Motiverade hundar

Diskussioner på Facebook och i andra sociala medier blir ofta hätska och snedvridna. Jag brukar försöka hålla mig ifrån dem, åsikterna är ofta starka och det lilla utrymme som medges ger inte tillräckligt för att föra en vettig dialog. Jag kan läsa dem dock, jag gillar att hålla mig àjour med vad som diskuteras, inte minst i hundvärlden. I sommar har en grupp på fb handlat väldigt mycket om problemhundsutredare. Eller hundpsykologer. Eller hundbeteendeanalytiker. Eller vad man nu väljer att kalla sig. De som är tveksamma verkar för det mesta vara det för att de inte vet vad det innebär. Vaddå, ligger hunden på soffan och pratar om sina problem med sin mamma, eller vad? Några verkar blanda ihop det med djurpratare (människor som hävdar att de kan kommunicera med djur på telepatisk väg), och några säger att det inte alls finns, och att det inte finns utbildningar för att bli hundpsykolog.

Men jodå, utbildningar finns. Problemet är att det inte är en skyddad titel (vilket väldigt få yrken i Sverige är) och således kan alla kalla sig hundpsykolog. Men om du går till någon som kallar sig gitarrlärare utan att ens ha hållit i en gitarr, så blir i alla fall inga oskyldiga drabbade. På sin höjd släkt och vänners öron. Om du går till någon som har begränsade kunskaper om hundar, så kan det få värre konsekvenser. En del som kallar sig hundpsykologer/problemhundsutredare osv lever dessutom på gamla meriter. De säger saker som man trodde var sant för 20 år sedan (och ännu längre sedan), och har inte hängt med i utvecklingen. En del av dessa utbildar dessutom andra människor som i sin tur för denna ”kunskap” vidare. Både när man letar instruktör och hundpsykolog är det klokt att titta på vilka utbildningar vederbörande gått, och när de gått dem. Kolla också efter buzzwords som rang, dominans, ledarskap, ”som tiken gör” – om de är vanligt förekommande på hemsidan, så dra öronen åt dig. Då har du kommit till någon som inte har koll på den senaste vetenskapen, tyvärr ofta med metoder som inte speglar modern djursyn. Och hunden blir kanske tyst och lugn – men till vilket pris?

Så hur går det till då, när du får hjälp av en hundpsykolog? Det ser säkert olika ut, men hos mig är detta vanligaste scenariot: familjen – hund/ar och människa/or – kommer hit (ibland kommer jag till dig). Vi börjar med att prata, och vanligast är att hunden då får vänta i bilen (om familjen kommit hit), om den är trygg med det. Eftersom majoriteten av de som vänder sig till mig gör det för att hunden har diverse rädslor som ibland yttrar sig som aggressivitet så är det lugnast för alla inblandade om de tvåbenta först får redogöra med ord för vad problemet är. När jag ställt mina frågor om sånt som är relevant för att lösa problemet, så ger jag – utifrån berättelsen – instruktioner för hur de ska ta ut hunden. Vanligt är att vi börjar med att gå en promenad tillsammans, så att jag får se hur hunden beter sig. Vi jobbar med hunden och sedan får hunden antingen vila i bilen eller följa med in medan jag pratar om det framtida arbetet och vi börjar utarbeta en handlingsplan. Oftast, men inte alltid, behövs fler besök.

Inget hokuspokus, inget flum, inga ”energier” utan konkreta råd om hur bete sig i olika situationer. Inte svårare än så!

På tävling tycker jag att den ärligaste – men torftigaste – kritiken man kan få om ett nollat moment är ”kan ej moment”. För så är det ju. Hunden gör inte fel, den missar inte ett skifte för att det är skojigt, eller för att dumma sig, den missar för att den – vid detta specifika tillfälle – inte kan momentet.

Jag har varit och tävlat med Gip igen, och det finns massa bra att säga om en hel massa, men när det kommer till det fria följet så får jag ge oss kommentaren ”kan ej moment”.

Jag är ett stort fan av att inte fela hunden i träningen. Helst vill jag belöna det rätta och skita i det som går fel, och errorless learning är en modell som tilltalar mig mycket. Med två heta hundar blir ett oskyldigt ”oj oj” eller ett omtag ofta det som får det att pysa över och ofta – i fallet med mina två och speciellt Gip – leder detta ovillkorligen till ljudande.

