Motiverade hundar

Att nyårsafton och dagarna däromkring innebär ett formidabelt helvete för många hundar och därmed hundägare har förhoppningsvis inte gått någon förbi. De vilda djuren i skogen liksom hästar och många många andra djur och människor har en fruktansvärd tid att se fram emot. Att fyrverkerier för privat bruk borde förbjudas är vi många som tycker, men tills dess det går igenom så finns det några saker du kan göra för att underlätta.

Se till att aktivera hundarna så mycket ni kan DAGTID dagarna innan nyårsafton, och även på nyårsafton. Trötta hundar är oftare mindre mottagliga för skrämmande saker. Gå inte bara promenader utan låt dem jobba med huvudet – nosarbete (tex specialsök, Nose Work, spår eller leta efter godis i svår terräng, eller leta efter leksaker, tex).

Håll hunden KOPPLAD på nyårsafton, och helst dagarna före och efter (man vet aldrig när det smälls). Ha hunden i rymningssäker sele, eller halsband, eller båda. En hund som blir riktigt skrämd gör allt för att fly. Låt inte din hund bli en av alla dem vi ser efterlysta efter nyår.

Rasta hunden ordentligt tidigt på kvällen, och gå sedan inte ut med hunden förrän långt efter tolvslaget. Ta för allt i världen INTE med hunden ut och titta på raketer. Även om den var lugn förra året så vet man aldrig vad som kan hända.

Stanna INNE tillsammans med din hund under kvällen. Drag ner persienner och för gardiner, tänd alla lampor inomhus (så att blixtarna inte syns lika mycket), sätt på radio och teve för att stänga ute ljudet.

Strax innan TOLVSLAGET – ge din hund ett köttigt ben eller en aktiveringsleksak fylld med det godaste goda. Se till att tuggandet kommit igång innan helvetet brakar lös, och att det finns så det räcker genom hela oväsendet.

Om hunden blir RÄDD så visa att du finns där som stöd. Lämna inte hunden ensam att ta hand om detta (det vill säga ignorera inte). Mata med godis (till exempel mjukost på tub), klappa och lugna. Försök håll dig lugn själv. Du gör inte hunden räddare genom att visa att du finns där för den, tvärtom.

Om du hör smällar på avstånd dagarna före nyår så se det som ett TRÄNINGSTILLFÄLLE. Ge hunden godis/lek med hunden varje gång det smäller. Varje gång. Låt hunden tro att smäll betyder att det kommer godis.

Om du har en hund som du VET är rädd så finns det både receptfria och receptbelagda medel att köpa som kan lugna hunden och ta udden av den hemska. Adaptil, Calmex, Zylkene, Valeriana är några exempel. Prata med din veterinär! Tänk på att vissa av preparaten behöver tid på sig att verka.

FLY FÄLTET. Det bästa du kan göra om du bor i stan eller i villaområde är att ta dig därifrån. Antingen precis runt tolvslaget – sätt dig i bilen och åk ut på landet, kör längs motorvägen eller ta dig till en flygplats (där smälls det inte!) Spela musik och ät nyårsbuffén i baksätet. Ännu bättre är att hyra en stuga och bo där runt nyår, eller boka in sig på något hotell i närheten av en flygplats. Om du inte har möjlighet att göra något av detta så bygg ett fort inne. Se till att preppa med hundens bädd i källaren eller i badrummet. Se till att du har filtar och mys till dig själv – ladda datorn med en film och tänd några ljus.

Det viktigaste av allt: CHANSA INTE. Ta alla säkerhetsåtgärder på allvar. Även om du inte tror din hund kommer bli rädd, vara rädd så vet du inte. Ta hand om din bästa vän!

Dags att sammanfatta året som varit – och blicka framåt mot nästa. För ett år sedan hade jag precis fått hem Tesla och det här året har handlat väldigt mycket om honom, som det väl blir när en ny familjemedlem flyttar in. Allt har inte varit rosenskimrande, dagen före julafton brakade Tesla in i ett kompostgaller och blev halt. Jag vet inte om det var det som utlöste det, men några månader senare konstaterades det att han hade OCD, osteochondros, lösa broskbitar i bogleden. Han opererades först i april på ena sidan och maj på andra och sedan följde hela sommaren med rehab och vila. Inte alls vad jag ville med en ny valp, men huvudsaken är att han nu är helt frisk och dessutom inte tog någon som helst mental skada av att vila halva uppväxten. Tvärtom – maken till cool unghund! För några veckor sedan bröt han av en klo på framtassen och ännu mera vila, tratt och ett envist bandage som vägra de sitta där det skulle. Phu! Nå, klon är också helt läkt nu. Vi har ändå hunnit med att gå en hel massa kurser – Sikta mot stjärnorna för Mona Kjernholm, lydnad för Maria Brandel och Siv Svendsen x 2 för båda, vallhundskurs för Thomas Stokke och för Lena Karlsson – och vi har tränat massa. Mest lydnad, och lite för lite vallning. Tesla utvecklas fortfarande, och han börjar bli riktigt fin att träna med. Just nu riktar vi in oss på massa tricksträning för att få in lite spontanitet och initiativförmåga i träningen.

