Warning: Creating default object from empty value in /storage/content/38/140338/motiveradehundar.se/public_html/wp-content/themes/skeptical/functions/admin-hooks.php on line 160
Archive | Vill RSS for this section

Nyfiken i en strut

10710938_10153238001624358_5836939597522025876_n

Vill är den mest nyfikna individ jag känner till. Vad som än händer vill han vara med . Har man nåt i händerna så ska han checka vad det är, om man öppnar nån låda är han där, går man nånstans så följer han efter (inklusive de timmar han går en halv meter efter en när man klipper gräset… Är vi på vandring så händer förmodligen nåt kul. Förr eller senare.). ALLT vi gör är spännande, och jag är övertygad om att det är den egenskapen som är hans allra bästa – och sämsta. Bästa för att allt går att använda som belöning. Allt är ju roligt, allt är spännande. Det gör honom till en fantastiskt underbar träningskamrat, han vill och vill och vill. Bästa! Livet = bäst! Sämsta för det ger en hel del stress i både vardag och träning. Vi måste fysiskt se till att han slappnar av, tack och lov köper han det bra. I vardagen är det inte problematiskt – men de beteenden han har där smittar över i träningen.

10352945_10153199061969358_2981820218627624968_n

Vill har, som jag tidigare skrivit om, extremt svårt att släppa belöningarna med blicken, och mycket av det är saker som kommer från vardagen. Om han får vara i köket när vi äter sitter vid kortsidan vid köksbordet och vill smaka så ser det ut som han tittar på en tennismatch i superspeed – han flyttar blicken mellan oss och det är uppriktigt svårt för honom att inte kunna se båda samtidigt. Om vi tex äter vid teven och ber honom lägga sig så är det ett stort problem för honom att inte få titta på maten. Han får inte smaka, men titta vill han. Och detta är en typisk sån där dålig hundträning som jag låtit slippa igenom. Vi har faktiskt fnissat åt honom och tyckt han var gullig. Och det hade det varit om det hade varit ett isolerat fenomen. Vilket det naturligtvis inte är – det är exakt samma symptom som i träningen. Skärpning!

10302736_10153403168299358_8461512659770353393_n

Så denna veckan har uteslutande gått åt till att få Vill att inte titta på belöningar. Jag har stått bakom honom och han har fått stå, sitta och ligga – och belönat så fort han tittat framåt, en träning jag påbörjade i somras men inte fick färdig, men som jag påmindes av under kursen förra veckan (tack Camilla!). Så. Jäkla. Svårt! säger Vill och blir helt utmattad av träningspassen. En annan sak jag gjort (som vi påbörjade på kursen för Maria) är att ha honom vid min sida i fotposition med ett omvänt lockande på utsidan av hans huvud, och så fort han tittat på mig så har jag belönat. Än så länge är kriteriet att han bara kollar supersnabbt, men jag måste snart börja länga tiden, och vad det lider vill jag kunna hålla handen där även när jag rör mig. Att han inte lärt sig detta på nästan en vecka kan ju verka helt vansinnigt, men han har tre års historik att glo på godis, ett beteende som säkert är rätt förstärkande i sig själv. Dessutom så försvåras det hela av att mina kriterier vid vanligt omvänt lockande (som jag använder till allt och hela tiden) är glasklara: lås blicken på godiset. Jag vill icke att han kollar på något annat än belöningen (eftersom det är svårt att berätta när det blir fel = stänga handen annars). Så, trots att det verkar som världens enklaste övning så är det jättesvårt för Villson, men ack så viktigt.

10408655_10153206821619358_1688755488210543281_n

Att fästa blicken framåt när jag står bakom kommer vara väldigt bra kunskaper i flera av elitmomenten: Z:at, konskicken (ruta/apporteringsdirigeringen), platsen när man går bakom, vittringen. Men framförallt tror jag det kommer göra Vill mer avslappnad i huvudet om han inte är så fixerad vid belöningen. När han kan släppa tanken på det i min hand kommer han kunna släppa tanken på externbelöningar (i den mån jag använder det) men även på roliga aktiviteter som rutan och koner som står utspridda. Sånt som en nyfiken liten tollarpojke tycker är nästan outhärdligt svårt att inte glo på. Så ja, att i dagsläget stå en meter bakom hunden och kasta godisar när han kollar framåt kommer ge stora resultat. Hoppas jag.