Jag har således tränat på och inte felat, och eftersom ljuden blivit väldigt mycket färre och mindre så har jag tänkt att jag är på helt rätt väg. Jag har faktiskt varit väldigt nöjd med vår träning, och i och med Vills skada så har Gip fått träna ganska mycket lydnad senaste månaden. Och det har gått så bra att vi for på tävling.

Vi hade  en BRA känsla innan. Detta är inte självklart med Gip, han kan stressa, vara ovillig att ta belöningar – och pipa. Men nu var han med direkt. Vi drog nummer ett (premiär för det) och jag var ganska nöjd med lotten. Tänkte att det kanske till och med var  det bästa för mindre tid innan för mig att bli nervös och Gip att stressa upp sig. Det regnade på vägen men solen sken över tävlingsplatsen. Bra förutsättningar!

Gip låg jättefint på platsen (som jag kampanjat hårt de senaste veckorna!) och jag kände mig lugn. Så var det dags för vårt program och jag hade Gip med mig jättefint (något vi också kampanjat, ingångar på plan!).  Vi ställde upp, jag kopplade loss, sa fot och han kändes helt perfekt. Till första halten där jag startade med ett ”fot” och han svarade med ett vrål. Och sedan skällde han sig igenom hela fria följet… Vad i hela fridens namn! Han har ju varit så tyst och så fin det sista. Kanske nåt litet gläfs men inte alls så här. Jag blev både förvånad och besviken.

Men kanske är det så att han inte kan momentet. Kanske tror han verkligen att det är fritt följ med skall? Resten av momenten var nämligen tysta!

När jag i början av sommaren var på lydnadsläger för Heidi Billkvam så var Vills ljudande det genomgående temat. Vid tredje passet frågade hon försynt om jag helt enkelt sagt till honom att vara tyst? Nej, det har jag ju inte. Men provade då – med strålande resultat. Han verkade helt enkelt bara säga ”Jaha, tyst alltså? Ok!”. (Nåja, inte fullt så enkelt, men typ.) Men Gip är inte Vill, deras ljud är inte samma ljud, orsakerna är helt olika. Och om jag kan säga till Vill (nej nej, inte obehagligt alls, inget sånt) så är Gip mycket känsligare. Ett omtag av rutan (alltså att jag kör rutan två gånger på varandra) kan vara nog för honom att missta det för felande – och ljudandet är ett faktum.  Men, om han nu tror att det ingår skall i momentet? Och att detta accentueras på tävling, för att han har lätt till ljud och därmed tar till det när han tycker situationen är ovan? Om jag bara kunde berätta för honom att du, om du är tyst så är det rätt. Bara genom att säga till?

Med Gip är det alltid en balansgång. Han kan bli låg och långsam och ovillig och han kan bli het och vesselsnabb och ljudande. På träning har han senaste tiden allt oftare känts mitt emellan – alltså så jag strävar efter, och har han fallit över på någon sida så har det snarare varit åt det lugna hållet, vilket jag tycker är nästan lika tråkigt som ljudandet, trots att jag inser att det kanske är bättre i nuläget. Däremot kommer han inte klara klass tre, och absolut inte eliten, när han är sådan. Men för att ta oss dit måste han vara tyst.

Bland guldkornen på tävlingen finns naturligtvis också det faktum att vi båda hade roligt, skällandet till trots. Det är det övergripande målet, och utan det kan det faktiskt kvitta. Det är också det enda drivmedel jag behöver för att tycka att det är värt att fortsätta.

Till nästa tävling ska jag:

–       Tänka tvärt om – om det går. Berätta när han gör fel (i detta avseendet), och hitta ett sätt att göra det så han fortfarande känner peppen. Och då handkar det om att även små ljud får konsekvens.

–       Träna sjuuukt mycket kedjor, framförallt långa fotgåenden, så att han blir trygg i att belöning kommer.

–       Träna mer på olika brukshundklubbar framförallt när det är öppen träning

–       Se till att flytta den förväntade belöningspunkten, framförallt i fortgåendet.

–       Och faktiskt – börja träna fart igen. Han har blivit lugnare, men också långsammare. Idag orkade han inte de sista momenten.

Alla bilderna är tagna av Sofia Fridolfsson!

