Idag är det Halloween, en av mina absoluta favorithögtider: höst, gastar och pumpor, liksom. Vem gillar inte det? Ännu roligare är det så klart att det är ”Boo Day”, och ironin undgår mig inte: min lilla räddhare har fått en skrämselhögtid uppkallad efter sig (eller hur det nu var ;-)).
För lite drygt två månader sedan åkte vi till djursjukhuset med Boo. Hon hade under sommaren slutat hoppa upp i säng och soffa, och hon hade märkbart ont i sina höfter. Det var så illa att jag faktiskt beredde mig på att inte få hem min hund, och jag tog ut sorgen så mycket i förskott att jag var helt knäckt. Röntgen visade att hennes höft (som när hon var 18 månader fick den trista beteckningen E, vilket är det sämsta en hund kan ha vad gäller höfter) hade fått pålagringar, men så illa som jag var beredd på var det inte. Vi har börjat ge henne rimadyl och har fått en helt ny hund. Jag inser att hon säkert haft ont under lång tid, innan hon började visa smärtan för oss, och innan det gick så lång tid att hon inte kunde utföra normala saker, för plötsligt gör hon saker hon inte gjort på länge (som springa det allra allra fortaste hon kan runt huset) alternativt aldrig gjort (viftar på svansen så att den rör vid väggar och möbler).
Vi vet att hon aldrig kommer bli frisk i sina höfter, och vi vet att hon inte kommer äta rimadyl i en evighet heller. Men varje dag jag har med en glad Boo är en bra dag. Filmen är från idag, från en Happy Boo Day bokstavligt talat, och den får mig att le och gråta glädjetårar, och känna hugg i hjärtat, allt på en gång. Vi kommer inte vinna några priser, Boo och jag, men för en hund som inte vågade försöka, och som hade för ont för att kunna så är detta värt allt. Glädjen!
