Archive | February, 2019

Gör mot andra så som du önskar bli behandlad själv

DSC_8049

Det hetsas mycket i hundvärlden. Jag pratar inte om hundarnas beteende nu utan om människorna. Nästan oavsett vilket område du väljer kan det blossa upp hetlevrade debatter. Vilken mat man ger, hur man ger maten, hur man tränar – både metod och tillvägagångssätt – om man har sele eller halsband, vilken sele och vilket halsband, om man har en renrasig hund köpt hos uppfödare eller en omplacering. Människor har synpunkter på vilken sorts hund man har, hur många hundar man har och vissa aktiviteter räknas som finare än andra. Ofta tittar man inte ens på hundarna i fråga. Hur mår de? Är de glada? Man bestämmer sig för en väg och så kör man likt en bulldozer rakt fram, hunden får bara hänga med på tåget.

Nu i dagarna har det blossat upp en het debatt kring ett inslag på P4 Extra, där en inbjuden hundcoach på några minuter skulle förklara för programledaren hur hon ska få sin hund att sluta hoppa. Håller jag med om tillvägagångssättet? Nej. Håller jag med om förklaringen bakom tillvägagångssättet? Absolut inte. Hennes metod går ut på att helt ignorera hunden när man kommer hem för att sedan när hunden är lugn kalla på den och hälsa. Det låter kanske inte så fel – men varför har det då rört upp sådant rabalder? Jo, därför att den förklaringsmodell som ligger bakom grundar sig på en hel filosofi, Amichien bonding, som är ett hopkok av gammeldags dominans-, flock- och ledarskapsteorier som är förlegade och för länge sedan förkastade av de flesta. Vi vet helt enkelt mer nu för tiden.

Genom forskning vet vi till exempel att hundens stressnivårer – bland annat kortisolet i blodet – går ner när vi hälsar på dem. Att hälsa ökar inte stressen som hundcoachen menar. Anledningen till att hunden verkar lugnare och slutar flamsa när du kommer hem är i bästa fall att den lärt sig ett nytt beteende (om jag är lugn får jag hälsa) och i sämsta fall att den gett upp (hundar gör det som lönar sig). Hundar är mycket sociala varelser som vill interagera med sin familj, både två- och fyrbenta. Att hälsa genom att hoppa upp mot ansiktet är hundars sätt att skaka hand, dunka varann i ryggen och att kramas – slicket i mungipan är inget mer än så. Det handlar inte om att mäta sig eller etablera rollen i ”flocken” som hundcoachen sa. Ända sedan 70-talet har vi vetat att hundar inte försöker ta över, klättra på rangstegen eller ta över någon ledarroll. Amichien bonding har dock inte hängt med i svängarna, utan hela filosofin går ut på att människan måste göra saker i en viss ordning och på ett visst sätt för att inte hunden ska tro den är ledare. Och detta trots att all forskning bevisar motsatsen. Till och med tillvägagångssättet är tokigt om det nu skulle vara så att vi verkligen levde i den strikta hierarki som filosofin menar att vi gör: i det vilda leder den varg med mest energi eller som är bäst lämpad för uppgiften flocken på vandring. Unga djur äter ofta innan de äldre. Det finns inga fixa roller utan man gör det man är bäst på. Med det sagt: varken vi eller våra hundar är vargar. Vi är inte ens hundar!

Sedan pratade de om hundar som matvägrar. Att även det är en kamp om ledarskapet. Det finns många orsaker till att en hund matvägrar. Den kan vara mätt, den tycker inte maten är god, den har ont i magen eller tänderna, den vill bara äta en gång om dagen, den vill ha maten på annat sätt än i en tråkig skål. Det finns massa orsaker. Ledarskapet är inte en av dessa. Samma sak med hundar som följer en från rum till rum. Visst kan det finnas hundar som gör det för att de är oroliga och vill hålla koll, men mest gör de det för att det kan ju hända att jag hittar på roliga saker. Det brukar ju göra det när jag reser mig från datorn. Och är inte det ett tecken på bra ledarskap så vet jag inte? De är så vana vid att jag initierar träning, lek, en stund i trädgården eller promenad att de hoppas att så är fallet även om jag bara reser mig för att fylla på tekoppen. Vill jag inte att de ska följa med säger jag bara ”stanna” när jag går.

Och då kommer vi in på sista punkten av samtalet som jag tänkte ta upp, nämligen den att svara på hundens inviter. Inom Amichien bonding är det strikt förbjudet att svara på hundens initiativtagande. Krafsar hunden på den tomma vattenskålen ska den ignoreras. Kommer hunden med en leksak ska den ignoreras. Ber hunden om att får gos, gå på promenad, eller något annat ska den ignoreras. Sedan kan man – som hundcoachen nämner i inslaget – hämta en ANNAN leksak att leka med. På mitt initiativ.