Två härliga kursdagar med Siv Svendsen är till ända. Härliga hundar, härligt folk, härlig instruktör, och tack vare härliga Ida Davidsson, härliga bilder:

Den här sommaren har verkligen hittills varit ömsom vin och ömsom… nåt riktigt äckligt. Veckan efter midsommar lät vi vår vackra Boo vandra över regnbågsbron. Hon hade börjat få ont i sina höfter igen (hon hade grav höftledsdysplasi) och eftersom hon var en speciell tjej, med en del rädslor så hade jag redan för länge sedan bestämt att hon skulle få slippa operationer och rehab och sådant som säkert skulle gjort mer skada än nytta. Hon åt redan smärtlindrande sedan flera år tillbaka. Sorgen efter Boo är helt ogreppbar, det har snart gått en månad, men det har inte gått en enda dag utan att jag gråtit mig till sömns. Hon är oändligt saknad.

Mitt i all sorg gick Vill och blev skadad. Jag vet inte exakt vad som hänt – han var plötsligt blockhalt på ena bakbenet. Vi tog honom till veterinären där han sövdes och röntgades utan att något hittades. Nästa vecka har han tid hos en ortoped och han har både hunnit gå till en hundfysioterapeut (som inte kände nåt) och varit inne hos veterinären en andra gång för att bla ta fästingprover. Just nu och tre dagar tillbaka haltar han inte, men vi ska ändå låta ortopeden kolla på honom, eftersom hältan gått i vågor i nästan tre veckor. Mycket oroligt och tråkigt. Inte för att det spelar någon roll, men jag är lite ledsen att vi fått stryka oss från tävling, precis när jag verkligen kände att vi var i toppform. Surt! Men huvudsaken är naturligtvis att den lille sparven blir frisk!

Vinet då? Vallningen med Gip går framåt! Det är verkligen ballt att se honom hos fåren nu, och jag längtar till de kurstillfällen vi har inbokade. Gippen har tränat agility med Ida hela vintern och de är så duktiga ihop. Jag är så glad att han får göra två saker som han älskar, även om bara den ena är med mig. Ida ska hämta honom ikväll och så ska han vara hos henne en hel vecka. Räknar med massa agilityrapporter!

Vi har varit på två lydnadsläger, pojkarna och jag. Veckan innan midsommar var vi fyra dagar hos Heidi Billkvam på Kronbacken och WOW! Så otroligt nyttigt med någon som vänder saker lite uppochner och tänker tvärtom och ändå så logiskt. Jag fick med mig så otroligt mycket därifrån att det är löjligt, och framförallt för lille heta Vill är Heidi-tänket fantastiskt bra. Ska försöka sammanfatta lite bättre vad det lider.

Förra veckan var vi i härliga Ystad i fyra dagar på kurs för fantastiska Siv Svendsen. Gip kunde inte prestera på topp (han känner av min oro för Vill och min sorg för Boo och då blir han låg), och Vill var ju skadad så vi kunde inte träna exakt som jag skulle vilja, men det var ändå superbra! Siv kommer ju hit i augusti, och det finns observatörsplatser kvar. Tag chansen, säger jag bara – ni kommer inte ångra er! Killarna är såna mönsterhundar att ha med sig överallt. Stolt som en tupp blir jag av allas kommentarer om hur fina och väluppfostrade de är. Bo på hotell, uppföra sig i staden, snälla och vänliga mot alla – det är verkligen fina saker det där!

Nu i veckan var Vills uppfödare på besök, och vi tränade ett par dagar med dem och kusiner och släktingar. Roligt! Annars går jag ganska mycket på sparlåga just nu, försöker vila upp mig och återhämta mig. Utom i morgon, då avbryter jag semestern för att hålla specialsökskurs! Sista tillfället på vårens grundkurs. Den grundkurs som ligger ute just nu är full, men det kommer snart upp datum för nästa, med start i oktober. Perfekt vintersysselsättning!

Det roligaste med lydnadsträning tycker jag är alla detaljer som det går att nörda ner sig i. Det svåraste är att få de där detaljerna att ingå i och hålla för en helhet. Jag är väldigt bra på att fila på småsaker och missa den där större bilden. Be a splitter not a lumper, säger Bob Bailey och det betyder ju helt enkelt att inte klumpa ihop saker när man tränar, utan dela upp i delar och små steg. Det där är jag bra på. Jättebra. Men detaljer i all ära – om de aldrig sätts ihop i en helhet så kommer de aldrig leda nånstans.

