Nu var det länge sedan jag skrev. Det händer så himla mycket hela tiden, så nu har jag nästan svårt att veta vad jag ska börja någonstans. Med Vill tränar jag vidare i Silvia Trkmans Puppy Tricks Class och han är riktigt duktig. superrolig att träna med, har jättefint fokus och bra träningsförståelse. Han är lite väl besatt av att hålla koll på godbitarna, så det håller vi på att jobba med. Nu har han fått nästan alla sina vuxentränder också, så nu har vi återupptagit kampandet (en period har jag släppt igenom lite dåligt kampande eftersom alla leksaker gled ur munnen på Vill, och jag har i stället låtit honom jaga, fånga bollar och ”busa” mer.). Jag har valt att inte gå någon vanlig valpkurs med Vill, och det är egentligen något jag inte rekommenderar. Att gå en bra valpkurs med sin valp har man verkligen igen senare. Inte nog med att man får en massa träningstips, men hunden lär sig fokusera, leka och träna med massa störning. I helgen som var fick Vill följa med till Klickerklok på sista instruktörshelgen. Det var två månader sedan han var med senast och jag var lite nervös. Nog för att han varit med på massa nya ställen, och tränat och lekt på olika platser, men i nån regelrätt kurssituation var det ju länge sen han var – tänk om han skulle bli helskärrad och bli rädd för de andra? Eller bara vilja springa fram och pussas och busa? Men han klarade det jättebra. Hälsade glatt när han fick och tränade jättefint när det var dags för det. Extra nöjd med att han kunde växla mellan att leka och ta godbitar, och att han köpte när jag gjorde det svårare för honom. Han är en duktigt liten hund, minsann!
Med Gip har jag tränat ganska få saker. Vi har påbörjat slalomen till agility, och det är kul. Svårt och kul, precis som jag tycker agility är. Mest har vi dock tränat lydnad och koncentrerat oss på bland annat apport (gripa snyggt, hålla fast, röra sig med apporten, vara tyst!) samt fritt följ. Där har jag faktiskt vågat ta steget att gå från att enbart titta på engagemanget, till att snegla lite på detaljerna. Dessutom har vi börjat jobba med frivilliga sitt i halterna. Anledningen till att jag vågat lämna attitydbubblan är för att jag under första tillfället på elitsatsningen i lydnad (som jag inte heller hunnit blogga om!) sa att det viktigaste första målet för mig var att Gip skulle vara lite mer GALEN. De andra tittade lite på mig som om jag var galen, när de sen väl fick se honom. Han har visst utvecklats i den riktning jag vill – och som vi ju jobbat på! – utan att jag helt hunnit med. Så bra! Han är eftertänksam, och han jobbar inte så himla länge och inte så snabbt för godbitar, men han har D (Desire, enligt Susan Garretts akronym D.A.S.H) för att jobba, och det är ju det jag vill. Han är ju dessutom bara ett och ett halvt, det är svårt att komma ihåg eftersom han är så mogen i mycket annat. Jag kommer inte luta mig tillbaka och lita på att farten ska komma, bara för att han är border collie, men jag kan faktiskt fokusera framåt också.
Med Boo har det hänt så sjukt mycket att jag har svårt att begripa det. Boo 2.0 lanserade jag ju för bra länge sen, och frågan är vilken upplaga vi är på nu? Hon var ju med till Stockholm på BAT-seminarium, som en av endast fyra demohundar och skötte sig strålande. 80 personer som stirrade i en främmande miljö, men hon var glad och ostressig. Kunde till och med rumpleka litegrann, och det var först dag två som hon hemföll åt något nervöst beteende (jucka på mitt ben, hennes vanliga stress- och överslagshandling som hon tar till). Mer än nöjd med det, och efter att nu ha provat metoden litegrann så är jag positiv till den. Har fortfarande att läsa boken, och jag kommer återkomma efter det. I den skriftliga examen på instruktörsutbildningen ingick att skriva en kursplan, och då skrev jag en där det bland annat ingick BAT, och metoden känns ganska mycket som jag.
Nu i helgen så var Boo med två av dagarna och hon skötte sig utmärkt även där. Vi hade en massa hundmöten, vi kollade på får, på människor och inte minst så fixade hon galant att bli klämd och känd på av Laxmi B. Melwani, rehabspecialist från Norge, även detta inför publik, i ett litet rum. Ligga på sidan och bli genomgången av en främling? Lite äckligt, men inte värre än att hon lugnt gjorde det. Positiva besked dessutom från undersökningen så nu är det bara att träna på.
På lördagen var Boo med och tränade och någon av de andra instruktörseleverna sa att om de inte hört mig berätta om Boo så hade de bara sett en hund som ”ger sin ägare fingret”. Det var naturligtvis skämtsamt sagt, men kanske är det faktiskt till viss del så att Boo har tränat mig att tro att hon är värre däran än hon är. Jag tror att hennes största problem nu inte är rädslor utan hennes låga arousalnivå i träningen som gör att hon zoomar ut och också är väldigt mottaglig för störningar. Och det är ju helt fantastiskt, för det går det ju att göra väldigt mycket åt! Average or better – återigen en Susan Garrett-grej – är vad jag måste minnas med alla mina hundar. Har de backat tre steg så är inte två steg (allt annat lika) bra nog för belöning. Att det ska vara så SVÅRT. Speciellt Boo har shapat mig att låta kriterierna sänkas under träningens gång. Andra bullar nu, fröken Boo. 😉
Med andra ord: det känns som den här våren och sommaren har alla möjligheter att bli en riktigt bra träningsperiod. Jag har TRE hundar på banan (jorå, Miximus får vara med och träna ibland hon också, men nån träningshund kanske hon inte är) som jag har klara och tydliga mål för. Mycket att bita i finns det, men jag behöver inte främst – och mest – fokusera på problemen utan kan ta steg framåt. Lyckost mig!
Och jag klarade min instruktörsexamen i helgen, dessutom, inte att förglömma! 😀
