Motiverade hundar

Idag har Vill och jag debuterat i lydnadstvåan, och tävlat totalt andra gången tillsammans. Jag var lugn och förväntansfull, med ett härligt och inte läskigt sug i magen – jag som brukar vara så nervös att jag blir apatisk! Vet inte om det var uppladdningen med champagne och tårta igår (mamma fyllde år!) men jag väljer att tro det och tänker köra på det nästa gång också. Eller också var det för att jag visste att jag hade med mig finaste orange, som jag liksom inte behöver fundera på om han ska göra nåt dumt.

Sammanfattningsvis så måste jag säga att det gamla ordspråket ”övning ger färdighet” stämmer. De moment jag lagt mest tid på – ruta, fjärr, fritt följ och hopp – gick kanonbra, medan de moment som jag tänkte att han ju redan kan – apport och inkallning – fick tramsiga fel. Villens attityd var rakt igenom strålande, och domaren kom fram flera gånger efteråt och uppmanade mig att behålla glädjen! Han sa att det såg mycket lovande ut och att det allt skulle bli riktigt bra det här, med lite mer rutin. Kan inte annat än instämma – kan det vara så här kul att tävla så kommer vi garanterat behålla glädjen. Vill höll dessutom ihop superfint. Jag var lite orolig för fjärren, eftersom den kommer sist, och han har glidit över på höften även där, men han var lika rask som nånsin. Och platsliggningen, ja den bjöd på en stor förvåning…

Moment för moment då:

Platsliggning: 0. Jag fick en chock när jag vände mig om och såg att Vill satt upp. Vad tusan. Det har han faktiskt aldrig gjort innan, min oro för platsen var att han skulle lägga sig på höften och skifta sida, inte att han skulle sätta sig. Typiskt orutin från min sida då det mellan lottningen och platsen gick ca tre minuter – tiden det tog att hämta Vill i bilen. Noll stund för förberedelse. Mitt i alltihop la han sig ner igen, och jag är ändå glad (men inte förvånad) att han stannade på sin plats. Domarkommentar: Kan ej moment.

Fritt följ: 8,5. Inte lika på som han kan vara, men jag hade honom med mig hela tiden. Han blev lite tittig på sågspånshögarna, men ingen tvekan och jag funderade aldrig på om han skulle lämna mig. Trygg och fin. Domarkommentar: Fin aktivitet, tränger.

Läggande: 9. Eftersom jag glömde att be nån filma så vet jag inte riktigt vad domaren menade. Kanske stannade jag till när jag kommenderade? Domarkommentar: Ojämn transport. Bra läggande.

Inkallande: 5. Ja kära nån… Satte Vill, sa ”stanna”, tog ett steg – och Vill följde med. Så har han heller aldrig gjort förut, men men.. Resten av momentet var finfint. Domarkommentar: Tjuvstart. Bra intresse. Bra avslut.

Sändande med ställande: 9!!! Så sjukt nöjd med detta! Tävlingsledaren sa ”Jag trodde det var en tia!” när domaren visade skylten, haha (och jag vet inte heller vad han drog för). Vill gjorde precis som vi tränat, – snabbt ut, snabbt ställande och stod kvar tills jag sa fri. Hurra! Domarkommentar: Bra! 

Apportering: 6,5. Ännu en kära nån och ett fel jag aldrig sett från Vill förut då han släppte apporten på marken på vägen in… Han grep den dock direkt igen och fortsatte in, men satte sig snett. Ganska låg aktivitet över huvud taget faktiskt, så en liten satsning på apporten, då. Domarkommentar: Släpper, slarvigt avslut.

Fritt hopp över hinder: 8. Domarkommentar: Slarv hos föraren. (Återigen – jag FÅR inte glömma filma. Har ingen aning om vad jag gjorde. Duktig hund i alla fall ;-)).

