Att träna upp en känsla, sammanfattning från en tävlingshelg

I helgen som var tävlade jag tre hundar, fyra starter, på tre dagar. Eftersom jag tävlat ganska lite tidigare, och aldrig ens två starter på en helg så var det lite av ett test. Jag ville se om jag kunde skifta fokus från den ena hunden till den andra, om jag skulle orka och om det skulle kännas kul. Jag hade helt olika mål med starterna dessutom. Gip fick tävla två gånger (jag efteranmälde honom på lördagen till tävlingen på söndag, då jag också skulle starta Tesla, så det var inte planerat från början). Han har känts så otroligt fin i träningen senaste tiden. Inte alls så där hetsig som han har en tendens att vara, och inte heller låg vilket han varit historisk, utan pepp och faktiskt ganska seriös. Vår relation har blivit bättre, och han är tåligare. En del hundar är mogna när de är två – andra när de ska fylla sex. ;-) Den största förändringen är nog att jag har börjat tro att han kan, att jag säger till honom att sluta larva sig, och att jag tränar honom lite mer som jag tränar Vill (attitydmässigt, de behöver fortfarande helt olika sorts träning). Spänningen var stor på att se om han kunde ha med sig detta in på tävlingsplanen. Förra tävlingen kändes det ju som det började släppa, men var det bara tur? Han har inte alla momenten klara i trean, så jag hade inga tankar på några poäng, utan det var bara attityden jag ville testa av. Attityden och vittringen som jag bråkat nåt enormt med senaste tiden. Han är ju stensäker på nosdelen, men när jag la till apporteringen så tog hans föremålsintresse överhanden och han plockade hejvilt och glömde lukta. Och som den hund Gip är så har det varit svårt att nå fram och lyckas kommunicera vad jag ville. Efter ett tips så sent som i måndags fick jag dock snurr på det, men om det skulle hänga med ända till tävlingens näst sista moment var väl ändå högst oklart.

Jag var på plats lite för tidigt – den plötsliga sommarvärmen påverkar Gip en hel del, och jag var rädd att han inte skulle orka. Tog in och ut ur bilen flera gånger, och han kändes pepp. Gruppmomenten var stabila, ingen oro och ingen tendens att tappa uppgiftsfokus. Gött! Och programmet var som en dröm! Nä visst, han _kan_ ju inte allt, och utifrån (och poängmässigt) var det säkert inget att hurra för, men jag visste ju vad jag letade efter. En pepp men inte hetsig hund, en tyst hund, med fokus på uppgiften och varken en frustande cirkushäst eller en segpropp. Och jag fick just detta! Att han sedan dessutom fick åtta på vittringen (med kommentaren att han nosade lite länge (!!!)) var ju helt otroligt bra. Så så så nöjd!

Att jag efteranmälde till söndagens tävling berodde helt på att jag inte kunde tro att det var sant. En gång är ingen gång, men två gånger är en vana – eller hur. I söndags var det stekhett. Nästan 30 grader på tävlingsplatsen, och det påverkade naturligtvis hundarna. Gip orkade (?) inte sitta hela sitt i grupp utan la sig, och jag suckade inombords. Men bestämde mig att genomföra tävlingen i alla fall, jag måste ju få testa. Och lyckan när han går ut och gör en massa bra saker (inklusive vittringen!), och känns lika fin och pepp som på fredagen. Det är sån jävla seger! Trots nollad sitt i grupp och en hel del dumma missar fick han till och med bättre poäng än på fredagen. Långt från förstapris, men det var inte heller målet. Det känns onekligen ironiskt att jag så många gånger (inklusive i fredags) fått kommentaren att det säkert går bra, att jag har det enklare, att det är lite mer räkmacka – för att jag har en border collie. Nej, han är inte någon enkel hund, den lille Gip, men när han är bra då jäklar är han bäst!

På lördagen startade jag Vill i eliten, och om det vill jag inte säga något alls. Han har varit skadad (igen) och tränat alldeles för lite, och det går inte med den hunden. Han var förhållandevis tyst i fria följet, och det tar jag med mig, men resten stryker vi ett streck över. Världens gladaste hund, förstås, och han är övertygad om att han är bäst – vilket han så klart är. En hel hög med köttbullar och massa lek med bollen bevisar ju det. Han kan ju inte lastas för att han inte tränats nog!

Och så den lille Teslans debut! Så spännande att se hur han skulle vara på tävling! Varmt och lång väntan (Gips klass och tvåan låg före), men Tissel var på sitt vanliga godmodiga humör. Hunden bredvid störde honom på platsen så jag fick ge två kommandon för nedläggandet – men när samma hund reste sig och gick till matte så hade han ändå klart för sig vad han skulle göra. Han satt snällt på tandvisningen. Han gjorde alla moment ungefär så bra som han kan dem – utom ställandet. Ställandet som är hans paradgren! Det moment som jag litade mest på skulle funka. Det nollade han – men jag tar på mig det. Dängde i med ett STÅÅ som väl fick hundarna i bilarna att ställa sig upp, men som på nära håll fick Tesla att tvärnita – och sen sätta sig. Naj!

Supernöjd med attityden och att han faktiskt var precis som på träning, och det är ju det viktigaste. Även om det så klart varit kul med ett förstapris. Andraplacering blev det i alla fall, så vi fick träna på att stå på pallen. På lördag är det dags igen (jag fick efteranmäla honom) och då ska jag försöka vara lite normal i min kommendering, hehe.

Jag då? Jo, jag är faktiskt ganska nöjd med min insats på i alla fall tre av tävlingarna. Vills tävling kändes i efterhand helt onödig, jag borde förberett honom bättre, men huvudsaken att HAN inte vet att jag känner missnöje. Klart att det finns en enorm förbättringspotential även vid de andra starterna, men jag höll ihop, höll oss i bubblan och skötte mina uppgifter ganska bra. Var helt utmattad i måndags efter anspänningen, men faktiskt – det är ju kul att tävla! Trevlig stämning, trevliga medtävlande och förstås mina fina lagkamrater som jag är så glad i. På söndagen var Ida med och det var ju en himla trevlig bonus. Summa summarum: kommer nog dröja tills jag kör en sån här mastodonthelg igen, men tävla är ROLIGT!

No comments yet.

Leave a Reply