Mitt internet senaste tiden har varit – om man är lite välvillig – skakigt. Jag har kunnat ta mig in via mobilen, ibland, men oftast inte. Att blogga på de premisserna låter sig inte göras. Tur man kan träna hund utan att skriva om det! Och sammanfatta i efterhand.
Senaste tidens projekt har varit väldigt olika för de olika hundarna, vilket är roligt men lite slitsamt. Kräver mycket av en när man inte bara gör olika saker utan dessutom ibland med helt motsatta kriterier. För lilleman har mesta tiden gått ut på att skapa relation oss emellan, miljöträna, socialisera och lägga grunder för träningsförståelse, lek och samvaro. Han är ett matvrak av episka proportioner och han har ett jävla humör, för att uttrycka det milt. Han är också ganska – nej väldigt – hetsig, och snabb som en vessla. Men han är också gosig, snabblärd, rolig och en gladskit! Väldigt rolig att ha att göra med. Största utmaningen är helt klart att vara stilla, framförallt när Gip gör nåt som Vill vill. Och Vill vill en hel massa: äta, leka, ha Just Det Där Benet/Leksaken/Sockan/Sovplatsen/Maten/Whatever som Gip tagit som sitt. Fram till igår såg Gip bara lidande ut och lämnade ifrån sig vad det nu var (alternativt fann sig i att ha en tollare hängande i halsskinnet/leksaken/benet/sockan. Ja, ni fattar.) Igår sa han i alla fall ifrån för första gången, och idag sa han till ordentligt när Vill försökte skälla sig till hans ben. Vill blev inte ett gram spakare men gav sig faktiskt till sist. Bra där! Så länge allt sköts snyggt får hundarna faktiskt vakta grejer för varandra – och Gip är justare och mer rättvis än de flesta.
Det går i alla fall framåt på alla fronter med den lille röde. När jag skrev mitt inlägg om prioriteringar så var jag lite orolig för att han verkade lite so so med främlingar (inte rädd, men lite väl ointresserad). Nå, det har vänt helt och han överfaller vem som helst med pussar och tycker folk är lajbans. Han är självsäker och orädd, och trygg. Den största åtgärdspunkten är absolut ljudandet. Han skäller (gällt!), piper och gnisslar så det är jag väldigt medveten om. Än så länge är han helt tyst när vi jobbar utomhus (vilket innebär när han hämtar fågel och dummys, likväl som när vi tränar inkallning, följsamhet och lek) och den mesta frustrationen rör mat – och i köket (att försöka stänga ute honom från köket ger de högsta tonerna, så det är ingen problemlösning). Jag märker ingen skillnad om jag har torrfoder, semigott hundgodis eller leverpastej, dock. Tyvärr. Nå, vi jobbar på det, och jag upplever honom som betydligt mer säker på att han kommer få nu än innan. Jag har jobbat massor med omvänd lockning och kan tappa godbitar på golvet utan att han kastar sig mot dem. Han försöker fortfarande stjäla all annan mat, dock – och frånsett två gurkor (!) ur kylen – gurkor som han inte åt – har han ännu inte lyckats.
Kroppsmedvetenheten ökar för varje dag, han kan numer hoppa upp i soffan, till och med! Klossen, backande, balansleksaker och snurra hjälper till. Han har också blivit väldigt medveten om att vissa saker lönar sig och att göra = få.
Med Gip har jag senaste tiden tränat massa tricks. Dels för att det är så himla kul, dels för att det låter sig göras inomhus (kyla och mörker och liten valp att hålla koll på, ni vet…) men framförallt för att jag upplever att han behöver det för att inte fastna i gamla hjulspår. Gip går ju gärna in och försöker lösa systemet, och han kan fastna i en rörelse – samtidigt som han emellanåt inte verkar fatta att ”okej, jag fick klick för backa – då fortsätter jag backa”, utan blir mer som ”okej, men jag provar nog ändå med att lägga mig snabbare”. Så jag har rannsakat mig själv och – oväntat va? – kommit fram till att det är hos mig det brister. Jag är inte bra på att hålla på kriterierna. Så nu har jag gått in i varje träningssession med klara och tydliga målbilder. De här tre minutrarna tränar vi slalom mellan benen – oavsett vad Gruset bjuder på. Jag har släppt igenom lite tidigare för att jag tyckt han gjort nåt extra bra, snabbt, roligt. Inte konstigt han blivit förvirrad. Och inte konstigt vi fortfarande brottas med signalkontrollen. Nå – back to basic så är det snabbt löst.
Med Boo har jag fokuserat på tre saker: leken, spåret och den kreativa tiggeriet. Det sistnämnda är det jag lagt mest krut på och det är ett pågående projekt för instruktörskursen, så jag beskriver det mer ingående senare. Spårandet går förhållandevis bra och jag har insett att det är det hon måste göra för att bli nöjd i huvudet. Hon kräver egentligen ordentlig motion och ordentlig hjärngympa, men eftersom hon är hänvisad till promenader i koppel eller lina så länge det inte är cykelvänligt ute och vi saknar staket, så blir det brist på det förstnämnda. Nå, hon får ju röra på sig ett par timmar om dagen men hon skulle behöva rusa av sig. Allra helst dundra runt med Gip i en inhägnad. Och sån saknar vi just nu. Så det är glädjande att hon verkligen engagerar sig i spåret, och idag tränade jag faktiskt ett helt nytt tricks med henne (åtta mellan mina ben) och hon var engagerad. Bra! Men hon är inte någon lätt person, den där svarta undersköna som just nu snarkar med huvudet på min fot.
