Motiverade hundar

Idag när jag åt middag (i soffan, framför datorn, hrm…) så kom en liten röd graciöst klivande först upp i soffan, och sen – som om det inte riktigt märktes – vidare upp på soffbordet. Min tallrik hann han inte fram till, som tur var. Men han har blivit så stor! Han håller sig länge (hela nätterna från elva till halv åtta – och det utan att behöva rusa ut när vi vaknar), han förstår så mycket mera och jag fantiserar om att han snart har tappat valppälsen och de vassa tänderna (som han bits mer allt sällan). För visst är valptiden underbar, men unghundstiden är ju faktiskt ännu bättre.

Idag när jag åt middag (i soffan, framför datorn, hrm…) så kom en liten röd graciöst klivande först upp i soffan, och sen – som om det inte riktigt märktes – vidare upp på soffbordet. Min tallrik hann han inte fram till, som tur var. Men han har blivit så stor! Han håller sig länge (hela nätterna från elva till halv åtta – och det utan att behöva rusa ut när vi vaknar), han förstår så mycket mera och jag fantiserar om att han snart har tappat valppälsen och de vassa tänderna (som han bits mer allt sällan). För visst är valptiden underbar, men unghundstiden är ju faktiskt ännu bättre.

Det är inga stora bokstäver hon behöver använda, Mixi, för att Vill och Boo ska fatta vinken!

Det här är ett av de snyggaste framförandena jag vet. Jag blir lycklig i hela kroppen!

Gip har ju haft en del problem att förstå verbala signaler, vilket jag skrivit om tidigare. Till viss del tror jag det beror på att jag började införa dem väldigt sent, och flera stycken samtidigt. Några undantag finns och de sitter som berget. Men jag tror också att det är sån Gip är som person – han tittar till situation och lyssnar inte på vad som sägs, han försöker lista ut det i stället. En typisk sån sak hände i lördags när vi skulle fotografera hundarna ihop. Gip satte sig men såg olustig ut. La sig sen, med huvudet i backen – det var en typisk platsliggningssituation och därför var han säker på att han nog missuppfattat – trots att jag gav en godbit som bekräftelse. Han skulle inte lägga sig framför ett agilityhinder, till exempel. Att han inte lyssnar och tar in har också att göra med att han blir väldigt upphetsad i träningssituationen och gör allt på samma gång. Den delen har jag dock börjat komma till rätta med genom att belöna väntandet massor, samt ibland göra det kroppsligt svårare (till exempel skiften på balansbollen gör att han koncentrerar sig och lyssnar) eller avgränsat (det går inte att backa uppe på soffbordet).

Så när det då inträder en ny liten person i livet så är det så lätt att bara se förra hundens karaktärsdrag och tro att man måste jobba med samma saker – och strunta i att jobba på de områden där förra hunden är starkare. Jag brukade skämta när Gip var liten att jag hade en sån lång speclista med saker jag ville ha som inte Boo har att jag missade att lägga till de saker som Boo är bra på (kloklippning, åka bil och vara lugn och i stillhet ensam/bakom ett kompostgaller/i ett annat rum) och bara bad om att den nya valpen inte skulle ha hennes svagare sidor. Kanske har jag gjort det igen för Vill har det som Gip saknar (enorm matlust och han älskar att vara nära och myser när man klipper klor.). Och vad gäller signalkontrollen så tycker jag att det verkar som att det kommer bli enklare med Vill. Han blir ju minst lika upphetsad när det kommer till träning, men han håller huvudet kallt. Över huvud taget är han en person som funderar mycket, och han kan verka stimmig och flamsig, men det är en smart liten grabb det där. En ganska hård hund, tror jag det kommer bli – han skapar sig inte minnesbilder av obehag, utan trampar på i ullstrumporna, samtidigt som han har ett mycket gott minne. Han är inte alls så där valpflamsig och splittrad, utan när han till exempel söker efter dummy så gör han det länge utan att ge upp eller bli distraherad. Nå, det ligger ju i rasen så det är ju kanon! Men även i andra sammanhang är han snabb i huvudet. Att skilja på sitt och snurra, till exempel, bereder honom inga svårigheter.