Höjdpunkten med Vill har helt klart varit den långa svåra resa vi gjort med hans ljudande, ett projekt där jag både gråtit och blivit gråhårig fler gånger än en, men som till sist blev så bra att jag vågade tävla och vi lyckades få uppflyttningspoäng till elit. Han har dock varit hat till och från under året, och är just nu sjukskriven igen. Det är min största sorg just nu, att inte få köra min finaste vän så mycket som vi båda vill. Både veterinär och sjukgymnast tror att det sitter i musklerna och att han helt enkelt (?) är överansträngd/har en sträckning som inte läker. Jag oroar nästan ihjäl mig. Vill har dock hunnit med att träna MASSOR detta året. Vi har för första gången ingått i en fast träningsgrupp, som träffats varje tisdag och jag har verkligen känt mig privilegierad och tacksam över att få vara med där. Har dessutom tränat mer eller mindre regelbundet med de fina tjejerna på Elfsborgs BK, vilket alltid är en bra sak. Både Gip och Tesla har fått träning där på köpet. Bra!

Gip har fått träna både massa agility (både med Ida och Sandra) och vallning och nu sedan några veckor tillbaka tränar vi på bruksmomenten. Vi har inte tävlat, inte gått några kurser men haft roligt när vi tränat. Jag tycker Gip har mognat betänkligt detta året. Han har också varit skadad under året, flera gånger dessutom. I maj sprang han benet ur led när jag stannade på en BK på väg till Malmö. Bara att ila iväg till Djursjukhuset – jag trodde han hade brutit ryggen först. Det skriket glömmer jag inte i brådrasket. Senare under sommaren fick han en pinne in i benet när han sprang i skogen och för bara tre veckor sen krockade han med en hund och knäckte två framtänder. Han gör skäl för sitt smeknamn i alla fall.

Nästa år – ja Nästa År får nog bli ett helt eget inlägg.

Jag är mitt inne i en hektisk period, med massa egen träning, kurser jag går och kurser jag håller. Roligt allting, så när på att Vill återigen markerar att han inte vill stödja på ett ben. Jag misstänker och tror att det beror på samma som förra året, när han helt enkelt var stel för att han belastar fel när han tränar lydnad. Jag kan erkänna att jag slarvat med massage och mjukgörande övningar, samtidigt som jag, som sagt, är mitt inne i en period med massa träning. Så otroligt korkat! Hade jag inte haft mina oroliga hökögon på mig så hade jag kanske inte ens upptäckt det, så jag hoppas jag hinner göra något åt det innan det blir värre. Och så lovar jag att aldrig mer slarva.

De två helgerna som passerat har jag hållit Blygerkurser, det vill säga kurser för rädda och osäkra hundar, vilket både betyder utåtagerande hundar och hundar som stänger av. Hundar som är rädda i möten med hundar och/eller människor och hundar som har helt andra rädslor. Oerhört bra helger har det varit. Intensiva som tusan, och det hade nos egentligen behövts minst tre dagar, och gärna längre, men alla delar är viktiga komponenter för att lägga ett pussel som kan fungera som grund för hunden, så det är omöjligt att skära. Responsen efteråt har i alla fall varit helt otroligt positiv! Så glad och tacksam att jag får göra detta. Och det är så spännande att få vara kreativ och lägga upp träningsplaner för så otroligt olika hundar. Hur hinner vi med att lugna/belöna hunden som går upp i stress så fort den ser en annan hund? Hur får man en studsig unghund att hålla sig på marken? Hur kan man träna hunden som reagerar på bilder av andra hundar? Eller hunden som är cool när den skjuts i skogen men flyr om man droppar en godis på en plåt? Rädslor är inte rationella och de ser verkligen olika ut från hund till hund. Att tänka utanför boxen är aldrig så angeläget som när jag jobbar med den här sortens frågor. Att anpassa sig och jobba individuellt med hundarna tycker jag är viktigt oavsett om det är en valpkurs, en tävlingslydnadskurs, specialsök eller blygerkurs. Hundar är så extremt olika och vad de går igång på och vad som får dem att sjunga kan man inte veta från början.

