Motiverade hundar

Idag har de båda vuxna hundarna (var på väg att skriva pojkarna, men de är ju tre nu!) varit på återbesök hos Annika Falkenberg. Vill skrämde slaget på mig i lördags genom att inte stödja på höger bak när han legat i bilen en stund, och jag var glad över att ha återbesöket idag. Annika tyckte jag hade jobbat på finfint med honom, och att jag lagt mig på en bra nivå (förra gången hade jag tränat honom lite väl mycket så att han hade byggt muskler för snabbt). Hon kunde gå vidare i sin bearbetning av honom och en förutsättning för det är att jag gjort vad jag ska. Så det kändes bra. Hon sa att det var trist med hältan i lördags, men inte jättekonstigt. Att det var på andra benet jämfört med i somras sa hon var positivt – det är ju i själva verket där problemet suttit, bara det är i somras hade det gått så pass långt att hans muskler i höger användes så dåligt att vänstersidans muskler blev överansträngda och därför satte sig hältan där. Kort förklarat. Däremot ska jag även fortsättningsvis vara varsam med att träna fritt följ, utan i stället träna stadgeövningar där ryggen (varitfrån problemen stammar) ska vara helt rak. Jag kan dessutom träna alla möjliga fartövningar och egentligen allt utom fritt följ. Trist, men det finns ju en hel del annat att göra, och förhoppningsvis kommer det fria följet vara ett bättre sådant när han är okej i kroppen igen.

Om Vill mest ligger och frustar och flåsar och piper och sprattlar och sjunger och frågar MIG vad fasen Annika håller på med så beter sig Gip naturligtvis helt annorlunda. Han går med på allt så länge han känner att han har kontrollen och han kollar med Annika vad hon gör. Honom kan man inte bara placera rätt utan han måste själv göra rätt med lite guidning. Fascinerande! Han kändes fin och färdig, och jag ska bara fortsätta göra hans grejer som uppvärmning.  Bra!  Jag fick ytterligare övningar att göra hemma, framförallt med Vill men om jag vill med båda, och återbesök först om två månader.

Idag har de båda vuxna hundarna (var på väg att skriva pojkarna, men de är ju tre nu!) varit på återbesök hos Annika Falkenberg. Vill skrämde slaget på mig i lördags genom att inte stödja på höger bak när han legat i bilen en stund, och jag var glad över att ha återbesöket idag. Annika tyckte jag hade jobbat på finfint med honom, och att jag lagt mig på en bra nivå (förra gången hade jag tränat honom lite väl mycket så att han hade byggt muskler för snabbt). Hon kunde gå vidare i sin bearbetning av honom och en förutsättning för det är att jag gjort vad jag ska. Så det kändes bra. Hon sa att det var trist med hältan i lördags, men inte jättekonstigt. Att det var på andra benet jämfört med i somras sa hon var positivt – det är ju i själva verket där problemet suttit, bara det är i somras hade det gått så pass långt att hans muskler i höger användes så dåligt att vänstersidans muskler blev överansträngda och därför satte sig hältan där. Kort förklarat. Däremot ska jag även fortsättningsvis vara varsam med att träna fritt följ, utan i stället träna stadgeövningar där ryggen (varitfrån problemen stammar) ska vara helt rak. Jag kan dessutom träna alla möjliga fartövningar och egentligen allt utom fritt följ. Trist, men det finns ju en hel del annat att göra, och förhoppningsvis kommer det fria följet vara ett bättre sådant när han är okej i kroppen igen.

Om Vill mest ligger och frustar och flåsar och piper och sprattlar och sjunger och frågar MIG vad fasen Annika håller på med så beter sig Gip naturligtvis helt annorlunda. Han går med på allt så länge han känner att han har kontrollen och han kollar med Annika vad hon gör. Honom kan man inte bara placera rätt utan han måste själv göra rätt med lite guidning. Fascinerande! Han kändes fin och färdig, och jag ska bara fortsätta göra hans grejer som uppvärmning.  Bra!  Jag fick ytterligare övningar att göra hemma, framförallt med Vill men om jag vill med båda, och återbesök först om två månader.

Och det med besked! I lördags åkte Anders och jag, tillsammans med Gip och Vill till Fjugesta för att delta på For The Wins adventsvallning och hämta hem Tesla. Det blev inte så mycket vallat för Gip och mig, jag var allt för fokuserad på valpköpet, men vi fick ett litet pass i 25an i alla fall. Det var inte det bästa vi gjort, men enligt Karins ”order” så tog jag tillfället i akt att låta honom känna och tänka (med hjälp av sshhanden och smackanden och lite handvift/kroppsrörelser) på helt nytt ställe och nya får. Lärdom för Gip: valla kan man göra på många ställen. 🙂 Han kändes lugn och fin, jag är glad att hans saktakommando funkar även på bortaplan, det är mycket bättre att använde det för att få honom att tänka än att lägga honom som blir ett för stort avbrott. Träd varsamt, med denna. Väldigt kul sätt att säga hej till kennelgemenskapen i FTW med en massa trevligt vallhundsfolk – tack Fanny och Thomas! 😀

Nån som inte träder varsamt är den fantastiske lille Teslan. Åh herregud vad jag redan är förtjust i den svartvita virvelvinden! Om jag nu kan säga nåt om hans personlighet efter att ha känt honom så här kort tid, och vid så här späd ålder så är ändå första intrycket att han är jäkligt balanserad. Han är på men inte stressad, han är modig men inte dum, han är galen men inte GALEN. Han tänker och känner, den där. Han är inte rädd för att säga vad han vill, och han tar även saker (tex kompostgaller) i egna tassar. Han fattade direkt att man beter sig olika mot världens snällaste Gip och inte-så-imponerad-av-valpar Vill, han vet vem av katterna man kan kasta sig över och brottas med och vilka som inte uppskattar det. Mat är toppen, kamplek är toppen. Han springer och busar och lever rövare – och somnar och sover som en stock var som helst. Och han säger till när han vill gå ut och kissa och bajsa.