Fjärrdirigering: 9 Vi har tränat och tränat och tränat – och det gav resultat. Svåraste momentet för Vill då han måste vara i exakt rätt aktivitetsnivå. Är han för uppe i varv så både låter han och – framförallt – hoppar bakåt. Är han för låg så ligger han bara kvar och tittar på mig som om jag är knäpp. Men idag var det perfekt! Eller ja – nästan i alla fall. 🙂 Domarkommentar: Bra

Helhetsintryck: 8,5. Ja, det gav ju inget förstapris (däremot en tredjeplacering) det här, men han är ju så härlig, den här hunden. Kan ju inte bli annat än glad! Domarkommentar: Lovande AKTIVITET.

Och vet ni vad det bästa är – jag LÄNGTAR till nästa tävling! 😀

I lördags satte Vill och jag oss i bilen i svinottan och rattade till Märsta brukshundklubb där Vill och resten av kullen (utom den norska gutten Wilmer som gjort MH i Norge) skulle göra BPH – Beteende och personlighetsbeskrivning hund. 

Vill var som vanligt när han inte är på hemmaplan betydligt lugnare än vanligt, och det påverkade naturligtvis resultaten. Bedömningen (med spindeldiagram) finns inte på avelsdata ännu så jag redogör bara för den korta bedömningen jag fick med mig hem och mina egna känslor. I varje moment finns några olika delar som bedöms och utifrån det graderas det på en skala från 0 (inte alls) till 4 (mycket). Vissa delar blev jag väldigt förvånad över, och andra tycker jag stämmer bra (och tycker det stämmer bra utifrån vad som sågs på den aktuella dagen – vilket är det enda som räknas).

När jag tittar på beskrivningen framträder en hund som är lugn, trygg, absolut inte agressiv. Det kan jag hålla med om. Men dessutom står det att han är medel (2) glad i människor, medel energisk i leken, medel lekfull, inte speciellt (1) nyfiken och med att ganska litet matintresse. Det stämmer ju överhuvud taget inte! Det där är inte min hund. Dessutom fick han en (2) på ”positiv attityd” vilket är en helhetsbedömning… Skottet fick han en (4) på trygg, och det var förväntat. Precis som sina syskon väntade han på dummyn efter smällen. 🙂

Allt detta får mig dock att fundera lite på vad det är som gör Vill så olik sig när han inte är hemma. Jag skulle absolut inte säga att han är en hund som blir osäker när han kommer bort. Blir han låg? Näe, jag tycker inte det heller. Men lite dämpad blir han ju, helt klart. Detta har märkts tydligast på kurser, där han har haft svårt att engagera sig så som han gör hemma, även om jag tycker det är bättre nu än det har varit. Och på (den hittills enda) tävlingen så var han ju glad och pepp. Vill har verkat så mogen och framåt hela tiden att jag glömmer hur ung han är – ända tills vi kommer bort och han skruvar ner sin intensitet rejält.

En annan sak som slagit mig är att Vill kanske inte förknippar att åka nånstans med jobb. Vi tränar ju mestadels hemma, och när vi varit borta så är det ganska ofta bara för att hänga lite i en ny miljö, passivitetsträning och träna vardagslydnad, och även på kurser är det ju ganska mycket väntan. Och det är han ju strålande duktig på, så klart, men jag skulle kanske vilja att han fick en förväntan på att något ska hända när vi kommer bort. Det är ju en avvägning – jag älskar hans förmåga att koppla av, men den här duktiga lydnadshunden behöver lite annat också. Så, nu ska vi lägga in en växel på att åka ut och TRÄNA på nya brukshundklubbar. Vi är anmälda till tävling om ett par veckor, och jag är övertygad om att den intensitet han har räcker för klass II, det är sen det måste till den där extra växeln. Som han har hemma och som jag nu måste plocka fram även på bortaplan.

