Just nu känns det verkligen segt, allting. Jag har skadat min fot och kan inte röra mig alls vilket gör mitt humör uselt och träning med hundarna i det närmsta obefintlig. Jag äter så starka tabletter att jag mest bara sover och inte orkar göra något vettigt, men jag hoppas kunna trappa ner på dem å det snaraste. Förskräckligt tråkigt är det! Och jag har så många saker jag borde göra och som jag dessutom vill göra: färdigställa träningsplaner, kursplanera, läsa alla bra hundböcker och inte minst allt material från mina Susan Garrett-kurser. Men jag har knappt ens orkat läsa något skönlitterärt och har mest kollat dåliga teveserier och sovit. Så, nu var det färdiggnällt! 🙂
För ett par veckor sedan var jag och pojkarna i Stockholm. På fredagen var jag och Gip på elitsatsningen i lydnad som vi går hos Anna Larsson 3vallare/Canis Sörmland. Å vad det är roligt, och å vad jag älskar detaljer! Gip är så himla rolig att träna med, han får mig verkligen att skratta hela tiden. Så kär i den hunden! Han ksnake inte är den enklaste av border collisar, han har egna idéer och han får mig att tänka och klura. Samtidigt som han är en ”good sport” och är alltid juste. Gör jag bara bra ifrån mig – så gör han bra ifrån sig. För Vills del blev det en prövning att öva att sitta lugnt och vänta medan andra tränade, och med några högljudda undantag så skötte han sig över förväntan.
Lördag spenderade vi på Södermalm och pojkarna fick öva på saker som aldrig får göra hemma: åka pendeltåg, gå på stan med massa människor och hundar, gå på café, mingla och vara coola. Och coola var de verkligen, det är svårt att förstå att de mest bara hänger i skogen i vanliga fall. Vill är till och med coolare än Gip, eftersom Gip så väldigt gärna vill hälsa på allt och alla. Men det kändes väldigt bra att ha dem med, inget jag behöver oroa mig över för att göra. På söndagen var vi hemma hos goda vänner och de fick bevisa att de gick att ha i möblerade rum. I möblerade rum som inte är vana vid busiga unghundar, alltså. Men jodå, efter att ha täckt den fina soffan med ett lakan och plockat undan några ömtåliga saker från golvet – och gett grabbarna varsitt smaskigt ben – så var det helt okej att ta med dem båda in i fin innerstadslägenhet. Nå, de har ju varit på visit tidigare så det kanske inte är så förbluffande direkt.
På måndagen var vi och hälsade på på och Maria. Jag har faktiskt aldrig varit på ett hunddagis förut, så det var roligt att se hur det fungerade. Mina killar fick prova att sitta i box medan vi åt lunch, och det var de väl inte så där jätteförtjusta i. Gruset tog, som vanligt, saken i egna händer och hoppade över boxkanten när han tyckte han varit där för länge. Nåja, det var snabbt åtgärdat att hoppa in igen. Jag slogs av att det var så lugnt på dagiset trots att det var så många hundar, och jag dessutom tog in två helt främmande i lokalen. De kom förvisso precis in från en av dagens långpromenader (2,5 timme går de varje förmiddag, vilar i två timmar och går sen en entimmaspromenad på eftermiddagen också), men ändå.
På eftermiddagen styrde jag kosan mot skogen för jaktträning med Vill och hans kennelkompisar. Min första organiserade retrieverträning och jepp, jag kände mig lite som en fågelholk emellanåt. Ammie och Louise hade gjort iordning åtta stationer med mer eller mindre kluriga uppgifter och deltagarna agerade figgar åt varandra beroende på om de var i dummygrupp eller viltgrupp. För Vills del handlade det mest om att kunna vara passiv och fokusera på mig trots att det var en massa (12 totalt) rödtottar som sprang omkring i skogen. Han fick också prova raka linjetag till matskål – fantastiskt att få springa ut och äta skinka, hälsar han. En övning handlade om att kunna gå lugn fot fram till figge och då provade jag att ha honom lös trots att brorsan Toy gick precis framför. Inget perfekt fot, men perfekt vid min sida gick han. Han är så duktig och jag är sä kär i även den här hunden. Lyckliga mig med två så fina pojkar i mitt liv! Tyvärr fick jag åka tidigare så jag missade både chansen att vara figge själv och att få studera de mer erfarna ekipagen.
Ett par dagar efter hemkomsten blev jag så skadad i foten och har inte gjort knappt någonting med mina troll. Urtist.