Igår var han med mig när jag hade specialsökskurs, och han hälsade glatt på alla kursdeltagare och delade ut pussar och kärlek. Studsade runt när vi hade teori och lekte med en leksak – för att sen välja mina fötter av alla fötter att sova på. Smart pys som vet var han hör hemma! <3 När de andra hundarna jobbade fick han sitta i valphage, vilket emellanåt, när det kom förbi nån extra intressant hund, var svårt. En nötnacke tog hand om den saken, men nu har han fått titta på både schäfrar, en westie, en staffe, en aussie och en entlebucher sennenhund. Han gillar inte att bli instängd, så jag ska leka burlekar med honom för att förstå att det händer bra saker där inne. Han satt (sov) mest i Anders famn när vi åkte hem, eftersom han absolut inte ville vara i transportburen, och så kan vi ju inte ha det.

Idag på morgonen har han fått sig sitt första lilla träningspass. Utöver lek och belöningar så måste han förstå att om han gör nåt så får han. En enkel övning är att få valpen att kliva upp på något med framtassarna (enkelt och konkret) för att få en belöning. Det är lätt att hålla på kriterierna och en fördel är att eftersom föremålet ligger på ett ställe så kryper inte valpen närmare och närmare för att få sin belöning utan den är på en armlängds avstånd. Jag valde dessvärre en sekund när han var lite trött, så passet blev lite väl kort (även om valppass även i vanliga fall är jättekorta). Men tre godisbelöningar, en lekpaus och två godisbelöningar till fick jag in och samtidigt fick jag introducerat klickern. Nu sover Tesla, men jag ska fortsätta i eftermiddag. Härliga valptid!

I tisdags var Vill och jag på sista tillfället på Maria Brandels tävlingskurs (sista tillfället för denna gången – alla anmälde sig på stört till en eventuell fortsättning, och jag hoppas dessutom på en valpkurs för Teslas räkning, så mer Maria blir det!). När jag anmälde mig till kursen var Vill fit for fight, jag var säker på att vi skulle vara uppflyttade i eliten vid kursens början (nä, säker kan man så klart aldrig vara) och jag såg fram emot att gå kurs på hög nivå där dessutom jag och Vill var på hög nivå. I stället föregicks första tillfället av fyra månaders nästan-vila, vid första tillfället hade Vill ingen aning om någonting, andra tillfället fick vi ägna enbart åt ljud och fokus och trots att jag fått extremt bra träningshjälp (och säkert är tillbaka på banan extremt mycket snabbare tack vare det) så har det känts surt att vara tillägnad bebisuppgifter. Jag är dock extremt glad att jag inte avbokade, vilket jag övervägde göra inför första tillfället. Tvärtom hoppade jag ju på en tvådagarskurs mellan andra och tredje tillfället, vilket också var bra. Men ändå – gött är det att det i tisdags äntligen kändes som vi kunde börja träna annat än ljud. Men låt oss inte gå händelserna i förväg.

Vid samlingen meddelade Maria att vi skulle ha en tävling. Lottning, börja med sitt i grupp, ha två ringar och värma upp utanför, förbereda oss i ”slussen” och kort och gott göra det så tävlingslikt som möjligt. Med ett litet undantag – vi fick lov att hjälpa hundarna exakt så mycket som behövdes. Vilket innebar att någon gick helt tävlingsmässigt och någon använde tex target i rutan. Och jag körde lugnt och långt omvänt lockande mitt i alla moment. Eftersom Vill kändes hetare än hetast bestämde jag mig för att premiera stadgan (för att inte få startljud) först och främst.

Vi började med en inkallning (jag lämnade Vill, körde OL på avstånd, och gick tillbaka och hämtade honom). Satt fint, var tyst. Sedan en fjärr där jag kunde hjälpt honom mer, och kört OL ännu längre, fått honom att tänka bakåt. Alternativt bara kört ligg-sitt-ligg. Vi är mitt i tragglandet av fjärren (igen…) och borde inte nött på den lilla förståelse han har. Efter det var det hoppapport och jag lät Vill springa ut och hämta metallen. Han kändes jättefin och gjorde det snyggt ända tills jag langade fram ett OL när han satt i position, varpå han spottade ut apporten. Bra info, som det heter. Sista momentet i denna ringen var apporteringsdirigering där jag helt enkelt bara ställde honom vid konen och belönade stadgan. När vi var på väg ut sa Maria till mig att ta ännu längre tid på mig vid nästa ring. Inte bara få honom att se lugn och tyst ut utan faktiskt VARA det också.

