Hur mycket är för mycket?

Jag sitter och redigerar boken som kommer i augusti i år. Boken som har som syfte att hjälpa fler hjälpa sina rädda, ängsliga, blyga hundar. Det är en till största delen praktisk och ganska handgripligt bok, där en stor del beskriver olika övningar för att stärka hundens självförtroende och en annan stor del tar upp hur det går att jobba i själva problemsituationen. Det är roligt arbete och jag känner mig glad och lyckligt lottad som får sprida metoder, arbetssätt och tips jag verkligen tror på, till allt flera. Många fler än jag kan sprida till “bara” genom kursverksamheten. Samtidigt pågår det vanliga arbetet på Motiverade hundar – konsultationer och förberedelser för kurser, bland annat terminens blygerkurs. Och så det än så länge ovanliga jobbet med att förbereda inför den stora satsningen tillsammans med Jenny Marek vilken drar igång om en dryg månad. Så många flanker som syftar till en enda sak: göra livet bättre för allt fler hundar och hundägare. Det är ett privilegierat arbete. Det gör mig ödmjuk och tacksam.

Och mitt jobb är verkligen för det allra mesta otroligt roligt. Jag får möte så många härliga människor och hundar, och i de allra flesta fall blir utgången positiv. Metoderna är snälla och ändå effektiva. Tydliga för både hund och människa och därför enkla att använda. Även om en del blir förvånade i början över avsaknaden av bannor och det ibland kan vara klurigt att avgöra vad som är en känsloyttring och vad som är ett inlärt beteende så är det metoder som passar de flesta – hundar och människor. De baseras på vetenskaplighet men jag har också testat dem praktiskt och sett att de går att använda i verkliga livet.

Men så ibland så kommer det en hund som är så rädd, så rädd, så rädd. Och ibland väldigt missförstådd. Och ibland har det gått så lång tid att hunden hunnit få irreversibla sår på själen. Och även om den skulle kunna blir bra (eller åtminstone kunna leva i vårt samhälle under okej premisser) så har ägaren gett upp, eller är på väg att ge upp. En del har förändrat hela sin tillvaro. Slutat träffa släkt och vänner, slutat åka på semester, bytt jobb för att kunna pussla med arbetstider så att hunden inte behöver lämnas bort. Och det är väl helt okej tänker jag, att göra så. Om det är för en kortare period och om hunden blir gladare. Framförallt det sista, tycker jag är viktigt. Att det sker en förändring. Att hundens ångest mildras, att den läker. Vi har ett jäkla ansvar för våra hundar. Det är förstås inte bara rädda hundar som far illa. Det finns hundar som behandlas ojust på andra sätt också. Hundar som är ensamma hemma hela dagarna, hundar som inte får tillräcklig stimulans, hundar som behandlas orättvist, hundar som är sjuka eller har andra fysiska besvär. Och en del av dessa ägarna hade man ju verkligen önskat hade varit beredda att göra förändringar i sin tillvaro för att möta hundens behov.

“Det ska vara roligt att ha hund, och det ska vara roligt att vara hund” är en devis jag verkligen ställer upp på. Klart att det inte är roligt alla dagar. Senaste tidens äckelväder har verkligen inte lockat mig att gå ut, till exempel. Men jag måste – för hundarna. När hundarna är sjuka eller skadade är det varken roligt att ha eller vara hund. En del vardagsgrejer är inte så roliga de heller och jag är rätt säker på att mina hundar tycker livet suger när jag tränar nån av de andra. Men i det stora hela ska det vara gött att leva, annars kan det kvitta, för att parafrasera en känd låt. Och om det inte är bra just nu så ska det i alla fall bli bättre. Min egen rädda tik, Boo, lovade jag dyrt och heligt att om jag märkte en tendens att hennes hälsa och/eller rädsla blev sämre/värre så skulle hon få slippa. Hon hade fysiska problem i tillägg till sina rädslor, och att det var hälsan som tog henne tillsist – under en period när hon var som allra modigast och gladast – var underbart mitt i det fruktansvärda, för mig. Jag hoppas dock att jag hade orkat fatta samma beslut om hon hade blivit räddare och ängsligare trots att hälsan varit stabil. När mina nuvarande hundar varit skadade har de kanske inte vetat att koppelpromenader och sårtvätt varit tillfälliga – det har varit mitt ansvar att se till att de sköts som de ska och också att ha vetskapen att det bara är temporärt. Och det är där det är så svårt med rädslor. När har gränsen passerats för vad som är värdigt? Vad som är ett bra liv? Jag som själv hemfaller åt deppiga perioder med urdåligt självförtroende vet hur fruktansvärt det kan vara. Men jag är människa och kan intellektuellt förstå vad som händer. En hund har inte den förmånen.

Jag har hittills aldrig behövt råda någon klient att avliva sin hund. Däremot har jag stöttat några som redan varit på gång att fatta beslutet (och även avrått några från att göra det). Och det är återigen från en ödmjuk position jag handlar. Jag vet hur jävla jobbigt och tröstlöst livet med en rädd hund kan vara. Jag vet hur svårt beslutet är. Jag vet hur mycket som ligger bakom. Det kanske sker lättvindigt i något fall, men det är aldrig från människor som kommer till mig.

I vartenda fall önskar jag att det hade gått att spola tillbaka tiden. En del hade jag önskat hade avråtts från att köpa just den valpen eller vuxna hunden. I en del fall är det en enstaka händelse som satt spår. Ibland missförstånd om vad en hund är och hur de ska behandlas. Många önskar jag hade sökt hjälp tidigare när problemet var mindre och nyare och lättare att råda bot på. Men eftersom tidsresor ännu inte finns tillgängliga så kan vi bara gissa oss till framtiden och försöka fatta beslut med den information vi har. Tack och lov lönar det sig oftast att fortsätta kämpa. Att jobba med självförtroendet. Att ändra litegrann i livet för att kunna ha en dräglig tillvaro. Att se problemen för vad de är. Att veta när det är nog.

 

No comments yet.

Leave a Reply