Äntligen vallning på riktigt!

1374318_10152319438304358_1703149401_n

Av alla saker jag gjort med hund är vallningen helt klart det häftigaste – och svåraste. Om någon för ett halvår sedan skulle fråga mig om jag vallade med Gip skulle jag svarat ja. Det var faktiskt inte förrän jag för ett par månader sedan tog kontakt med Karin Söderberg och hon fick se Gip som det gick upp för mig hur mycket han gick på lydnad och hur lite han vallade. Jag, som oerfaren vallhundsförare, tyckte att det såg jättefint ut, och kändes bra. Sa jag höger gick han höger, han la sig när jag sa, gick fram när jag sa. Hämtade fåren, hjälpte till att flytta 30 tackor med lamm till ett nytt bete 2,5 kilometer bort, höll undan fåren vid matning, var ivrig att ta sig in i hagen… Massa saker som sa mig att det vi gjorde var att valla. Dessutom har vi varit på en rad kurser där mer erfarna har tittat på Gip, och även om de aldrig uttryckt att han var en fantastisk vallhund så är det ingen som sagt att han inte vallar. Men, jag hade ändå en känsla av att instinkten (?) inte var där. Han verkade inte anstränga sig, utan gjorde glatt det jag sa men inte mer än så. Var lika glad när jag sa att nu var vi färdiga, till exempel. Så, jag kontaktade Karin. Tack och lov! Bättre och mer individanpassad  hjälp har jag svårt att tänka mig.

10516687_10153153047879358_6137351905030309030_n

Första passet var i hennes stora, branta, snåriga, steniga hage på stor flock, och Gip fick inte ett enda kommando. Bara pshhhande som är upphetsande, och vårat kroppsspråk som liten hjälp. En påminnelse när han släppte halva flocken (eller bara ett par får), smackande för att gå rakt på och en massa bekräftelse när han gjorde rätt, framförallt utan vår inblandning. Han jobbade på bättre och bättre under timmen, men lämnade ibland uppdraget, gick och kissade eller nosade och ”vilade” i att göra annat. Dagen efter första timmen var jag inbokad på en annan vallhundskurs och där var metoden helt annan – tyvärr. MYCKET styra och ställa (jag går inte in på detaljer, de var fel för oss helt enkelt) och den tränaren sa rakt ut att hen tyckte att Gip inte var nåt att träna med. Jag åkte hem i tårar, tillsammans med en frustrerad och osäker hund. Dagen efter tog jag ut Gip i min fårhage för att se om han över huvud taget ville valla – och så fort det blev svårt nafsade han efter ett får. Gip, lille snälle Gip som aldrig någonsin gör ens en fluga förnär… Jag fattade ett blixtsnabbt beslut att bara berömma lågt (han skadade inte fåret, det var inget jaktbeteende eller ”olydnad” eller ”dumheter” inblandat), lät honom få några lyckanden och bestämde mig för att vänta tills nästa lektion för Karin.

1462862_10152420586314358_73145167_n

Hos Karin veckan därpå verkade ändå något positivt ha hänt – han var snabbare och mer ihärdig, han höll fokus under hela timmen, han TÄNKTE och KÄNDE och han började redan se finare ut. Finare som i mer eye, mer stil, mer koncentration. Fortfarande enkel och lättstyrd. Han fick prova på att dela och han bevisade att han inte är ett dugg rädd för får (vilket var en misstanke jag hade) utan möjligen lite lat och bekväm – i stället för att gå på en tjurig tacka väljer han att vända och flytta en annan, erfarenheten säger att då flyttar sig även de andra, nämligen. Jag fick i läxa att inte göra någonting med honom – inte valla (eftersom mina får lärt sig allt om lille G) och inte heller träna allt för kontaktsökande saker (tex lydnad) eftersom Gip lyssnar för mycket på mig. Tredje gången var han en helt ny hund! Han höll stenhård fokus på fåren under hela timmen, oavsett om han var pausad eller i jobb. Ens svårt att tänka sig att han skulle springa och kissa, och han jobbade på så hårt han förmådde. Även om jag nu fick lägga in ett ”vänster” och ”höger” så följdes det upp med ”känsloljud”. Tänk och känn. Vid den här lektionen sa han några gånger att Njä, du menar nog inte vänster, och gjorde rätt i stället för att lyssna på mig. Bravo! Lite segare ligg, lite snabbare starter – och en del tjuvstarter. Svårare för mig, men så roligt!

1235406_10152319427739358_962215034_n

Nu har jag börjat lägga på visslor, och jag kan träna på fåren här hemma (de beter sig som helt andra får – inte en chans att de längre skulle säga ”pilutta dig” och tycka att Gip var en liten lort). Han börjar köpa att jag håller nåt i handen, han kollar inte på mig utan på fåren, och han börjar bli lite svår att styra. Haha, man skulle kunna tro att det är en dålig sak, men faktiskt – han VALLAR och springer inte åt ett visst håll för att jag säger det. Igår var det dags igen för lektion och nu TRÄNAR vi. Han får fortfarande en del minutrar där det handlar om att känna och tänka, men vi kan faktiskt göra riktiga saker. Jag har fått lägga in ett Sakta eftersom han blivit så snabb, vi har börjat träna på ett stanna stående. Vi tränar på korta hö och vä, på vidare flanker, igår fick han jobba med att fålla in och jobba med fåren i ett trångt utrymme (han knör sig in mellan fåren och är riktigt nära dem utan stress).

943027_10152420586274358_958503248_n

Och det är så jäkla ballt. Jag frågade Karin igår om hon hade trott på den här utvecklingen när jag kom för knappt två månader sedan (Gip är fyra år, nota bene) och hon erkände att hon inte trodde att det skulle bli så här bra. Gippen hade det i sig hela tiden, men som den snälle, vältränade och lydiga pys han är så har han inte fått utvecklats på rätt sätt. Och jag har bestämt mig för att sluta gräma mig över detta och bara blicka framåt. Fortsätter utvecklingen så här (och det finns ingen anledning till att den inte skulle det) så ser jag både vallhundsprov och kanske några tävlingar i vår framtid. Men mest ser jag en fantastisk chans att få lära mig mer inför nästa hund (där det så klart blir rätt från början 😉 ) och att få utvecklas tillsammans med Gip. Han är den mest obordercollielika border collie som finns, mycket med Gip har därför varit rena räkmackan (inga olater som att valla bilar eller nojor) men träningsmässigt har han inte varit enkel alls (det är ju myntens båda sidor), och frustrationen när det mest känts som vi står och stampar (i lydnaden framförallt) är inte alls rolig. Hans andra kvaliteter är ju det som lett honom in på terapihundsbanan, så det finns ett högt värde i dem också, naturligtvis, men jag vet ju att han har mer att ge. Ännu mer! Så därför, att nu äntligen få ett gigantiskt genombrott i vallningen är fantastiskt. Tänk att den finaste finaste Gip äntligen ska få komma fram ordentligt!

1384374_10152319434689358_1736488732_n

Motiverade hundar
Det ska vara kul med hund