Nästa ring (efter de andra hundarna gjort första delen) började med Zat. Jag hade bestämt mig för att göra ett skifte (sitt) och sedan jobba på fotgåendet. Han satte sig jättefint, men rörde sig när jag gick förbi honom. Han har extremt svårt för att jag rör mig så han inte ser (se föregående inlägg), och det som är svårt på träning, well – omöjligt på (tränings)tävling. Dumt av mig. Sedan var det vittringen och jag kände mig ganska trygg på att detta är i alla fall en sak han kan – trots att det var extremt länge sedan vi tränade det, aldrig tränat det i den hallen och det var ännu längre sedan någon annan la ut. Vi ställde upp, jag vände mig. Han satt tryggt. Jag skickade inte från helt fullt avstånd utan gick nån meter närmare. Han går ut söker, plockar och kommer in. Så himla fint! Så glad att få visa att han faktiskt kan nåt. <3 Efter det var det rutan som var placerad precis mot läktaren. Trots target stannade han vid första bandet, men tog min omdirigering superfint, helt tyst! La honom och gick fram, stärkte stadgan med OL innan jag gick vidare. Kallade inte in utan hämtade. Och så allra sist var det fritt följ. Det ljudligaste av alla ljudliga moment – eller? Till min stora lycka kändes han så himla himla fin! Jag stärkte upp med OL vid två tillfällen men han gick och gick och gick. Något svajig position, men det var faktiskt bara ljudet jag var intresserad av. Var beredd på att ta till åtgärder (OL) så fort han började frusta (första steget mot ljud) men det kom inget sånt. UNDERBART!

Summa summarum: lång (som i jättelång. Och svår.) uppvärmning är kanske vad som krävs. Vill blev ju bara bättre ju längre tiden gick. Det är ju en fantastisk egenskap, när man tänker på det (förutom att det kräver att jag går upp mitt i natten för att värma upp inför tävling 😉 ). Jag måste våga ta min tid även inne på plan. Tanken är att det omvända lockandet ska kunna användas som en blixtsnabb påminnelse om fokus och koncentration, men för att det ska fungera så MÅSTE jag låta det framkalla den känslan vid varje tillfälle det används redan idag. Även om det innebär att Vill får sitta still i två minuter. Vid utvärderingen efteråt sa Maria också att jag måste lugna mer, hjälpa mer MEN inte släppa på kriterierna, dvs vi är faktiskt redo att ta nästa steg och faktiskt börja träna på delar och hela moment. Halleluja!

En hund som Vill fixar ingen slaskträning. Jag kan inte gå ut och ”köra lite lydnad” för att han ska bli trött eller nöjd. Varje sekund på plan kräver att jag jobbar med honom, och minsta sak som släpps igenom kommer straffa sig. Han ÄR duktig, han HAR sjukt fina saker, och det som gör honom svår är ju det som gör honom bra: han har en arbets- och belöningsmotivation som heter duga, det är ju den som pyser över. Med rätt belöningsstrategier kommer vi kunna gå långt, jag är helt säker på det, så länge jag mäktar hålla i tömmarna och styra. Och såna här one by one-övningar (lyckas på första försöket) är superbra för oss, för då har vi (precis som på tävling) bara en enda chans att göra rätt. Och det kräver att jag är på tårna, gör rätt förberedelser och ger förutsättningar för att det ska lyckas. För hunden min är så himla, himla fin!

Även om vi allra mest vallat den här hösten, Gip och jag, så har vi ju hunnit med lite annat också. Bland annat är han nästan färdig med den lärarledda delen av besökshundsutbildningen (fösta steget för att bli terapihund) i Svenska terapihundskolans regi. Återstår gör ett lärarlett besök på ett boende (på onsdag) samt hemmaträning, inlämning av teoriuppgifter för mig samt vår gemensamma praktik. Nästa höst påbörjar vi den mer omfattande terapihundsutbildningen om vi trivs med arbetat fram till dess. utbildningen hittills har dels handlat om sådant jag hade bra koll på (hundspråk och klickerträning) och dels sådant som är rena nyheter för mig som är mer terapihundsspecifikt. Det har tex varit sådant som hygienföreskrifter och bemötande på boenden. Vi har haft en rad inressanta diskussioner om etik och bemötanden (hur gagnar detta hunden? hur bemöter man svårt sjuka som kanske har blöja och luktar illa? hur pratar vi med den dementa? den som inte förstår svenska? osv). Jag söker fortfarande praktikplats och har ett par på gång, men inget är färdigt ännu. En del saker måste vi träna på hemma, framförallt specifika tricks och saker Gip måste kunna och så Gips passivitet. Idag på sista delens första dag har vi rollspelat och jag inser hur mycket vallträningen gjort för Gip även på andra plan (jag skrev en liten text om det på instagram redan häromdagen, men nu slog det mig igen). Om han tidigare varit en lagom intensiv snubbe utan problem att slappna av i sin bur så är han numer en superintensiv snubbe som tycker all väntan är av ondo. Myntens båda sidor… Jag tycker naturligtvis det är fantastiskt härligt att han är mer villig att jobba på alla plan, och kommer kampanja passivitetsträningen i vinter. Det och tricks, det blir kul!

