… eller när super-on blir super-off.
Gip blir låg när andra hundar skäller på honom. Jag upplever det inte som han blir rädd, utan han vill bara dit och lugna dem. Redan som valp, på vår första valpkurs (Gip har gått tre olika valpkurser, hehe), agerade han lite medlare om det var någon valp som var rädd. Han är helt fantastisk på att ta alla möjliga olika hundar, och han är expert på att leka med dem på deras sätt (eller inte leka alls om de hellre vill det). Hans känslighet inför andras sinnesstämningar gör honom till en himla fin hund, men det ställer ju också till en del i träningen. En aspekt av detta är ju att han blir så påverkad av min nervositet på tävling att han inte (heller) håller ihop. Det största träningsbekymret jag haft är att han inte vill träna när Vill är i närheten. Även om Vill numer inte blir hysterisk när någon annan får något roligt, så märks det tydligt på honom att han tycker att han borde få det i stället. Idag tränade jag att växla mellan superhögt lekengagemang och ingångar i fotpositon. Med Vill balanserar jag mellan att göra det perfekt och gå upp i stress (och börja låta, HOPPA i stället för att gå in i fotposition, och få överslag och börja göra andra beteenden, tex backa och snurra). Höll passet superkort och vid minsta tendens på att han höll på att slå över, satte jag mig och strök honom lätt över bringan. Det har vi tränat mycket på, och bara min hand på bröstet får honom genast lugnare. Så lek igen, och ingång. Var väldigt nöjd med passet.
Eftersom vi hade lekt, ville Vill ut och svalka sig, så jag släppte ut honom och kallade till mig Gip. Lekte med honom – inga problem, och sa tack. Ställe mig i position, och… inget. Han ställde sig framför mig, visade tydliga avståndsökande signaler (vände bort huvudet, gäspade). Eftersom Vill var precis utanför så tog jag Gip till ett annat rum och tänkte att ökat avstånd skulle hjälpa. Men nej. Begrep han inte övningen? Jag hämtade en kloss som han är superbekant med, men samma sak. Han ställde sig på den men gick inte in till min sida. Leka gjorde han bra, han kan fuskleka men det kan jag lätt identifiera på att han låter helt annorlunda och rör kroppen på ett annat sätt än när han är riktigt engagerad, så det förbryllar mig också. Kan man leka så kan man träna – eller?
Jag undrar vad i träningen med Vill han tyckte var äckligt. Det var ju ett lyckat träningspass, så bara glada tankar. Vill råkade hugga mig i fingret när han missade leksaken, vilket fick mig att säga AJ! ganska högt. Kan det vara det? Det var ju ingen irritation gentemot Vill, utan bara det att det faktiskt gjorde ont… Han brukar definitivt inte bli illa berörd när Vill och jag leker, tvärtom är de ofta med båda två. Måste fundera. Och kära nån så jag önskade att jag hade min filmkamera vid såna här tillfällen. Tyvärr har den gått hädan och jag har inte hunnit införskaffa en ny. Back to the drawing board för mig.
Edit: Det KAN ju vara så att han inte riktigt begrep vad han skulle göra också. En kombination säkert. Efter jag skrev det ovan försökte jag igen, med frisbeen. Fick inte samma sorts avståndsökande signaler – alls. Tvärtom. Däremot verkade han fortfarande osäker på vad han skulle göra. Jag tror dock jag kan misstänka vad det beror på. Ska utvärdera och återkomma!
