Motiverade hundar

Hundträning i all ära, men ibland är det underbart med bara lite fri lek. En hund lär ju hela tiden (människor också för den delen) och med en liten valp blir det väldigt inriktat på att lära den sånt jag vill att den ska lära sig, i stället för att lära sig sånt som jag helst ser att den inte ska göra. Kroppskontroll, bithämning, hundspråk är sånt som hundarna gärna får lära sig av varandra. Det är mycket lek här hemma och det är bara att konstatera att hundarnas lek med varandra, hundarnas lek med mig och hundarnas lek med Anders är helt olika saker. Jag var på clinic med Eva Bodfäldt häromveckan och hon skickade med ett par värdefulla tankar. Hon lekte med en liiiten liiiten läderbit på ett sätt som drev hundarna till vansinne av nyfikenhet, heck JAG tyckte den där läderbiten verkade intressant! Att spela teater och clowna sig är en viktig del av hundleken, och att studera minspelet, kroppsspråket och inlevelsen på tre hundar som leker ihop skickar tydligt det budskapet. Att leka utan att tycka att det är roligt själv är dömt att misslyckas.

Idag hade Vill, Gip och Mixi med sig ett gosedjursfår ut i snön, och innan den förvandlades till skräp (hey! skräp är också roligt, hälsar några av kompisarna!) lektes det med entusiasm må jag lova!

Ps. Om någon undrar var Boo är, så är hon inte med för att hon inte gillar lillebror eller så – utan för att vi för närvarande saknar staket, och kamera och koppelhund blev en sak för mycket. Tvärt om har hon och Vill funnit varandra finfint nu!

Kanske det närmaste Mixi varit får? Ibland är det svårt att tro att den här damen är nio år.

Två stycken som gärna hade varit med…

Och visst leks det tillsammans!

Lillebror kutar runt, runt…

…så snabbt att det blir svårt i svängarna…

…innan han får fatt i en värdefull tuss.

.

En liten paus innan de sätter igång igen.

Och allra sist måste bara Gip springa lite så fort han bara kan, bara för att.

Äntligen har Vill, 10 veckor, fått prova att apportera fågel igen! Han var inte kullens allra starkaste apportör när han var liten (alltså så liten att vi inte ens hade hämtat honom) så jag var lite spänd på hur det skulle gå. Vi fick med oss en mås hem när vi hämtade honom, och den plockade jag fram och tinade i morse. Och vilken skillnad det var! Wow! För det första hans reaktion när han såg vad jag hade i handen – han studsade på stället, snurrade runt och visade stor upphetsning. Dock var han helt tyst, hurra! Jag slängde iväg fågeln och iakttog. Efter for en röd blixt, kastade sig mot fågeln, grep, snurrade runt, sprang lika snabbt mot mig – och förbi. Nå, supernöjd ändå, naturligtvis. Han sprang iväg och jag fick hålla mig från att jaga honom. Jag visslade hans mat-signal (inkallningen) och då kom han med en gång, fick en godis och jag kunde hämta fågeln. Jag gick in och hämtade lite köttbullar så att han verkligen skulle vilja komma mot mig, och efter att ha insett att han tjänade på att komma med fågeln så gjorde han det efter ett par försök.

Jag kommer jobba på att komma in med leksak innan vi går på allvarligare saker som fågel, detta var en se-vad-som-händer-runda mer än något annat. Måste veta vad jag har att jobba med, så klart. Byta mot två likadana leksaker fungerade bra på Gip som VERKLIGEN ville äga grejen – han kom inte ens mot mig när han var liten. Och idag är det mycket större värde i att leka med mig än leka själv.

Jag är så himla glad att Vill visade sån entusiasm för fågeln, hela han berättade att detta är det bästa som finns.

Kastar sig mot fågeln och hinner inte ens landa innan han tar den!

Nu har Vill bott in sig hos oss ordentligt, och det är en rasande härlig valp. Faktum är att jag tycker det är nästan bara roligt med valp, och inte speciellt jobbigt alls. Han leker finemang med mig, han sover på nätterna, pölarna och högarna inne är få och hanterbara – och han är superduktig på att uträtta sina behov ute, även när han promeneras med tre andra hundar. Han är kaxig och modig, han är envis som synden vilket är fantastiskt. Han är ett matvrak utan dess like och dessutom snabbtänkt, gullig som få och rar. Men så klart finns det saker som kunde vara ännu bättre. Jag har identifierat några områden som jag måste prioritera.