Vill är den mest nyfikna individ jag känner till. Vad som än händer vill han vara med . Har man nåt i händerna så ska han checka vad det är, om man öppnar nån låda är han där, går man nånstans så följer han efter (inklusive de timmar han går en halv meter efter en när man klipper gräset… Är vi på vandring så händer förmodligen nåt kul. Förr eller senare.). ALLT vi gör är spännande, och jag är övertygad om att det är den egenskapen som är hans allra bästa – och sämsta. Bästa för att allt går att använda som belöning. Allt är ju roligt, allt är spännande. Det gör honom till en fantastiskt underbar träningskamrat, han vill och vill och vill. Bästa! Livet = bäst! Sämsta för det ger en hel del stress i både vardag och träning. Vi måste fysiskt se till att han slappnar av, tack och lov köper han det bra. I vardagen är det inte problematiskt – men de beteenden han har där smittar över i träningen.

Vill har, som jag tidigare skrivit om, extremt svårt att släppa belöningarna med blicken, och mycket av det är saker som kommer från vardagen. Om han får vara i köket när vi äter sitter vid kortsidan vid köksbordet och vill smaka så ser det ut som han tittar på en tennismatch i superspeed – han flyttar blicken mellan oss och det är uppriktigt svårt för honom att inte kunna se båda samtidigt. Om vi tex äter vid teven och ber honom lägga sig så är det ett stort problem för honom att inte få titta på maten. Han får inte smaka, men titta vill han. Och detta är en typisk sån där dålig hundträning som jag låtit slippa igenom. Vi har faktiskt fnissat åt honom och tyckt han var gullig. Och det hade det varit om det hade varit ett isolerat fenomen. Vilket det naturligtvis inte är – det är exakt samma symptom som i träningen. Skärpning!

Så denna veckan har uteslutande gått åt till att få Vill att inte titta på belöningar. Jag har stått bakom honom och han har fått stå, sitta och ligga – och belönat så fort han tittat framåt, en träning jag påbörjade i somras men inte fick färdig, men som jag påmindes av under kursen förra veckan (tack Camilla!). Så. Jäkla. Svårt! säger Vill och blir helt utmattad av träningspassen. En annan sak jag gjort (som vi påbörjade på kursen för Maria) är att ha honom vid min sida i fotposition med ett omvänt lockande på utsidan av hans huvud, och så fort han tittat på mig så har jag belönat. Än så länge är kriteriet att han bara kollar supersnabbt, men jag måste snart börja länga tiden, och vad det lider vill jag kunna hålla handen där även när jag rör mig. Att han inte lärt sig detta på nästan en vecka kan ju verka helt vansinnigt, men han har tre års historik att glo på godis, ett beteende som säkert är rätt förstärkande i sig själv. Dessutom så försvåras det hela av att mina kriterier vid vanligt omvänt lockande (som jag använder till allt och hela tiden) är glasklara: lås blicken på godiset. Jag vill icke att han kollar på något annat än belöningen (eftersom det är svårt att berätta när det blir fel = stänga handen annars). Så, trots att det verkar som världens enklaste övning så är det jättesvårt för Villson, men ack så viktigt.

Att fästa blicken framåt när jag står bakom kommer vara väldigt bra kunskaper i flera av elitmomenten: Z:at, konskicken (ruta/apporteringsdirigeringen), platsen när man går bakom, vittringen. Men framförallt tror jag det kommer göra Vill mer avslappnad i huvudet om han inte är så fixerad vid belöningen. När han kan släppa tanken på det i min hand kommer han kunna släppa tanken på externbelöningar (i den mån jag använder det) men även på roliga aktiviteter som rutan och koner som står utspridda. Sånt som en nyfiken liten tollarpojke tycker är nästan outhärdligt svårt att inte glo på. Så ja, att i dagsläget stå en meter bakom hunden och kasta godisar när han kollar framåt kommer ge stora resultat. Hoppas jag.

Jag har inte hunnit med att adventspynta något i år, men tänkte att jag skulle göra det idag. Städa och pyssla och så klart tänka och planera. Jag funderar på vem Tesla kommer bli, och tror att min största utmaning kommer att bli att verkligen se Tesla för Tesla och inte anta att det är varken Vill eller Gip jag fått en gång till. Eftersom jag är så medveten om att Gip inte är speciellt border collie-lik och eftersom Vill inte ens är bc, så hoppas jag kunna träna Tesla som det oskrivna blad han är. Vissa saker kommer jag medvetet anta – jag kommer anta att han kommer valla andra hundar, bilar, katterna, joggare, motorcyklar osv, och träna utifrån det. Den viktigaste träningen man kan göra med en valp är att vara spågumma och ta upp problemen innan de ens uppkommer (och om man inte har den sortens övernaturliga förmågor i alla fall adressera problemen så fort man anar dem, innan de blivit befästa. En gång är ingen gång men två gånger är en vana. Och med en snabb hund som border collie kan en gång räcka…). Att skvallerträna på rörliga saker är smart att göra med alla valpar, men speciellt vallhundsraserna som har en så snabb reaktionsförmåga och går igång på rörelse. Jag kommer också anta att han inte kommer gilla kloklippning och bli pillad i öronen – eftersom det är få hundar som gillar det – och skapa massa värde för att ligga still i min famn och bli pillad på. Jag kommer anta att han kommer vilja vakta ben och grejer från de andra hundarna, och se till att annan hund närmar sig kommer att betyda fest i stället för pest. Annan prioriterad verksamhet med liten valp är SÖMN och denna gången kommer jag se till att valp kan sova även om det är rörelse i huset. Även om det är supermys att ligga helt stilla med en snusande valp så är det skönt med hundar som inte behöver följa en vart man går. Koppelträning, inkallning, lugn vid dörr och matskål är andra vardagsgrejer som är viktiga, men annars har vi inte så himla mycket regler i vardagen.

