Motiverade hundar

Failing to plan, is planning to fail, är ett sånt där motiverande citat som brukar cirkulera på sociala medier. Jag håller med i sak, men mitt problem är inte att jag inte planerar – utan att jag inte genomför. Bob Baileys think – plan – do (med tillägget review) är viktigare. Och så komma ihåg att training is a mechanical skill. Kanske ska vi slänga in en Nike-slogan också? Just do it! Så, då har vi gått hela varvet runt.

Senaste tiden har jag inte orkat träna Vill så mycket som jag borde. Vi har pysslat med småsaker, men det är en extrem mental uppförsbacke att göra om det vi faktiskt kunde. Framförallt då problemet med ljudandet inte fanns där förut, inte i denna utsträckningen, inte i varenda jäkla moment, och det känns som vi inte bara är på ruta noll, utan på minus.

Ute är världen klädd i is, jag bor i ett köldhål och det är halt och slaskigt och jäkligt, men jag vet att jag inte borde gnälla, jag har ju mitt fina fantastiska ridhus. Och jodå, jag tillbringar mycket tid där, det gör jag, men bara själva februari får det att krypa i kroppen, och jag har större lust att ligga under en filt och äta choklad än träna hund.

Men, så i morse vaknade jag med tränings- och tävlingssug! Kanske är det ljuset som börjar komma tillbaka, inte vet jag men härligt är det. Jag tog med Villson ut på träningsplanen med planen att göra en tävlingsmässig kedja: fritt följ, sättande under gång, rutan, metallen och vittringen. Var och en av de momenten har svårigheter, och jag vill inte gärna kedja sånt som inte sitter, men idag var målet att främst se om det skulle fallera helt, och var svårigheterna låg. Jag ska inte tråka er med detaljerna, men kan konstatera att det är två saker som händer när jag kedjar: ljudandet ökar och farten minskar. Inte förvånande egentligen. När jag sedan körde momenten ett och ett var farten högre och ljudandet mindre (utom på metallen som blev värre ju fler gånger jag tränade). Efter all denna träning bestämde jag mig för att köra kedjan igen – och allt blev bättre. Säkrare, snabbare, lugnare och tystare.

Så vad lärde jag mig av detta? En hel massa. Massa bra info om vad som funkar och vad som inte funkar. Förutom all detaljträning så tar jag med mig att jag måste ha en helsickes uppvärmning och att jag måste träna nonsenskedjor. Gärna heta nonsenskedjor med massa mentala tempoväxlingar.

Men är detta något nytt? Inte ett dugg. Och det är just det som första stycket berör. Jag vet och jag planerar, och jag kan men jag gör inte. Så. Första steget: se ut en tävling på SBK Tävling. Sagt och gjort, en är hittad som ligger lagom långt bort i tiden. Tillräckligt långt bort att jag bedömer att jag kan åstadkomma förändring till dess men inte så nära att jag känner mig pressad och gör dumma saker. Jag har tyvärr inte alls en lika avslappnad inställning till tävling som alla andra verkar ha – jag måste känna mig redo och tro att vi kan klara´t för att ställa upp. Jag är för nervös för att bara gå ut och ha kul. Tyvärr.

Fördelen med Vill är att han blir bättre ju mer han får träna. Han är extremt träningsbar och ställer alltid upp. Tävlingen är tio veckor framåt i tiden och om jag tänker att jag kan träna femtio av de dagarna så är det en ganska bra utgångspunkt. Rimligt är nog att tänka att jag kommer iväg en gång i veckan och tränar på andra ställen än hemma (kanske färre så länge isgatan är kvar och fler när våren kommer). Jag vill inte nöja mig med ”en bra känsla” (även om det är viktigast av allt) utan jag vill ut ur trean en gång för alla. Och det kommer kräva att jag håller mig till planen. En kedja varje pass och tre detaljer. Noggrant tänka om det är fart, hålla fast, stadga, störning osv som behöver tränas. Sätta mig och göra en längre planering var fjärde dag, men de ”kampanjer” jag ska lägga krut på.

Låter det tråkigt? Inrutat och för strukturerat? Jamen, det är ju bra. Att ha kul ryms, tro mig! Och tro mig också när jag säger att jag har Vills rehab i åtanke hela tiden, men en del av hans välbefinnande är att han får jobba. Och det är inte så mycket MER som krävs – bara bättre kvalitet. Tror ni jag klarar det? Jag hoppas, och just nu känns det inte ett dugg omöjligt. Så länge både think, plan, do och review är med!

Failing to plan, is planning to fail, är ett sånt där motiverande citat som brukar cirkulera på sociala medier. Jag håller med i sak, men mitt problem är inte att jag inte planerar – utan att jag inte genomför. Bob Baileys think – plan – do (med tillägget review) är viktigare. Och så komma ihåg att training is a mechanical skill. Kanske ska vi slänga in en Nike-slogan också? Just do it! Så, då har vi gått hela varvet runt.

Senaste tiden har jag inte orkat träna Vill så mycket som jag borde. Vi har pysslat med småsaker, men det är en extrem mental uppförsbacke att göra om det vi faktiskt kunde. Framförallt då problemet med ljudandet inte fanns där förut, inte i denna utsträckningen, inte i varenda jäkla moment, och det känns som vi inte bara är på ruta noll, utan på minus.

Ute är världen klädd i is, jag bor i ett köldhål och det är halt och slaskigt och jäkligt, men jag vet att jag inte borde gnälla, jag har ju mitt fina fantastiska ridhus. Och jodå, jag tillbringar mycket tid där, det gör jag, men bara själva februari får det att krypa i kroppen, och jag har större lust att ligga under en filt och äta choklad än träna hund.

Men, så i morse vaknade jag med tränings- och tävlingssug! Kanske är det ljuset som börjar komma tillbaka, inte vet jag men härligt är det. Jag tog med Villson ut på träningsplanen med planen att göra en tävlingsmässig kedja: fritt följ, sättande under gång, rutan, metallen och vittringen. Var och en av de momenten har svårigheter, och jag vill inte gärna kedja sånt som inte sitter, men idag var målet att främst se om det skulle fallera helt, och var svårigheterna låg. Jag ska inte tråka er med detaljerna, men kan konstatera att det är två saker som händer när jag kedjar: ljudandet ökar och farten minskar. Inte förvånande egentligen. När jag sedan körde momenten ett och ett var farten högre och ljudandet mindre (utom på metallen som blev värre ju fler gånger jag tränade). Efter all denna träning bestämde jag mig för att köra kedjan igen – och allt blev bättre. Säkrare, snabbare, lugnare och tystare.

Så vad lärde jag mig av detta? En hel massa. Massa bra info om vad som funkar och vad som inte funkar. Förutom all detaljträning så tar jag med mig att jag måste ha en helsickes uppvärmning och att jag måste träna nonsenskedjor. Gärna heta nonsenskedjor med massa mentala tempoväxlingar.

Men är detta något nytt? Inte ett dugg. Och det är just det som första stycket berör. Jag vet och jag planerar, och jag kan men jag gör inte. Så. Första steget: se ut en tävling på SBK Tävling. Sagt och gjort, en är hittad som ligger lagom långt bort i tiden. Tillräckligt långt bort att jag bedömer att jag kan åstadkomma förändring till dess men inte så nära att jag känner mig pressad och gör dumma saker. Jag har tyvärr inte alls en lika avslappnad inställning till tävling som alla andra verkar ha – jag måste känna mig redo och tro att vi kan klara´t för att ställa upp. Jag är för nervös för att bara gå ut och ha kul. Tyvärr.