Min egen lilla Tesla är en hund som blir skeptisk. Han är inte rädd för någonting, men han vill att man motiverar saker för honom, vilket kan vara svårt med en hund. _Varför_ vill du att jag hoppar upp i sängen på den där sidan och inte den andra? _Varför_ vill du att jag går ut ur köket? _Varför_ vill du att jag lägger mig ner? Idag tänkte jag lära honom tricket att gå slalom mellan mina ben. _Varför_? blev reaktionen, inte så oväntat. Och eftersom jag inte kan förklara varför så blir min utmaning att lära honom att han tjänar på att göra som jag föreslår, och vara så smart i träningen att han tror han kommit på det själv. Enklare med Vill, där jag bara kan svara: Därför! om han skulle ifrågasätta något.

Till sist några ord om Gip: han börjar landa efter sin resa, och är mer sig själv igen. Vi tränar fortfarande väldigt lite som får upp honom i varv, och det ger resultat. Skönt!

Gip är hemma igen. Han har varit iväg en månad och tränat agility med en kompis i Skåne, men sedan en vecka tillbaka är han hemma. Han har haft det dunderkul på kollot! Lekt med hundar och människor, sprungit fort, hoppat högt, tränat och stått i, och gjort stora framsteg på agilityplan! Men. Gip är en liten bonnhund. Han är en känslig pys som inte är som alla andra, och han är sig inte riktigt lik nu när han är hemma.

Jag har försökt klura på vad det kan bero på, han har ju extremt lätt att falla in i stress och osäkerhet och som alla vet så kan även ”positiv” stress vara skadlig. Jag tror helt enkelt att det blivit för mycket av det goda för honom. Han är van vid vårt ganska coola liv, där hundarna springer fritt på gården, tuggar ben, där han hjälper till med fårjobb i begränsad skala (det blir ganska lite med så få får) och där han hänger med på aktiviteter med andningspauser emellan.

Denna veckan har han följt mig som en skugga och varit olycklig om han så bara lämnats i bilen. När Anders kom hem över helgen (han jobbar i Norge i veckorna) så var Gip som en klisterlapp på honom. Det är lätt att projicera sina egna känslor på hunden och tänka att han tyckte det var hemskt att lämnas bort, att han känner sig sviken, att han är rädd att förlora oss igen. Jag tror dock inte det är fallet alls, jag tror att Gip haft superkul, men att han inte helt kan hantera det.

Gip ÄR en speciell hund. Alla älskar Gip, från gammal till ung. Han är en helt otroligt social kille, som helst bara vill mingla hela dagarna. Jag vet nog ingen annan hund som är så genuint intresserad av bara sällskap, där allt annat är av underordnad betydelse (allt utom fåren, det är bara i fårhagen som han skiter i att hälsa på hundar och människor). Jag trodde ju att det skulle göra honom till en perfekt terapihund, men jag har fått tänka om där också. För den sociala sidan blir honom övermäktig och det blir en stressfaktor.

Jag har gjort så många omstarter med den hunden att det inte ens är roligt. Vi har gång på gång försökt oss på agility, lydnad, seriös vallning, freestyle och så terapihundsarbetet, men det klickar inte. Det enda han är riktigt grym på är specialsök, och där är han helt fantastisk. Där kräver han ingen stöttning, där blir han inte osäker, där ljudar han inte, där är han lugn, trygg och metodisk. Och genast kommer prestationsmänniskan i mig fram och jag vill göra nåt på _riktigt_. Men. Nä. Jag ska inte. Jag ska se till Gip i första hand. Och han har inget att bevisa.

Just nu fokuserar vi på att få tillbaka den trygga, lugna, spralliga, glada Gip som vi är vana vid. Det betyder massa nosarbete, vallning, bentugg, sömn, gos och motion. Sånt som är viktigt för  Gip. Inte sånt som är viktigt för att bevisa något. Som min vän Anna så klokt sa igår: ett bra hundliv måste ändå vara viktigast. Och Gips hundliv blir inte bättre av att jag försöker pressa fram resultat. Inte mitt liv heller, för den delen. Sen får vi se vad som händer, men just nu måste jag släppa alla krav och njuta av min fina hund.

Bilderna är tagna en härlig dag i juni i år.

