Warning: Creating default object from empty value in /storage/content/38/140338/motiveradehundar.se/public_html/wp-content/themes/skeptical/functions/admin-hooks.php on line 160

Små förändringar – och stora

bästavill

Måndag och tisdag denna veckan var Vill och jag i Kungsör på kurs för Maria Brandel. Vi går en tävlingsfokuserad kurs i tre delar (tre dagar) för henne denna hösten, men så öppnades det upp en ledig plats på en “vanlig” tävlingslydnadskurs som jag lyckades norpa. Så det har blivit mycket Maria denna hösten – och jag klagar absolut inte! Hon är en instruktör som lyckas se de där små små små förändringarna som behöver göras, finjusteringarna som leder till skitstora förändringar. Och hon kan se de där små små irriterande sakerna man gjort som i sin tur lett till skitstora fel. När vi var på första tillfället på tävlingskursen, i oktober, hade jag nästan inte satt igång Vill ännu efter skadan och han var helt ofokuserad och verkade inte känna igen situationen alls. Gången efter gick bra mycket bättre, nu hade jag hunnit träna lite med honom (dock bara på hemmaplan) och denna gången kände jag igen honom. Äntligen! Vi har naturligtvis en lång väg kvar innan han är där han var, men nu är han träningsbar i både kropp och knopp igen.

mariaplats

Villens största problem är att han är helt fixerad vid belöningarna. Han kan inte släppa dem med blicken, och ännu mindre i tanken. Han ljudar för att han tycker det är dags för gottan eller bollen (och han vet dessutom exakt vilket av lek eller godis som i hans värld bör komma när). Jag har tydligen lyckats baka in väldigt förutsägbara mönster vilket gett en falsk trygghet som rämnar när jag bryter mönstret. På kursen för Maria för ett par veckor sedan gav hon en hel massa tips på hur jag kan använda belöningarna mer oförutsägbart, hur jag kan få dem att spela mig i händerna i stället för att hämmas av dem, och hur jag ska göra för att få hans (extremt fina – för det är ju i grunden en skitbra sak!) belöningssug att jobba FÖR mig, och detta fortsatte vi på nu i veckan. Jag vill ju inte behöva strunta i hans bästa grejer (boll, köttbullar) utan tvärtom använda dem så ofta det går. Vi har ju så roligt i den här galenskapen, Vill och jag!

tröttvill

En av nycklarna är samma som jag tjatar om på alla mina kurser – omvänt lockande. Jag tyckte ju redan innan att det är världens bästa redskap, men inser att jag inte använt det knepet fullt ut tidigare. Och att jag även där varit förutsägbar… Med en hund som Vill som går att styra ganska enkelt med hjälp av vilken belöning jag tar fram, hur jag levererar den, var jag presenterar den så finns ju alla förutsättningar för att det ska bli superbra. MEN det krävs att jag är 100% fokuserad hela tiden. Jag kan inte släppa igenom någonting som inte är enligt planen för då blir det en ljudlig pannkaka av allt. Som exempel: när jag gett mitt belöningsljud och jag stoppar ner handen i fickan så vill han gärna dutta på handen. Det har jag släppt igenom, har tänkt att han ju ändå ska få gottan då. Idiotiskt. Vad pratar jag om på mina kurser? Jo att det som händer mellan klick och belöning har betydelse… Och i det här fallet så är det den orangeas sinnesstämning som är kajko, och då kan jag ju inte låta honom hetsa fram till godiset. Jag vet ju om det, och har försökt att vara noga, men inte fullt så noga som krävs. Så nu lägger jag till omvänt lockande efter klicket i vissa situationer, och ibland påminner jag honom med ett OL utan att ha för avsikt att ge bollen eller godiset. Ju mer fokus jag kan få fram desto galnare kan vi vara i leken när han väl får den. DET motiverar mig. Det och det faktum att ljudande är det värsta jag vet.

I passen tränade Vill och jag mest fritt följ, och attityden i det fria följet. Han gillar verkligen att gå vid min vänstra sida, söker sig fint dit och sedan blir han lite för hetsig. Lite cirkushäst med gnägg och skuttande framben. Vi hann även med ett par springiga pass där Vill fick växla mellan springa och stadga, men han hade svårt att ta i på mattan i hallen så jag satsade inte så mycket på det. Fick en del tankar om inkallning med ställande dock som jag ska prova här hemma. Vi hann även med ett pass fjärr där jag trodde vi skulle jobba på tekniken men det landade i belöningarna (oväntat…). Vill blir sned pg av att han håller koll på min ficka och den enkla lösningen – lägg godiset i en skål rakt framför honom, då – fick direkt resultat, kombinerat med OL där han tänker bakåt. Tekniken kan jag jobba på hemma.

villkamp

Jag måste även jobba på avslut – tävlingsmässig belöning – transport – momentrutin som en helt egen uppgift. Nu söker Vill sig fint till min sida efter avslutad (riktig) belöning men går jag ur position och på minsta sätt visar att momentet var slut, men att godiset/leksaken uteblir så blir han frustrerad. Jag har tränat på det i delar men inte alls i den utsträckning som krävs, och tror jag, nästan mest inne i kedjor. Det är inte bara det fria följet som går att bryta ner och bygga upp i all oändlighet… Så, dags att ta noggrannheten till nya höjder. Tävlingslydnad är som att spela ett finstämt instrument, om man är på fel sträng eller tangent som blir det ett helt annat ljud (bokstavligen) än det önskade.

No comments yet.

Leave a Reply