Motiverade hundar

Bland det roligaste jag vet är att träna små tricks med hundarna. Jag är dessvärre dålig på att slutföra träningen och komma så långt som att sätta kommandon, utan jag tröttnar och går vidare när jag är nästan i hamn. Eftersom jag har som ambition att tävla i freestyle med en eller två av mina grabbar så blir det lite mer självklart att göra färdigt. Lydnadsträning och agility och allt vi gör i vardagen är ju förresten också att betrakta som tricks, och om man tänker på det så, så är det ju genast roligare att träna på även sånt som är tråkigt. Det är många som tycker att det är stor skillnad på vardagslydnad och sånt vi tränar för att det är kul. De tycker att man måste använda tuffa metoder i vardagslydnad, och kräva ovillkorlig lydnad där. Att gå fint i koppel tränas in med koppelryck – och fritt följ med belöningar. Att sitta på lydnadsplan tränas med godbitar – men sitta innan man går ut tränas in med aversiver. Jag tror inte hunden ser nån skillnad på den ena eller andra situationen, och jag förstår verkligen inte varför man tror en metod är bäst i ena situationen och en helt annan i en annan situation. En inkallning i skogen ska ju vara lika glädjefylld som en inkallning i en tävling. Och jag har ju som mål att hunden ska komma snabbt i båda situationerna. Bättre att betrakta all träning som tricksträning!

Allmänlydnaden är ju fylld av tricks. Jag fick en gång frågan av en person jag inte känner varför Gip hoppar på mig. Tja, för att jag inte lärt honom att inte hoppa, så klart. Jag har tyckt det varit roligare att träna in att han ska hoppa upp i famnen på mig, eller gå slalom mellan mina ben, än att hälsa med fyra tassar i marken. Det och det faktum att han bodde på en hundskola från han var fyra till åtta månader, där han träffade massor med hundfolk varje dag – hundfolk som älskar pussiga valpar och som alltid har oömma kläder… Men jag ska inte skylla ifrån mig – jag har faktiskt uppmuntrat det. Jag gillar att mina hundar hoppar på mig och kramas och pussas. Jag vill att de ska göra det, men det är inte alltid så praktiskt. Om hunden kan ”sitt” är det ju enkelt löst genom att man helt enkelt ber hunden att sitta, och sen får den som inte vill att hunden hoppar på en hälsa på hunden. Gäller ju att man är där då, dock. Därför är det smart att lära hunden att inte hoppa är default, men att de får hoppa om den de hälsar på ber dem. Ja, det är ju faktiskt bara Gip som hoppar på det översvallande sättet – och Vill håller jag på att lära att inte hoppa. Tänker det kan vara bra. Han är ju väldigt pussig han också.

Andra gånger cirkuskonster kan vara bra är när man har en gammal eller stel hund, eller en hund som behöver värmas upp för agility eller annan aktivitet där de använder kroppen. Att kunna snurra, buga, puppy yoga (hunden lutar framtassarna mot din arm som du håller i nittio grader, och för ner huvudet mellan frambenen), räcka high five, gå slalom och åttor mellan dina ben är alla rörelser som gör hunden smidig. Mixi håller på att lära sig snurra hon också, förresten, och jag ska ta itu med lära Boo snurra åt andra hållet.

Tricks kan också vara bra att ta till om man har en hund som är lättdistraherad eller reaktiv (reagerar och utåtagerar mog andra hundar till exempel). Om du lärt den hunden att frysa nosen i din handflata, eller gå mellan dina ben om hunden är bekväm med det, eller nosa i backen (vilket är lugnande) på signal så kan man undvika en del otrevligheter på promenaden, i mötena.

Och så är det ju så roligt med tricksträning bara för att det är kul att träna hund. Och för att det är roligt att visa upp för vänner och bekanta. Och för att det gör hunden smart, och nöjd och trött, och för att det bygger självförtroende hos hunden och inte minst stärker relationen.

Jag har ju fyra hundar som jag tränar mycket och det blir en helt del tricksträning. Idag har jag tränat nosduttar (hårda och många på rad!) med Boo, snurra och buga med Mixi, handstands, snurra och hoppa upp på min rygg med Gip och så rulla runt, snurra, ta tassen på nosen i skäms med Vill. I tid räknat är det inte så länge med varje hund, men det är roligt, givande, relationsbyggande – och vad det verkar på min snarkande kvartett – lite jobbigt.