Hundar och hundträning är för de allra flesta en hobby. En hobby som kan visa sig så att man kommer ut på promenader och att man har sällskap och någon att gosa med, eller att man tränar hårt många timmar i veckan för att nå högt inom någon hundsport, och allt däremellan. Det som förenar hundägare är att de älskar sina hundar, och att många blir extremt engagerade. På gott och ont. I och med Facebook och andra sociala medier (detta är en kanal) kan var och en som vill komma till tals. Här, på min blogg, kan jag stå helt oemotsagd om jag vill (jag behöver inte ens godkänna kommentarer) medan det på till exempel Facebook fungerar helt annorlunda. I många hundgrupper går diskussionsvågorna höga, och det är ofta väldigt roligt, lärorikt och bra. Men ännu oftare spårar diskussionerna ur, och någon blir ledsen och känner sig påhoppad. Alla har inte förmågan att formulera sig så bra, och andra är för snabba i handling och läser in saker som inte står. Missförstånd är kanske ofrånkomligt när det dels ska uttryckas i text, och dels i väldigt kort text.

Jag har också sett exempel på det motsatta, när olika världar möts och får en större förståelse för varandra. Jag minns tex när en av mina vänner skrev ett långt ”försvarstal” där hon förklarade hur hon tänkte nu när hon skulle köpa en renrasig valp och inte ännu en omplaceringshund och hur en annan av mina vänner svarade henne att hon aldrig ens kunnat föreställa sig att det är renrasvalpvalet som skulle behöva förklaras, det var i hennes värld det självklara valet. Och om nåt skulle förklaras skulle det vara rescuevalet. Ett fint möte, som jag tror faktiskt skapade förståelse.

Jag tänker att det inte är så konstigt att det är krig i världen när hundägare kan bli ovänner över valet av foder. Torrfoder mot färskfoder, färskfoder mot BARF, icamat mot holistiska produkter. Eller över valet av tillbehör, eller (om man går utomlands) tanken på att inte förvara sin hund i bur. I stället för att ge personen som postar en träningsfilm på sin första lydnadskedja pepp haglar ”tipsen” och inte alltid på de vänligaste sätten.

Jag har precis tagit upp Vill i elit. Vårt drömmål är SM. Vi jobbar faktiskt ganska hårt för att nå träningsframgångar, och jag är glad och stolt över den resa vi gjort hittills. Men det finns smolk även i den glädjebägaren. Inom lydnadsvärlden kokar det. Det kokar och bubblar i flera olika pannor och kastruller – över de nya reglerna, över gruppmoment, över bedömning, över kval till SM, över det ena och det andra. En efter en går ut och proklamerar att de minsann inte tänker hålla på med lydnad längre. Och jag känner mig lite snopen. Jag som var så glad. Äntligen var vi i elit och kaxig känner jag mig men ändå: äntligen kan jag ana målet hägra på horisonten. Och ja, jag fattar att om någon tjänar på att antalet deltagare på SM ändras från 50 till 100 så är det jag. Jag som inte ens har momenten färdiga ännu och som _drömmer_ om SM men faktiskt inte vet om vi har någon suck att över huvud taget närma oss målet. Som kanske inte ens hade lyckats om det var 200 starter. Men som inte kommer leta snälla domare och som verkligen inte kommer tänka att det gynnar mig om flera duktiga förare hoppar av, utan som tycker att det är en otroligt tråkig utveckling. Jag kanske är naiv, men jag tänker ändå, som jag skrev först: det är en hobby. Det är inte liv och död.

Den bild som ges på Facebook är naturligtvis inte den enda som finns, men det är den som syns. Och jag välkomnar diskussionen som sådan, jag tycker den namninsamling som startats är jättebra, jag tycker att de som sitter och bestämmer ska lyssna på oss. På oss som tävlar och som brinner för våra hundar. Och jag förstår att diskussionsvågorna går höga, oavsett om det handlar om SM-kval, val av hundmat, halti eller inte, om man säger ”nej” i träning, om det är okej att ha ett retrieverkoppel i fickan på skogspromenaden, eller vad det nu månde vara. En del diskussioner är viktiga. En del roliga och lärorika. Många onödiga. Det är inte diskussionerna jag adresserar, utan hur de förs. Så jag vill mana till eftertanke: skriv inte i affekt. Läs igenom det du skrivit. Läs det en gång till, och dessutom den kommentar du svarar på. Och framförallt: lägg mer tid på att faktiskt träna och umgås med din fyrbenta bästis än att prata om det. Livet pågår inte på Facebook.

Ganska ofta när jag skriver är det för att jag har ett problem jag vill reda ut, eller en fundering jag vill dryfta. Det kanske kan bli lite ensidigt och gnälligt ibland, jag vet inte. De mer spontana glädjeutropen hamnar inte så ofta här. En sak är i alla fall klar: jag är min hunds allra största fan!