Men det som gäller  är att se vad som verkligen är hans starka och svaga sidor och inte tro att det är en ny Gip eller Boo jag har fått. Nu beror ju Gips svårigheter med stimulus på mig, till största delen, att jag väntade och var otydlig, så det är ju jag som ska ändra min träning. Jag som har ändrat min träning, det vill säga. Folk frågar mig ”Varför inte en till border collie, när du är så nöjd med Gip?” Finns fler svar på den frågan, men det som är relevant för det här blogginlägget är att jag gillar olikheterna och tycker det är roligt att träna olika sorters hundar (det kan man ju få inom en ras också naturligtvis). Hittills hittar jag mest olikheter som jag gillar, och en hel drös med likheter som jag också gillar. Att de är olika individer finns det inte någon tvekan om.

Nu har jag tränat några fler pass med Manners Mindern, och konstaterar att det fungerar mycket bra. Jag har placerat den så att Vill kan sitta, stå eller ligga i korgen (han får göra som han vill) och enkelt kommer åt att ta godbitarna. Kriteriet är att han har fyra tassar innanför kanten, och att han inte skäller. Jag har försvårat rejält, både genom att jag tränar på rörelser där både jag och Gip rör oss, jag har godare godis (leverpastej mot torrfoder i MM) och jag har lägre frekvens än tidigare på utdelningen – om än fortfarande hög. Idag belönade jag för att jag rörde mig, och när jag höll ut tiden så gjorde jag det medan jag var ganska stilla. Han lämnade korgen vid några tillfällen, och nackdelen mot bur är att det blir ingen konsekvens. Ingen dörr som stängs igen och gör det tydligt. Men utebliven belöning fungerar fint på Vill och han sansar sig snabbt och springer tillbaka. Utom när jag försökte träna Boo på färskfoder vill säga – då förvandlades han till ett vrålande monster, inte olik nubben på bilden. Där gick hans gräns! Vi har en del kvar att träna på med andra ord, men jag är glad att vi kommer framåt hela tiden.

Min kurskamrat på instruktörsutbildningen, Cecilia, hade som uppgift att prata inkallning vid ett tillfälle, och hade en sån fin bild på sina hundar som målbild. ”Så här vill jag att det ska se ut varje gång jag ropar på mina hundar.” Igår när jag och Gruset var ute så fick jag några bilder på honom så som jag vill att han ska se ut. Glad, angelägen om att komma så fort det bara går, och sprittande.

Att ha en en målbild för inkallningen är ju ganska enkelt – jag vill att hunden ska snurra mot mig innan jag ens hunnit avsluta mitt inkallningsord, sätta fart och komma så fort det är möjligt. Gip gör så – oftast, Mix gör så – alltid och Vill gör så – hittills. Boo däremot, gör i princip aldrig så. För henne betyder inkallningen att hon ska kolla sig omkring och sen kanske hon kommer. Boo är alltid kopplad, och det är så tråkigt, men nödvändigt än så länge.

Däremot har jag senaste månaden jobbat mot en annan målbild med henne och det är hur jag vill att hon ska se ut när hon vill ha nåt. Hon får göra vad hon vill så länge hon uppfyller två kriterier: hon måste vifta på svansen och hon måste adressera mig. Det vill säga – hon behöver inte kolla mig i ögonen (även om det oftast betyder det) men hon måste göra något gentemot mig, för att få tillgång till det hon vill ha – godis, gå ut, hoppa ur bilen, ha sin middag. Ett av sina trick eller bara en positiv attityd är egalt. Jag började med att klicka bara för en liten svansvift och ett ögonkast, inomhus i störningsfri miljö, och har varit noga med att verkligen hålla på kriterierna. Den här månaden har jag i mesta möjliga mån undvikit att ropa på Boo utan hon har fått söka upp mig. Regelrätta träningspass har blivit ganska få – ett eller ett par korta om dagen – utan jag har försökt ta tillfället i akt att fånga henne när hon kommer spontant.