Fördelen med Vill är att han blir bättre ju mer han får träna. Han är extremt träningsbar och ställer alltid upp. Tävlingen är tio veckor framåt i tiden och om jag tänker att jag kan träna femtio av de dagarna så är det en ganska bra utgångspunkt. Rimligt är nog att tänka att jag kommer iväg en gång i veckan och tränar på andra ställen än hemma (kanske färre så länge isgatan är kvar och fler när våren kommer). Jag vill inte nöja mig med ”en bra känsla” (även om det är viktigast av allt) utan jag vill ut ur trean en gång för alla. Och det kommer kräva att jag håller mig till planen. En kedja varje pass och tre detaljer. Noggrant tänka om det är fart, hålla fast, stadga, störning osv som behöver tränas. Sätta mig och göra en längre planering var fjärde dag, men de ”kampanjer” jag ska lägga krut på.

Låter det tråkigt? Inrutat och för strukturerat? Jamen, det är ju bra. Att ha kul ryms, tro mig! Och tro mig också när jag säger att jag har Vills rehab i åtanke hela tiden, men en del av hans välbefinnande är att han får jobba. Och det är inte så mycket MER som krävs – bara bättre kvalitet. Tror ni jag klarar det? Jag hoppas, och just nu känns det inte ett dugg omöjligt. Så länge både think, plan, do och review är med!

Idag fyller Tesla 17 veckor, om ett par dagar är han fyra månader gammal, och han växer så det knakar. Just nu är bakbenen en hel del längre än frambenen, och det är väldigt mycket ben, lång svans och trassliga öron. Tänderna tappar han på löpande band, och han har emellanåt tendenser att lyfta lite på benet. När vi vägde honom i förrgår vägde han 13,7 kg vilket är cirka två kilo mer än vad Gip vägde i samma ålder (Boo vägde å andra sidan 9 kilo när hon var 4,5 månad, och Gip väger 19,7 som vuxen medan Boo vägde cirka 22 så det verkar kunna sluta hur som helst ändå. Vad Vill vägde som valp har jag ingen aning om.).

Han tände på fåren för några dagar sedan, från att ha visat dem nästan inget intresse var de plötsligt väldigt intressanta. Han var med mig och Gip lös i hagen, och Gip skulle hålla fåren borta från höet. Plötsligt ser jag hur Tesla tog sats och sprang runt fåren, han verkade mycket nöjd när de skingrades i vinden för honom. Jag var tvungen att se om det var en en engångsföreteelse så i morse fick han följa med igen – och denna gången var det ingen tvekan utan han sprang direkt rakt mot fåren. Tuff liten pys! Så, nu ska jag inte experimentera mer förrän snön är borta, och då i lina.

Igår var första tillfället på Sikta mot stjärnorna-kursen för Mona Kjernholm, och jag kunde inte vara nöjdare med Tesla. Han började redan hemma med att springa mot bilen när han märkte att jag gick mot den, och när jag öppnade bagaget ställde han sig med tassarna mot och ville hoppa upp. Resan tog två timmar, och jag stannade inte en enda gång – och när jag släppte ut honom när vi var framme så strääääckte han på sig och såg yrvaken ut. Perfekt!

Med på kursen var Camilla med Vills båda kusiner Åijki och Rio, och vi gick en liten sväng ihop innan vi började. Tesla känner uppenbarligen en tollare när han ser en för han umgicks med dem som om de var gamla kompisar. Jag älskar ju sociala och snälla hundar, och Tesla verkar utvecklas på samma sätt som Gip och Vill – det går ju inte att säga hur det blir förrän han är könsmogen, men just nu är han supertrevlig och artig. Dock kommer vi ju åter till det lilla problem som jag identifierade i förra bloggposten – andra hundar, mina och även främmande, är nog det som kommer stjäla Teslas största uppmärksamhet. Han var helt trygg i att komma in i lokalen (lotushallen i Falkenberg) men när det var hans tur och andra hundar tränade så var han väldigt nyfiken på dem. Inte på ett hetsigt sätt – men han ville gärna sitta och titta. Så träning bland andra hundar behövs. Obs att det inte är ett extremt intresse på något sätt, tvärtom, men det är ju bättre att lösa problemet när det är litet än om det blir stort. Testerande träningspass var han inte alls lika intresserad, och han både tränade och lekte kanonbra. Han verkar dock inte bry sig om vad andra människor gör, en av deltagarna sa till sin hund rätt skarpt, men det reagerade inte Tesla alls på. Skönt!

Det Tesla tränade på:

* Fokus. Att bara vara med mig när jag står stilla. Bättre med rolig godisbelöning eller lek än mekaniskt matande. När han tittade på de andra tyckte Mona, eftersom Tesla är så ung, att jag bara kunde visa honom godiset under näsan för att påminna honom om vad han har att tjäna på att vara med mig. Funkade jättebra.

* Klossen. Han älskar klossen, och börjar få fina bakbensrörelser, inget att säga om det.

* Musmattetarget. Inget jättedriv eller jättefart, han stannar ibland upp och kollar på annat, och han tycker det är lite svårt att komma ihåg vad han ska göra. Jag ska träna den en massa hemma, samt återuppta rundaträningen.

* Gruppmoment. Jajemän! Tesla kan inte ligg, och lägger sig inte som första val, så han fick sitta. Jag var så klart hos honom hela tiden, men jag är helt imponerad av hur självklar han är även i den situationen. Att sitta så nära en massa hundar han inte känner, utan att tappa fokus. Strålande bra.

Över huvud taget så gillar jag verkligen Teslas attityd. Han hetsar inte upp sig i onödan, och han är lugn, sansad och cool. Vis av erfarenheten, efter att ha lyckats får två lavaheta hundar – som är helt olika i sin hetta – , så ska jag verkligen försöka förvalta det här lugnet. Springa fort kommer han lära sig tids nog. Jag är också imponerad över hur mycket han orkar. Han var inte ens jättetrött på kvällen, men inte heller överslagsspeedad på nåt sätt. Bara behagligt sömnig, men var sig själv ändå på kvällen. Inte illa för en åttatimmarsdag!

Rehab då? I måndags var jag tillbaka till Annika Falkenberg med Gip och Vill. Gip halkade på isen för ett par veckor sen och har inte varit sig själv sedan dess. Annika kände genast (innan jag sagt nåt) att nåt hänt, men hon kunde lugna mig också. Ett par lugna veckor för Gip, men med vissa rehabövningar, så kommer han vara fit for fight.

Vill fick GO! på allt. Han är i princip helt bra nu, vi ska fortsätta med övningarna och hålla koll, men nu är det fritt fram för all träning. Så sjukt skönt! Nästan åtta månader sedan han blev halt och med tusen turer fram och tillbaka, men när jag nu ser på min hund så ser han yngre och ledigare ut i kroppen och jag vet att vi kommer ta igen detta i form av en hållbar hund. Hejja!

Tesla fyllde 14 veckor igår, och är anmäld till sin första kurs, som börjar i februari. Det är en Sikta mot stjärnorna-kurs för Mona Kjernholm (ny bekantskap för mig, men som jag blivit rekommenderad flera gånger) och kursen är på hela nio tillfällen, varannan vecka, vilket innebär att sista tillfället inte är förrän i mitten av juni. Spännande att ha ett sånt koncept bokat för sig, Teslan går från pluttevalp till unghund på den här tiden.