Jag älskar sociala hundar och tycker såna där ”Klappa inte min valp”-täcken som är så populära nu är helt vansinniga (gäller naturligtvis inte om hunden är rädd, men det är en annan sak). Att hunden inte springer fram till allt och alla i fel situation är en träningsfråga, och en viktig sådan, men hellre en ”översocial” valp där man får lägga lite möda detta än en som tycker folk är lite skumma och inte riktigt vet vad det innebär när någon kommer fram. Så gosa med folk och fä är prioriterad verksamhet. Jag älskar att gå på stan och få frågor av folk om de får klappa – GÄRNA!

All annan träning då, träningsträning och tävlingsträning: Ganska självklart är att börja med belöningar och utveckla riktiga superbelöningar och regler och härliga känslor kring dessa. Mitt mål är att få en hund som väljer kamplek med mig i alla situationer (utom fårhagen!) och det kommer jag lägga stor vikt vid. Jag kommer inte introducera bollar för Tesla på bra länge, och hans husse har fått strikta förhållningsorder om detsamma – jag har redan tre bolltokiga pojkar här hemma (och den på två ben är den som är svårast att bryta ;-)). Jag hoppas verkligen att Tesla kommer fortsätta vara matglad. Det är så otroligt mycket enklare med en hund som gör allt för en godisbit än en som säger njää till detsamma. Så sug efter belöningar följt av regler kring dem är första prioritet. Jag vill få en hund som känner helt rätt saker vid utebliven belöning och inte en massa frustration.

Mitt nästa mål är att få en hund som väljer min sida frivilligt, och som söker sig in där om inget annat sägs (förutsatt att jag står tävlingsmässigt), och jag kommer lägga massa krut på detta tidigt. Kloss, baklänges marsch, omvänd lockning osv är ju bara medel mot ett mål, och målet är att min sida ska vara bästa platsen att vara på. Naturligtvis är balansen viktig – att träna massa mot mig betyder att jag också måste träna massa FRÅN mig: runda föremål, target, springa till leksak och matskål, till exempel.

Jag kommer redan från början shejpa massa tricks med Tesla, jag tror att det är viktig och bra träning för att få en aktiv och kreativ hund som klarar en massa utan att bli frustrerad. Och så är det så klart himla roligt. Kroppskontroll och en massa annat får man liksom på köpet då. Lugna tricks och fartfyllda tricks. Målet är en hund som är cool i huvudet men snabb i kroppen – vilket inte betyder att benen springer och hjärnan är frånkopplad! Och ja, självklart kommer jag träna en massa stadga också. Stadga och fart. Balans balans balans.

Jag hoppas verkligen att den här milda vintern håller i sig. Jag hade svurit att nästa valp skulle komma på våren (Boo och Vill kom i januari och Gip i december, och alla tre när snön låg tjock och det var svinkallt) eftersom det gör det så mycket enklare med miljöträning. Jag älskar min gård där allt finns på spottavstånd (får, uppvärmd lokal för detaljer och ridhus…) men med Tesla ska jag vara mycket duktigare på att tidigt ge mig ut och träna på nya ställen. Träna på nya ställen och träna kedjor. Tidigt. Det vill säga inte bara miljö- och socialträna (vara latte-matte 😉 ) utan faktiskt TRÄNA på nya ställen och bland andra hundar.

Det finns väl cirka sådär en miljard saker till att tänka på men jag tror att det ovan kan ge bra förutsättningar för att få en hund som håller bra för träning och tävling under många år, vid sidan av att vara bästa kompis. Och i den bästa av världar så kommer jag klara av att tänka på allt, inget oförutsett kommer att ske och valpis kommer reagera precis som jag tänkt på allt jag utsätter honom för. I den bästa av världar…

Det var de små förändringarna som leder till stora resultat, det. Den stora förändringen då? Jo, direkt efter kursen styrde jag bilen mot Fjugesta och Fanny och Thomas. På kennel For The Win föddes för sju veckor sedan fem fina valpar och en av dem ska flytta hit! Kullens enda långhåriga svartvita valp blir min, han ska heta Tesla (temat på kullen är måttenheter) och bli vallhund och lydnadshund när han blir stor. Jag är helt överlycklig så klart.

Alla valparna var helt ljuvliga, och Tesla imponerade genom att kampa sönder min tröja (med lite hjälp från Volt och Newton), sova som en stock, busa som en galenpanna och mysa som ett proffs. Mer om tankarna bakom kullen och lite fler bilder finns på kennelhemsidan  och mer om pappan finns här. Jag har inte träffat pappa Tod men både det som tidigare matte skriver och det Fanny och Thomas berättade lät kanonbra. Mamma Win var en av mina absoluta favorithundar och det verkar som om tidigare valpar blivit jättebra så jag har stora förhoppningar.