Nå, nån fobi – någon överdriven rädsla – kanske det inte var. Men ett visst obehag i alla fall. Jag pratar apportbocken. Och jag pratar om min känsla inför den! Jag tvekade in i det längsta att över huvud taget börja träna Gruset med apportbocken, tänkte det där klarar vi aldrig. Försökte och kom ingen vart. Ända tills jag gjorde det smarta och tog råd av nån som kan . Anna visade med Arvid och aha! det där var ju helt annorlunda mot hur jag hade tänkt det. Det var ju kul med apporten! Och det tycker nu också Gip – vid åsynen av den blir han helt kollrig, och han vill inte alls kampa med leksaken – han vill bara ha apporten. Han släpper blixtsnabbt på ”tack” – för det betyder ju att man får ta den igen! Tänk att nåt som verkar så omöjligt kan vara så möjligt? Dock kanske det är lite väl kul, för ibland kan han liksom inte hindra sig från att busmorra med apporten i munnen, och ibland slänger han upp den i luften i pur glädje. Nåja, det kan vi nog få bukt med, det också.

Idag när jag åt middag (i soffan, framför datorn, hrm…) så kom en liten röd graciöst klivande först upp i soffan, och sen – som om det inte riktigt märktes – vidare upp på soffbordet. Min tallrik hann han inte fram till, som tur var. Men han har blivit så stor! Han håller sig länge (hela nätterna från elva till halv åtta – och det utan att behöva rusa ut när vi vaknar), han förstår så mycket mera och jag fantiserar om att han snart har tappat valppälsen och de vassa tänderna (som han bits mer allt sällan). För visst är valptiden underbar, men unghundstiden är ju faktiskt ännu bättre.

Det är inga stora bokstäver hon behöver använda, Mixi, för att Vill och Boo ska fatta vinken!

Det här är ett av de snyggaste framförandena jag vet. Jag blir lycklig i hela kroppen!

Gip har ju haft en del problem att förstå verbala signaler, vilket jag skrivit om tidigare. Till viss del tror jag det beror på att jag började införa dem väldigt sent, och flera stycken samtidigt. Några undantag finns och de sitter som berget. Men jag tror också att det är sån Gip är som person – han tittar till situation och lyssnar inte på vad som sägs, han försöker lista ut det i stället. En typisk sån sak hände i lördags när vi skulle fotografera hundarna ihop. Gip satte sig men såg olustig ut. La sig sen, med huvudet i backen – det var en typisk platsliggningssituation och därför var han säker på att han nog missuppfattat – trots att jag gav en godbit som bekräftelse. Han skulle inte lägga sig framför ett agilityhinder, till exempel. Att han inte lyssnar och tar in har också att göra med att han blir väldigt upphetsad i träningssituationen och gör allt på samma gång. Den delen har jag dock börjat komma till rätta med genom att belöna väntandet massor, samt ibland göra det kroppsligt svårare (till exempel skiften på balansbollen gör att han koncentrerar sig och lyssnar) eller avgränsat (det går inte att backa uppe på soffbordet).

Så när det då inträder en ny liten person i livet så är det så lätt att bara se förra hundens karaktärsdrag och tro att man måste jobba med samma saker – och strunta i att jobba på de områden där förra hunden är starkare. Jag brukade skämta när Gip var liten att jag hade en sån lång speclista med saker jag ville ha som inte Boo har att jag missade att lägga till de saker som Boo är bra på (kloklippning, åka bil och vara lugn och i stillhet ensam/bakom ett kompostgaller/i ett annat rum) och bara bad om att den nya valpen inte skulle ha hennes svagare sidor. Kanske har jag gjort det igen för Vill har det som Gip saknar (enorm matlust och han älskar att vara nära och myser när man klipper klor.). Och vad gäller signalkontrollen så tycker jag att det verkar som att det kommer bli enklare med Vill. Han blir ju minst lika upphetsad när det kommer till träning, men han håller huvudet kallt. Över huvud taget är han en person som funderar mycket, och han kan verka stimmig och flamsig, men det är en smart liten grabb det där. En ganska hård hund, tror jag det kommer bli – han skapar sig inte minnesbilder av obehag, utan trampar på i ullstrumporna, samtidigt som han har ett mycket gott minne. Han är inte alls så där valpflamsig och splittrad, utan när han till exempel söker efter dummy så gör han det länge utan att ge upp eller bli distraherad. Nå, det ligger ju i rasen så det är ju kanon! Men även i andra sammanhang är han snabb i huvudet. Att skilja på sitt och snurra, till exempel, bereder honom inga svårigheter.

Men det som gäller  är att se vad som verkligen är hans starka och svaga sidor och inte tro att det är en ny Gip eller Boo jag har fått. Nu beror ju Gips svårigheter med stimulus på mig, till största delen, att jag väntade och var otydlig, så det är ju jag som ska ändra min träning. Jag som har ändrat min träning, det vill säga. Folk frågar mig ”Varför inte en till border collie, när du är så nöjd med Gip?” Finns fler svar på den frågan, men det som är relevant för det här blogginlägget är att jag gillar olikheterna och tycker det är roligt att träna olika sorters hundar (det kan man ju få inom en ras också naturligtvis). Hittills hittar jag mest olikheter som jag gillar, och en hel drös med likheter som jag också gillar. Att de är olika individer finns det inte någon tvekan om.

