Bland det roligaste jag vet är att träna små tricks med hundarna. Jag är dessvärre dålig på att slutföra träningen och komma så långt som att sätta kommandon, utan jag tröttnar och går vidare när jag är nästan i hamn. Eftersom jag har som ambition att tävla i freestyle med en eller två av mina grabbar så blir det lite mer självklart att göra färdigt. Lydnadsträning och agility och allt vi gör i vardagen är ju förresten också att betrakta som tricks, och om man tänker på det så, så är det ju genast roligare att träna på även sånt som är tråkigt. Det är många som tycker att det är stor skillnad på vardagslydnad och sånt vi tränar för att det är kul. De tycker att man måste använda tuffa metoder i vardagslydnad, och kräva ovillkorlig lydnad där. Att gå fint i koppel tränas in med koppelryck – och fritt följ med belöningar. Att sitta på lydnadsplan tränas med godbitar – men sitta innan man går ut tränas in med aversiver. Jag tror inte hunden ser nån skillnad på den ena eller andra situationen, och jag förstår verkligen inte varför man tror en metod är bäst i ena situationen och en helt annan i en annan situation. En inkallning i skogen ska ju vara lika glädjefylld som en inkallning i en tävling. Och jag har ju som mål att hunden ska komma snabbt i båda situationerna. Bättre att betrakta all träning som tricksträning!
Allmänlydnaden är ju fylld av tricks. Jag fick en gång frågan av en person jag inte känner varför Gip hoppar på mig. Tja, för att jag inte lärt honom att inte hoppa, så klart. Jag har tyckt det varit roligare att träna in att han ska hoppa upp i famnen på mig, eller gå slalom mellan mina ben, än att hälsa med fyra tassar i marken. Det och det faktum att han bodde på en hundskola från han var fyra till åtta månader, där han träffade massor med hundfolk varje dag – hundfolk som älskar pussiga valpar och som alltid har oömma kläder… Men jag ska inte skylla ifrån mig – jag har faktiskt uppmuntrat det. Jag gillar att mina hundar hoppar på mig och kramas och pussas. Jag vill att de ska göra det, men det är inte alltid så praktiskt. Om hunden kan ”sitt” är det ju enkelt löst genom att man helt enkelt ber hunden att sitta, och sen får den som inte vill att hunden hoppar på en hälsa på hunden. Gäller ju att man är där då, dock. Därför är det smart att lära hunden att inte hoppa är default, men att de får hoppa om den de hälsar på ber dem. Ja, det är ju faktiskt bara Gip som hoppar på det översvallande sättet – och Vill håller jag på att lära att inte hoppa. Tänker det kan vara bra. Han är ju väldigt pussig han också.
Andra gånger cirkuskonster kan vara bra är när man har en gammal eller stel hund, eller en hund som behöver värmas upp för agility eller annan aktivitet där de använder kroppen. Att kunna snurra, buga, puppy yoga (hunden lutar framtassarna mot din arm som du håller i nittio grader, och för ner huvudet mellan frambenen), räcka high five, gå slalom och åttor mellan dina ben är alla rörelser som gör hunden smidig. Mixi håller på att lära sig snurra hon också, förresten, och jag ska ta itu med lära Boo snurra åt andra hållet.
Tricks kan också vara bra att ta till om man har en hund som är lättdistraherad eller reaktiv (reagerar och utåtagerar mog andra hundar till exempel). Om du lärt den hunden att frysa nosen i din handflata, eller gå mellan dina ben om hunden är bekväm med det, eller nosa i backen (vilket är lugnande) på signal så kan man undvika en del otrevligheter på promenaden, i mötena.
Och så är det ju så roligt med tricksträning bara för att det är kul att träna hund. Och för att det är roligt att visa upp för vänner och bekanta. Och för att det gör hunden smart, och nöjd och trött, och för att det bygger självförtroende hos hunden och inte minst stärker relationen.
Jag har ju fyra hundar som jag tränar mycket och det blir en helt del tricksträning. Idag har jag tränat nosduttar (hårda och många på rad!) med Boo, snurra och buga med Mixi, handstands, snurra och hoppa upp på min rygg med Gip och så rulla runt, snurra, ta tassen på nosen i skäms med Vill. I tid räknat är det inte så länge med varje hund, men det är roligt, givande, relationsbyggande – och vad det verkar på min snarkande kvartett – lite jobbigt.