Detta är kanske det sorgligaste av allt. I en tid när vi mer och mer börjar prata om frivillighet inom alla aspekter av djurens liv ska de inte ens kunna be om så basala saker som vatten, kärlek och att få gå och kissa. I en tid när vi pratar om frivillig hantering, där hundarna får avsluta och påbörja kloklippningssessionen, där fler och fler lär sina hundar att be om saker genom att peka på symboler som betyder ”mat”, ”promenad” och så vidare finns de som inte vågar svara på den mest primitiva begäran. Och sedan säger att det inte handlar om att hunden lär sig, utan att det handlar om kommunikation. Nej. Det handlar om att ta ifrån hunden kommunikationen. Det handlar om att göra hunden viljelös. Avstängd. Hjälplös.

Kan det låta fint på ytan? Absolut. Ser det ut som enkla, väluppfostrade hundar där de går strax bakom sin ägare på promenaden? Kanske. Men det är alltså betydligt större än så och det går mycket djupare.

Igår skrev jag om inlärning. Om att det inte är någon skillnad på vardag och tävling. Jag skrev om de två anledningarna till att hundar gör saker: för att uppnå eller undkomma något. Jag skrev inte om utsläckning vilket hör ihop med detta. Utsläckning handlar om att när ett beteende som tidigare blivit förstärkt inte längre blir det så kommer det försvinna. Till exempel: en hund som lärt sig att ytterdörren öppnas när den hoppar mot handtaget har fått det beteendet förstärkt – dörren har öppnats. Om man sedan börjar låsa ytterdörren kommer hunden försöka och försöka till dess den ger upp. Beteendet har blivit utsläckt. Detta kan man utnyttja – men det är ofta vanskligt. Till exempel kan beteendet bli extra intensivt precis innan hunden kommer ge upp. Andra beteenden är självförstärkande, det vill säga beteendet i sig är belönande av olika anledningar, och konsekvensen är därför mindre relevant. Och om hunden ändå skulle få sin förstärkning – när den provat öppna dörren 10 gånger så är den olåst den 11 – så har beteendet blivit väldigt uthålligt. Nästa gång kommer hunden försöka många fler gånger. Den enarmade banditen ger ju utdelning någon gång! Det är därför att tigga vid matbordet ofta är ett så uthålligt beteende hos hundarna. Nån gång emellanåt spills en smula och beteendet blir förstärkt.

Vad har då detta med inslaget i radion att göra? Jo, därför att även fundamentalt viktiga beteenden – så som närhet, sociala band och relationer, önskemål om mat och dryck – kan släckas ut. Du har inte lärt din hund att du är en bättre ledare. Du har lärt din hund att ge upp.

DSC_8313

Så till denna bloggtextens andra del.

Tror jag att hundcoachen väljer den metoden för att hon hatar hundar: Nej. Definitivt inte. Jag tror att hon tror på det hon gör och att hon gör det hon gör och säger det hon säger för att hon vill lära andra det hon tror på. Och därför blir jag å ena sidan väldigt ledsen när journalisten drar öronen åt sig när flertalet människor ber henne kolla upp fakta och bjuda in någon som lutar sig på modern forskning. Och å andra sidan blir jag också väldigt ledsen över en del av inläggen på radiokanalens Facebooksida. Jag tänker på de gånger jag själv varit med i teve, radio, tidningar och nu senast i ett par poddar – eller för den delen inför mitt boksläpp. Jag tänker på hur jag hade reagerat om det hade kommit en synkroniserad storm emot mig och mina metoder. Inlägg som förlöjligar och lämnat all saklighet bakom sig. Förstår jag att både hundcoachen och radioprogrammet kramar ännu tightare om varandra efter detta? Absolut. Hade jag önskat att det i stället hade öppnats upp för dialog? Jajemän. De sakliga inläggen försvinner i de osakliga. Det är så förbaskat synd. För det hade behövts en ordentlig diskussion!

Så. Gör så mot andra som du önskar bli behandlad själv. Var saklig och hövlig på sociala medier. Och om någon ber om vatten i sitt glas – eller i sin skål – ge dem det.

………………………………………….