Jag är inte i mål ännu – hon kan mycket väl strunta i både frukost och middag, och adresserar hellre sin vilja att gå ut ut genom fönstret (boff och morr) än genom att komma till mig och säga att nu är det väl ändå på tiden att vi går ut? Och vi är inte därhän att hon kollar på mig för att få ett varsågod för att få gå i rådjursspåret (vilket är målet). Drar hon mot ett spår och jag stannar och inväntar kontakt är det inte alls säkert att ett ”varsågod” gör att hon tar spåret. Långt därifrån.

Men ibland har hon precis den attityd jag vill att hon ska ha, och då vet jag exakt vilken min målbild är.

Jag fick tyvärr inte med mig någon kamera, men som tur var fanns det andra, mer förberedda. Nedanstående bilder är tagna av Fannys matte, Eva-Karin Grönberg.

Först försökte vi oss på en gruppbild. Inte det enklaste…

Men till sist så hamnade åtminstone alla framåtvända…

Fred, Peg, Gip, Fanny, Frank och Fri.

Lite busrus efter agilityn.

Sötaste mamman!

Gip med morsan! <3

Gip tyckte det var äckligt att vara i en sån liten fålla med fåren, och fick titta på när syskonen vallade för att vänja sig.

Sen blev det hans tur igen.

Det är ju en himlans tur för alla andra svenska border collies att de inte ställs ut i Sverige, för tänk så avundsjuka de hade blivit på Gip som hade vunnit allt varje gång. Sån snygging han är alltså!

Fast det är klart. Hade man ställt ut border collies även i Sverige hade det säkert blivit som i resten av världen, och såna som på bilden nedan (som ändå är ganska måttligt pälsad jämfört med vad jag sett) som hade vunnit. Hualigen!

Hurra hurra! Idag var tydligen dagen då jag ÄNTLIGEN kunde få Gruset att snurra. Och det innan jag ens hunnit dricka mitt morgonkaffe! Var ska den här dagen sluta, tro?  Snurra är ett av de enklare tricken i boken, men Gip är så fäst vid leksaken att det varit omöjligt att få honom att snurra ett helt varv – tills idag. Han snurrar ett halvt och så flopp – tillbaka. Men idag så äntligen, och när han väl gjort det en gång så kunde han det igen och igen och igen. Han är rolig på så sätt, herr Grus. Snurra är ju ett sånt roligt trick, och det är bra för kroppskontroll, agility och helt nödvändigt för freestylen. Och en border collie som inte kan snurra? Nja. Nu ska vi träna in spinn också, det vill säga snurra åt andra hållet. Vill kan förresten redan snurra på muntligt kommando, och vi har gått över på spinn. Och Boo kan snurra, hon älskar att snurra, men bara åt ett håll! Mix kan nog gå efter en godis om man lockar henne, men det är ju just det jag inte velat göra med de andra. Glad att trägen vinner.

Det här med att inte vilja släppa leksaken med blicken är den främsta anledningen att agilityn igår blev rörig, tror jag. Han var mer koncentrerad av att kolla så att jag inte gav hans leksak till nån annan än att kolla så att han gjorde rätt för att få den. Det och för att border collie-benen hade så mycket hopp och studs och spring i sig att det liksom verkligen inte gjorde något om han fick springa lite extra och hoppa lite mer.

Nu ska vi se om jag kan hitta nåt annat världsproblem att lösa.