10583995_10153128830284358_3717926516463592839_n

Think plan do

Hade ett helt fantastiskt bra lydnadspass med Vill i förmiddags. Hade funderat och bestämt innan hur jag skulle träna, vad jag skulle träna, i vilken ordning jag skulle träna och för vad och hur jag skulle belöna. A och O är att få rätt aktivitetsnivå på Vill, vilket jag har berört en hel massa gånger innan, och nyckeln sitter i att inte bygga upp frustration. Det är lätt att tro att bara för att man har en hund som är med hela tiden, och blir överlycklig för vad du än föreslår så är det enkelt att träna den hunden. Inget kunde vara mer fel, jag tycker att det kräver minst lika mycket av mig att träna Vill som hela tiden är på, som att träna Gip som är betydligt mer eftertänksam och behöver pushas lite för att komma till sin rätt.

Jag började med att träna rutan, genom att skicka till en stor synlig target placerad bakom rutan. Hade bra fart redan från början, han springer ut utan att leta, planterar tassarna på targeten och står stadigt tills jag klickat och kastat leksaken. I mitten av passet började han fuska genom att stanna innan target och då belönade jag honom i farten genom att klicka oregelbundet när han hade som bäst fart och kasta leksaken över huvudet på honom. Han har inga tendenser att avbryta springandet och snurra runt, så det var jag nöjd med. Sista gångerna lät jag honom springa ända ut till target och stanna där, och jag belönade honom med mat på mattan. Jag har parallellt tränat på att stanna i rörelse, så snart är det dags att lägga ihop. Faschinerad över att han mindes så bra, det var länge sen vi tränade detta.

Paus.

Efter rutan och paus tränade jag ingångar, med matbelöning. Han är helt klockren när jag har klossen (från alla riktningar) men när den tas bort sätter han sig lite snett. Får tänka mer på belöningsplaceringen.

Sedan övergick jag till att jobba vidare på det fria följet. Jag bedömde att han var trött nog för att inte bli för upphetsad, men pigg nog för att inte tappa sugen. Wiho, så nöjd jag blir när jag läser min hund helt rätt. Han var koncentrerad och tyst och noggrann. Jobbade på uthålligheten och gick och gick och gick. Han har tidigare blivit konfunderad när inte belöningen kommit efter en viss tid, men inte idag. Duktig Flonk! Varierade mellan att ge en godisbit, många godisbitar och bollen.

Paus.

Efter det fick han träna på att göra några raka nedlägganden i fotposition, jag lämnade honom, återgick, belönade honom liggande, kommenderade upp honom i sittande och belönade snabbt innan han hoppat ur position. Jovisst, precision jobbar han bäst med när han är trött.

Och allra sist fick han köra en ettans apportering, med lugn och tråkig belöning.

Lite av ett experiment det här, men med synnerligen gott resultat. Fler övningar än jag någonsin brukar lägga in i ett enda träningspass, fler repetitioner per moment (med både lek- och vilpauser emellan, dock) och en något omvänd ordning på det hela. Tänk så bra det kan bli när man tänker till.

Jobba sig igenom

 

Några visdomar som Maria Brandel delade med sig av – och som inte är någon nyhet men som man (i alla fall jag) kan behöva höra igen och igen är att inte vara rädd för att prova nya strategier, inte vara rädd för att ha flytande kriterier (beroende på miljö, dagsform, vad man gjort innan etc – flytande både upp och ner. Vad klarar min hund här och nu?) och inte vara rädd för att backa om det behövs. Men! att alltid jobba framåt och se till att inte fastna på ett ställe. Hellre gå lite för fort fram än lite för långsamt och inte låta hunden bli så bekväm på ett steg att den inte vill gå vidare utan tror att det den gör är slutprodukten. Det sista är ju verkligen något jag försökt jobba med senaste året, faktiskt har det varit min övergripande tanke. Klätt i Susan Garrett-kostymen Average or better har jag pressat på. Det är bra.