Målen för Vill (för nu handlar det om Vill, jag kanske skriver något liknande om Tesla alldeles strax) är högt ställda, mitt drömmål är fortfarande SM, jag vet att han är bra nog, om bara jag lyckas ratta den här lurviga ferrarin. För ett år sedan, när jag satte igång honom efter skadan, kokade den lilla heta hunden över och lavan i huvudet bubblade ut genom munnen och vi hade ett problem. Sa jag ”fot” så svarade han. Kastade jag apporten så tjöt han. Momentrutin till rutan – glöm det! Men aldrig aldrig aldrig under det här året har jag funderat på att ge upp. Aldrig. För jag vet en sak som ingen annan vet: min hund är bäst. Han har en enorm kapacitet och en arbetsglädje man bara kan drömma om. En uthållighet och en vilja som är helt fantastisk. Det är bara den lilla lilla detaljen med ljuden…

Igår var vi och tävlade, och ÄNTLIGEN var känslan och poängen och utförandet på samma sida: en förstaplacering, ett förstapris och uppflyttning till elitklass! Vill är elithund! Elithund! Han är där han hör hemma, som nån skrev i grattiskommentarerna på Facebook igår – och jag kan inte annat än hålla med.

Tior på gruppmomenten, åtta på fria följet och nia på rutan är jag mest nöjd med. Alla avdrag som gjordes var jag medveten om kunde/skulle komma, Vill jobbade på stabilt, och han var helt tyst ända till apporteringsmomenten, där det sipprade lite lava genom mungipan. Men alltså. Fattar ni? HELT TYST genom hela fria följet! Och han var helt tyst mellan sitt i grupp och platsen, där det finns en historik av att bubbla, och helt tyst i transporterna, och när han sprang till rutan. Wow!

Det har inte varit en spikrak resa, men alla omvägar har varit värt det. Är vi i mål? Nej absolut inte, vi är bara i början av vår resa. Nästa stora mål är förstås lydnadschampionatet, och vägen dit ser jag fram emot. Nästa etapp kommer förhoppningsvis vara rakare, roligare och snabbare. Inte lika mycket smyga försiktigt på en myr, där ett snedsteg kan få dig att plumsa i till midjan. Mer riksväg, med inslag av 110-väg. Hoppas jag. Mer bollar, lek och spring, men eftertänksamt. Att hålla balansen är så viktigt, och om jag bara tror att jag kan gasa så kommer vi snart vara på myren igen.

Men, när jag tittar på filmen från tävlingen så är det främst gasa jag ser behöver göras. Lägga på ett kål, ta i, springa fort. Orka hela vägen. Putsa på detaljer och jobba på finliret. Och min största utmaning blir att lyckas gasa utan att köra för fort. Hålla på andra kriterier än att bara hålla ihop. Åh, det ska bli så roligt att visa världen vilken fantastisk hund jag har! <3

Lydnadsträning (kanske förresten all hundträning?) handlar verkligen mest av allt om känslor. Bra känslor som fokus, engagemang och glädje – men tyvärr också om frustration, stress och ovilja. Vi vill ha hundar som älskar att träna, som kan reagera på en millisekund, som kan ta i för allt vad tygen håller älska sina belöningar och som kan vara lugna och koncentrerade, tänka rätt och ignorera belöningarna… Handen på hjärtat – hur ofta lyckas vi med den bedriften själva? Trots att vi intellektuellt förstår precis vad det går ut på och vi kan både bestämma vad vi ska göra, hur vi ska göra det och vi framförallt förstår varför vi gör det. Jag misslyckas i alla fall ofta med att vara både superengagerad och superlugn på samma gång.

Vill älskar lydnad. Eller rättare sagt: han älskar allt som leder till belöning. Hans tanke är alldeles för ofta på belöningen och det är något som jag ständigt jobbar med. Hade han kunnat ha tanken på belöningen och ändå vara helt tyst hade det faktiskt inte gjort så mycket, men frustrationen leder till ljudande, det störta no-no som finns i lydnaden. Så jag har jobbat med att dämpa honom och sänka/flytta förväntningarna. Mitt favoritredskap, det omvända lockandet, har tagit mig en bra bit på vägen, med det kan jag få en lugnare känsla och en större koncentration. När Vill har rätt känsla kan han göra momenten så sjukt fint, och det är en fröjd att se honom och träna honom. Därför har jag svurit ve och förbannelse över att jag inte lyckas få honom helt tyst. Jag vill vara en juste och rättvis tränare, och att inte kunna ge honom en häftig boll eller det godaste godiset är inte roligt. Att vara en ”lobotomerad gås” och träna i zombiemode är fasen inget kul. Varken för mig eller Vill. Men eftersom det gett så bra resultat på ljudet så har jag fortsatt. Och vi är nästan i mål, men nära skjuter ingen hare. Sista biten når jag inte. Så jag bestämde mig för att helt enkelt säga till honom. Berätta att han gör fel när han låter. Inte vara elak eller dum, utan helt enkelt bara säga till. Det är inte främmande för mig att använda felsignal – jag gör det ju i det omvända lockandet genom att stänga handen, i fria följet med ett oj oj, i rutan genom utebliven belöning och så vidare. Men hur ändrar man en känsla genom att säga att det är fel? Det är lika dumt som att tro att en ”Ryck upp dig” åt nån som är ledsen skulle vara effektiv att tro att ett ”oj oj!” skulle hjälpa Vills upphetsning. Jag vill med andra ord få honom lite dämpad. Lite eftertänksam. Det är ju inte bara ljudet jag vill åt, det är ju känslan som ligger bakom ljudet.

