På clinicen i helgen var gokänsla ett ord som fastnade. Norskornas, Synnöve Martre och Kjellaug Selsaas, (tvåfaldig VM-vinnare (!) ), föreläsning handlade nästan enbart om hur man skapar en god känsla hos hunden, och deras ganska otäcka teater visade hur extremt lätt det är att helt utan mening få hunden att tappa sugen helt – ofta utan att man begriper hur, eller vad som hände. Kjellaug använde ordet godfölelse, eller (min översättning) gokänsla. Och en gokänsla är ju precis vad jag vill ha. Faktiskt är det ju det mitt frittföljprojekt måste mynna i. Så mycket i hundträningen är attityd och känsla – moment, helheter och detaljer känns rätt underordnat faktiskt. Om inte hunden känner att den kan lita på sin förare (vilket norskornas del om ledarskap handlade om) och känna sig trygg, så kommer inte resten bli så bra. Visst kan du få fina poäng med en hund som går och inte trivs, men speciellt hållbart är det inte.
Gårdagens träning bjöd på typisk gokänsla, för både mig och mina hundar. Underbart! Och kvällen tillbringade jag i soffan med alla djuren sovandes djupt bredvid mig. Härligt! Idag på morgonen var Gip med mig hos fåren. Det är minst lika viktigt med en gokänsla (för alla inblandade!) i vallhagen som i annan träning. Och Gip levererade. Perfekt attityd och bra rörelser, och förståelse för vad jag ville. Vi gick direkt ut från hagen och så fick han köra ett lydnadspass. Bibehållen gokänsla! Jag älskar att han har fullt fokus på vallningen inne i hagen men att han släpper den direkt utanför. Nu tränade vi på parkeringen, med fåren 15 meter bort, och då hade han lika fint fokus på mig och uppgiften. Jag började med att köra ett långt fritt följ, med tävlingsmässig belöning efteråt, och en apportering. Sedan boll, ett fritt följ till – och bollen. Sedan ett par apporteringar, med fokus på farten in på två och fokus på komma in, hålla fast, behålla fokus i tävlingsmässiga belöningen och en transport på två. Superkänsla, gokänsla in i märgen! Inte ett ljud från Gip. Detta kommer bli grymt bra!
Tog sedan ut Vill som fick träna vittring. Han har en jättefin sortering, väljer aldrig fel pinne, men kan tugga och greja med den på vägen in. Så jag skickade honom från långt avstånd, men själv stod jag nära pinnarna och kunde gå in med ett omvänt lockande direkt han grep. Jättefint! Då fick han dels träna farten och dels pilleri med fasthållandet. Efter vittringen tränade vi fritt följ, med fokus på svängar. Eller rättare sagt – fokus på ett kallt huvud i svängar. Han kan bli exalterad i svängarna (både höger, vänster och helt om) med följd att det slipper ut ett pip. Så jag gick in och stöttade honom med ett omvänt lockande även där (efter svängen) vilket fick honom att coola sig direkt. Bra! Sist men inte minst fick han köra ett par skiften. Och gissa vad som får honom att samla sig och koncentrera sig på stilla tassar? Just det – omvänt lockande. Här med både min hand, och att jag puttar och drar lite i honom, för att påminna honom om alla muskler. Villen hade inte kunnat hälften av vad han kan om jag inte använt omvänt lockande. Världens bästa hjälpmedel!
Sist men inte minst fick Boo-jänta träna tricks. Idag påbörjade vi inlärningen av ”apan” och sitta vackert. Bra stärkande övningar för att bibehålla hennes smidighet. Spinn (dvs snurra åt andra hållet) påbörjade vi häromdagen så det fick hon fortsätta på. I Boo-träningen är det enbart fokus på gokänsla, men har vi bara den så kan hon faktiskt lära sig massa saker.
Härlig morgon!