Jag inser mer och mer att jag behöver tydligt uppsatta mål för att få något ordentligt gjort. Jag tror inte hundarna bryr sig om ifall de får göra något för att det är skojigt, eller för att jag tänker de behöver det fysiskt eller psykiskt – eller för att vi har ett tävlingsmål, men för mig gör det en stor skillnad. En av anledningarna till att jag tappat tempo och fokus med Gip är helt klart för att jag inte riktigt vet var träningen ska leda. En av anledningarna till att jag är glad för att Boo och Mixi är nöjda med promenader och sporadiskt träning är för att jag vet att deras träning inte kommer leda någonstans utöver det som stundens aktivering kan ge, och då har jag svårt att förmå mig till att planera – genomföra – utvärdera. Trots att jag älskar hundträning mest av allt!

Med det i åtanke så anmälde jag mig nästan direkt till en klass 2-tävling med Vill, och den går av stapeln om inte allt för lång tid. Detta gör att jag blir fokuserad på en uppgift (lära in momenten) och inte flummar iväg. Det gör också att en del annat säkert blir lidande. Saker som jag borde underhålla, och saker som jag borde starta på tidigare, men för mig tror jag det fungerar bäst i dagsläget att fokusera på en klass i taget. Vill har provat på både det ena och det andra ur de högra klasserna, och visst slänger jag in delar av moment ur de högre klasserna i den vanliga träningen, men för mig funkar det bäst att ta saker i ordning. Jag lär väl märka om det är en usel strategi så småningom. Och jag är supernöjd med att han har en så bra grundträning att det faktiskt bara är att plocka fram de olika sakerna. Det hade inte gått om jag inte haft en ganska bred och ofokuserad träningsstrategi från början. Grundfärdigheter och allehanda tränings- och lekövningar ftw! Trots allt, alltså.

Så nu är det de nya momenten i klass två som jag främst slipar på. Rutan, fritt hopp över hinder, fjärr och apporteringen.

Idag stod rutan på programmet. Det jag behöver tänka på:

* belöna enbart de gånger han springer rakt ut och inte kikar efter belöningen (som jag nio gånger av tio kastat…) bakom sig (jag ska experimentera med belöning bakom rutan)

* flytta rutan V A R J E gång.

* träna snabba stopp separat

Tydligt och bra. Behöver inte vara svårare än sådär.

I torsdags var Vill och jag i sällskap med Ida och tävlade lydnad på Borås brukshundklubb. Ida peppade mig på precis rätt sätt i bilen, genom att prata om trafficking, källarbarn och annat hemskt, och fick mig att faktiskt glömma att jag var så nervös att jag var kräkfärdig.

Vi kom i precis lagom god tid, och jag hade varit där på måndagen om miljötränat (både mig och Vill!) vilket var bra. Jag oroade mig allra mest över att Vill skulle vara seg i värmen och att han skulle smittas av min nervositet (som Gip), men han var glad och pigg och pepp. Vi drog startnummer 6 och eftersom platsen delades i två med startnummer 1-5 i första så fick Vill ligga på kanten. Han har aldrig någonsin rest sig upp på träning av platsen, däremot började han dagarna före att inte lägga sig ner på första ”ligg” och inte heller sätta sig upp direkt, så jag var lite spänd på hur det skulle bli. Och så klart nervös för om nån annan hund skulle spänna sig mot Vill. Nå, han la sig (på höften) direkt, låg som ett litet ljus (vid ett tillfälle la han ner huvudet på tassen, så avspänd var han, och jag blev lite nervös för att han inte var i jobbmode) och reste sig upp precis som han skulle när TL bad oss sätta upp hundarna. 10 poäng!

Tandvisningen var en potentiellt spännande historia. Domaren satte sig på knä framför hundarna och tog synnerligen god tid på sig. Jag befarade hångel, men Vill som en liten stenstod på rumpan. 10 poäng.

Efter detta var jag superdupernöjd, platsen ÄR läskig. Jag litar som sagt helt på Vill, men man vet aldrig vad som kan hända. Satte in Vill i bilen en liten stund och gick och tittade på ett par ekipage.

