Trots att Vill inte haltat på länge nu så märker jag att jag tittar på honom på annat sätt än jag gjorde innan. Det är som att jag förväntar mig att han när som helst ska börja linka. Vi har varit hos Annika Falkenberg vid tre tillfällen nu och ska tillbaka en gång till innan jul och han har gjort jättefina framsteg varje gång. Jag behöver inte oroa mig. Jag har sedan länge fått klartecken att träna honom (men tänka på hur, tänka på uppvärmning och nedvarvning och göra rehabövningarna varje dag, och massera honom varje dag) men det tar emot. Det finns en spärr inom mig som inte vågar låta honom ta i fullt ut och den spärren måste jag få bort.
Eftersom han tränats så ytterst sparsamt sedan i juni har han faktiskt glömt en hel massa och även om det börjar komma tillbaka fina saker så känns det som det är så otroligt långt kvar. Jag har ju fått börja om i lydnaden med Gip vid flera tillfällen (av helt andra orsaker) och det gör mig faktiskt ganska opepp att göra samma resa flera gånger med Vill. Hans ljudande är dessutom värre än innan, då det bara kom fram i fria följet (”bara” alltså), men trots att han är het så är han inte längre snabb. Och trots att han är långsam så är han ändå inte koncentrerad. Känns som att det vi tränat upp är borta och DESSUTOM har massa sånt han haft i sig naturligt försvunnit. Jag är måhända lite väl hård nu, men jag avskyr att stå och stampa, jag vill framåt!
Vill och jag går en tävlingskurs för Maria Brandel, vi har varit på två tillfällen av tre och förra gången fick jag med mig en massa bra övningar hem. Första gången vi var där kände jag inte alls igen Vill. Han var helt ofokuserad och lämnade mig (!!!) på plan för att gå och kissa, nosade i rutan, sprang fram till en söt liten bc-tik och annat dumt. Sånt gör ju inte Vill, han stressar inte på det sättet. Det gjorde mig jätteledsen och uppgiven. Han kändes bättre förra gången, trots att vi var inomhus i finfina Kungsörshallen, men där vi var i juni är vi inte.
Annika Falkenberg har vid upprepade tillfällen påpekat att han ju faktiskt inte är trasig. Han är spänd, men inte sönder. Och att det som är utmaningen inte är att göra honom hel, det är han redan, utan att få honom att röra sig rätt, att få musklerna att samarbeta och göra som de ska och inte som de alltid gjort.
Mina mål med Vill i lydnaden är fortfarande höga. De är inte ändrade, även om det nu, med så lång paus, är skjutna på framtiden. Jag har inte någon tävling inplanerad för jag vet helt enkelt inte när det är rimligt att tänka sig att vi är redo. Just nu tränar vi inte ens hela moment utan bara känslor och fokus och fart och lugn. Jag försöker hitta sätt att få honom att dels växla från stadga till fart, gå från fart till ro (utan ljud), gå vidare från en fartövning till en annan (med och utan transport) och från lugn till lugn utan att tappa fokus och engagemang. Jag använder alla roliga grundövningar som runda föremål och skicka till musmatta, indianleken och tagga med halsbandsgrepp och just nu är det omvända lockandet min bästa vän. Parallellt tränar jag vissa momentdetaljer som fjärrens skiften, snabba gripanden av apporten och hitta rätt punkt i rutan. Men svårast är att inte rynka ögonbrynen och stirra granskande på Vill utan faktiskt tuta och köra litegrann. Han går inte sönder. Han är inte trasig. Nånstans där inne ligger ju glädjen över att få hänga med världens roligaste kompis också.
(FOTO: Sofia Fridolfsson – tack!)