Jag antar att man skulle kunna ifrågasätta det sunda i att ställa klockan på typ mitt i natten, sätta sig i bilen och köra drygt tre timmar för att sen tillbringa halva dagen i ett kallt ridhus och halva i ett kallt fårhus och sen sätta sig och köra samma sträcka – fast nu i mörker och, skulle det visa sig, bilkö ety det var svenska rallyt, hem igen. Och där den sammanlagda träningstiden för den hund man hade med sig inte ens är en bråkdel av körtiden. Och ändå tycka det var en förbaskat lyckad dag! Men så var det kullträff för Gruset också och både mamma Peg och syskonen Fri (Frida), Fred, Fanny och Frank var med, samt extramamman Cissi och lilla bedårande 12-veckorsvalpen Hellen (Cissis) var med. Bara Flinga saknades. Och Gip? undrar nu nytillkomna tittare, menar jag inte Fip för att vara korrekt. Nej, för att vara korrekt menar jag ju faktiskt Florence, för det är det han heter, mitt lilla Grus, egentligen. Hehe.

Det var otroligt kul att träffa syskonen igen, jag har inte träffat något av dem sedan vi hämtade Gip på åttaveckorsdagen. konstaterade både olikheter och likheter. De var helt klart sina egna personligheter, men alla verkade glad, ganska okomplicerade och trevliga hundar. Utseendemässigt skilde Gip sig mest – med sitt breda bullterrierhuvud och sin ehum, kompakta kropp. Den enda där inget öra står upp, dessutom. Jag fick ingen kamera med mig, men jag hoppas få låna en gruppbild av nån som hade. Ljudligast, men det konstaterades att alla är ganska ljudliga, på olika sätt. Dramatiska. Alla ”kramas” precis som mamma Peg, och de flesta gömmer sina ben – precis som Gip. Skojigt vad som kan slinka med genetiskt!

Vi började dagen med agility, och det märktes att det var länge sen herr Florence var på hinder. JAG VILL! ropade han så det ekade över nejden och hoppade alla hinder – en del flera gånger åt båda håll. Nå, han sansade sig så småningom och vi hade himla kul, Gruselag och jag –  och jag funderar på att återuppta det. Han kan ju – det är ju bara jag som har en mental spärr och tror att jag aldrig nånsin kommer fixa det. Jävla threadlar, säger jag bara! Himla glad att Gip dessutom är en sån där hund som faktiskt kan träna trots att det är massa syskon och morsor i närheten. Medan vi tränade var han i bubblan. Hurra, det trodde jag inte för några månader sen. Mycket nöjd med det.

Efter lunch, som Jennies snälla mormor lagat åt oss, begav vi oss ut till fåren. Och nu blev det konstigt för vi skulle valla inne i ett litet hägn, i koppel. Helt ny situation för en Gopeti som började äta fårbajs (det har han inte gjort sen första gången i hagen), var tvungen att kissa och sprätta och skälla och inte sänkte svansen och reagerade på saltstenen och tyckte det var ganska så obehagligt alltihop. Trist! Jag lät honom vara kvar inne i fårhuset när de andra körde, så att han fick ta in atmosfären riktigt, och nästa vända hade han sänkt svansen och kroppen och vallade faktiskt en smula emellanåt. Men det märks att vi är ovana – och att även jag är det.

Det var roligt att se syskonen och Pegi fållan – vilken skillnad det var på dem. Från Fanny som inte träffat får innan (kanske nån gång?) och första vändan tyckte det var alla tiders att äta bajs och andra vändan sa MAMMA! DE FLYTTAR SIG NÄR JAG GÅR MOT DEM! WOHOO! till Frank vars får det är och som visste precis hur det skulle skötas, och Fred som VILLE och KUNDE SJÄLV och var ganska tuff.

Nu har Gruset och jag haft ensamma hemma kväll – Anders har tagit med sig de andra tre på övernattning. Konstigt med bara en hund i huset, en som dessutom har tillbringat kvällen upp och ner i soffan.