Fler och fler sidor hos Tesla kommer fram, han är verkligen mitt uppe i nån utvecklingsfas hela tiden och han växer både i kropp och knopp så att det märks. Han älskar fortfarande de andra hundarna, och framförallt han och Vill leker så det står härliga till. Jag kan ju ibland tycka att Vill och Gip är ganska tråkiga när de alltid väntar på att jag ska roa dem i stället för att leka tillsammans. Med Tesla är det hittills tvärtom – han väljer de andra hundarna framför mig, och även om jag tycker att det är så himla fint att se mina hundar interagera så inser jag att jag måste styra upp det här på nåt sätt. I dagsläget är jag osäker på om jag skulle kunna kalla honom från de andra hundarna om det skulle behövas, och det har hänt att han släppt taget om leksaken och sprungit och kollat vad Vill gör. Jag försöker tänka tillbaka på hur Gip och Vill var som små, och visst, Gip trodde jag aldrig att jag skulle kunna ha lös bland andra hundar – han sprang och snodde andras leksaker, hälsade och bjöd in till lek en hel massa som valp och unghund. Vill var redan som valp extremt rädd för att gå miste om nåt gott/kul så han har alltid hållit sig vid mig, mer eller mindre. Och de här sidorna finns ju kvar: Gip är ju helt galet social och Vill är ju helt galen i sina belöningar, så de här valpsidorna har ju inte försvunnit även om de förändrats en del. Och det är det som gör att jag vill mota Olle i grind med Tesla, ta tag i allt jag ser som kan tänkas bli problem INNAN de blivit det.

Jag tror över huvud taget att kontakt är en sån sak som jag kommer behöva jobba med med Tesla. Han är så himla trygg att han tycker att han kan själv. Igår försökte jag med ett sånt där valptrick att gömma mig på promenaden, men han struntade helt i det. Fixade med vad han nu fixade med. På en miljöträningspromenad med min mamma på nytt ställe häromdagen gick han nöjt längst ut i kopplet och tog in vad som bjöds av dofter och nya intryck. Och återigen – jag gillar ju den sidan. Den sidan som gör att han fortsätter sova i köket även om jag går nån annanstans, och den här tryggheten i sig själv som han har. Han kan mycket väl vara ensam ute i trädgården och pyssla med nåt på egen hand och ibland vill han vara kvar ute även om jag släpper in de andra hundarna. Han är inte ett dugg fjäskig, varken för människor eller hundar, enda gången jag sett honom slänga sig på rygg och verkligen bli till sig på det vanliga valpsättet var när Fanny var här och Tesla skulle hälsa på cockern Pogue som han ju känner sen förr. Men faktum är att jag uppmuntrar Tesla att hoppa på mig och jag försöker leka massa busiga sociala lekar, utan leksaker. Märk väl, han väljer ofta att ligga PÅ mig och äta ben, han sover ofta nära nära och han är kontaktsökande och tillgiven på en massa sätt. Men jag slår nog inte Vill när det kommer till vem som är favoriten, och det är kanske inte så konstigt – Vill är ju en helt fantastisk mysig lekfarbror!

En annan aspekt av att han leker så mycket med Gip och Vill är att han inte orkar träna så mycket. Inte så att han checkar ut eller inte vill träna, han tackar aldrig nej till de små pass han får, men han tar inte i lika mycket i lek med mig som i lek med killarna, och är inte lika engagerad. Han har redan fått det tillfredställt, liksom. Så, mitt enda träningsmål de kommande veckorna (tills kursen börjar) är att jobba på kontakten, leken och fortsätta utveckla belöningarna. Jag avskyr tanken på att hålla killarna åtskilda, men jag funderar på om jag kanske måste det, till viss del i alla fall. De har ju inte fått leka okontrollerat nu heller, men styra upp det ännu lite till. Mina grabbar är världens bästa ”brorsor”, men för mycket av det goda skyr allt. 😉

Idag har jag och killarna varit och tränat i Kyrkekvarn/Hundträff-hallen med Ida + Tuva och Mixi och Ewa-Maria + Ezz (de senare nya, trevliga bekantskaper). Gip var i sitt esse – han fick nämligen träna agility med Ida, och jag hade ”bara” Vill och Tesla att bry mig om. Det var bara en vecka sedan Tesla var med i hallen, men han har inte bara vuxit i storlek, denna gången var han mycket mer intresserad av sin omgivning, var mycket piggare och hade mycket högre fart. När vi befann oss i en situation med fartfyllda apporteringsövningar på ena sidan, och agility på andra så bet han hårt om godiset med öronen bakåt. Inte för att han tyckte det var läskigt eller otäckt utan för att han ville vara med. Som jag skrev igår – han går igång på fart och ljud. Jag klickade och belönade honom för att vara med mig, helt enkelt för att välja mig framför allt det andra spännande. Han är duktig, och jobbade på fastän han tyckte det var svårt, och blev bättre och bättre på det, både när vi var stilla och i rörelse. När det var lite lugnare tränade han på att springa till en target. Mot slutet kastade jag iväg hans leksak tvärs över hallen, och lilla supervalpen sprang ut, hämtade den och kom direkt till mig för lek. Så nöjd! Lika nöjd är jag inte för att valpen inte tränats att vänta på ett vettigt sätt, jag provade sätta honom i buren (när han kändes lite trött) men det gillade han icke. Han kommer till ro så fort han sätts in i buren i bilen, men detta var förstås en helt annan sak. Burträning blir nästa kampanj, helt klart.

Stackars Vill, som jag först övervägde att lämna hemma helt, fick på grund av det väldigt lite träning. Tuva och Tesla fick springa lite lösa i hallen och busa på slutet och då passade jag på att plocka ut Vill. Han fick göra två inkallningar med ställande och en slät inkallning. Alla tre med världens fart, och superbra stopp. Så mycket glad för det, även om jag (och Vill!) hoppats på mer. Jag fick dock en go känsla, och känner att jag verkligen måste sätta mig och skriva en kvalitativ träningsplan för lydnaden. Jag kan ju inte bli handfallen bara för att vi inte får träna fritt följ 😉

Tesla fyller 12 veckor i morgon, och jag svär att de där benen växer så man kan se det. Plötsligt var han ingen liten korv längre utan en långbent, gänglig unghund. Nå, han är extremt mycket valp fortfarande, men han är slank och snygg. Kom på mig själv flera gånger igår att tänka just ”snygg”. Det har jag inte tänkt innan, då har det mest varit naaaw. Han är ganska lillgammal till sättet, och har varit hela tiden. ”Redig” som en av mina kursdeltagare alltid beskriver sin hund. Men det finns också en jäkla humor i den valpen, och en massa bus. Jag tycker det är så intressant med hundars personlighet. Vill har ju ett extremt seriöst drag. Det var det jag föll för först hos tollarna, efter att ha lärt känna hans moster Qvicka. Man töntar sig inte när man tränar. Allt är på allvar och han ger ju järnet till 200 procent oavsett vad det är vi tränar. Det är ju det som gör honom så bra – och det som gör honom så svår eftersom det för med sig en massa stress som i Vills fall yttrar sig som ljud (och muskelspänningar). Jag brukar sällan shejpa Vill nu för tiden, han blir så uppvarvad och tänker alldeles för mycket (och gör ännu mer). Jag visar honom vad jag vill, använder tydliga hjälper så som targets och omvänt lockande, och det gör honom bekvämare i situationen. Han shejpades väldigt mycket som valp och unghund  och är supersmart och snabb på att förstå. Dessutom lever ju tänket kvar – han har en massa ansvar i träningen, men jag tillrättalägger en hel del, och ger honom många chanser att lyckas. Han är ändå inte en hund som blir passiv (vilket ju är nackdelen med en hund som lär sig att det lönar sig att låta matte ta initiativen) utan han är väldigt aktiv och på ändå. Han försöker alltid klura ut vad som ger belöningen, och då hjälper jag honom till lugn genom att berätta vad jag vill. Å andra sidan har han ju hela den där lufspersonligheten också. Massa massa massa kärlek som bara vill vara nära och mysa och som knorrar och njuter. När han kommer till en i soffan och liksom välter över en för att han inte kan vara nog nära. Eller för den delen när han bara måste sno en leksak under träning och springa omkring med.  Och så är han en buffel, en hanig retrieverpojke som tar för sig av livet, och pinkar och snarkar och slickar och badar och frustar. Han går all in även där.