När det var vår tur harkalde sig Vill och sa ”Detta fixar vi!”. Linförigheten kändes som en dröm och hade han inte nosat på den sprayade linjen under sista vändningen innan ”Gör halt – moment slut” så vetta tusan om det inte hade blivit en tia. Nu blev det nio och jag är så löjligt nöjd med det! ”Det blir inga problem det här” sa domaren direkt efter momentet. Snacka om pepp!

Så döm om min förvåning när Vill inte la sig på första ”ligg” under läggandet. Jag gav ett DK och då la han sig direkt, och utförde resten av momentet skitbra, men det blev en nolla. 🙁

Inkallning: 9,5 snett sättande. Nöjd med farten! Det snea sättandet kom inte som en överraskning, och jag är glad att han inte hoppade upp mot min kropp och dunsade i mig, utan att det var prydligt.

Ställande: 8,5 tog ett par steg innan han stod stilla. Det visste jag var en svaghet, så det är bara träna mer. Ska faktiskt försöka få till ett hoppstå. Var nöjd att han stod blickstilla under hela momentet i övrigt.

Apportering 9. Mitt fel – jag gav honom den istf låta honom gripa.

Hopp: 10

Helhet: 9

Summa: 168 poäng 3 placering! Väldigt nöjd med de poängen med tanke på vår nolla. Om om inte varit.

Tyvärr blev det inget på filmen. Ida var snäll nog och filmade men min muppiga kamera ville inte låta mig se den sen…

Men, poäng är nog viktigt men det absolut viktigaste är ändå KÄNSLAN och den kunde inte ha varit bättre. Jag var inte nervös en sekund att Vill inte skulle sköta sin del, han var glad och pepp och trivdes. Det märktes tydligt att detta var något han tyckte var kul. Trots att han bara gått ett helt program ett par tre gånger så var han inte ett dugg bekymrad. Och efteråt fick han veta att han var en kung och en stjärna och min lilla hjälte!

Stämningen på tävlingsplatsen var superduper. Alla hälsade, var trevliga som tusan (när jag vid prisutdelningen inte fick nån buckla så var det en som påminde den som delade ut priserna, haha), och det var precis lagom litet och intimt för att jag skulle känna mig hemma. Och jag tror inte någon missade hur sjukt nöjd jag var med vår insats. Men det bjuder jag på!

Det har varit ett par ganska turbuldenta månader, träningsmässigt, sedan jag skrev senast. Gip och jag har börjat satsa allt mer på agilityn och allt som oftast har vi en bra känsla där, men ibland vill det sig inte alls. Jag står ganska mycket utan plan och vet inte riktigt hur jag ska tackla problemet. Ibland har vi världens bästa känsla, i vardagen har vi en otroligt fin gemenskap, och det är oftast väldigt bra samspel oss emellan. Men så ibland så känns det åt skogen. Sedan jag skrev senast – i mars… – har det hänt massor. Gip och jag var tillbaka på freestylekursen två veckor efter och det kändes bättre gång två, men sedan dess har jag inte tränat något alls på vårt probram. Tappade sugen helt faktiskt. Vi var och vallade för Karin Söderberg och det var en riktigt wow-känsla. Det gick rent ut sagt kanonbra. För hunden i alla fall – jag kunde inte hålla mig på fötterna på grund av snömodd och ojämn mark. Att jag drattar på rumpan är typiskt en sån sak som Gip tycker är obehaglig i vanliga fall, men i vallningen bryr han sig föga utan kan fortsätta i samma lugna och fina stil oavsett. Utmärkt! I slutet av april var vi i Torsby och gick kurs för Siv Svendsen och det var riktigt roligt. Dock zoomade han ut under slutet av första dagen, och jag fick panik. Dag två skötte jag mig bättre (kortare pass och inte släppa fokus på Gip en sekund) och då gick det bättre. Och så nån gång däremellan var vi på läger i Halmstad och tränade bland annat agility – något som Gip verkligen gillar. Och jag bestämde mig för att ge det en chans (chans nummer 39243 dårå…). Vette tusan om JAG tycker det är så roligt egentligen men allt för att peppa min fina kompis. Och häromveckan så zoomade han ut under agilityträning med Cecilia Svensson och jag bröt ihop totalt. Så nu är det en plan jag behöver. Den här fine killen har så galet mycket potential, han är den snällaste och roligaste hund jag känner, han är snabb som en vessla när han sätter den sidan till och jag måste bara lära mig hur jag ska locka fram hans bästa sidor alltid. Det är synd och skam att låta en sån här stjärna strutta omkring till ingen nytta alls (mer än att förgylla våra dagar och vara världens bästa kollega).

