halvtårsdagen om du vill tävla agility – och om du ska valla så behöver du inte vänta alls. Eller?
Foto: Anette Bergfeldt
Jag ska inte sticka under stol med att man får – eller kan få – en del gratis med en border collie, mer med en del än med andra, och även med Gip är det vissa saker som varit väldigt enkla. Han hade redan som valp ett jättebra föremålsintresse och älskade och älskar att leka, och det helst tillsammans med mig. En superviktig och bra egenskap! Han har fina och samlade rörelser, och jättebra kroppskontroll. Både leken och kroppskontrollen har vi naturligtvis tränat på, men mycket av det fanns där (om man jämför med Boos fullkomliga ointresse av föremål och lek, och Vills något yvigare kroppsspråk, så ser jag en markant skillnad). Dessutom har han massa andra kvaliteter som jag värdesätter, naturligtvis. Han är världens i särklass snällaste hund, superenkel i vardagen och alltid vänlig, gullig och rolig. Jag har hittills inte träffat någon som inte älskar Gip, oavsett om de gillar hundar eller ej. Men han har inte varit speciellt enkel att träna, och det finns en social försiktighet som man måste trampa varsamt kring.
Det tog lång tid innan han fick en aktivitetsnivå som höll för ett helt träningspass. Som liten så gick han mellan fokus och totalt ofokus på en sekund. Han visade ingenting – tills han sprang och snodde någons leksak. När han blev könsmogen så sprang han och kissade i stället. Han zoomade ut, och oavsett vad vi gjorde, eller hur bra belöningar jag hade så var det svårt att hitta hans ”go”. Och om han är gjord för att jobba 24 timmar per dygn så visar han fortfarande inte det, men nu äntligen håller han ihop längre, betydligt längre. Den låga aktivitetsnivån gjorde också att han blev störningskänslig. Plötsligt uppdykande saker stör honom fortfarande, men han zoomar inte ut längre. Oftast inte i alla fall. Den där snällheten, som jag värdesätter, ställer ibland till det – och hundar som låter när han tränar är det värsta han vet. Då slutar han och går undan.
Vi tävlade lydnad för första gången när Gip var lite drygt ett och ett halvt. Jag tycker inte att det är en direkt gammal hund, men med en BORDER COLLIE så verkar det det ses som det. Tre tävlingar hann vi med innan han fyllt två – och det gick sämre och sämre för varje gång. När jag tänker tillbaka på det hela så var det många saker som störde honom – min nervositet, andra hundar, andra förare som lät och gormade på sina hundar – och han var inte mogen för uppgiften. Så vi tog ett 14 månaders uppehåll, där jag gav mig tusan på att ändra Gips känsla. Vi tränade massa agility (igen, och igen konstaterade jag att det är inget för mig), vi försökte oss på freestyle och massa andra saker. Men mest tränade vi på att träna. Att inte ge upp. Vi tränade fart och jag jobbade massor med stressnivåer (att försöka få upp stressnivån – aktivitetsnivån – litegrann). Jag körde korta pass, och såg till att känslan var där hela tiden. Jag bytte under en period till ett högenergifoder, och jag plockade bort alla leksaker utom de vi använde vid träning. Jag gav all mat i träning, och nästan inget i skål. Och så vidare. Jag jobbade stenhårt på att få träningen med mig att bli det bästa i livet. Och lyckades. Lyckades faktiskt jättebra! Allt detta i kombination med att Gip dels blev äldre och säkrare, och dels det faktum att han förra sensommaren fick egna får vilket gjorde under med hans arbetsvilja/fokus/kalla det vad du vill, har gjort att jag idag har en hund som är skitrolig att jobba med. Han är rask och kvick och pepp. Men naturligtvis finns det smolk i glädjebägaren – jag har fått en hund som låter (detta har jag tagit upp i massa blogginlägg redan, bara att leta!) och den fantastiska förmågan att bara dra sig undan och sova en hel dag som han hade innan har gått förlorad (så klart). Så nu jobbar jag för att återfinna balansen så att aktivitetsnivån blir helt rätt. Jag vill ha en aktiv hund – inte en stressad hund. Inom kort ska vi ge oss på lydnadsklass två, och om Gip bara kan tänka sig att tycka om själva tävlingssituationen så är jag övertygad om att vi kommer kunna gå riktigt långt. Men på räls – nä, det har det verkligen inte gått.