Gip är, som alltid, svårare att sätta fingret på. Har Gip humor? Man kan lätt ta honom för klassens clown som vill få alla andra att skratta. Han är genomsnäll, och kanske lite töntig. Jag trodde han var rädd för fåren, men mer erfarna ögon säger att han nog mest är lat – han gör det som lönar sig på enklast möjliga sätt, och varför putta på den tacka som tjorvar när man kan putta på en annan (och den tjorvande följer med), och detsamma kanske gäller när han släpper leksaken när en annan hund närmar sig. Vill inte ha konflikter och går hellre undan än bråkar. Å andra sidan så kan han säga till – han försvarar sin mat om det behövs, och det gör mig glad att han morrar när nån av de andra kommer för nära hans ben. Men det är med väldigt lite pondus, och han tittar gärna på mig direkt han morrat. Ber om hjälp, och så lite förebrående ”Kolla, hjälp mig, så det slipper bli så här”. Tesla hänger med sylvassa tänder runt hans hals (ja, han har fått sår…) och han piper bara ynkligt. Vill säger till ordentligt, han satte reglerna redan första dagarna. ”Lyssna på mig!” och det gör att Tesla och Vill är superpolare. De har ett klart och tydligt språk, Vill kan låta Tesla göra en hel massa för han vet att han blir lyssnad på när han verkligen vill nåt. Gip släpper också in valpen i lek, och idag på förmiddagen har de lekt länge och jättefint, både ute och inne, utan att Gip förvandlats till kampleksak. Men har han humor? Kanske. Han har inte det seriösa som Vill har i träningen. Han ger inte hundra procent om det inte är nåt han tycker är roligt. Han kan, och älskar, springa fort, men det är inte säkert att han gör det och även om det är efter den älskade bollen så släpper han den direkt om nån annan gör anspråk på den. Han kampar som en galning med människor, och hans vekhet? snällhet? yttrar sig enbart i förhållande till andra hundar. Han vill nog gärna leka och ta i, men något hindrar honom. Detta hjärtan av guld gör honom till världens bästa storebror, och han kommer bli en strålande terapihund, eftersom han är genuint social och genuint snäll även mot människor. Det är inget fjäskigt eller osäkert i hans beteende. Han är bara snäll. Och han kan också hitta på bus, såsom att sno kattmaten eller springa i skogen så snabbt att man tror att målet är att spränga ljudbarriären, eller hämta leksaker till förbannelse. Jag hoppas att min ambition att träna tricks kan göra honom mer lättsam – och att vallningen kan göra honom mer seriös. För de liksom jag som är ett Buffy-fan så påminner han en hel del om Xander. Och ibland om Andrew. Lite nördig och geeky sådär. Gillar tjejer men det slutar med att de blir bästa vänner i stället.

Hittills så känns det som Tesla har det bästa av alla dragen. Han är både seriös och lättsam. Snäll men inte mesig. Nyfiken men inte dumdristig. Glad i saker och mat men utan resursförsvar. Gillar närhet men utan osäkerhet och separationsångest. Under de senaste dagarna har vi tränat en massa shejpingövningar och det lossnade ganska snabbt – han trodde ju efter ett ”sittpass” att det var ”sitt” som betydde belöning, men bjuder nu friskt. Han är rolig för han tänker efter och provar sig fram. Han har spontant bjudit på en rad skojiga saker och han är himla duktig på att generalisera. Jag har ju tyckt det varit tråkigt att Gip och Vill inte leker med varandra så mycket, men Tesla leker lika mycket med båda, och brottas med båda men jagar även Gip (det Gip helst vill). Jag ser i hundleken att han har en fart och kroppskontroll som han inte uppvisar i vår träning, men jag tror på Susan Garretts DASH-filosofi (desire, accuracy, speed, habitat) och tror att när han vet vad jag vill så kommer farten på köpet. Med det sagt: självklart ska vi träna både fart och stadga! Men just nu är det lusten att träna och leka, och förståelsen för själva konceptet (göra för att få) som är det viktiga. Med Tesla försöker jag vara i nuet så mycket jag bara kan och se vem han ÄR för stunden.

Det har snart gått en vecka av 2015 och jag har redan prestationsångest… Jag tycker det är extremt svårt att formulera mål i hundträningen. Förra året hade jag ganska specifika mål och de gick ju om intet – inte för att jag inte satsade utan på grund av yttre omständigheter. Jag har nog alltid formulerat väldigt diffusa mål, och då är det så klart svårt att hålla dem. Å andra sidan kan man aldrig veta vad som händer. Men att kalla dem önskningar eller drömmar känns lite väl Julie Andrews och mest bara löjligt – och en dröm är ju inget man jobbar mot. Ett annat problem jag har är min ganska dåliga självkänsla. ”Men inte kan väl jag…” och så sätter jag målen för lågt, trots att viljan finns att jobba för något högre. Så, jag ska försöka formulera mål som är realistiska men ändå inte mesiga. Och som är konkreta nog att faktiskt kunna utvärdera dem. Mätbarhet är ju svårt, framförallt med känslomål och jag vill inte heller reducera året till ”starta 10 gånger” eller något sådant, men vissa saker går ju att mäta. Antalet kilometrar vi går per dag eller antal träningspass i veckan, tex. Ok, nedan mina något taffliga försök att formulera mål (ja, jag får prestationsångest av detta också, inte ens mina blogginlägg är bra nog för mig…).

Gip

Vallning
– genomföra vallhundprovet med godkänt resultat. Vill inte skriva när på året jag vill ha det gjort, men under året i alla fall. Det betyder att vi behöver – träna en hel massa vallning på nya får och nya marker. -träna på banor. Absolut viktigast är dock att bibehålla den attityd han börjat få, den är dock fortfarande bräcklig som tusan. Jag märker att han efter några tekniska vallpass (tex med vissla, nytt kommando, pass med pisken) återgår till att kolla mig. Så fortsätta med känslopassen. Och fortsätta ta lektioner för Karin regelbundet.

Terapihund
– bli klara med besökshundutbildningen (inklusive praktiken). Detta hänger enbart på mig, Gip är redo.
-träna in fler tricks. Med lydnaden lagd på hyllan så känns det som vi tappat massa rolig träning. Tricksen som behövs för terapihundsutbildningen kan förhoppningsvis väga upp det. Hittills har jag varit dålig på att ha en plan för tricksandet, men för att de ska bli vettigt och genomförbart så kommer jag behöva sätta mig och fundera lite på detta. Säg att 10 tricks, färdiga med stimuluskontroll och hela köret är rimligt för året (han har ju några nästan helt klara, men han behöver ha dem på handtecken samt att andra än jag ber honom genomföra). Jag återkommer med ett eget tricksinlägg.
-fortsätta jobba på pausmattan, hakan, hälsa med tassar i backen/på pallen samt de andra grundfärdigheterna (inkl passivitetsträning i svåra miljöer).