Jag älskar valpträning och ser som tusan fram emot att få sätta igång, men jag längtar också tills lille Tesla är vuxen av ingen annan orsak än att jag är helt sjukt nyfiken på vem han kommer bli. Eftersom jag inte kan börja valla med honom än på flera månader så kommer jag ägna vintern åt att lägga andra fina grunder och jag tänker försöka bättra mig och delge så mycket som möjligt av valpträningen här på bloggen. Redan nästa lördag hämtar vi honom, så valpsäkring av huset pågår för fullt. 😀

Tills han kommer får ni hålla tillgodo med lite suddiga mobilbilder, det var allt jag lyckades med i tisdags. Tror ni ser hur FANTASTISK han är i alla fall 😉

Måndag och tisdag denna veckan var Vill och jag i Kungsör på kurs för Maria Brandel. Vi går en tävlingsfokuserad kurs i tre delar (tre dagar) för henne denna hösten, men så öppnades det upp en ledig plats på en ”vanlig” tävlingslydnadskurs som jag lyckades norpa. Så det har blivit mycket Maria denna hösten – och jag klagar absolut inte! Hon är en instruktör som lyckas se de där små små små förändringarna som behöver göras, finjusteringarna som leder till skitstora förändringar. Och hon kan se de där små små irriterande sakerna man gjort som i sin tur lett till skitstora fel. När vi var på första tillfället på tävlingskursen, i oktober, hade jag nästan inte satt igång Vill ännu efter skadan och han var helt ofokuserad och verkade inte känna igen situationen alls. Gången efter gick bra mycket bättre, nu hade jag hunnit träna lite med honom (dock bara på hemmaplan) och denna gången kände jag igen honom. Äntligen! Vi har naturligtvis en lång väg kvar innan han är där han var, men nu är han träningsbar i både kropp och knopp igen.

Villens största problem är att han är helt fixerad vid belöningarna. Han kan inte släppa dem med blicken, och ännu mindre i tanken. Han ljudar för att han tycker det är dags för gottan eller bollen (och han vet dessutom exakt vilket av lek eller godis som i hans värld bör komma när). Jag har tydligen lyckats baka in väldigt förutsägbara mönster vilket gett en falsk trygghet som rämnar när jag bryter mönstret. På kursen för Maria för ett par veckor sedan gav hon en hel massa tips på hur jag kan använda belöningarna mer oförutsägbart, hur jag kan få dem att spela mig i händerna i stället för att hämmas av dem, och hur jag ska göra för att få hans (extremt fina – för det är ju i grunden en skitbra sak!) belöningssug att jobba FÖR mig, och detta fortsatte vi på nu i veckan. Jag vill ju inte behöva strunta i hans bästa grejer (boll, köttbullar) utan tvärtom använda dem så ofta det går. Vi har ju så roligt i den här galenskapen, Vill och jag!

En av nycklarna är samma som jag tjatar om på alla mina kurser – omvänt lockande. Jag tyckte ju redan innan att det är världens bästa redskap, men inser att jag inte använt det knepet fullt ut tidigare. Och att jag även där varit förutsägbar… Med en hund som Vill som går att styra ganska enkelt med hjälp av vilken belöning jag tar fram, hur jag levererar den, var jag presenterar den så finns ju alla förutsättningar för att det ska bli superbra. MEN det krävs att jag är 100% fokuserad hela tiden. Jag kan inte släppa igenom någonting som inte är enligt planen för då blir det en ljudlig pannkaka av allt. Som exempel: när jag gett mitt belöningsljud och jag stoppar ner handen i fickan så vill han gärna dutta på handen. Det har jag släppt igenom, har tänkt att han ju ändå ska få gottan då. Idiotiskt. Vad pratar jag om på mina kurser? Jo att det som händer mellan klick och belöning har betydelse… Och i det här fallet så är det den orangeas sinnesstämning som är kajko, och då kan jag ju inte låta honom hetsa fram till godiset. Jag vet ju om det, och har försökt att vara noga, men inte fullt så noga som krävs. Så nu lägger jag till omvänt lockande efter klicket i vissa situationer, och ibland påminner jag honom med ett OL utan att ha för avsikt att ge bollen eller godiset. Ju mer fokus jag kan få fram desto galnare kan vi vara i leken när han väl får den. DET motiverar mig. Det och det faktum att ljudande är det värsta jag vet.

I passen tränade Vill och jag mest fritt följ, och attityden i det fria följet. Han gillar verkligen att gå vid min vänstra sida, söker sig fint dit och sedan blir han lite för hetsig. Lite cirkushäst med gnägg och skuttande framben. Vi hann även med ett par springiga pass där Vill fick växla mellan springa och stadga, men han hade svårt att ta i på mattan i hallen så jag satsade inte så mycket på det. Fick en del tankar om inkallning med ställande dock som jag ska prova här hemma. Vi hann även med ett pass fjärr där jag trodde vi skulle jobba på tekniken men det landade i belöningarna (oväntat…). Vill blir sned pg av att han håller koll på min ficka och den enkla lösningen – lägg godiset i en skål rakt framför honom, då – fick direkt resultat, kombinerat med OL där han tänker bakåt. Tekniken kan jag jobba på hemma.

Jag måste även jobba på avslut – tävlingsmässig belöning – transport – momentrutin som en helt egen uppgift. Nu söker Vill sig fint till min sida efter avslutad (riktig) belöning men går jag ur position och på minsta sätt visar att momentet var slut, men att godiset/leksaken uteblir så blir han frustrerad. Jag har tränat på det i delar men inte alls i den utsträckning som krävs, och tror jag, nästan mest inne i kedjor. Det är inte bara det fria följet som går att bryta ner och bygga upp i all oändlighet… Så, dags att ta noggrannheten till nya höjder. Tävlingslydnad är som att spela ett finstämt instrument, om man är på fel sträng eller tangent som blir det ett helt annat ljud (bokstavligen) än det önskade.