Så nu har jag haft ett par träningspass där jag helt enkelt säger åt honom. Tillräckligt kraftigt för att han ska tänka efter, men inte så kraftigt att han ska tycka det är obehagligt. Han ska inte vilja att jag gör om det, men han får inte bli rädd. Känslan jag vill ha är ett ”Javisstja!”. Och han köper det perfekt, till viss del kan jag till och med tycka att han verkar lite lättad över att jag påminner honom. Och gudar så skönt att slippa tjatet. Och det bästa av allt: jag kan gasa där det behövs. Leka helvilt med bollen, kasta godis, pusha honom att springa supersnabbt till metallen, och belöna med kamplek. Vi har ju så roligt när vi leker! Betyder detta att jag frångått mina principer? Nej. Det betyder att jag lagt ett verktyg till i träningsbagen. Ett verktyg som gör att jag kan utnyttja de andra verktygen bättre. Nånting som gör träningen effektivare och på sikt roligare.

Norska Siv Svendsen är en sån där person som man blir glad av att bara vara i samma rum som. Faktiskt behöver jag inte ens vara i samma rum – hon delar frikostigt med sig av träningsfilmer och allt som oftast får man där höra hennes fantastiska skratt. Smittsamt så det förslår! Första gången jag träffade Siv var för några år sedan när jag bokat in mig på en dubbelkurs uppe i Torsby – två dagar med Vill och två dagar med Gip. Sedan dess har jag gått en elitsatsning för henne, varit på ett sommarläger och förra sommaren lejde jag henne till Motiverade hundar (dock deltog jag endast som observatör då). Nu var det så dags för min svartvita stjärna att få träffa Siv. Stärkt av förra veckans kurs med Maria Brandel hade jag stora förhoppningar på den här kursen. Kunde dock inte ana att det skulle bli SÅ bra! Som jag skrev förra veckan har jag haft lite svårt att få igång Tesla. Han är inte ovillig eller så, men det saknas liksom TRYCK i honom.

I Teslas första pass tränade jag enbart på att leka. Leka hett och vilt på ett sätt som Tesla gillar. Det betyder lång leksak, få jaga ifatt den, få halas in och sedan få vinna decimeter för decimeter. Redan efter första kvartslånga passet var jag genomsvettig – och Teslan mycket frimodigare. Under resterande pass hann vi träna kedjor, one-by-one-övningar, ingångar på plan och hela tiden med bibehållet fokus och fart. Hopp, apport, fjärr, runda, inkallning, kloss, fritt följ, läggande, rutan, hopp ut, lägga sig på avstånd, inkallning från ruta, höger apport var det vi hann med! Och detta är Sivs andra stora fördel: Bare gjör är hennes motto (okej, kanske inte officiellt, men det är det jag alltid tar med mig). Själv kan jag vara en försiktig general som helst inte gör om jag inte tror vi kan, men vad är det värsta som kan hända? Så länge vi bara skrattar och gör om ifall det blir tokigt, så är det ju ingen fara att testa, inte sant? Och ibland går det över förväntan – alla de små minidelarna Tesla och jag pysslat med går ju faktiskt att pussla ihop till finfina helheter!

De viktigaste lärdomarna från de här två dagarna: * Tesla kan! Han kan både springa fort, ta i och fokusera! *Använd leken ännu ännu mer! * Störningsträna!