Övrigt
– dragträning. Gip älskar att dra och att springa. Vi har en kickbike. Det är bara ren lathet som gjort att den står och dammar igen i förrådet. Under 2015 ska Gip få dra kickbike minst en gång i veckan.
– spår och nosarbete. Minst ett spår och minst ett pass nosarbete i veckan. Och det ska dokumenteras och analyseras och inte genomföras som skräpträning.
– fortsätta höstens långa, lösa promenader (se årssammanfattningen). De gör oss gott i själen och Gip behöver få den typen av stimulans. JAG behöver den typen av stimulans, att se mina hundar löpa fritt. Och vi ska fortsätta skvallerträna så att jag blir ännu tryggare i att låta dem vara lösa.
-fortsätta med förebyggande sjukgymnastikövningar och massage. Mitt mål är att hålla hundarna skadefria under 2015 (ja, målet är så klart att de aldrig blir skadade), och med de redskap vi fått från Annika Falkenberg så har jag ett gott försprång vad gäller den typen av kroppsliga besvär.

Vill

Rehab
– tyvärr måste jag sätta rehaben i första rummet för Vill. Det är viktigare än något annat att han blir hel och kry i kroppen. Nu har jag helt andra kunskaper och helt andra ögon än tidigare, så jag hoppas verkligen att det kommer räcka nu. Att göra hans dagliga övningar och låta honom få daglig massage, samt åka till Annika så ofta hon tycker det behövs är allt jag kan göra nu. Det viktigaste är att upprätthålla detta även nu, även sedan han börjar kännas fin i kroppen igen.

Lydnad
-Få stopp på ljudandet. Bläääää så trist mål. Men tyvärr är det så att om Vill fortsätter låta så kan vi kasta alla sorters tävlingar åt skogen. Det är ju dessutom så att ljudandet är ett symptom på massa annat så för att Vill ska må bra så måste jag jobba med detta. Och inte bara på träningsplan, och inte bara när de kommer fram utan grundläggande. Vill har nån slags reststress kvar i kroppen från all vila i somras, och det måste jag komma till rätta med. Dessutom har han en vana vid att ljuda i lydnaden, och dessutom en gaphalsig gåpåig personlighet. Det behöver med andra ord adresseras på många plan. Jag ser dock stora, gigantiska förbättringar bara sedan i höstas så jag hoppas på en fortsättning där. Kräver dock en massa från mig.
-Bli tävlingsklar. Just nu får inte Vill träna fritt följ, vilket gör att en sån stor del av att ”bli tävlingsklar” fallerar. Min tanke var att kunna starta trean i mars-april nån gång och sedan eliten i sommar, men just nu känns det oklart. Jag vill inte anmäla honom till trean förrän han känns helt ok i både kropp och knopp och det är svårt för mig att avgöra hur fort det kommer gå. Jag vågar inte jobba honom för mycket med risk att kroppen brakar – och om jag inte jobbar honom tillräcklig så blir han knäpp i huvudet. Men ett rimligt mål är ändå att starta och klara trean under året, och en bonus att även hinna starta eliten. Jag skulle kunna skriva en hel träningsbok och hur och vägar dit, men det kommer i sina olika blogginlägg… Nu är det bara en målformulering.

Övrigt
– Under perioden med vila utvecklade Vill en del problembeteenden. Han har lätt att gå upp i stress och skulle nog kunna bli en rätt så reaktiv hund under fel förutsättningar. När vi under julhelgen drog släde med mina systerdöttrar så tyckte han att släden var läskig. Han reagerade även på en dörr som smällde igen i Kungsör och han har börjat backa undan från kompostgaller. ALLT med Vill hänger ihop, han behöver hitta ett lugn och en stabilitet igen. Han har inga rädslor, men hans stress (som kommer från vilan) yttrar sig på en massa olika sätt. Vi ska miljöträna och passivitetsträna en hel massa och hitta en aktivitetsnivå som är lagom. Att han varit så lugn och balanserad tidigare är ju för att vi tränat hårt (mentalt) varje dag, och det fixade inte hans kropp. Han är en så himla fin och perfekt hund om jag bara hittar en gyllene medelväg.
-Långa lösa promenader. Samma orsak som ovan och samma som Gip. 🙂
-Spår och nosarbete. Vill har bara spårat ett par gånger i sitt liv. Han tycker det är ganska onödigt, och han vill hellre gå och ha kontakt med mig (det kan ju hända nåt kul) än gå med nosen i backen. Men jag tror det kan vara bra för honom. Jobba mer självständigt och för annan belöning än godis/leksak., dessutom jobba lugnt och med något som förhoppningsvis gör honom mer nöjd rent allmänt. Minst ett spår i veckan.
– Jakt. Vi har lagt ner jakten pg av ljud och pg av att jag inte tycker det är kul, men jag tror Vill skulle må bra av det av samma anledning som spåret. Jag har ingen lust att lägga hela dagar på jaktträning och ingå i organiserad träning (jag hinner inte) men att gömma några dummies, och ibland låta Anders kasta – och fokusera på lugnet – tror jag är bra. Ska läsa Apportering till vardag och fest igen och ta till mig några övningar.

Tesla

Mitt oskrivna blad. Hur sätter man upp mål för en 11 veckors valp? Jag har ju skrivit lite om träningsmål redan, bla här och det är nog så bra jag kan göra det just nu, och det är väl ett bra årsmål att följa detta. Tesla ska ju träna och tävla vallning och lydnad, det är planen, men hur långt vi har kommit innan året är slut tycker jag är omöjligt att förutspå. Han kommer säkert kunna genomföra alla Lp1-moment, och fler därtill, innan året är slut, men det är inget som säger att han är tävlingsklar för det. Och vad gäller vallningen så tycker jag det är ännu svårare, vad är ens rimligt att tro?

Allmänt
– Löslydnad. Eftersom jag vill kunna fortsätta med lösa promenader med alla tre så är löslydnad (inkallning och skvallerträning) av högsta prioritet. Jag vill så klart också kunna ha honom lös i alla träningssituationer, både på lydnadsplanen och i fårhagen, dessutom.
– Vänta på sin tur när andra tränar. Hepp. Viktigt!
– Gå fint i koppel.

Lydnad
-Bli momentmässigt startklar för lydnadsklass 1. Eftersom jag inte vet hur redo han kommer vara i huvudet vill jag inte formulera det på annat sätt än så. Han fyller tävlingsmyndig i augusti, men jag vill inte stressa. Hellre en senare men stabil debut!

Vallning
– ha påbörjat vallhundsträningen med sikte på Vp under nästa år (2016). Jag kommer satsa på att åka till Karin även med Tesla och få kontinuerlig träning för henne, det är verkligen guld värt. Vill ju göra RÄTT med stjärnvalpen.

Övrigt
– Jag vet att jag nog låter ganska prestationsinriktad när jag skriver om hundarna, men det viktigaste är faktiskt att ha roligt. Jag älskar att Tesla väljer att ligga nära, att han blir överlycklig när man ropar på honom och slänger sig upp i famnen, att han tycker livet är härligt och underbart. Killarna (de två stora) är underbara och lättsamma att ha med överallt och det är verkligen min ambition att även Tesla mest ska tycka att livet är gött. Utflykter och bara gött hundhäng har inte legat i fokus med Gip och Vill men de har ändå blivit ganska mycket sånt genom åren. Mer kravlöst umgänge, fler utflykter och mer ”fika” tror jag gör oss alla fyra (fem med husse!) gott.