Det första är ljuden. Jag visste att tollare är en ljudlig ras, och var beredd på att behöva ta itu med detta så det är ingen överraskning. Vill låter mycket och gärna, och han tar till ljud när han inte gillar något, när han blir förskräckt, när han vill något och så vidare. Faktum är att han låter till och med när han äter för att det inte går snabbt nog för honom att få fatt i kulorna. I träning har jag nolltolerans mot ljud, och eftersom han är så matglad har jag faktiskt gjort så att att han får stilla den värsta hungern innan vi börjar träna. Jag tränar ju med maten, men passen är korta och vi tränar ju inte upp ens i närheten av den deciliter han får – med en mindre hungrig valp hade jag tränat först och sen gett det som var kvar i skål, men med Vill gör jag tvärt om. Då är han lite lugnare, men han är minst lika på i träningen så jag märker att jag enbart tjänar på detta. Undantaget är när vi leker burlekar eftersom han då får maten som är kvar inne i buren – men då är belöningsfrekvensen skyhög och han hinner inte bli frustrerad. Om han låter när vi tränar vänder jag mig bort med en gång, och hittills har det funkat bra. När vi tränar apportering, eller ute på promenad, är han tyst – det är maten han har en sån skyhög lust efter. Men jag är medveten om att när apporteringen och jobbet i sig blir mer värt så kan det sannolikt komma ljud då också.

Den andra grejen som jag får vara vaksam på är att han inte är överförtjust i främmande människor. Han är absolut inte rädd, men han är ganska så ointresserad. Detta kan vara en bra egenskap (jag har ju en som ÄR rädd, och en som nästan lika gärna springer till andra som till mig, så ett visst ointresse är kanske lagom), men jag måste se till att han kommer vilja kampa med andra till exempel. Bygga värde för människor helt enkelt. Det kan ju tränas så enkelt som att om han hälsar på andra så får han godis av mig. Ännu inget problem,  men jag är uppmärksam på det.

Han har lite ”don´t wanna – don´t hafta” (Susan Garrett-lingo!) i sig, men det börjar bli bättre. Det tog sig uttryck i bland annat, att om jag har mat så ville han inte kampa. Men vi jobbade oss igenom det ett par gånger och han börjar förstå att enda sättet att få det han vill är att göra som jag vill. Jätteviktigt att han inte får lov att börja shejpa mig! Lite samma tendenser ser jag i träningen där han inte helt köpt att han måste göra för att få. Men även där är det framsteg. Från början ville han inte leka alls om jag hade de torraste torrfoderkulorna i närheten, men igår kampade han glatt trots att jag bjöd på slantad kycklinghals.

Det fjärde som jag måste ha i bakhuvudet är att jag måste göra mig viktigare än storebror. Vill och Gip fann varandra med en gång och de leker så himlans fint ihop. Gip har äntligen förstått att han får säga till lillebror när han biter för hårt i öronen eller stjäl hans mat, och han är verkligen så otroligt bra med lilleman. Och även om jag inte kan vara lika rolig som en annan hund, så måste jag verkligen se till att han inte väljer Gip före mig. Än så länge är det inga problem att kalla in Vill mitt i lek med brorsan, och så måste det förbli, likaså att det är hanterbart att träna dem båda i samma rum (se tidigare inlägg). Jag var så överlycklig över hur goda vänner Boo och Gip blev med en gång att jag missade den biten med Gip, och har fått jobba mycket med det senare.

Det är inga stora saker det här, men jag tror att det är klokt att ha det i bakhuvudet redan från början. Vips är han ingen liten bäbisvalp längre och då blir det ett onödigt arbete att ta itu med saker som kanske då utvecklats till ett problem.

Det hann gå ungefär en och en halv sekund in på första träningspasset med båda killarna i rummet innan jag insåg att jag behövde en strategi för att det skulle fungera. För nog kan det i vissa lägen vara en bra störning för en liten border collie att det hänger en ännu mindre tollare i apportbocken medan border collien håller den i munnen, men i de flesta fall är det inte så praktiskt. Gip klarade förresten det fint, han såg förvånad ut, men höll ett fast och fint grepp – värre var det när Vill glatt hängde sig fast i en leksak jag använde som störning. Då ville Gip leka han med. Och ännu värre blev det när jag matbelönade Gip – då kom den lille röde som skjuten ur en kanon för att få del av det goda. Å andra sidan: när jag kastade en dummy som den lille apportören skulle hämta så visade border collien vem som var snabbast.