KÄLLOR

 

Här refereras det till forskning som visa att hälsa på hunden minskar stressen: http://www.perjensen.se/etologi/fran-forskningsfronten/halsa-pa-hunden-minskar.html
Här: http://animalsincontrol.com kan du läsa mer om att ge hundar och andra djur MER kontroll
Några länkar om den missuppfattade rangordningen/dominansen/ledarskapsterminologin

Av Per Jensen : http://dogma.nu/artiklar/den-missuppfattade-dominansen/

Av Lars Fält: http://dogma.nu/artiklar/flockbildning-och-ledarskap/

 

 

 

Uppfostran – eller inlärning

BE6C5F9F-85AD-4118-B6BF-85B688B23063

En sak som förbryllat mig länge är varför det är så många som har helt motsatta träningsmetoder när det kommer till vardagslydnad och tävlingsmoment. En del går så långt som att säga att det ena är träning och det andra är uppfostran. Om det ena är mer effektivt än det andra – varför inte använda samma metod vid båda tillfällena?

”På tävlingsplanen vill jag ha en hund som inte är rädd att ta för sig och ta i, och vet att det inte gör något om det blir misstag – då kör vi bara igen.” är ett vanligt argument. Jaha? Och på hemmaplan, där vill man ha en hund som ÄR rädd för att ta för sig? Eller? Hur ska hunden veta när det är träning och när det ”bara” är vardagslydnad. Om du tränar sitt kvar i hallen inför lydnadens kvarmoment eller om du tränar sitt kvar i hallen som en vardagslydnadsövning – vari ligger skillnaden? Om du vill ha en hund som strävar efter att göra rätt på tävlingsplan för att få sina belöningar – varför önskar du inte det samma i vardagen? I stället för en hund som strävar för att göra rätt för att undgå ett obehag. För så är det nämligen. Hundar – liksom alla individer – gör enbart beteenden av två orsaker. För att uppnå något den vill ha eller för att undkomma något den inte vill ha eller utsättas för. Är det inte bättre att hunden struntar i att jaga rådjuren för att den vet att den får bästa frisbeebelöningen om den vänder om till dig när den ser dem, än att den låter bli att jaga rådjuren för att den vet att den får ovett om den gör det.

Jag tror inte de flesta hundar är gjorda av porslin och går sönder om man är bestämd eller ens om man blir arg, men varför ha det som utgångspunkt i relationen. Varför inte tänka att jag vill lära min hund vad som är rätt i stället. Belöningar bygger beteenden, och genom att belöna hunden när den gör rätt så kan jag – om jag är smart och planerar i förväg – bygga bra beteenden som jag vill se mer av. Och det är ju det som karaktäriserar en bra belöning – hunden strävar efter att få belöningen igen. Det är därför belöningsbaserad träning är så pålitlig – hunden vill göra det för hunden vill ha sin belöning. Jobbar man med bestraffningar är det lätt att man får en ögontjänare. Hunden gör rätt när man håller ”tummen i ögat” på den – men kommer rådjuret när matte är bakom kröken, så är det inte alls säkert att beteendet upprätthålls. ”Men jag kan vifta med köttbullar hur mycket som helst när det kommer ett rådjur, det skiter väl min hund i.” Okej, och då kontrar jag med ”Jag kan säga ”RUTAN!” hur många gånger som helst till min hund – har hon aldrig sett en ruta eller hört kommandot så kommer hon inte göra rätt ändå. På precis samma sätt som du bygger upp ett tävlingsmoment successivt får du bygga upp vardagslydnaden. Och det kanske är där skon klämmer, egentligen. Det är inte lika roligt med vardagslydnad, och då tar man till det som man tror är enklast och går snabbast. Om jag ska lära min hund rutan så kanske jag börjar med att den får lära sig att den får sin belöning när den trampar på en target. Om jag vill lära min hund att inte springa efter ett rådjur kanske jag får börja med att lära den att den får sin belöning när den inte går snor en utlagd leksak. Börja i det lilla för att få pålitliga moment.

Min kollega Jenny brukar berätta anekdoten när en person kom in på veterinärstationen där hon jobbade för att köpa ett nytt stryphalsband. Det gamla, i nylon, var helt utslitet. Jenny frågade varför personen inte ville prova en sele eller ett fast halsband istället varpå personen såg helt förskräckt ut. Hur skulle hon få sin hund att gå fint i koppel utan strypet? Ja, uppenbarligen hade inte hunden lärt sig så mycket med stryp – i så fall hade det knappast behövts användas till dess det slets ut. Och hon hade absolut inte behövt köpa ett nytt.

Och kanske är det där den andra skon klämmer. Vi är fast i gamla vanor och gamla vanföreställningar. Hundar ska lyda för att vi säger så. Vi tänker att vi är progressiva för att vi i alla fall inte rycker i kopplet på appellplan, men att gå därifrån till att sätta upp en kriterieplan för det som sker utanför är ett stort steg.

En sak vet jag – hunden struntar nog ganska rejält i om du säger sitt på plan eller utanför. För hunden är allt cirkuskonster. Så därmed kan du lika gärna träna dem så att hunden vill sitta – och inte för att den inte vill ha ett obehag.