Jösses vad roligt det är att träna en helt ny liten individ, att få lära känna honom och utforska vad det är för en filur. Tesla har redan hunnit bli elva veckor (i onsdags) och har i morgon varit hos oss hela tre veckor. Han är helt sjukt envis, och satans energisk – när han vill. Idag var han och en tuggben på varsin sida om ett dubbelt kompostgaller, och han puttade kompostgallret (och således också tuggbenet) framför sig i hela köket innan jag till sist hjälpte honom (han har noll rädsla för galler, så det vore dumt att han fick det över sig). Och det där är lite så han jobbar. Han provar sig inte fram på olika sätt utan kör stenhårt framåt det sätt han tror funkar. Det allra första han fick belöning för var sitt, och sen satt och satt och satt och satt han i flera träningspass, oavsett hur jag stod, om jag satte saker framför honom, om vi bytte ställe (jag hjälpte honom så klart till lyckande, men initialt så satt han).

Jag provade ett pass med omvänt lockande och sen kändes det som han tyckte han var färdig ”Jag _sitter_ här och skiter i godiset, det är så man gör.” så just nu gör vi en hel del tvärtomövningar. Han får tex matskålen mot hoppstå 😉 . Han verkade alltså inte ett dugg ledsen eller tryckt, utan bara förvissad om att det är så man gör. Nöjd med sin insats, liksom. Idag har jag tränat flera korta pass med Tesla (det stormar här och jag har velat hålla dem inne) och det är som om något släppt. Han experimenterar mera och det känns som om flera polletter trillade ner idag. Just nu tror jag shaping är superviktigt för honom, och att verkligen tänka på kriterierna, och höja dem lite men superofta. Har han fått belöning för en tass på klossen två gånger så är det dags att gå vidare till två tassar, till mig stående, till honom i rörelse osv. Jag inser att jag måste vara vaksam på när vi måste lägga in stadga, men det är inte läget just för sekunden. Kanske i morgon, eller om en vecka.

Det han hittills har tränat (av rena lydnadsgrejer – socialträning, åka bil, osv är ju självklara saker) är:

– lek. Han leker så himla fint! Älskar verkligen att kampleka, och leker både om jag är överdrivet aktiv (klappar, pussar, flänger, låter) och om jag är helt stilla (bara håller i leksaken). Han har inte fått chansen att springa iväg och äga leksaken (de vi leker med, han har andra egna leksaker) utan jag har lagt upp det så att han vill komma mot mig, och få byta mot en annan leksak. Eftersom han är ett matvrak (värre än Vill!) så släpper han direkt om man trycker en godis i näsan på honom, jag säger tack varje gång och tänker att han ska släppa på bara ordet vad det lider. Han växlar kanonbra mellan lek och mat, det är helt fantastiskt med en valp som är så öppen i huvudet.

– sitt. Som sagt ovan, ett enda litet pass och sen var det det han gjorde. Dock utan stadga (så klart) och jag ska vänta lite till jag tränar det igen, vill att han ska lära sig experimentera lite mera först. Jag vill bibehålla det superfina bakåtsittet han erbjuder – han gör ett näst intill perfekt stå-sitt skifte helt naturligt.

– klossen. Idag hade han sitt tredje pass på klossen och vi har börjat med lite sidosteg med bakbenen. Har varierat föremål (bok, tegelsten, pall, kloss av frigolit) och platser, samt huruvida jag står eller sitter, och han verkar generalisera bra.

-baklänges march. Tre gånger har vi tränat det, varav senast på nyårsafton i den hyrda hallen. Jag har medvetet inte tränat någon ögonkontakt med honom och han har inga problem att gå ”kontaktlös” bredvid mitt vänstra knä och springa ännu djupare för att ta karamellen. Bra!

– frivillig kontakt. Det körde vi också i den hyrda hallen, han var i koppel men det var ändå ganska svårt (så klart). När han fattar vad jag vill så har han jättefin uthållighet, och kommer snabbt in i rätt tanke.

– springa ut till target. Jag måste träna lite avståndsgrejer snart. Taret, runda föremål osv. Har inte tränat target sedan första veckan, men tror det kommer gå snabbt eftersom klossen funkar så bra. I morgon ska han få börja runda föremål.

– inkallning. Jag har inte haft någon medhjälpare så det har jag tränat i vardagen bara (ute och inne). Han gillar att springa till mig, men senaste dagarna har han blivit mer självständig och kan strunta i att jag ropar (trots att jag tror att han ska komma) så jag måste ta itu med detta nu. Å andra sidan så har jag inte fått jättemånga chanser att träna eftersom han oftast antingen leker med killarna (och då ropar jag inte) eller går på snubbelavstånd.

– apportering. Han har fått prova på både apporter och andra olika föremål, mer som ett led i gör OLIKA saker för belöning än så regelrätt apporteringsträning, och han är inte superintresserad. Nå, han kutar omkring med alla möjliga olika grejer här hemma (bestick, vattenskålar, stora köttben, leksaker, vedklabbar…) så jag är inte orolig.

När jag listar det så här så ser det ju ut som vi tränat jättemycket, men det har vi inte. Han äter fyra gånger om dagen, och jag försöker ta ett par av de tillfällena i akt varje dag att göra… något. Men varje träningspass är max ett par minuter långt, så det är begränsat vad vi hinner med. Med tanke på hur mycket som hänt i hans lilla huvud bara de senaste dagarna så tror jag kommande veckor kan bli verkligt spännande. Något jag måste lägga krut på är hans förmåga att vänta på sin tur. Jag har förberett en massa monster med färskfoder som han ska få i sin bädd medan jag tränar Gip och Vill, men dagens försök gick åt skogen. Han struntade helt i sitt monster och ville bara vara med. Bur- bäddlekar på agendan tror jag bestämt.

Nå det känns som fina små embryon, jag är så himla glad i den här valpen!

Kan inte minnas att jag någonsin längtat så mycket efter att sätta tänderna i ett nytt år som jag gör just nu. 2014 har, för att tala klarspråk, varit mestadels pissdåligt. Alla mina planer gick om intet, och två stora svarta moln – Boos död och Vills skada – färgade hela min tillvaro. Jag var inte på något sätt i toppform innan dess heller och det har varit för mycket för mig att klara av, om jag ska vara ärlig. Tråkiga, tunga händelser även på det ickehundiga planet, med sjukdom och annat, har inte gjort livet lättare. Som en följd ska jag, vilket jag tidigare meddelat, ägna de första månaderna på det nya året åt att reda upp och ut saker och ting. Må det bära eller brista! Nåja, 2014 har inte bara inneburit blä, en del fint har hunnits med, och allra finaste nyårsraketen Tesla är förstås årets höjdpunkt – tack Fanny och Thomas för honom!

Jag har gått en hel del roliga kurser under 2014, läger för Heidi Billkvam och kurser och läger för Siv Svendsen som varit superbra. Jag har också, naturligtvis hållit en massa kurser, både hemma och borta. Mest minnesvärda är alla roliga specialsökskurser samt blygerkurserna som blev så oerhört lyckade. Jag har också tränat tillsammans med ett helt gäng roliga och duktiga människor. Ingen nämnd och ingen glömd, även om ”frillesåsgänget”, ”nosgänget” och ”elfsborgsgänget” får litet extra <3.

Tre proffsiga kvinnor har hjälpt mig med var sitt stort problem: Annika Falkenberg med Vills kropp, Karin Söderberg med Gips vallning och Maria Brandel med Vills huvud. Ett gigantiskt tack till er!