Idag har Gip och jag varit på freestylekurs. Jag hade sett fram emot den som sjutton, taggat genom att damma av gamla tricks, förberett med ohemula mängder godis och leksaker och lyssnat på musik (!) och planerat. Upp i ottan på en lediga söndag och iväg. Gip körde sina dramatiska ”nu är jag här”-ljud och verkade som vanligt när vi kom in. Fast pipig. Försökte gå ut med honom för att se om han ville bajsa, men nej. Han fortsatte pipa och kändes obekväm. Kunde inte slappna av. Svettades under trampdynorna. Luktade metall ur munnen. Ville inte äta godiset. Däremot ville han leka, så jag propsade på att han kunde träna. Efter första praktiska passet verkade han gladare och slappnade av i pausen. Kändes dock inte helt som vanligt. Mer utzoomad och störd. Dock var det längesen som Gip var på ett kurstillfälle där alla jobbade samtidigt (fem + två hundar i lokalen) och dessutom inomhus. Vi tränade lite till och han verkade lite gladare. Shejpade honom och han åt kycklinghals. Var mitt vanliga glada Grus igen. Men så skulle vi prova ett helt nytt trick, ett som Gip aldrig provat och jag föll för frestelsen att locka med godis. Och han följer ju inte godis, jag vet ju det, han är ju bäst i världen på omvänd lockning och jag klappar mig på axeln hundra gånger om dagen för att han är så grym på det, och därmed världens enklaste att träna med, och ändå föll jag för frestelsen. Och Gip blev låg och rädd och ledsen och jag försökte igen och han blev klängig. Och hoppade upp på min axel och försökte blidka mig. Bad mig vara som vanligt och inte så konstig. Så han slapp och vi lekte andra tricks som han kan, och jag belönade med Jolly Bollen och han var glad. Men jag är ledsen. Ledsen för att han blir så påverkad av mig och för att det förgiftar så mycket. Ledsen för att vi kanske aldrig kommer kunna tävla om han alltid kommer bli så påverkad av mig. Och ledsen för att det nu känns totalt okul med freestyle som skulle vara det som vi gjorde på skoj tills jag kan tackla mina nerver och det kan vara roligt att tävla lydnad, som vi båda älskar att träna. Om två veckor ska vi tillbaka och då ska jag ha snickrat ihop ett program och vi ska ha tränat in det och visa upp det. Jo tjena.

Det finns vissa moment som jag drar mig för att träna, utan att egentligen veta varför. Ofta ganska roliga saker för detaljnörden, dessutom. Apportbocken gav mig mardrömmar och jag drog mig i det längsta för att börja träna slalom, till exempel. Nu är det – och framförallt apporten – favoritmoment. En annan sak som jag dragit mig för att börja träna är vittringsapporteringen vilket är ännu konstigare, med tanke på att nosarbete är en sak jag jobbar med ofta med mina hundar. Gip fick prova på det vid ett tillfälle på elitsatsningen, i oktober förra året, men har inte gjort det sedan dess. Då fick han markera en klädnypa som jag höll i handen. Vill fick för ett par veckor sen markera postitlappar som jag satte upp på kylen, med ett jäkla geggande som följd. Kändes inte bra.