I helgen har jag haft några träningspass dedikerade till helhetsträning. Jag gick ut innan och ställde i ordning planen – ställde upp rutan, plockade fram apporter, vittringspinnar, ställde ut koner, och till och med en ingång mellan två trafikkoner på planen. Monterade upp filmkameran och ställde in mobilen på tidtagning. Sen plockade jag ut Gip, värmde upp på vår parkering innan jag gick in på planen (kopplad), ställde upp vid en kon, kopplade loss, och körde hela tvåan (med platsen sist). Och blev förvånandsvärt nöjd med pysen! Han har ju naturligtvis gått hela programmet massa gånger förr, och denna gången kände jag verkligen att delarna höll för en fin helhet. Var han helt tyst? Nej. Men, han skällde bara i transporterna och inte i momenten. Och transporter är ju typiskt en sån sak som man (jag) tränar alldeles för sällan separat. När det kommer till transporter är jag en klassisk lumper – för jag gör det allra oftast när jag tränar helhet. Be a splitter, Jessica! Fjärren, som är sist, var nog den bästa fjärr han gjort. Och detta trots att vi enbart tränat uppsitten senaste tiden (eftersom han låser sig och ligger som en liten sten). En kedja är som bekant aldrig starkare än sin svagaste länk – och jag verkar ha smitt länkarna bra – utom dem vi inte tränat på!

Nå, mina två hundar är som bekant inte likadana, och när jag i stället tog ut Vill för att köra igenom hela trean så blev helt andra saker uppenbara. Han köper min tävlingsbelöning jättebra, så transporterna är inga problem. Däremot blev han superstörd av att inte veta vad tusan jag gjorde bakom ladan under platsen (inte så att han reste sig eller rörde sig, men efteråt vill han hemskt gärna dit och se vad som försigått bakom hans rygg). Jag funderar på hur han sett ut när vi tränat dold plats tidigare, har han varit lika nyfiken då? Har jag gjort på annat sätt? Idag var det så tydligt. En annan sak som blev tydligt är att jag måste värma upp på ett ställe och sen ta in honom till platsen för träning. Det var ju ingen nyhet, men jag har sett nyfikenheten på koner, bord, hinder etc som ett fenomen enbart för nya platser. Min träningsplan är han ju på varje dag – men ändå var rutans placering, konerna etc en svår störning för honom, något som gjorde att hela början av det fria följet var svajigt. Nya platser, nya saker. Själva momenten då? Jo, Vill har också massa fina detaljer som håller för helhet. Detaljer som kan kännas svajiga även när de brutits ut är det självfallet även i kedjan, verkligen inget konstigt. Så: mer detaljer, it is. Men andra! Hurra för det! 😉

I en grupp på Facebook ber en kvinna om hjälp med sin hund, en berger des pyrénées. Han skäller okontrollerat när de får besök, och har vid ett par tillfällen snappat efter besökare. Hunden är ung och på beskrivningen låter den väldigt osäker. Kvinnan får flera tips på hur hon kan gå tillväga med att träna det, innan en person som säger sig kunna mycket om rasen kliver in och säger att det låter precis som en berger des pyrenees, de är sådana, inget att hetsa upp sig över. Som att det gör det okej. Som att det ursäktar att hunden och de besökande måste genomgå detta. ”Alla är inte golden retrivers” fyller någon på, och menar att man inte kan förvänta sig en hund som älskar allt och alla av alla hundar. I och med det bett på ett spädbarn för ett par dagar sedan, av något som diffust benämns som kamphund, har debatten om vissa rasers vara eller icke vara blossat upp igen. Å ena sidan står de som säger att en hund blir vad man gör den till, att allt ansvar ligger på människan och å andra sidan de som säger att en ”kamphund” är ett laddat vapen oavsett i vems händer den är, och att de borde förses med munkorg – om de inte ska förbjudas helt.