Nu har jag tränat några fler pass med Manners Mindern, och konstaterar att det fungerar mycket bra. Jag har placerat den så att Vill kan sitta, stå eller ligga i korgen (han får göra som han vill) och enkelt kommer åt att ta godbitarna. Kriteriet är att han har fyra tassar innanför kanten, och att han inte skäller. Jag har försvårat rejält, både genom att jag tränar på rörelser där både jag och Gip rör oss, jag har godare godis (leverpastej mot torrfoder i MM) och jag har lägre frekvens än tidigare på utdelningen – om än fortfarande hög. Idag belönade jag för att jag rörde mig, och när jag höll ut tiden så gjorde jag det medan jag var ganska stilla. Han lämnade korgen vid några tillfällen, och nackdelen mot bur är att det blir ingen konsekvens. Ingen dörr som stängs igen och gör det tydligt. Men utebliven belöning fungerar fint på Vill och han sansar sig snabbt och springer tillbaka. Utom när jag försökte träna Boo på färskfoder vill säga – då förvandlades han till ett vrålande monster, inte olik nubben på bilden. Där gick hans gräns! Vi har en del kvar att träna på med andra ord, men jag är glad att vi kommer framåt hela tiden.

Min kurskamrat på instruktörsutbildningen, Cecilia, hade som uppgift att prata inkallning vid ett tillfälle, och hade en sån fin bild på sina hundar som målbild. ”Så här vill jag att det ska se ut varje gång jag ropar på mina hundar.” Igår när jag och Gruset var ute så fick jag några bilder på honom så som jag vill att han ska se ut. Glad, angelägen om att komma så fort det bara går, och sprittande.

Att ha en en målbild för inkallningen är ju ganska enkelt – jag vill att hunden ska snurra mot mig innan jag ens hunnit avsluta mitt inkallningsord, sätta fart och komma så fort det är möjligt. Gip gör så – oftast, Mix gör så – alltid och Vill gör så – hittills. Boo däremot, gör i princip aldrig så. För henne betyder inkallningen att hon ska kolla sig omkring och sen kanske hon kommer. Boo är alltid kopplad, och det är så tråkigt, men nödvändigt än så länge.

Däremot har jag senaste månaden jobbat mot en annan målbild med henne och det är hur jag vill att hon ska se ut när hon vill ha nåt. Hon får göra vad hon vill så länge hon uppfyller två kriterier: hon måste vifta på svansen och hon måste adressera mig. Det vill säga – hon behöver inte kolla mig i ögonen (även om det oftast betyder det) men hon måste göra något gentemot mig, för att få tillgång till det hon vill ha – godis, gå ut, hoppa ur bilen, ha sin middag. Ett av sina trick eller bara en positiv attityd är egalt. Jag började med att klicka bara för en liten svansvift och ett ögonkast, inomhus i störningsfri miljö, och har varit noga med att verkligen hålla på kriterierna. Den här månaden har jag i mesta möjliga mån undvikit att ropa på Boo utan hon har fått söka upp mig. Regelrätta träningspass har blivit ganska få – ett eller ett par korta om dagen – utan jag har försökt ta tillfället i akt att fånga henne när hon kommer spontant.

Jag är inte i mål ännu – hon kan mycket väl strunta i både frukost och middag, och adresserar hellre sin vilja att gå ut ut genom fönstret (boff och morr) än genom att komma till mig och säga att nu är det väl ändå på tiden att vi går ut? Och vi är inte därhän att hon kollar på mig för att få ett varsågod för att få gå i rådjursspåret (vilket är målet). Drar hon mot ett spår och jag stannar och inväntar kontakt är det inte alls säkert att ett ”varsågod” gör att hon tar spåret. Långt därifrån.

Men ibland har hon precis den attityd jag vill att hon ska ha, och då vet jag exakt vilken min målbild är.

Jag fick tyvärr inte med mig någon kamera, men som tur var fanns det andra, mer förberedda. Nedanstående bilder är tagna av Fannys matte, Eva-Karin Grönberg.

Först försökte vi oss på en gruppbild. Inte det enklaste…

Men till sist så hamnade åtminstone alla framåtvända…

Fred, Peg, Gip, Fanny, Frank och Fri.

Lite busrus efter agilityn.

Sötaste mamman!

Gip med morsan! <3

Gip tyckte det var äckligt att vara i en sån liten fålla med fåren, och fick titta på när syskonen vallade för att vänja sig.

Sen blev det hans tur igen.

Det är ju en himlans tur för alla andra svenska border collies att de inte ställs ut i Sverige, för tänk så avundsjuka de hade blivit på Gip som hade vunnit allt varje gång. Sån snygging han är alltså!

Fast det är klart. Hade man ställt ut border collies även i Sverige hade det säkert blivit som i resten av världen, och såna som på bilden nedan (som ändå är ganska måttligt pälsad jämfört med vad jag sett) som hade vunnit. Hualigen!