Det är så himla HÄFTIGT med hundar. Jag älskar att jag kan ”ställa in” dem med hjälp av belöningar, att min attityd är avgörande för deras (och deras för min, kanske) och att små små förändringar kan ge stora, markanta utslag snabbt som ögat.
De senaste dagarnas träning har varit fartfylld. Jag har inte tränat något utomhus där jag i slutmålet vill ha annat än fart, och jag har belönat Gip uteslutande med bollen. En häftig belöning och hans entusiasm håller i sig längre. Både igår och idag kändes det som vi skulle kunnat gå tillsammans i fritt följ till världens ände utan att tröttna. Och han blårusar till targeten, hoppar upp och smäller ner och står med gladaste flinet och väntar på att få ett ”fri” och bollen. När vi tränade ettans hopp meddelade han att han faktiskt saknat agilityn (jag har inget riktigt hinder än så vi fuskade med ett agilityhinder från Rusta) och såg verkligen ut att njuta.
Allt det där är förväntade förändringar – de ingår i min plan. Två andra förändringar som jag inte kunnat styra har dock också skett. Det ena är att Gip blivit ett matvrak (igen! Han kunde sälja sin själ för en korvbit som valp, men sen tog annat överhanden och han har varit svår att belöna med godis.). Jag vet inte om det smugit sig på successivt och jag bara missat det, eller om han verkligen blev sådär matvrakig över en natt. Ingen är gladare än jag, även om det innebär att mat måste ställas på höga höjder för att den där klätterapan till tjuv inte ska nå dem.
Andra förändringen har skett hos Boo. Vid varje löp har det hänt något med henne, och hon har tagit stora steg framåt i sin utveckling. Jag har älskat att hon löpt för att jag vetat att det för med sig så mycket bra. Matlust, mod bland människor, djävlar anamma (det lilla hon har) – allt har kommit i samband med löp. Denna gången är det föremål som blivit mindre farliga. Det började med att jag iakttog henne när hon ålade sig förbi ett kompostgaller så nära att hon faktiskt nuddade det (detta är en hund som nekade gå in i ett rum där det fanns kompostgaller, innan lillebror kom). Sen var det en kartong hon gick nära, ett skohorn hon lugnt betraktade medan det användes, igår ett soffbord hon genade under (!!) och så vidare. Givetvis har jag genast plockat in fler föremål i vår träning. En nalle att greppa med framtassen, en boll att sätta tassarna på, en form att sätta alla fyra tassarna i. Hon är inte obrydd som de andra, men mindre vaksam. Igår ville jag ha henne att runda ett hinderstöd. Plasten var kvar på stödet (samma billiga variant som ovan) och hon nekade gå runt det när det blåste och prasslade. Jag klickade för att närma sig det och det var så långt vi kom. Halvgott godis hade jag och jag hade inte värmt upp henne med lekar som jag brukar. Ganska tråkigt träningspass med andra ord. Idag tog jag med mig en skål med färskfoder, och vi började med att leka lite lekar från Recallers, följt av favorittricksen och så lekte jag henne bort till hinderstödet och berättade att nu kör vi. Hon nosade på det, tog med det med tassen, bet i det (!) och fick ett klick för varje interaktion även om det var ”fel” – och sen gjorde hon första ansatsen att runda: jackpot! Det tog tio klick till innan hon sprang från fem meters avstånd, rundade, och sprang mot mig och godiset som jag kastade ett par meter bakom mig. Glad Boo som faktiskt tar i, och galopperar både från mig mot stolpen och mot mig. Så: jodå, hon är modigare, men jag får aldrig glömma bort att ha riktigt bra belöning OCH jobba på hennes arousal innan vi börjar träna. Och det är så himla HÄFTIGT hur enkelt det är bara man kommer på det.
