Jag tycker ibland det varit svårt att få till bra kvalitetsfylld träning med alla fyra, när alla fyra är närvarande alltså. Till viss del för att de inte är så bra på att vänta på sin tur men kanske mest för att både Boo och Gip blir lite låga om nån annan låter och piper. Med nån annan menar jag herr Orange, som har haft stora problem att vänta i buren på sin tur. Boo blir ju ofta sådär allmänt loj och ”tråkig” och då har jag skitit i att träna henne, hon har legat på sängen och bara ”bläääää”. Jamen slipp då. Desto tråkigare att Gip inte kan leka om han tror att han trampar nån på tårna. Att behöva tjata fram honom gör inte underverk för träningsviljan (varken min eller hans) direkt. Så så mycket jag kunnat har jag tränat dem utomhus, då är både jag och Gip och Boo glada. Vill har jag kunnat träna inne eftersom han ganska högaktningsfullt struntar i om det är hans tur eller inte. Han vill oavsett och låter sig icke nedslås. Och Mixi, tja, hon blir ju mer tränad när andan faller på sådär. Och därför är det så skönt när pusselbitarna faller på plats, och den separata träningen kan sammanföras och lärdomar kan dras från andra områden. Idag tränade jag dem alla inne, och förutom att Boo var en bushöna som ideligen försökte sno åt sig mer träningstid (genom att tjuvträna vid sidan av mig) så gick det betydligt bättre än vad det gjort tidigare.
Vill fick träna på halsbandsgrepp och varsågod till matskål ,klossen och ingångar utan kloss samt att vara tyst i buren när de andra tränade med väldigt sparsamt med belöning. Gip fick träna att gripa apporten med lagom (snabbt men tyst) entusiasm, samt gå på klossen med apporten och frivilliga skiften. Boo fick träna på att backa – och jag fick träna på att hålla på kriterierna. Fler steg, snabbare och kortare latenstid. Hon var ivrig, och bjöd på små hoppstån – nånting jag ska försöka fånga nästa akt. Musen klickade jag för allt utom sitta eller ligga och stirra mig djupt in i ögonen. Att lååååångsamt höja ena tassen gilldes inte. Allt annat var värt nåt. Ingen effektiv inlärning där, hon blir för osäker på vad jag vill och ännu mer stillsam. Några belöningstillfällen blev det, men jag måste klura ut hur jag ska få igång henne.
Nå, alla hundarna sover som små barn runt omkring mig nu i alla fall, och det kändes som om tre av fyra tog träningssteg framåt.