En liten kronologisk tillbakablick, då: Året började jättebra, med rolig träning på Hundarenan i Göteborg tillsammans med goa kompisar på självaste nyårsdagen. Hurtigt och helt rätt!

De första kalla månaderna 2014 innehöll en hel radda hyrda hallar och gemensamma träningar både hemma och borta.

I januari visade Vill en avslappnad attityd på MyDog, i tollarmontern. 😉

Årets bästa clinic var redan i februari – arrangerad av Maria Brandel i Kungsörs hundarena. Deltog gjorde Siv Svendsen, Towa Lindh, Carin Bengtsson, Kjellaug Selsaas samt Synnöve Matre (de två sista på bild nedan). Otroligt inspirerande och nördigt!

En hel del hemmamys blev det också, vintern som aldrig kom ville när den väl var här aldrig lämna oss kändes det som, och Boo och jag tillbringade mycket tid i soffan. Kvalitet!

Vi försökte oss på att träna i skitväder, här på en brukshundsklubb i Östergötland…

…men alla, inklusive allvädershunden Vill, var nöjda när våren kom.

Vi fick med oss Anders på en hel rad utflykter denna våren – underbart! I skog och i städerna runtomkring oss. Vi försökte oss till och med på lite korvgrillning men det visade sig vara allt för avancerat. Härligt hundliv hur som helst. 🙂

Jag köpte mig en Kickbike, som jag hoppas ska bli mer använd 2015 än 2014… Roligt när den väl dammas av – tycker Gip. Tack och lov har Ida luftat den ett par gånger också (bild två).

Vår betyder vallning, och vi har vallat massor under både våren och hösten!

En hel massa roliga aktiviteter hanns med under våren. Jag spårande och tränade massa olika sorters specialsök med framförallt Boo tillsammans med Sara och Leo, och det var verkligen guldstunder för både mig och Boo.

Gip tränar på sina social skills, han är verkligen en social hund den där! Här i Slottsskogen i Göteborg.

Även Vill fick nya vänner. Här schäfern Lomis.

Och killarna och jag körde kors och tvärs och tränade en hel massa med många goa vänner. Bästa!

Och vi ägnade oss till och med lite grann åt bara vanligt umgås.

En hel del bilkörning har det blivit. Jag har både gått och hållit kurser på flera olika ställen i landet. Vill och jag var bla i Södermanland och gick kurs för Heidi Billkvam arrangerad av Anna Larsson. Vi bodde på ett mysigt Bed and breakfast i Stallarholmen.

Både små och stora har gått kurs!

Och vi har ägnat oss massor åt att leka!

Och en del åt att vara överjordiskt vackra.

Försommaren kom med regn och ännu mera vallning. Gip och jag fick hjälpa Sara flytta ett 30-tal oinvallade tackor med lamm 2,5 kilometer till fårens sommarhage. Det var riktigt roligt, och Gip skötte sig jättebra.

Gip och Ida tränade en hel massa agility under första halvan av 2014, och jag tror båda två tyckte det var himla kul. Duktiga! 

Och Vill och jag tränade en massa lydnad. Älskar att träna den hunden!

Så kom juni. Och vi fattade beslutet om Boo. Jag åkte iväg på läger för Heidi Billkvam, och visste att när jag kom hem så var det bara dagar kvar av mitt liv med min tjej. </3

24 juni 2014. Sov gott hjärtat.

Vi bearbetade den första intensiva sorgen genom att ta med killarna till Slottsskogen. Vill agerade tröstare, och Tuva avledare genom att ta sig an Boos hål under verandan och fastna. Vi fick bända upp planken!

Så blev Vill halt i slutet av juni, och ingen visste vad det var. Vi röntgade honom tre gånger, vilket inte visade något, han testades för fästingsjukdomar och tollarsjukan, utan resultat. Han gick på rimadyl, han fick vila, han fick träna, han fick koppelvila och ingenstans blev han bättre.

Mitt i allt åkte vi på ett jättehärligt läger för Siv Svendsen, i Ystad. Bodde på hotell och levde semesterliv. Badade i havet och tränade. Gip fick träna mesta tiden, och Vill litegrann.

När vi kom hem hade vi en liten tollarträff med släktingar och kennelkompisar. Mys! Och sedan levde vi nån slags semesterliv, med promenader runt Mullsjön, besök och bad i sjöar och hav.

Lite träning orkade vi med.

Men oron för Vill lade sordin på stämningen, minst sagt. In och ut från veterinären for vi.

Lovisas lilla Link kom på kollo, och Gip, the one and only gipfather, fick fullt upp.

Siv Svendsen var här i augusti och höll en mycket uppskattad kurs!

Och killarna fick visa upp specialsök på Grizzly Zoo.

Så kom jag ÄNTLIGEN i kontakt med Annika Falkenberg som tog en titt på Vill och kom med klara besked och tydliga direktiv. Kändes som hela världens tyngd föll från axlarna och jag kunde andas igen för första gången på fyra månader. Han kommer bli helt bra i kroppen, med hårt jobb och envishet – och en hel massa mjukost.

Och jag ägnade mig åt en hel massa hundträning igen, bland annat med ”Elfsborgsgänget” och Ida.

Även Gip fick åka till veterinären – men för att ge Tuva lite mera mod. <3

Några varma höstdagar i Skåne höll jag specialsökskurs för ett roligt gäng! Killarna så klart med. De börjar bli vana vid att sova på hotell nu.

Boo hamnade i tidningen. <3

Och hela hösten tog vi skogen i besittning. Jag återupptäckte hur underbart det är att gå promenader med lösa, glada hundar. Livet har på vissa sätt blivit lättare utan Boo. Killarna är en fröjd att ha med sig överallt, och hundlivet får ytterligare en dimension när det inte ägnas så mycket tid åt att hålla koll, utan det kan få vara löst och ledigt. Jag saknar henne så gräsligt mycket, men vissa saker är bättre nu.

Gip påbörjade utbildningen till en ny karriär, som terapihund, och vi är i skrivande stund nästan redo att påbörja vår första praktik.

När Vills kropp så smått började rätta till sig, så visade det sig att en massa stress och annat följt med in i träningen. Hans ljudande i fria följets stegförflyttningar som jag kommit till rätta med innan hältan, var tusen gånger värre än förut och lägg till det både ofokus och en hel del annat… Med bara fyra ordentliga träningspass på fyra månader åkte vi på tävlingskurs för Maria Brandel. Thank God säger jag bara. Jag hade säkert kommit tillrätta med det på egen hand, men med Marias vägledning kommer det gå tusen gånger bättre.

Nästa hallelujah kom så klart hos Karin Söderberg, när jag i mitten av oktober kom dit med Gip. Så himla häftigt att se henne lyckas locka fram riktiga Gip där inne under den välkammade ytan. Den resan är också bara precis påbörjad, och jag ser som tusan fram emot fortsättningen!

November var kursavslutningarnas månad. Tack alla kursdeltagare för ett fint år! <3

Och så kom december och den stora överraskningen – For The Win Tesla. Som än så länge är allt man kan önska och mer därtill! 

Fint med återblick, fint för mig i alla fall. 2014 har som sagt känts riktigt pestigt, men vi har hunnit med mycket roligt också, hundarna och jag. Idag, på årets allra sista dag, åkte vi iväg och tränade i hyrd hall igen. Vi slutade 2014 som vi började – med träning och lek. Det var Teslas första besök och han skötte sig så klart strålande. Gip fick springa agility och Vill visade upp sin allra finaste attityd på lydnadsplan. För bara ett par timmar sedan fick jag ett positivt besked om en sjuk familjemedlem, och det ger förhoppning om framtiden.