Varför jag inte bara lagt pinnarna i sökbanan är ett mysterium, men idag: sagt och gjort. Gip är ju ett litet specialsöksgeni och kan den leken mycket bra – efter en belöning när han nosade på rätt burk fattade han vad det var han skulle leta efter. På filmen ser ni tredje belöningen – inga konstigheter. Jag bytte sen ut rätt pinne mot en som jag i princip bara snuddade vid, för att få honom att leta noggrannare, och då gick han metodiskt över alla burkarna i stället för att bara springa rätt fram mot den rätta. Sedan fick han jobba lite med en tepåse (den doft vi börjar med och som han kan utan någon som helst tvekan) och jag la på lite fart (hetsade upp honom med halsbandsgrepp och skickade honom på lite avstånd) och upphetsning (bollbelöning), vilket är en ny situation. Självklart klarade han det fingemang också. Nästa steg var lite svårare – nu plockade jag ut pinnarna och la dem på golvet. Först ville han plocka upp dem (det är nästa steg), men efter ett par försök så förstod han att jag bara ville att han skulle frysmarkera dem (också något han kan sen specialsöket). Jag varvade mellan att lägga de andra pinnarna tätt intill och utspritt, vilket inte verkade göra någon skillnad för Gip. Tre korta träningspass tog oss så långt – något jag tackar specialsöksträningen för. Nu är det bara resten kvar.

Vill då? Ja, han hade aldrig satt sin fot på en sökbana förut, så jag fick börja från absolut scratch med honom. Han verkar dock ha fallenhet för det, så det kommer nog inte ta lång tid för honom att lära sig leken han också. Men än så länge fick han bara markera tepåsar. Skomakarens barn och specialsöksinstruktörens hundar, ni vet.

… eller när super-on blir super-off.

Gip blir låg när andra hundar skäller på honom. Jag upplever det inte som han blir rädd, utan han vill bara dit och lugna dem. Redan som valp, på vår första valpkurs (Gip har gått tre olika valpkurser, hehe), agerade han lite medlare om det var någon valp som var rädd. Han är helt fantastisk på att ta alla möjliga olika hundar, och han är expert på att leka med dem på deras sätt (eller inte leka alls om de hellre vill det). Hans känslighet inför andras sinnesstämningar gör honom till en himla fin hund, men det ställer ju också till en del i träningen. En aspekt av detta är ju att han blir så påverkad av min nervositet på tävling att han inte (heller) håller ihop. Det största träningsbekymret jag haft är att han inte vill träna när Vill är i närheten. Även om Vill numer inte blir hysterisk när någon annan får något roligt, så märks det tydligt på honom att han tycker att han borde få det i stället. Idag tränade jag att växla mellan superhögt lekengagemang och ingångar i fotpositon. Med Vill balanserar jag mellan att göra det perfekt och gå upp i stress (och börja låta, HOPPA i stället för att gå in i fotposition, och få överslag och börja göra andra beteenden, tex backa och snurra). Höll passet superkort och vid minsta tendens på att han höll på att slå över, satte jag mig och strök honom lätt över bringan. Det har vi tränat mycket på, och bara min hand på bröstet får honom genast lugnare. Så lek igen, och ingång. Var väldigt nöjd med passet.

Eftersom vi hade lekt, ville Vill ut och svalka sig, så jag släppte ut honom och kallade till mig Gip. Lekte med honom – inga problem, och sa tack. Ställe mig i position, och… inget. Han ställde sig framför mig, visade tydliga avståndsökande signaler (vände bort huvudet, gäspade). Eftersom Vill var precis utanför så tog jag Gip till ett annat rum och tänkte att ökat avstånd skulle hjälpa. Men nej. Begrep han inte övningen? Jag hämtade en kloss som han är superbekant med, men samma sak. Han ställde sig på den men gick inte in till min sida. Leka gjorde han bra, han kan fuskleka men det kan jag lätt identifiera på att han låter helt annorlunda och rör kroppen på ett annat sätt än när han är riktigt engagerad, så det förbryllar mig också. Kan man leka så kan man träna – eller?