Så, sedan dag ett har jag tränat dem separat, men ägnat minst ett pass om dagen åt ”korgträning”. Gip är väl burtränad och Vilde Vill ska bli det, för det är praktiskt i massa andra sammanhang, men jag har dem hellre i varsin mjuk säng när den andre tränar när vi är hemma. Idag tog jag så fram bådas korgar och en leksak och en skål med godbitar och förpassade oss till köket.

Gip la sig i korgen med en gång och hade inga problem med att jag lekte med Vill, eller att han fick godis. Han hade inte heller problem med att jag tränade (nosduttar) med Vill men han tyckte det var svårt när Vill fick ”fri” första gångerna. Nu satt båda två mycket nära mig, och jag belönade med hög frekvens, så störningen var minimal för Gip som är ganska van att träna med andra hundar runt sig. Dock har han alltid varit i koppel eller i bur under pauser så det var en ny situation.

Vill hade svårt att tänka på något annat än maten till en början och han sprätte ut så fort det blev en liten sekunds fördröjning på belöningen, eller om jag gav Gip en gobit. Han sket dock högaktningsfullt i om jag lekte med Gip, men matbelöningar – trots att jag inte ens kastade dem idag utan gav direkt i munnen, var svårt. Dock var han raskt tillbaka i korgen igen och på slutet av passet hade det skett en stor förändring. Smart kille det där!

Så, det känns som ett steg i rätt riktning, och framförallt som något väldigt viktigt för att få vardagen att flyta. Jag ska definitivt se till att ta tag i korgträningen igen med Boo också nu direkt, har inte varit speciellt ihärdig där. Mixi är duktig på det i alla fall.

Vaknade och var så trött att jag inte visste riktigt var jag var. Det beror inte på världens bästa valp dock – han sov till åtta idag! utan på att Anders och jag nattsuddade ny teveserie (Misfits). Så vad gör man då, efter morgonkiss och valpträning (nosduttar, namnlek, hantering – man hinner mycket på en deciliter torrfoder)? Jo, man tar på sig varma kläder och plockar med sig border collie och Jolly Ball ut i snögnistret och kör ett helt fantastiskt lydnadspass. Världens bästa Gip, han är så himla ROLIG att vara med!

Jag började med ett peppigt fritt följ med externbelöning (bollen i mitten) varvat med kamp vid min sida. Det är för kallt (-6) för godis, så jag körde bara lek och tränade uthållighet. Han börjar bli så duktig på fritt följ nu!

Efter det satte jag honom, gick ca 75 meter – släppte bollen på mitten – och kallade in. Han flööööög fram, hajade till vid bollen – det är ju ändå Världens Bästa Grej! – första gången men tappade inte tempo, och landade med en tvärnit vid min sida, fick ett ”Ta den!” – flög som skjuten ur en kanon mot bollen, vände i luften och kom tillbaka för drsgkamp. YES! Så ska det se ut och kännas! Jag varvade med att göra så, låta honom precis passera bolllen och få Ta den! innan han kommmit fram till mig, låta honom Ta den! direkt, ha bollen bakom honom och då låta honom springa mot mig och ta den på Ta den! där jag bestämde. Allt för att han ska bli snabb på mina reaktioner, och lyssna på om jag kallar Hit eller säger Ta den! (eller så småningom Stå eller Ligg eller vad det nu kan vara). Och han var helt lysande duktig! Jag avslutade med lite sitt, ligg, stå, ligg, sitt upp på liiiite avstånd, vi brottas fortfarande med detta. Men även det momentet skötte han otroligt bra!

Mycket mycket nöjd med min kompis, som hade precis den attityd jag ville genom hela passet – som var längre än vi brukar träna, men också mer intensivt. Han hade attityd som på bilden ovan, och nu ligger han med benen i vädret och snarkar.

Jag önskar att jag hade filmat detta passet, för det kändes helt rätt. Självklart finns där att jobba på, men det vore ju konstigt annars. Men dagens pass hade jag velat ha med mig. Nåja, drt är ju bara att gå ut och försöka görat igen.

Välkommen till min nya blogg (min gamla blogg soderhund.blogspot.com). Här kommer du kunna följa min vardag med tre – snart fyra – hundar, samt arbetet med företaget med samma namn som hemsidan. En verksamhet som ännu inte dragit igång.

Detta första inlägg blir kort, men passa på att kolla runt på de andra sidorna. En del är mer färdiga än andra. Och skicka gärna en kommentar om något på sidan ser knas ut – den är fortfarande under uppbyggnad! Till exempel vet jag inte varför blogginläggen kommer dubbelt…

Gip – här som liten valp – gör vågen över att det äntligen börjar hända något!