Däremot är jag – och inte bara jag – sämre på en annan sak och det är att jobba med det som man är riktigt dålig på. Det är så förstärkande när det går bra att det är lätt att hamna i fällan att man med sin hund gör det som man är bäst på. I träningspass efter träningspass. Så nu tar jag tjuren vid hornen och tar itu med sånt som verkligen behövs. Igår backade jag tusen steg och återgick till kloss samt baklänges march för fotgåendet med Gip. Fritt följ (och linförighet) är verkligen något som vi behöver, och vi behöver jobba på det. Det duger inte med halvdant. Och jag kan inte lappa och laga där vi är utan jag måste riva ner och sammanfoga byggklossarna på nytt. Så baklänges march med belöning bakom ryggen, och klossen med ingångar från alla håll. Det gick förvånansvärt bra och på morgonens träningspass idag kunde jag snabbt belöna i position och svänga upp åt rätt håll. Han tappade faktiskt inte fokus  och position en enda gång när han gick rättvänt idag. Wow! Så ska det ju vara.

Kanske hamnade jag faktiskt till och med i fällan att inte gå framåt när det behövs? Njä, jag tror att vi behöver många lyckanden i den här övningen eftersom den har en historia av frustration (min). Dessutom såg jag till att vara noga med hur jag belönar. Jag leker ju helst med Gip (för det är så hejdundrande roligt!) men för att få in exaktheten måste jag belöna med godis, så jag såg till att ha godis gott nog och stort nog att vara lekfull med. Då kunde jag först belöna i position och sen kasta godbiten för att få en bra utgångspunkt för en ny repetition. Och dra på trissor om han inte blixtsnabbt jagade min hand, och galopperade ut för att ta den kastade godbiten. Bra där!

Nu gäller det att jag tänker igenom alla steg hur vi går vidare. Och tränar en sak i taget. Fotgåendet innehåller ju så tokigt många komponenter, och med en hund som Gip är det nog viktigt att ta en sak i taget. Gå rakt fram ett pass. Köra svängar ett annat, ingångar ett tredje, tempoväxlingar ett fjärde, stegförflyttningar ett femte, osv.

Vill då? Vad är det som halkat efter med honom? Den största svårigheten – att han hellre ville äta än leka – är vi på god väg att knäcka. Han lekte fint på kursen, och vid ett tillfälle stack han faktiskt och snodde leksaken trots att jag klickat och var på väg att ge godis. Hurra! Så där är en grej jag målmedvetet jobbat mig igenom. Nu är det inga problem att få honom att leka även om jag har en skål med korv framme. Han är ju så ung att det kan tyckas som en kilometerlång lista på vad som behövs tränas på, men det samma gäller ju Gip. Och det är inte det jag menar egentligen, även om just det jag jobbar på med Gip är ett moment. Utan jag menar sånt som har betydelse för många delar (och attityden i fotgåendet har ju onekligen det) så som ovilja att ta i, röra sig bort eller kunna vara stilla. Om jag ska pinpointa en sak med Vill så är det väldigt svårt för honom att släppa belöningarna. Både såna som är utlagda och de som finns i min hand (och jag jobbar helst så att jag kan ha både godis och leksaker framme). Så det ska vi verkligen ta itu med nu (igen! Eller kanske Mera!. Det är inget nytt.). Ett omvänt lockande med godbitar är han ganska bra på, men generaliserar inte till när jag bara håller godiset i handen under tex fritt följ. Kastar jag en leksak bakom honom har han hemskt svårt att inte kolla på den. Att röra sig från en godbitskål är svårt som tusan, och tar jag handen bakom ryggen vill han gärna följa med och kolla läget. Inte så att han försöker ta det jag har, utan han vill ha koll. Så jobba mer med att han måste se ut som att han heeeelt glömt att det finns nåt gott eller roligt i faggorna.