Jag tror att sanningen – som vanligt – ligger nånstans i mitten. Jag tror inte att du kan träna alla hundar att älska allt och alla. Men jag är övertygad om att bara skylla på rasegenskaper och inte göra något för att dämpa eller stärka är att göra sig själv, sin hund, och sin omgivning en otjänst. Jag lever ju själv med en hund som har problem med rädslor, och jag vet hur hemskt det kan vara, men också hur träningsbart det är. När hon var yngre så var hon rädd för allt. Allt. Idag finns vissa rädslor kvar, medan de flesta är helt utplånade. Vi har aktivt tränat henne, stärkt henne och med hjälp av motbetingning och BAT lärt henne att a) saker är inte farliga b) du behöver inte interagera med det som är läskigt. För omgivningens skull håller vi henne kopplad och för hennes skull håller vi avstånd. Vi har varit extremt noga med att inte bara dämpa symptomen (utfall, skall etc) utan också känslorna som ligger bakom agerandet. Om vi bara ryckt på axlarna när hon var ung och sagt att det är naturligt för en hund av hennes raser att vara utåtagerande och vaktig (tro mig, vi fick det rådet), så hade hon med all sannolikhet inte varit den hyffsat välfungerande hund hon är idag. Om vi däremot hade fått henne som åttaveckors valp och redan då bestämt oss för att försöka stävja eventuella rasbetingade beteenden som vi inte vill ha så hade hon med all sannolikhet varit ÄNNU bättre. När vi fick henne hade hon redan haft massor av tillfällen att träna på att försöka skrämmas. Och inget hade gjorts för att göra henne säkrare.

När man får hem sin valp behöver man inte vänta på att problem ska uppstå innan man tar itu med dem. Om man dels har funderat ut vilka regler man vill ha och behöver, och dels har satt sig in i vilken sorts hund, med vilka egenskaper, man köpt så har man goda förutsättningar att göra en plan. Om jag vet att jag inte vill att min hund springer ut genom ytterdörren så fort jag öppnar den, eller hoppar på besökare, så kan jag börja träna att valpen sitter när jag öppnar dörren och har fyra tassar i backen när det kommer besök, så fort jag får hem valpen. Jag behöver inte vänta på att valpen smiter ut första gången (och därmed får träna på att smita ut) utan jag tränar det med en gång. Och om jag vet med mig att jag köpt en hund med lätt till ljud (som en tollare till exempel) så kan jag träna som jag gjorde med Vill när han som valp/unghund var med på tollarspecialen: jag visste att 412 tollare (så många var anmälda!) på en campingplats kunde generera väldigt många hundskall. Så jag gjorde en deal med Vill – varje gång en hund skällde fick han en godbit. Det tog inte många minuter innan han tittade med förväntan på mig när han hörde ett hundskall. Inte en tanke på att skälla tillbaka, däremot var han noga med att berätta (skvallra) om någon hund skällde. Om jag hade låtit honom få in en vana att skälla tillbaka när en annan hund skällde, så hade det varit mycket svårare att träna.

På samma sätt lät jag aldrig Gip valla andra hundar när han var valp. Såg jag såna tendenser på promenaden så kopplade jag honom (så att han inte fick möjlighet att träna på att valla andra hundar) och lekte kontaktövningar i stället.

Men, är det möjligt och ens önskvärt att träna bort alla naturliga beteenden? Kan man göra om alla hundar till golden retrievers? Nej det tror jag inte att det är. Vi har medvetet avlat fram specifika egenskaper hos våra hundar. Många av de oönskade beteendena är myntets baksida – något som följer med de beteenden vi faktiskt vill ha. Att både border collien och tollaren reagerar snabbt, impulsivt och instinktivt på vissa saker i omgivningen – och ibland på sätt som är både störiga och jobbiga – gör så klart att de är fantastiska träningshundar. De har förmågan att snabbt reagera på mina kommandon, om det är i fårhagen, på fältet eller på appellplan. Om jag vill ha en hund som kan prestera på lydnadsplanen så får jag köpa att jag har en hund som lever med känslorna på utsidan, litegrann. Men för att detta inte ska utvecklas till ett stress- eller rädslebeteende så dämpar jag beteedena i vardagen. För hundar som border collies och tollare behövs en massa passivitetsträning. För en annan typ av hund kan man behöva stärka upp helt andra sidor.  Resursförsvar, vakt, jakt, hur social hunden är mot människor och andra hundar, rädslor och så vidare – listan på vad du kan förväntas behöva stärka eller dämpa kan göras lång. Men! Glöm för all del inte bort att titta på den hund du har fått. Med Gip gjorde jag misstaget att träna alldeles för mycket passivitet när han var ung och har därför behövt stärka upp hans spontanitet och aktivitet när han blivit äldre. Stirra dig inte blind på hur en si eller så ras brukar vara – men använd det som en guide för vad du kan behöva jobba med. Knowledge is key!