Jag undrar vad i träningen med Vill han tyckte var äckligt. Det var ju ett lyckat träningspass, så bara glada tankar. Vill råkade hugga mig i fingret när han missade leksaken, vilket fick mig att säga AJ! ganska högt. Kan det vara det? Det var ju ingen irritation gentemot Vill, utan bara det att det faktiskt gjorde ont… Han brukar definitivt inte bli illa berörd när Vill och jag leker, tvärtom är de ofta med båda två. Måste fundera. Och kära nån så jag önskade att jag hade min filmkamera vid såna här tillfällen. Tyvärr har den gått hädan och jag har inte hunnit införskaffa en ny. Back to the drawing board för mig.

Edit: Det KAN ju vara så att han inte riktigt begrep vad han skulle göra också. En kombination säkert. Efter jag skrev det ovan försökte jag igen, med frisbeen. Fick inte samma sorts avståndsökande signaler – alls. Tvärtom. Däremot verkade han fortfarande osäker på vad han skulle göra. Jag tror dock jag kan misstänka vad det beror på. Ska utvärdera och återkomma!

Att ha en lättmotiverad hund gör träningen både roligare och enklare. En hund som Vill som säger KUUUUL om allt är otroligt självförstärkande att träna. Han får aldrig nog, han säger aldrig nej och han tigger om mer mer mer. Däremot är det otroligt lätt att bli lat. Han är en godisgris av rang och jobbar minst lika bra för godis som lek – även när det kommer till ta i-moment. Men jag vill ju kunna välja. Och för att komma någonstans måste man träna på det. Träna på att växla mellan mat och lek utan att det krävs övertalning till exempel.

Success is the sum of small efforts repeated day in and day out.

(R. Collier)

Idag tränade vi på att kunna kampa trots att det stod en skål med färskfoder bredvid. När han såg ut som han inte tänkte på maten så fick han varsågod. Det tog lång tid första gången, lång tid andra men tredje, fjärde och femte gången grep hand direkt. Första gången jag bad honom göra något mer (gå en bit fritt följ bredvid mig) så kunde han inte det. Andra gången kunde kan. Tredje gången såg han ut som han inte tänkte på maten, fick ett ta det (kampa) och direkt ett varsågod. Han vände blixtsnabbt för att springa till matskålen, dvs den var inte alls bortglömd, men det gör heller inget. Kriteriet är att han ska se ut och bete sig som om han inte tänker på maten. Jag bytte leksaker några gånger och fick totalt olika resultat. Vanlig kampleksak med ludd och boll ville han hellre leka med än med Gips jollyball. En stor rosa pipboll ville han ha till och med mer än maten (när jag sa varsågod sprang han till bollen i stället för maten… – inte heller bra) och hans roliga flärpleksak var lika rolig som maten var god (den tog jag dock i slutet så hur mycket dagens träning spelade in är svårt att säga). Han kan leka med den ute, men när belöningen för att leka med den var att få snö sparkad i ansiktet så var det svårt.

Så: rosa boll – färskfoder i skål – snö – flärpleksak – vanlig fårskinnskampis och jollyboll i fallande ordning om Vill får välja. (Gips lista med samma saker skulle vara jolly boll – rosa boll – färskfoder – fårskinnskampis – flärpleksak …. – snö (långt efter, han gillar inte att få snö i ansiktet alls).

Så. Vad är det då som ger framgång? Ja – som den republikanske politikern ovan säger: övning. Små små steg, ofta. Det gäller inte minst i hundträning där det är så lätt att gå för fort fram. Jag hade kunnat träna på att gå fritt följ eller något annat svårt, med maten på backen och belönat när Vill sett ut som om han förstod. Eller så hade jag kunnat strunta i maten och bara kampbelönat. Men genom att jobba med två belöningsformer, som båda två gillas av tollaren, så får jag positiva känslor i båda riktningar, och jag riskerar dessutom inte att få dålig träning i momentet.