Trots att Vill inte haltat på länge nu så märker jag att jag tittar på honom på annat sätt än jag gjorde innan. Det är som att jag förväntar mig att han när som helst ska börja linka. Vi har varit hos Annika Falkenberg vid tre tillfällen nu och ska tillbaka en gång till innan jul och han har gjort jättefina framsteg varje gång. Jag behöver inte oroa mig. Jag har sedan länge fått klartecken att träna honom (men tänka på hur, tänka på uppvärmning och nedvarvning och göra rehabövningarna varje dag, och massera honom varje dag) men det tar emot. Det finns en spärr inom mig som inte vågar låta honom ta i fullt ut och den spärren måste jag få bort.

Eftersom han tränats så ytterst sparsamt sedan i juni har han faktiskt glömt en hel massa och även om det börjar komma tillbaka fina saker så känns det som det är så otroligt långt kvar. Jag har ju fått börja om i lydnaden med Gip vid flera tillfällen (av helt andra orsaker) och det gör mig faktiskt ganska opepp att göra samma resa flera gånger med Vill. Hans ljudande är dessutom värre än innan, då det bara kom fram i fria följet (”bara” alltså), men trots att han är het så är han inte längre snabb. Och trots att han är långsam så är han ändå inte koncentrerad. Känns som att det vi tränat upp är borta och DESSUTOM har massa sånt han haft i sig naturligt försvunnit. Jag är måhända lite väl hård nu, men jag avskyr att stå och stampa, jag vill framåt!

Vill och jag går en tävlingskurs för Maria Brandel, vi har varit på två tillfällen av tre och förra gången fick jag med mig en massa bra övningar hem. Första gången vi var där kände jag inte alls igen Vill. Han var helt ofokuserad och lämnade mig (!!!) på plan för att gå och kissa, nosade i rutan, sprang fram till en söt liten bc-tik och annat dumt. Sånt gör ju inte Vill, han stressar inte på det sättet. Det gjorde mig jätteledsen och uppgiven. Han kändes bättre förra gången, trots att vi var inomhus i finfina Kungsörshallen, men där vi var i juni är vi inte.

Annika Falkenberg har vid upprepade tillfällen påpekat att han ju faktiskt inte är trasig. Han är spänd, men inte sönder. Och att det som är utmaningen inte är att göra honom hel, det är han redan, utan att få honom att röra sig rätt, att få musklerna att samarbeta och göra som de ska och inte som de alltid gjort.

Mina mål med Vill i lydnaden är fortfarande höga. De är inte ändrade, även om det nu, med så lång paus, är skjutna på framtiden. Jag har inte någon tävling inplanerad för jag vet helt enkelt inte när det är rimligt att tänka sig att vi är redo. Just nu tränar vi inte ens hela moment utan bara känslor och fokus och fart och lugn. Jag försöker hitta sätt att få honom att dels växla från stadga till fart, gå från fart till ro (utan ljud), gå vidare från en fartövning till en annan (med och utan transport) och från lugn till lugn utan att tappa fokus och engagemang. Jag använder alla roliga grundövningar som runda föremål och skicka till musmatta, indianleken och tagga med halsbandsgrepp och just nu är det omvända lockandet min bästa vän. Parallellt tränar jag vissa momentdetaljer som fjärrens skiften, snabba gripanden av apporten och hitta rätt punkt i rutan. Men svårast är att inte rynka ögonbrynen och stirra granskande på Vill utan faktiskt tuta och köra litegrann. Han går inte sönder. Han är inte trasig. Nånstans där inne ligger ju glädjen över att få hänga med världens roligaste kompis också.

(FOTO: Sofia Fridolfsson – tack!)

Av alla saker jag gjort med hund är vallningen helt klart det häftigaste – och svåraste. Om någon för ett halvår sedan skulle fråga mig om jag vallade med Gip skulle jag svarat ja. Det var faktiskt inte förrän jag för ett par månader sedan tog kontakt med Karin Söderberg och hon fick se Gip som det gick upp för mig hur mycket han gick på lydnad och hur lite han vallade. Jag, som oerfaren vallhundsförare, tyckte att det såg jättefint ut, och kändes bra. Sa jag höger gick han höger, han la sig när jag sa, gick fram när jag sa. Hämtade fåren, hjälpte till att flytta 30 tackor med lamm till ett nytt bete 2,5 kilometer bort, höll undan fåren vid matning, var ivrig att ta sig in i hagen… Massa saker som sa mig att det vi gjorde var att valla. Dessutom har vi varit på en rad kurser där mer erfarna har tittat på Gip, och även om de aldrig uttryckt att han var en fantastisk vallhund så är det ingen som sagt att han inte vallar. Men, jag hade ändå en känsla av att instinkten (?) inte var där. Han verkade inte anstränga sig, utan gjorde glatt det jag sa men inte mer än så. Var lika glad när jag sa att nu var vi färdiga, till exempel. Så, jag kontaktade Karin. Tack och lov! Bättre och mer individanpassad  hjälp har jag svårt att tänka mig.

