Vill undersöker en död mus som han hittat.
I helgen var det dags för Klickerkloks instruktörsutbildning igen, och denna gången var det inte färre än två gästföreläsare. På fredagen fick vi ta del av Kenth Svartbergs tankar och idéer kring relationer med sin hund, grundat i boken Bra relation och på lördagseftermiddan och söndagen besöktes vi av Jenny Marek från Nosvis Klickerkunskap som pratade om berikning för hunden. Och jag älskar att de båda kom på en och samma helg för i mitt huvud har jag tänkt att träna ger bra relation medan berikning är något som hunden gör på egen hand. Och varför i hela fridens namn avlar man under 30 000 år fram en art som gillar mer att vara med en annan art – vilket är helt unikt på det sätter hunden är gentemot människan – om man sen ska behandla den som vilket djur som helst och säga ”här är din lekpark – klara dig utan mig och var naturlig”? Jag sätter saker på sin spets, naturligtvis, men jag har inte fått ihop delarna.
Att rulla sig är mysigt, och ett beteende hunden ska få utföra.
För när är hunden mest hund – när den jagar rådjur på egen hand i skogen eller när den sover bredvid sin människa i sängen? Eller när den tränar tillsammans med sin människa, löser ett problem och får utdelning för det? Man skulle, om man hårddrar det säga att klickerträning – kontrollera din hunds alla möjligheter till självbelöning – och berikning – se till att din hund får utlopp för alla naturliga beteenden – är två ytterligheter. Och konstigt nog attraheras jag av båda skolorna om än inte i deras mest extrema form.
Att få använda kroppen, jätteviktigt.
Jag inser att jag redan berikar mina hundar väldigt mycket. De får springa lösa (Boo begränsat, men jag ser till att hon får röra sig, och i kuperad terräng), de får gräva, nosa, undersöka, slita, ruska, bära. Gip får valla och Vill får apportera fågel. Boo får inte jaga så som hon vill jaga (springa efter rådjur) men hon får spåra. Mixi får undersöka mat och gräva och lyssna efter sork. Boo får vakta, något som jag bara sett som extremt störigt tidigare men som jag nu ska försöka tillgodose det behovet ytterligare. Mix och Gip får sova i kojor om de vill (Mix ligger under sängen eller bordet och Gip väljer ofta sin bur, bakom soffan eller i de minsta hundsängarna). De får ligga högt – Boo sover på sängen där hon har koll, och Gip på soffans rygg. När Mixi var skendräktig fick hon, efter lite tvekan, behålla sin ”valp” (ett stort märgben) eftersom hon verkade lugnast av det. Specialsöket innehåller massa naturliga delar – använda nosen, leta upp ”bytet”, undersöka och få utdelning för det. Hundarna får alltid äta och smaka på massa olika grejer (allt från råa ägg och kokosnötter till vildsvinsklövar), de har alltid ben som de får tugga på, och ofta får de maten utspridd så de får jobba för den, eller instoppad i en kartong så de får slita och hålla på. De får vakta (till en viss gräns) sin mat. Gip får gömma sina ben – och Boo får samla sina. De får leka, rulla sig, och sova ihop. Kort sagt, jag tror att jag tillgodoser väldigt många av de behov som finns – utan att för den sakens skull förvandla mina hundar till djurparksdjur. Dessutom tror jag det är viktigt att inse att hundarna är olika, och kräver helt olika saker. Anders tog med sig Boo när han skulle till affären. Att sitta i bilen och vara med är jätteviktigt för henne, medan Gip vill Göra Saker Tillsammans. Leka ihop med mig är betydligt viktigare än att sova ihop med mig 8även om han gillar det också).
Idag tog jag med mig Boo och Gip till grannarnas rastgård för att även Boo skulle få röra sig utan att vara kopplad. Jag gör det med jämna mellanrum och hoppas det ska vara ett substitut för att få springa i skogen. Ett fullgott är det kanske inte men det är det bästa jag kan erbjuda just nu. De gjorde en hel massa saker i hägnet – rullade sig, kissade, grävde, nosade och så klart – eftersom det är kompisarna – lekte som galningar. Jag är ju väldigt upptagen i tankarna om att Boo ska få det hon behöver (att de andra får det tvekar jag inte på) och att nu, ett par timmar senare, se henne ligga som en liten boll på mina fötter är fin utdelning för mig. Trots att jag tycker att vi borde göra något tillsammans, och jag inte tycker att dagen varit riktigt värd om vi inte tränat på nåt. Jag håller på att tina en flaska blod, och jag har fått slaktrester (huden av en hjort) som jag ska ut och – som Jenny uttryckte det – skapa en liten film för Boo med hjälp av. Ska bli roligt att se hur hon reagerar, det var länge sen vi blodspårade. Och till dess ska jag fundera på andra sätt att göra saker som engagerar henne och samtidigt gör att vi kan göra saker tillsammans. Kanske hänga upp ett köttstycke i ett träd, där hon måste be mig om hjälp för att få det? Gå på skattjakt tillsammans? Jag inser att det är i min hjärna begränsningarna finns, och det kanske inte behöver finnas en motsättning mellan att låta hunden göra saker bara för sig själv och tillsammans med mig. Förresten sa Jenny att även agility är en form av berikning eftersom hunden där får utlopp för massa rörelser och verkligen får använda kroppen.
Det kommer säkert komma fler tankar från mig på det här området, inte minst med tanke på hur det kan inlemmas i vardagen och för den osäkra hunden. Det är ju så spännande att få tänka på ett helt nytt sätt!
