Ganska ofta när jag skriver är det för att jag har ett problem jag vill reda ut, eller en fundering jag vill dryfta. Det kanske kan bli lite ensidigt och gnälligt ibland, jag vet inte. De mer spontana glädjeutropen hamnar inte så ofta här. En sak är i alla fall klar: jag är min hunds allra största fan!
Målen för Vill (för nu handlar det om Vill, jag kanske skriver något liknande om Tesla alldeles strax) är högt ställda, mitt drömmål är fortfarande SM, jag vet att han är bra nog, om bara jag lyckas ratta den här lurviga ferrarin. För ett år sedan, när jag satte igång honom efter skadan, kokade den lilla heta hunden över och lavan i huvudet bubblade ut genom munnen och vi hade ett problem. Sa jag ”fot” så svarade han. Kastade jag apporten så tjöt han. Momentrutin till rutan – glöm det! Men aldrig aldrig aldrig under det här året har jag funderat på att ge upp. Aldrig. För jag vet en sak som ingen annan vet: min hund är bäst. Han har en enorm kapacitet och en arbetsglädje man bara kan drömma om. En uthållighet och en vilja som är helt fantastisk. Det är bara den lilla lilla detaljen med ljuden…
Igår var vi och tävlade, och ÄNTLIGEN var känslan och poängen och utförandet på samma sida: en förstaplacering, ett förstapris och uppflyttning till elitklass! Vill är elithund! Elithund! Han är där han hör hemma, som nån skrev i grattiskommentarerna på Facebook igår – och jag kan inte annat än hålla med.
Tior på gruppmomenten, åtta på fria följet och nia på rutan är jag mest nöjd med. Alla avdrag som gjordes var jag medveten om kunde/skulle komma, Vill jobbade på stabilt, och han var helt tyst ända till apporteringsmomenten, där det sipprade lite lava genom mungipan. Men alltså. Fattar ni? HELT TYST genom hela fria följet! Och han var helt tyst mellan sitt i grupp och platsen, där det finns en historik av att bubbla, och helt tyst i transporterna, och när han sprang till rutan. Wow!
Det har inte varit en spikrak resa, men alla omvägar har varit värt det. Är vi i mål? Nej absolut inte, vi är bara i början av vår resa. Nästa stora mål är förstås lydnadschampionatet, och vägen dit ser jag fram emot. Nästa etapp kommer förhoppningsvis vara rakare, roligare och snabbare. Inte lika mycket smyga försiktigt på en myr, där ett snedsteg kan få dig att plumsa i till midjan. Mer riksväg, med inslag av 110-väg. Hoppas jag. Mer bollar, lek och spring, men eftertänksamt. Att hålla balansen är så viktigt, och om jag bara tror att jag kan gasa så kommer vi snart vara på myren igen.
Men, när jag tittar på filmen från tävlingen så är det främst gasa jag ser behöver göras. Lägga på ett kål, ta i, springa fort. Orka hela vägen. Putsa på detaljer och jobba på finliret. Och min största utmaning blir att lyckas gasa utan att köra för fort. Hålla på andra kriterier än att bara hålla ihop. Åh, det ska bli så roligt att visa världen vilken fantastisk hund jag har! <3