Första passet var i hennes stora, branta, snåriga, steniga hage på stor flock, och Gip fick inte ett enda kommando. Bara pshhhande som är upphetsande, och vårat kroppsspråk som liten hjälp. En påminnelse när han släppte halva flocken (eller bara ett par får), smackande för att gå rakt på och en massa bekräftelse när han gjorde rätt, framförallt utan vår inblandning. Han jobbade på bättre och bättre under timmen, men lämnade ibland uppdraget, gick och kissade eller nosade och ”vilade” i att göra annat. Dagen efter första timmen var jag inbokad på en annan vallhundskurs och där var metoden helt annan – tyvärr. MYCKET styra och ställa (jag går inte in på detaljer, de var fel för oss helt enkelt) och den tränaren sa rakt ut att hen tyckte att Gip inte var nåt att träna med. Jag åkte hem i tårar, tillsammans med en frustrerad och osäker hund. Dagen efter tog jag ut Gip i min fårhage för att se om han över huvud taget ville valla – och så fort det blev svårt nafsade han efter ett får. Gip, lille snälle Gip som aldrig någonsin gör ens en fluga förnär… Jag fattade ett blixtsnabbt beslut att bara berömma lågt (han skadade inte fåret, det var inget jaktbeteende eller ”olydnad” eller ”dumheter” inblandat), lät honom få några lyckanden och bestämde mig för att vänta tills nästa lektion för Karin.

Hos Karin veckan därpå verkade ändå något positivt ha hänt – han var snabbare och mer ihärdig, han höll fokus under hela timmen, han TÄNKTE och KÄNDE och han började redan se finare ut. Finare som i mer eye, mer stil, mer koncentration. Fortfarande enkel och lättstyrd. Han fick prova på att dela och han bevisade att han inte är ett dugg rädd för får (vilket var en misstanke jag hade) utan möjligen lite lat och bekväm – i stället för att gå på en tjurig tacka väljer han att vända och flytta en annan, erfarenheten säger att då flyttar sig även de andra, nämligen. Jag fick i läxa att inte göra någonting med honom – inte valla (eftersom mina får lärt sig allt om lille G) och inte heller träna allt för kontaktsökande saker (tex lydnad) eftersom Gip lyssnar för mycket på mig. Tredje gången var han en helt ny hund! Han höll stenhård fokus på fåren under hela timmen, oavsett om han var pausad eller i jobb. Ens svårt att tänka sig att han skulle springa och kissa, och han jobbade på så hårt han förmådde. Även om jag nu fick lägga in ett ”vänster” och ”höger” så följdes det upp med ”känsloljud”. Tänk och känn. Vid den här lektionen sa han några gånger att Njä, du menar nog inte vänster, och gjorde rätt i stället för att lyssna på mig. Bravo! Lite segare ligg, lite snabbare starter – och en del tjuvstarter. Svårare för mig, men så roligt!

Nu har jag börjat lägga på visslor, och jag kan träna på fåren här hemma (de beter sig som helt andra får – inte en chans att de längre skulle säga ”pilutta dig” och tycka att Gip var en liten lort). Han börjar köpa att jag håller nåt i handen, han kollar inte på mig utan på fåren, och han börjar bli lite svår att styra. Haha, man skulle kunna tro att det är en dålig sak, men faktiskt – han VALLAR och springer inte åt ett visst håll för att jag säger det. Igår var det dags igen för lektion och nu TRÄNAR vi. Han får fortfarande en del minutrar där det handlar om att känna och tänka, men vi kan faktiskt göra riktiga saker. Jag har fått lägga in ett Sakta eftersom han blivit så snabb, vi har börjat träna på ett stanna stående. Vi tränar på korta hö och vä, på vidare flanker, igår fick han jobba med att fålla in och jobba med fåren i ett trångt utrymme (han knör sig in mellan fåren och är riktigt nära dem utan stress).

Och det är så jäkla ballt. Jag frågade Karin igår om hon hade trott på den här utvecklingen när jag kom för knappt två månader sedan (Gip är fyra år, nota bene) och hon erkände att hon inte trodde att det skulle bli så här bra. Gippen hade det i sig hela tiden, men som den snälle, vältränade och lydiga pys han är så har han inte fått utvecklats på rätt sätt. Och jag har bestämt mig för att sluta gräma mig över detta och bara blicka framåt. Fortsätter utvecklingen så här (och det finns ingen anledning till att den inte skulle det) så ser jag både vallhundsprov och kanske några tävlingar i vår framtid. Men mest ser jag en fantastisk chans att få lära mig mer inför nästa hund (där det så klart blir rätt från början 😉 ) och att få utvecklas tillsammans med Gip. Han är den mest obordercollielika border collie som finns, mycket med Gip har därför varit rena räkmackan (inga olater som att valla bilar eller nojor) men träningsmässigt har han inte varit enkel alls (det är ju myntens båda sidor), och frustrationen när det mest känts som vi står och stampar (i lydnaden framförallt) är inte alls rolig. Hans andra kvaliteter är ju det som lett honom in på terapihundsbanan, så det finns ett högt värde i dem också, naturligtvis, men jag vet ju att han har mer att ge. Ännu mer! Så därför, att nu äntligen få ett gigantiskt genombrott i vallningen är fantastiskt. Tänk att den finaste finaste Gip äntligen ska få komma fram ordentligt!