Jag tror också att framgång handlar om inställning. För en del verkar det vara så jäkla klacksparkigt. De tävlar lydnadsklass ett fyrtiotre gånger och är lika glada – och får det att verka som framgång. Och en del går in med inställningen att går det så går det, jag kollar på momenten på de ekipage som (förhoppningsvis) är framför mig – och de lyckas. Och för andra, mig till exempel, är det hängsler, och livrem och hjälm och åksjuketabletter som gäller, och nästan oavsett resultat så är det inte nog. Det kunde alltid gått bättre. Och det är en jäkligt kass inställning att ha, framförallt om det leder till att man grottar ner sig och blir missmodig.

Så ja, att bryta ner i smådelar och säkra dem och analysera är både bra och nödvändigt – så länge man ibland dyker upp vid ytan och kör lite helhet. Vågar ta lite risker och vågar satsa.

Och den balansen är svår, jag tenderar att bara träna finlir och glömma bort helheten. Utom ibland, som vid den viktiga belöningshanteringen med Vill där jag av lathet eller obetänksamhet traskat på i ullstrumporna och glömt bort detaljerna. Som tur är är han enkel att styra åt rätt håll igen, tack vare att han ju faktiskt gillar det mesta jag erbjuder.

Och kanske är det lite så här också:

Success is a mixture of preparation and luck.

(Francis Underwood, teveserien House of Cards)

Om exakt en månad börjar Vills och min elitsatsning i lydnad. Längtar så jag håller på att bli galen. Jag gick ju samma satsning med Gip förra året, så jag är inte helt ovetande om vad som komma skall. Mycket bra förutsättningar! När jag anmälde mig satte jag mig och skrev ner vad jag tänkte jag skulle satsa på lite extra sista tiden tills vi börjar, och skickade det till instruktör Anna.

Tänkte jag skulle dela med mig:
– fritt följ där jag jobbat mycket med detaljer och mindre med uthållighet, så tänkte det kunde vara bra nu.
– apporten – snabba gripanden (fr hand och mark), hålla fast, proofing (göra tricks med apporten i mun, omvänt lockande osv). Är han bara tyst så är han en superstar. Han kan oftast göra en sen får han göra nåt annat en sekund, sen en till. Annars kommer ljudet. Blä!
– röra sig ifrån, ex runda saker, springa till target
– ingångar. Klockrena med kloss, snea tveksamma utan. Don’t know why.
– göra saker i rörelse (stå och ligg under march). Han är snabb både att ligga och stå – och snabb att röra sig igen…
– ergo: stadga. Han är så jäkla snabb alltså, men det börjar bli bättre. Jobbar med massa störningsträning, att jag rör mig, andra hundar, verkligen locka med godis, trycka och dra osv.
– belöningar. Leka bra (bättre) – han säger att han vill ha godis, men leker oftast fint efter lite övertalning. Skulle vilja kunna skita i övertalningen… – låta bli att undersöka händerna. Har börjat varva med externbelöning för att han inte ska misstänka att jag inte ska ge honom nåt om han inte vet att jag har det. Jobbat massor med att få honom släppa både blick och tanke på belöningarna – men det är svårt.

Anna tyckte detta lät bra, men tyckte dessutom att jag skulle börja med vittringen och fjärren.

Senaste två veckorna har varit totalt träningsbefriade (nja, nu överdriver jag, men det har varit mycket annat som tagit tid och varken ork eller lust har varit där det borde. Vilket innebär att vi tränat mycket detaljer. Har dessutom satt igång både vittringen och börjat fnula på fjärren, så det är bra. Har gjort en poäng av att inte ha en enda karamell i händerna, och jag tycker det börjar ge utslag. Senaste dagarna har vi bara tränat på ordförståelse, vilket innebär tricks. Känns som vi har fina grunder och jag tror verkligen lille Vill-i-Wånkenstjärna kan bli den superstar han har förutsättningar för.Men då gäller det att det inte blir det här:

Så många tankar på hur jag går till väga på bästa sätt. Och jag tror listan ovan är en bra start. Så idag har jag beställt ett halsband med stjärnor på. Nej, man ska inte underskatta det mentala. 😉