Och så måste jag så klart lista vad vi är bra på. Det går ju inte att bara jobba med svårigheter hela tiden, det vore alldeles för deppigt. Men att inte vara rädd för att ta tjuren vid hornen och faktiskt tro att man kommer lyckas – det är nog det viktigaste.

Tricks, attityd, sporrar, snö…

Dagarna bara rusar förbi, jag önskar jag kunde säga att jag tittar ut på våren och undrar var vintern tog vägen, men det går nu inte eftersom det toksnöar och har nog gjort större delen av natten. Jag har varit skadad senaste veckan, jag halkade på isen och slog i svanskotan så rejält att jag fortfarande har svårt att sitta och gå normalt. Även hundarna har varit krassliga med magar som knasat, Boo har öroninflammation och går på medicin och Gip skadade ju sin sporre som nu är bortopererad. Operationen gick bra, men att byta bandaget har visat sig vara ett helvete. Gip vill ju inte att man ens tänker på hans tassar och att byta bandage när det faktiskt gör ont på riktigt var ingen lek. Förhoppningsvis kan detta bli en övoperiod som kanske gör att inte kloklippningen strular så. Eller så blir det värre, vi får se. Inga långa skogsturer har det i alla fall blivit (Mixan får ju inte gå så långt och Vill – hur gärna han än vill, får inte börja motionera ännu på ett tag). Tur man kan ägna sig åt tricksträning då alla hundar är rastlösa. Boo har fått jobba på olika tasstargets där hennes aktivitet – som vanligast – är viktigast. Med Gip fortgår arbetet med att skapa ett riktigt sug på arbete, och jag har identifierat ett nytt problemområde: jag är urtråkig när jag serverar godisbitar. Vi leker med liv och lust, och jag vet faktiskt inte vem som tycker det är roligast – men så fort jag tar fram godis blir jag trööööökig. Så med hjälp av en supportgrupp på nätet ( 😉 Recallersgänget har en fb-sida som är suverän) har jag hittat lite sätt att spica upp tillvaron. Med Boo leker jag ju med godbitarna hela tiden, och det borde jag ju ha gjort med lille Gip också, men jag förväntar mig alltid så mycket mer av honom. Orättvist!

Vills och mitt arbete med Silvia Trkman-kursen går vidare. Vi kämpar med fyra tassar i en liten skål, och eftersom jag råkade klicka när han satte sig så blev det beteendet han trodde han skulle göra. Så jag klickade INTE för sättande i en dag, vilket resulterade i enbart tre tassar i, eftersom han satte sig så fort han fick i fjärde tassen. Igår lossande det äntligen när jag backade tillbaka till den större skålen. Nu ska vi hålla oss där ett tag (trots att jag tog fram den mindre skålen igen i slutet av filmen).

Dessutom jobbar vi med leken – han börjar faktiskt kampa riktigt fint emellanåt, och jag låter honom vinna ofta. Byta med leksak och komma in till mig med leksaken i munnen är andra saker vi jobbar på. Och så så klart alla andra tusen grejer en valp måste lära sig. Svårtast är att få tiden, godbitarna och framförallt lillemans ork att räcka till (nå, han blir inte trött i första taget men jag vill enbart träna när han är på topp. DET har jag i alla fall lärt mig!).

Puppy tricks

I måndags började Vill och jag Silvia Trkmans onlinekurs för valpar . Var fjortonde dag i tre månader kommer vi få en ny läxlista med fem tricks som ska arbetas med, filmas och postas i det virtuella klassrummet. De andra eleverna är otroligt aktiva och redan dag två hade folk skickat in halvfärdiga tricks. Jättekul! Detta är min och Vills första film.Tanken är ju inte att tricken ska vara färdiga när vi publicerar våra filmer, och det är vi ju som synes inte heller. Ska bli otroligt spännande att få feedback på arbetet, och jag slås igen av hur sjukt nyttigt det är med film! Jösses så mycket småsaker man missar irl.

 

 

 

Det händer grejer på två månader!

De övre bilderna är tagna den 2 januari – och de nedre idag. Underbara Vill!