Foto: Anders Lönnberg

För ett tag sedan fick jag en kommentar från en bekant om att hon var förvånad att jag inte kommit längre med Gip, med tanke på hur mycket vi tränar. Längre resultatmässigt på tävling alltså. Jäklar vad sårad jag blev. För visst finns tankarna där, i mina mörkare stunder – en tre och halvtårig BORDER COLLIE som bara precis klarat ett förstapris i lydnadsklass ett. Vad säger det om mig som tränare? Förvisso så ägnade jag massa tid hans första år på annat än lydnad – vi tränade ju faktiskt mest agility och specialsök. Och spår. Och lite sök. Och tricks. Och massa grunder och bra och ha-saker. Men nej, på räls har det inte gått. För några dagar sedan var det en man som frågade vad Gip var för ras, och när jag svarade BORDER COLLIE så sa han ”Jaha, då är den bra på lydnad då!”. För med BORDER COLLIE är ju allt så lätt. De kommer förprogrammerade och färdiga och det är egentligen bara att vänta in tiomånadersdagen om du vill tävla lydnad och ett och ett halvtårsdagen om du vill tävla agility – och om du ska valla så behöver du inte vänta alls. Eller?

Foto: Anette Bergfeldt

Jag ska inte sticka under stol med att man får – eller kan få – en del gratis med en border collie, mer med en del än med andra, och även med Gip är det vissa saker som varit väldigt enkla. Han hade redan som valp ett jättebra föremålsintresse och älskade och älskar att leka, och det helst tillsammans med mig. En superviktig och bra egenskap! Han har fina och samlade rörelser, och jättebra kroppskontroll. Både leken och kroppskontrollen har vi naturligtvis tränat på, men mycket av det fanns där (om man jämför med Boos fullkomliga ointresse av föremål och lek, och Vills något yvigare kroppsspråk, så ser jag en markant skillnad). Dessutom har han massa andra kvaliteter som jag värdesätter, naturligtvis. Han är världens i särklass snällaste hund, superenkel i vardagen och alltid vänlig, gullig och rolig. Jag har hittills inte träffat någon som inte älskar Gip, oavsett om de gillar hundar eller ej. Men han har inte varit speciellt enkel att träna, och det finns en social försiktighet som man måste trampa varsamt kring.

Det tog lång tid innan han fick en aktivitetsnivå som höll för ett helt träningspass. Som liten så gick han mellan fokus och totalt ofokus på en sekund. Han visade ingenting – tills han sprang och snodde någons leksak. När han blev könsmogen så sprang han och kissade i stället. Han zoomade ut, och oavsett vad vi gjorde, eller  hur bra belöningar jag hade så var det svårt att hitta hans ”go”. Och om han är gjord för att jobba 24 timmar per dygn så visar han fortfarande inte det, men nu äntligen håller han ihop längre, betydligt längre. Den låga aktivitetsnivån gjorde också att han blev störningskänslig. Plötsligt uppdykande saker stör honom fortfarande, men han zoomar inte ut längre. Oftast inte i alla fall. Den där snällheten, som jag värdesätter, ställer ibland till det – och hundar som låter när han tränar är det värsta han vet. Då slutar han och går undan.

Vi tävlade lydnad för första gången när Gip var lite drygt ett och ett halvt. Jag tycker inte att det är en direkt gammal hund, men med en BORDER COLLIE så verkar det det ses som det. Tre tävlingar hann vi med innan han fyllt två – och det gick sämre och sämre för varje gång. När jag tänker tillbaka på det hela så var det många saker som störde honom – min nervositet, andra hundar, andra förare som lät och gormade på sina hundar – och han var inte mogen för uppgiften. Så vi tog ett 14 månaders uppehåll, där jag gav mig tusan på att ändra Gips känsla. Vi tränade massa agility (igen, och igen konstaterade jag att det är inget för mig), vi försökte oss på freestyle och massa andra saker. Men mest tränade vi på att träna. Att inte ge upp. Vi tränade fart och jag jobbade massor med stressnivåer (att försöka få upp stressnivån – aktivitetsnivån – litegrann). Jag körde korta pass, och såg till att känslan var där hela tiden. Jag bytte under en period till ett högenergifoder, och jag plockade bort alla leksaker utom de vi använde vid träning. Jag gav all mat i träning, och nästan inget i skål. Och så vidare. Jag jobbade stenhårt på att få träningen med mig att bli det bästa i livet. Och lyckades. Lyckades faktiskt jättebra! Allt detta i kombination med att Gip dels blev äldre och säkrare, och dels det faktum att han förra sensommaren fick egna får vilket gjorde under med hans arbetsvilja/fokus/kalla det vad du vill, har gjort att jag idag har en hund som är skitrolig att jobba med. Han är rask och kvick och pepp. Men naturligtvis finns det smolk i glädjebägaren – jag har fått en hund som låter (detta har jag tagit upp i massa blogginlägg redan, bara att leta!) och den fantastiska förmågan att bara dra sig undan och sova en hel dag som han hade innan har gått förlorad (så klart). Så nu jobbar jag för att återfinna balansen så att aktivitetsnivån blir helt rätt. Jag vill ha en aktiv hund – inte en stressad hund. Inom kort ska vi ge oss på lydnadsklass två, och om Gip bara kan tänka sig att tycka om själva tävlingssituationen så är jag övertygad om att vi kommer kunna gå riktigt långt. Men på räls – nä, det har det verkligen inte gått.