Så då återstår bara att önska gott nytt år! Mål för 2015 kommer i en separat post, men låt mig i alla fall önska att alla – djur och människor – får vara friska under nästa år. Friska och glada.

Om Teslas första vecka hos oss var lugn och ro och lära känna, så innehöll vecka två desto mera spänning och intryck. Det började med att Tesla sprang in i en vägg några dagar före julafton, och fick en rejäl smäll. När han fortfarande linkade efter ett par timmar ringde vi veterinären och fick tid på eftermiddagen. Vid det laget gick han bara lite orent, men jag åkte in ändå och han fick en spruta smärtstillande i nacken. Att vara hos veterinären var roligt, inga problem alls. Gått i koppel hade han bara gjort två gånger innan – dagen vi hämtade honom (två minuter när han kissade på en bensinstation) och samma morgon när han följde med till bilmeken, men han köpte det bra. Jag säger inte att han älskar det 😉 men funkar helt okej.

När han varit hos veterinären fick han följa med in till en djuraffär där han fick pussa på de som jobbade där, nosa omkring, och glo (G-L-O) på en stor pudel på ett trimbord. Häftigt värre! Dagen efter gnydde han ett par gånger när han reste sig och vi bestämde oss för att behålla den veterinärtid vi hade och åkte in en gång till. Han fick smärtstillande och antiinflammatorisk utskrivet och en för säkerhets skull-tid för röntgen som idag (vilken vi inte utnyttjade då han inte visat nåt på flera dagar). Hoppas verkligen han kommer vara skadefri läääänge än.

Julafton tillbringade vi hemma hos mina föräldrar – fyra barn, nio vuxna och tre hundar + jultomten – och Teslan var en superstjärna. GLAD och busig och valptrött och härlig. Det började snöa när vi kom dit och det gjorde honom lycklig. 🙂 Han både sov och lekte med sin leksak samt tuggade ben mitt i allt kaos. Härliga valp! När vi åkte hem efter sju timmar var han trött, men inte värre än killarna (eller jag). Dagen efter tog vi det lugnt på förmiddagen, innan vi återigen packade in oss i bilen, denna gången till min lillasyster, för ytterligare julfirande. Nytt hus, nytt bus, men inget som gör Tesla det minsta osäker eller upprörd. Han fortsatte leka med mina systerdöttrar, och vara ett belevat charmtroll.

Igår var hela systerfamiljen här i stället, och vi lekte i snön och gick en promenad där Gip och Vill drog en pulka. Inga konstigheter, hojtar Tesla och tyckte även det var JATTERÅLIGT (hans vanligaste uttryck, jämte JATTEGÅTT! och JAEJATTEPIGG/TROTT)!

Under de två veckor han bott här har han hälsat på 32 vuxna människor och sju barn, och mött 14 hundar (de flesta i väntrummet hos veterinären), och han har alltid lika fin och positiv attityd. Härligt!

Han har gått på massa olika underlag, lekt med massa olika saker, tränat en del (inte så mycket, men de korta pass vi kört så är han riktigt duktig – OM jag lyckas fånga honom när han är pigg, det är snabba vändningar med liten valp! Lekbelöning är hundra gånger roligare än mat, även om han gärna äter också.) och åkt bil ett tiotal gånger (inga problem att åka i sin bur nu!). Han har fått smaka på all möjlig mat och godis, han sover i sängen, busar med båda brorsorna och har haft ytterst få kiss- och bajsolyckor inne. Han har upptäckt fåren (men de är inte lika spännande som tex snön) och han har lärt sig hoppa upp i soffan för egen maskin. Katterna lever fortfarande farligt. Han förstår nu hur dörrar funkar (första veckan hamnade han alltid bakom dem, haha) och han har hittills inte förstört en enda pryl som inte var hans. Supervalpen! Som just nu ligger och tuggar lite på ett ben bredvid mig i soffan, härligt kaffedoftande efter att ha ”hjälpt” Anders att fylla diskmaskinen. I morgon är det nyårsafton och vi (jag och hundarna) ska fira tillsammans med en hel hög hundar och människor i min kompis Saras stuga. På dagen blir det inomhushallpremiär för Teslan då vi hyrt fina Hundträff-hallen. Äventyret fortsätter!

Nu har For The Win Tesla bott hos oss en vecka! Helt makalöst så fort det går. Även om det känns helt naturligt att ha honom här så är naaaaw-faktorn fortfarande hög. Han är en sån rolig liten valp. Så himla glad! Glad och busig och framåt. Det verkar inte vara mycket som skrämmer honom, även om han ändå tar åt och lär sig (tex de vuxna hundarnas – ja även Gips – tillrättavisningar), och det är ju en fin balans. Vi har nästan inte gjort någonting första veckan, vi har inte ens lämnat gården tillsammans mer än för några korta skogspromenader, men det har blivit en hel del utforskande ändå. I lördags när vi kom hem struttade han in som han aldrig gjort annat. Detta efter en fyratimmars bilresa (i Anders famn), hälsning på storebrorosorna, veterinärbesiktning (förvisso hemma i uppfödarköket), kissa på en mack, och till sist bli avsläppt där det fanns snö, en nyhet i valplivet. Han sa hej till katterna och så hade vi en lugn kväll hemma.

Dagen efter var jag uppe i ottan och fixade eftersom jag hade specialsökskurs hela dagen. Vi körde ett litet lekpass på morgonen (han kampar superbra och har köpt bytesleken jättesnabbt) och sedan var han med i kurslokalen hela förmiddagen. Sov på mina fötter, myste med alla kursdeltagare, låg i valphagen och tuggade ben när kurshundarna tränade, lekte och var allmänt valp. På eftermiddagen var han inne med Anders och de andra hundarna och tog det lugnt. Måndagen vek jag åt lugn och ro, även om Tesla inte visar det så har han ju fått en himla massa intryck. Vi struttade omkring i skogen bakom vår hus och gjorde inte så mycket mer, och även tisdagens förmiddag blev lugn då jag hade tid hos Annika med Vill och Gip och var borta halva dagen. På eftermiddagen kom ett lass hundmat som skulle lastas in i frys och de kunder som hade förbeställt kom och hälsade på Tesla och hämtade mat (inkl två barn). Onsdag jobbade jag hela dagen och först i torsdags hade vi ett lite mer sturkturerat träningspass för första gången (omvänt lockande och sitt) och han var så klart ett geni. 🙂 Varje dag har vi haft viktiga pass med lek, och han är verkligen himla duktig. Han leker med allt man presenterar, även om luddiga kampleksaker med fårskinn är klart bäst! Han är så gott som rumsren, kan sitt namn och jag kan kalla honom till mig även om han är på väg till något roligt.

Han leker och tränar även när brorsorna är i närheten, sover överallt och äter allt han får med god aptit. Godast är hästkött, sån där belöning som ser ut som en deo och mjukost. Och köttben! Han är en riktig liten tuggis och använder munnen en hel massa – perfekt att ge en nötnacke eller ett lammben så inte stolsben, lister och byxben hamnar i farozonen. Nästa vecka är det jul, och det blir flera naturliga utflykter till släkten, så vi ska nog hinna med miljöträning också. Jahopp, nu vacklade han iväg med matskålen i munnen (svårt att gå när nåt skymmer sikten) och vi fick dagens första Teslarelaterade gapskratt.