På måndagskvällen tog jag min trötta lekamen och åkte iväg på träningstävling på Kungsbacka BK. Vill, som legat och laddat i buren hela dagen, fick köra igenom alla elitmomenten. Målet med tävlingen för hans del var att se om jag kunde hålla igop honom (hålla honom tyst och ändå engagerad) samt att prova på upplägget med två ringar. Vill var superdupermegapepp och HELT TYST! Det är ju knappt man tror det är sant, men trots kommendering och tävlingsupplägget så fixade han det. Han fick rikligt med belöning inne på plan och jag hoppas verkligen detta är ett trendbrott. Moment för moment då? Ptja, han KAN ju inte alla elitmomenten, men några ord kan jag väl skriva:

Fritt följ: ett roligt ff, där jag inte fegade ur utan tog alla delarna – och Vill faktiskt klarade det riktigt hyfsat. Vi har massa detaljträning kvar innan vi har ett helt elit-ff, men det viktigaste var attityd och ljud, och där satte vi det! Bara jobba på!

Z: haha, jag har funderat över varför alla tycker det är så svårt att gå ett Z, men efter första konen vände jag åt fel håll, vilken blunder! Vill kan inte skiftena så de gjorde jag inte, men efter att ha vänt om så gick jag i alla fall resten rätt. Måste öva gå på linjen!

Inkallning: här hade jag gett TL i uppdrag att kasta bollen när Vill börjat springa, men det blev ett litet missförstånd och hon kastade fel boll (nån annans). Vill är ju lite känslig för sånt så han blev snopen. Jag fick göra om och då tvärnitade han, och fick rätt boll. Detta är helt klart vårt svåraste moment, jag lyckas inte få honom att förstå att det är tvärnita han ska göra om han inte vet att där ligger en boll.

Rutan: Konskicket har vi bara tränat de senaste dagarna och jag har tyvärr blandat in både rutan och dirr-appen, så Vill visste inte vad han skulle göra, han ställde sig alldeles för långt ifrån, men jag ville inte bråka med det eftersom han faktiskt inte kan det. Sedan blev han tveksam på uppgiften – han letade apporter, alternativt att han trodde att avspärrningsbandet var ett rutband (han skulle springa parallellt med bandet), så jag fick kommendera honom flera gånger innan han sprang in i rutan. Väl där la han sig och låg stilla (bra, det har vi ju jobbat med), för att sedan komma fint på inkallningen.

Därefter var det ring två.

Apportering med dirigering: Bättre konskick, men sen sprang han till mittenapporten. Jag kunde stanna honom, han tog min omdirrigering bra, hämtade rätt apport och kom in med den fint. Det är jag nöjd med! Måste ju träna dirr-app.

Hoppet: inget att säga nåt om, det gjorde han bra.

Vittring: inga konstigheter. Han gick över rätt innan han tog den, så det måste jag träna.

Fjärr: Jag fick ge två dubbelkommandon, men annars så bra som han i dagsläget kan.

Efter Vills runda sprang jag till bilen, plockade ut Tesla och gick direkt in på plan. Tesla hade – så här – stora ögon, såååå mycket att titta på. Det pågick ju massa precis bredvid (alla de andra klasserna) och eftersom jag kört Vill så hade han inte haft en chans att få spana in läget. Svårt att få honom att följa med mig runt (ryggen åt det spännande). Jag körde en jaktinkallning och han sprang som en dåre rakt in i leksaken och lekte superfint. Så är ändå väldigt nöjd! Och att han orkade efter en hel dag på kurs! Han håller minsann på att förvandlas till den superhund jag vet finns där under pälsen! 😀

Bilderna är tagna av Anette Lindgren, en av de trevliga människorna på Siv-kursen!