Igår damp det ner ett roligt paket i brevlådan. Hundarna ska få vara testpanel åt den nya sortens selar som Amoken håller på att ta fram. Sedan Amoken-selarna var med i media i vintras har de blivit omåttligt populära, så populära att de faktiskt nästan inte finns att få tag på. Jag har några få i butiken, och några på väg in, men sen är det stopp för ett bra tag framöver.

Jag är dock inte förvånad över att de blivit så poppis – jag använder dem dagligen på alla mina hundar, och tycker de har en överlägsen passform och komfort jämfört med alla andra selar jag testat (och tro mig – de är många, Boo har åtminstone tio olika modeller, och då har hon ändå ingen ”konstig” kropp.).

Därför är det extra roligt att de nu testar lite andra band som möjliggör att de kommer i fler färger. Reflexbanden som de görs av idag finns enbart i grönt, rosa, orange och grått.

Testselarna är sydda i skinnimitation (i stället för fleecefodret) och bomullsband (i stället för reflexen). Jag kommer återkomma om hållbarheten (framförallt hur de står sig i lera och väta) när jag använt dem lite mer, men första intrycket var att färgerna är fina, banden känns mjukare än den andra selen (om det är bra eller dåligt vet jag inte ännu) och för övrigt så är det den Amoken-selen jag känner till.

Modellen är precis likadan som den gamla, vilket är mycket positivt.

 
Eftersom själva reflexen är det enda som slitits på mina gamla selar – som jag använt dagligen sedan jag fick dem i september 2012, och tvättat otaliga gånger i maskin – så är jag inte jättebrydd över att det är den funktionen som försvinner. Jag har ändå säkrat med blinkande lampor på mina selar, även om jag naturligtvis tycker att det är bra med reflex.

Först gick de en grundkurs i specialsök som aktivering. Några av dem gick sedan en fortsättning. Och efter det ville de ha en till. En längre, mer omfattande, maffigare, matigare. ID-sök ville de ha som tema, alltså att lära hundarna att identifiera doften från (fotspår, föremål som den tagit i osv) en individ (kan vara människa, barn, hund, katt, rovdjur, skadat vilt…). Så jag gnuggade mina grå och kom fram till en plan. Redan vid första tillfället fick de veta vad de skulle få för uppgift att lösa i examensutmaning:

Den stora diamantstölden i Bottnaryd!

Det var en gråkall februarikväll 2014 när det plötsligt upptäcktes att det begåtts inte bara en utan TVÅ stölder av värdefulla diamanter i Bottnaryd centrum! Specialsöksteam ett och två kallades in för att lösa gåtan och hitta gärningspersonen!

Uppgift nummer ett: att få hunden på rätt spår! Någon har tagit i en dörr, i ett kassaskåp och på en stol och lämnat ett visitkort för hunden.

MEN!

Uppgift nummer två: Det går flera spår ut genom dörren och vidare ut i byn. Kommer teamet klara följa rätta spåret?!

Såklart!

Uppgift nummer tre: Det verkar vara slarviga tjuvar – längs spåret har de tappat både det ena och det andra. Kommer teamet lyckas hitta allt?

Uppgift nummer fyra: En folksamling har bildats på torget. Kommer hundarna klara av att identifiera rätt personer?

Spänningen är olidlig!

