Igår körde jag och Vill i ottan iväg för att gå kurs för Niina Svartberg tillsammans med fem andra från Vills kennel. Niina har både en kullbror till Vill och Vills morbror, vilket har sina fördelar. Jag visste inte riktigt vad jag kunde förvänta mig, och var lite nervös eftersom Vill och jag tränat massa annat än lydnad. Nå, det visade sig att det var privatundervisning i grupp, och alla fick jobba med precis det de ville. Jättekul att se hundar i olika stadier av träningen.
Jag kunde återigen konstatera att jag måste bli bättre på balans. Emedan Vill klarade att vara lugn och tyst i både koppel, buren och bilen (jag alternerade) när de andra jobbade så var han nästan svårast av alla att gasa igång. Han är ju en otroligt intensiv snubbe här hemma med stor passion på både bollar och mat och kamp, men det märktes att vi tränat mest på saker som kräver stor koncentration och som sker nära mig. Jag måste träna mer på saker där han får ta i och jobba längre bort från mig.
Niina tyckte också att han var för artig, kom med bollen och släppte snabbt på tack. Hon ville att jag skulle se till att det blev lite kamp om bollen, att vi båda skulle vilja ha den lika mycket. Inte att Vill skulle komma och ge den till mig utan nån vidare passion för att få den igen. Detta är dels ett beteende jag inte känner igen i Vill, som vanligtvis brukar ha ett jävla anamma när det kommer till bollarna och dels något som jag varit lite rädd för – och säkert omedvetet tränat. Så nu är uppgiften att göra även Vill lite mer galen.
Missförstå mig inte, jag är nöjd och glad att passiviteten funkar så bra. Det är inte så lätt med en jaktavlad tollare som har lätt för ljud, men nu måste vi börja jobba med farten och passionen. Jag fick några konkreta tips och vi ska framförallt jobba med springövningar.
Det som gör mig beklämd är att det är exakt samma sak som hänt med Gip. Jag får ju alltid höra hur enkel och trevlig Gip är – och det är han ju – men i träning så har jag problemet att han inte har så mycket uthållighet och inte är så galen. Båda två sakerna börjar räta till sig genom att jag målmedvetet jobbat med det under en period, men jag funderar på vad jag gör för att få mina hundar så lugna. Jag är en ganska lugn person, och kanske (antagligen) är det det som spiller över, och jag signalerar lugn. Jag har ju jobbat en del på det med Boo där jag behövt vara stencool i alla situationer, men och det sitter nog i ryggmärgen. Får försöka bli mer animerad. Å andra sidan så har jag sett en hel del stenstoder med supertaggade hundar så det kanske inte ligger däri heller. Jag kanske inte ska se det som att jag nödvändigtvis gör fel utan att jag varit duktig på att träna passivitet och nu är det dags att göra något annat.
Vills husse trodde förresten att jag skojade när jag ringde och sa att han var för väluppfostrad. 🙂
Några allmänna lärdomar från igår:
- Låt aldrig hunden sitta i fotposition och ha semester. Fot = nu jobbar vi.
- Gör hunden medveten om att din tystnad är bekräftelse på att det är rätt. Dels genom att införa en busig felsignal och dels genom att inte bekräfta hunden med språket medan ni jobbar. Tystnaden ska inte vara tveksam.
- Skapa ritualer för belöning, moment och pauser. Var noga med att hunden ska veta när det är okej att ta godis/leksak, när det är okej att pausa (tex en liten paus när godiset sväljs) och när det är dags att jobba igen. Inför momentrutiner tidigt, berätta för hunden vad som ska komma, men träna också hundens tankar inför momentet. Om du förbereder hunden på att nu kommer rutan – vad ska hunden tänka då?
- Det pratas mycket om att vara oförutsägbar i belöningen. Att bollar kommer från alla håll, och att hunden inte ska veta vad för belöning som väntar. Men vad om hunden inte gillar överraskningar? Den kanske vill veta att efter den här övningen så kommer bollen. Alltid.
- Tänker hunden på var godiset landar eller var det kommer ifrån? Dvs är hunden fokuserad på handen eller gräset bakom? Vanligtvis vill vi inte ha hundar som tänker på handen. Så fort övningar görs på mer än en halvmeter så kasta godiset i stället för att ge.
- Träna hela apportförloppet med en metallapport redan från början, och börja med att tömma kökslådan – låt hunden plocka vitlökspressar och salladsbestick, och lägg sen apporten där som en grej bland andra.
- Det går att komma långt med bara godis. Men träna godisbelöningar så att även de blir lekfulla. Social lek, avståndsbelöningar och belöningsord är sånt som kan hjälpa hunden på traven.
Jag gillar framförallt attityden att ”funkar det så kör” och att det inte finns några facitsvar när det kommer till hundar (hunden är facit), samt att det är helt okej att ändra strategi om det inte funkar. Jag fick en hel radda tips som är mer ”Vill-specifika” som jag måste bearbeta innan jag kan skriva om dem. Jag ska hitta grejer som han älskar – och göra honom tokig i någon speciell sak. Och så funderar jag på om ifall all lek med de andra hundarna gör att de – både Gip och Vill – får utlopp för sitt spring med dem i stället för med mig. Å andra sidan är rörelse beroendeframkallande, men jag ska fundera på om jag ska ha dem ute en och en under en period och mest bara leka med mig. För att testa. Och så leka i svåra miljöer mer konsekvent än jag gjort. En sak är i alla fall klar – juni månad ska användas till att göra båda mina pojkar galna. Jag ska inte jobba en sekund på koncentrationsövningar utomhus (inne är en annan sak) utan ägna mig åt fart och fläkt och spring. Låter som en rolig månad!