Sedan jag skrev senast har Tesla vuxit upp till en vacker unghund. Han fyller 11 månader om några dagar, och jag måste nog snart sluta kalla honom för ”valpen”. Det har inte blivit lika mycket tränat med honom som jag trott, då han opererades för osteochondros i båda boglederna när han var ett halvår. Han hade haltat av och till ett tag innan dess, och det var en ganska lång process innan operation, och sedan fick han naturligtvis inte rör sig så mycket medan han läkte ihop. Nu är han friskförklarad sedan ett par månader, och jag har full förhoppning att han ska förbli frisk och stark. Dock är han ett levande bevis på att man får vad man belönar – efter att enbart ha kunnat belöna lugna beteenden under lång tid, har en redan ganska lugn och eftertänksam valp blivit ännu lugnare. Under sommaren har jag främst jobbat med att få upp mer sug för belöningarna. Tesla älskar mat och älskar att leka – men bara ibland. Han är självständig och leker gärna på egen hand, under sommarens alla bad har han stått en bit ifrån i vattnet och lekt med en leksak, medan de andra två kommer till mig och uppmanar mig att leka med dem. Han kan bralla omkring på egen hand på tomten med nåt han hittat, och verkar ganska nöjd med det. Samtidigt är han otroligt kontaktsökande, springer inga egna rundor på promenaderna, utan håller sig där jag är. I träning har han haft väldigt dålig uthållighet, och han har varit jättesvår att få upp i lek, eller rättare sagt – jag har inte kunnat lita på att han tar leksaken som belöning, oavsett om han gjorde det för 10 sekunder sedan. Men han är heller inte supersugen på godiset, och anstränger sig inte nåt vidare för att få sin belöning. Eller: han VAR inte sugen, han LEKTE inte, han ANSTRÄNGDE sig inte. För all träning verkar ha gett resultat, med besked. Måndag-tisdag denna veckan var jag på kurs för Maria Brandel på Kungliga hundar. Hon såg Tesla i våras, och när vi gjorde presentationsrundan hävdade jag att vi inte kommit någonstans sedan dess. Detta visade sig vara helt fel. Tesla lekte superfint, hela tiden, alla pass, och hetsade efter leksaken när jag snott den. Han kunde dessutom växla mellan mat och lek på ett kanonfint sätt och var fokuserad på uppgiften när vi tränade. Dessutom visade han att han visst snappat upp både det ena och det andra vad gäller momentdetaljer, och vi kunde både sätta ihop kedjor och träna moment, med fart och fokus. Så nöjd! Redan nästa vecka är han inbokad på en kurs med Siv Svendsen och jag hoppas få ännu mera skjuts framåt i träningen då. Känns härligt att vara på G!

Som ett led i den uppshapade lydnadsplanen ser jag över mina momentrutiner och kommandon. Vill har lätt för att skilja på olika ord, och han fastnar inte i förutfattade meningar – om han hoppat hindret och jag säger snurra så snurrar han, inga problem. Detta är något positivt – om nåt skulle se annorlunda ut på tävlingsplanen så bryr han sig inte. Han lyssnar på vad jag har att säga. Men det har ju också en sida till, detta myntet, och det är att Vill kan bli kreativ och chansa.  Att ha en hund som är öppen i huvudet är jättebra – MEN då vill jag samtidigt göra honom trygg i uppgiften så att det inte blir några tveksamheter. Om vinden viner, högtalare spelar musik eller vad det nu kan vara som gör att han inte hör så vill jag inte att han ska gissa utan så långt det är möjligt faktiskt veta vad som gäller. Jag har inte momentrutiner på alla moment. I apporteringsmomenten är överlämnandet av apporten tecken nog, vittringen är så specifik med att jag står med ryggen åt personen som lägger ut pinnarna att det är momentförberedelse nog. Hoppet är också jättetydligt för honom, inga tveksamheter där.

De moment jag har fungerande momentrutin är också de som funkar bäst. De ovan, rutan och fria följet känner jag mig trygg i att det inte blir några missförstånd. Gruppmomenten är ju också så specifika att det inte borde vara någon tveksamhet vad som ska göras, men eftersom jag håller på att träna in en haka i backen så kan jag lika gärna säkra det ytterligare. Det skadar ju inte. Sitt i grupp har aldrig trasslat, Vill har mycket lätt för att sitta. Retrievers!

Så. Då återstår bara ligg/sitt/stå under gång (sättandet i trean och z:at i elit), inkallning med ställande samt fjärren. Både fjärren och inkallning med ställande är moment som ger mig gråa hår med den lille orangea. Jag får återkomma med lösningen ;-).

Läggande/ställande/sättande under gång (och ännu mera z) är som upplagd för missförstånd. Man ställer upp, oftast direkt efter fria följet, hunden kanske inte ens har uppfattat att fria följet är över, och det är inte mycket som skiljer. Han missuppfattade läggandet när han tävlade ettan, men annars har han haft bra på det. Tills nu, på träning. Kanske för att jag kampanjat z:at och varit otydlig. Jag vet inte. Hur som helst så klurar jag på hur jag kan göra det så tydligt som möjligt. Byta ut ”fot” mot ett annat ord är nog vettigt, för att göra honom beredd på att han måste lyssna. Jag funderade på att säga ”sitt” när han satte sig inför momentet, men det känns som att bara lösa saken till lydnadsklass tre – i eliten vill jag ju inte att han ska tänka ”sitt” utan ”lyssna”.

En fara med att blanda in en massa nytt är ju att det blir ännu mer förvirrande under en period. Jag måste utvärdera och se vad som fungerar för oss, i bästa fall funkar det, i värsta fall blir han förvirrad. Kanske kommer han inte ens begripa vad det är jag pysslar med och strunta i det.