Inbakat i uppgiften ligger rumssök, spår, markera föremål inne och ute, använda smeller, välja rätt spår och markera en människa. Och allt börjar på sökbanan så att hundarna lärde sig att leta efter doften av människa – rätt människa.

Superengagerade kursdeltagare har utmanat mig att bli en bättre instruktör. De har delat filmer, utmanat varandra, tränat kroppskontroll, träffats flera gånger vid sidan av kursen för att träna, ställt ingående och kluriga frågor och alla har vi haft superkul under tiden.

Men en bild säger mer än tusen ord, och en film förhoppningsvis mer än så. Kolla på filmen och smittas av engagemanget – så här kul har vi det!

På clinicen i helgen var gokänsla ett ord som fastnade. Norskornas, Synnöve Martre och Kjellaug Selsaas, (tvåfaldig VM-vinnare (!) ), föreläsning handlade nästan enbart om hur man skapar en god känsla hos hunden, och deras ganska otäcka teater visade hur extremt lätt det är att helt utan mening få hunden att tappa sugen helt – ofta utan att man begriper hur, eller vad som hände. Kjellaug använde ordet godfölelse, eller (min översättning) gokänsla. Och en gokänsla är ju precis vad jag vill ha. Faktiskt är det ju det mitt frittföljprojekt måste mynna i. Så mycket i hundträningen är attityd och känsla – moment, helheter och detaljer känns rätt underordnat faktiskt. Om inte hunden känner att den kan lita på sin förare (vilket norskornas del om ledarskap handlade om) och känna sig trygg, så kommer inte resten bli så bra. Visst kan du få fina poäng med en hund som går och inte trivs, men speciellt hållbart är det inte.

Gårdagens träning bjöd på typisk gokänsla, för både mig och mina hundar. Underbart! Och kvällen tillbringade jag i soffan med alla djuren sovandes djupt bredvid mig. Härligt! Idag på morgonen var Gip med mig hos fåren. Det är minst lika viktigt med en gokänsla (för alla inblandade!) i vallhagen som i annan träning. Och Gip levererade. Perfekt attityd och bra rörelser, och förståelse för vad jag ville. Vi gick direkt ut från hagen och så fick han köra ett lydnadspass. Bibehållen gokänsla! Jag älskar att han har fullt fokus på vallningen inne i hagen men att han släpper den direkt utanför. Nu tränade vi på parkeringen, med fåren 15 meter bort, och då hade han lika fint fokus på mig och uppgiften. Jag började med att köra ett långt fritt följ, med tävlingsmässig belöning efteråt, och en apportering. Sedan boll, ett fritt följ till – och bollen. Sedan ett par apporteringar, med fokus på farten in på två och fokus på komma in, hålla fast, behålla fokus i tävlingsmässiga belöningen och en transport på två. Superkänsla, gokänsla in i märgen! Inte ett ljud från Gip. Detta kommer bli grymt bra!

Tog sedan ut Vill som fick träna vittring. Han har en jättefin sortering, väljer aldrig fel pinne, men kan tugga och greja med den på vägen in. Så jag skickade honom från långt avstånd, men själv stod jag nära pinnarna och kunde gå in med ett omvänt lockande direkt han grep. Jättefint! Då fick han dels träna farten och dels pilleri med fasthållandet. Efter vittringen tränade vi fritt följ, med fokus på svängar. Eller rättare sagt – fokus på ett kallt huvud i svängar. Han kan bli exalterad i svängarna (både höger, vänster och helt om) med följd att det slipper ut ett pip. Så jag gick in och stöttade honom med ett omvänt lockande även där (efter svängen) vilket fick honom att coola sig direkt. Bra! Sist men inte minst fick han köra ett par skiften. Och gissa vad som får honom att samla sig och koncentrera sig på stilla tassar? Just det – omvänt lockande. Här med både min hand, och att jag puttar och drar lite i honom, för att påminna honom om alla muskler. Villen hade inte kunnat hälften av vad han kan om jag inte använt omvänt lockande. Världens bästa hjälpmedel!

Sist men inte minst fick Boo-jänta träna tricks. Idag påbörjade vi inlärningen av ”apan” och sitta vackert. Bra stärkande övningar för att bibehålla hennes smidighet. Spinn (dvs snurra åt andra hållet) påbörjade vi häromdagen så det fick hon fortsätta på. I Boo-träningen är det enbart fokus på gokänsla, men har vi bara den så kan hon faktiskt lära sig massa saker.

Härlig morgon!