Motiverade hundar

Ibland kan det kännas som det är väldigt mycket utrustning i hundträning. Jag tycker det är roligare att köpa nya leksaker till hundarna än vad det är att köpa saker till mig själv och ska väl inte sticka under stol med att jag gärna och ofta köper grejer, ibland felköp, men ganska ofta lönar det sig med kvalitet. En av de dyraste saker jag köpt till hundarna (bilen undantaget…) var en Manners Minder, och jag funderade länge och väl på om jag skulle köpa den. När Mixi kom in i bilden med sin benägenhet att skälla om hon blir lämnad ensam ungefär samtidigt som Gip la sig till med den fula vanan att skälla om jag gick för långt ifrån honom om han var pausad i buren eller bilen på träning så bestämde jag mig för att köpa en. En Manners Minder är alltså en apparat som man fyller med godbitar vilka man med hjälp av en fjärrkontroll kan portionera ut. Till exempel om jag tränar Mixan så kan jag stänga in henne i ett rum och när hon är tyst och lugn trycka på fjärren – och hon får en godbit. I Gips fall kan jag ställa MM på buren och när han ligger lugnt belöna trots att jag är på avstånd. Den går också att använda som externbelöning, som ett säkrare alternativ till godisskål.

Jag har inte riktigt kommit igång med träningen med hjälp av MM – Mixan visade sig tycka den är lite obehaglig och fattade inte riktigt att godis kom _varje gång_ ljudet som föregår utdelningen hördes, och framförallt inte att där fanns nåt om jag inte visade henne… Nå, jag har inte varit så ihärdig som sagt och antagligen skulle det gå ganska snabbt att lära henne. Gip har jag inte heller tränat med den så mycket, han tycker den är väldans rolig som externbelöning, men eftersom han inte går igång på godis så mycket – han äter tex inte godis i bilen – så har jag inte kommit mig för med att försöka med den i bilen (när jag haft med två hundar på kurs och han upprört skällt på mig för att jag tagit ut den andre har han ibland – innan jag satte dit ett galler – hoppat fram i framsätet och suttit där bredvid det öppnade paketet strimlad skinka…). I buren skulle det antagligen fungera, där äter han gärna godis, så där för jag väl bara skylla på lathet. Och nog skulle jag kunna träna att man måste äta även i bilen, det har jag ju gjort med Boo. Ingen omöjlighet alltså. Men jag tror jag väntar på plusgrader i alla fall.

Nå, enter Vill. Enter Vill som så gärna vill ha det godis som en annan hund tränas med. Enter optimalt användningsområde för en MM! Idag tränade jag först Boo och sen Gip samtidigt som Vill var i rummet och fick godis via MM. Det var en testomgång, så nu ska jag sätta mig ock fundera på hur jag vill att det ska se ut, men det verkar lovande. Han tycker så klart att en maskin som spottar ut sig godis är superb.

Några nackdelar inser jag dock med en gång: att hålla koll på Vill och trycka på fjärren tar en del fokus från den hund som tränas. Det är dock inte annorlunda mot om jag ger honom direkt i munnen, jag måste ha delat fokus även då. Maskinen spottar ur sig massa godbitar på en gång trots att jag bytte till vuxenfodret med störrre kulor (vilket jag inte vill ge honom) och satte den på inställningen att det ska komma en godis i taget. Dålig design! Jag hade redan tränat upp Vills frukost, så det blev väldigt mycket mat här på morgonen. Den största nackdelen är nog dock att det störde de andra hundarna. När jag skulle försöka träna Boo stängde hon ner totalt, så för hennes del blev det bara klassisk betingning. Det vill säga: hon fick godis av mig när maskinen lät. Gruset blev inte så störd, men det märktes att han märkte att jag blev lite fäpplig med klicker och hans godis och fjärrkontroll och allt vad det var. Mekaniska färdigheter som jag får jobba på helt enkelt.

Nästa vända ska jag se till att ha MM stående så att kulorna ramlar ner i Vills säng. Denna gången hade jag bara ställt den på golvet och kriterierna vad minst sagt otydliga. Och det ska bli spännande att se om Gip kan tänka sig nöja sig med en godbit i stället för att vilja vara med i Vill-lek, och huruvida Vill i så fall väljer leka med mig före den roliga godisautomaten.

To be continued!

Ibland kan det kännas som det är väldigt mycket utrustning i hundträning. Jag tycker det är roligare att köpa nya leksaker till hundarna än vad det är att köpa saker till mig själv och ska väl inte sticka under stol med att jag gärna och ofta köper grejer, ibland felköp, men ganska ofta lönar det sig med kvalitet. En av de dyraste saker jag köpt till hundarna (bilen undantaget…) var en Manners Minder, och jag funderade länge och väl på om jag skulle köpa den. När Mixi kom in i bilden med sin benägenhet att skälla om hon blir lämnad ensam ungefär samtidigt som Gip la sig till med den fula vanan att skälla om jag gick för långt ifrån honom om han var pausad i buren eller bilen på träning så bestämde jag mig för att köpa en. En Manners Minder är alltså en apparat som man fyller med godbitar vilka man med hjälp av en fjärrkontroll kan portionera ut. Till exempel om jag tränar Mixan så kan jag stänga in henne i ett rum och när hon är tyst och lugn trycka på fjärren – och hon får en godbit. I Gips fall kan jag ställa MM på buren och när han ligger lugnt belöna trots att jag är på avstånd. Den går också att använda som externbelöning, som ett säkrare alternativ till godisskål.

Jag har inte riktigt kommit igång med träningen med hjälp av MM – Mixan visade sig tycka den är lite obehaglig och fattade inte riktigt att godis kom _varje gång_ ljudet som föregår utdelningen hördes, och framförallt inte att där fanns nåt om jag inte visade henne… Nå, jag har inte varit så ihärdig som sagt och antagligen skulle det gå ganska snabbt att lära henne. Gip har jag inte heller tränat med den så mycket, han tycker den är väldans rolig som externbelöning, men eftersom han inte går igång på godis så mycket – han äter tex inte godis i bilen – så har jag inte kommit mig för med att försöka med den i bilen (när jag haft med två hundar på kurs och han upprört skällt på mig för att jag tagit ut den andre har han ibland – innan jag satte dit ett galler – hoppat fram i framsätet och suttit där bredvid det öppnade paketet strimlad skinka…). I buren skulle det antagligen fungera, där äter han gärna godis, så där för jag väl bara skylla på lathet. Och nog skulle jag kunna träna att man måste äta även i bilen, det har jag ju gjort med Boo. Ingen omöjlighet alltså. Men jag tror jag väntar på plusgrader i alla fall.

Nå, enter Vill. Enter Vill som så gärna vill ha det godis som en annan hund tränas med. Enter optimalt användningsområde för en MM! Idag tränade jag först Boo och sen Gip samtidigt som Vill var i rummet och fick godis via MM. Det var en testomgång, så nu ska jag sätta mig ock fundera på hur jag vill att det ska se ut, men det verkar lovande. Han tycker så klart att en maskin som spottar ut sig godis är superb.

Några nackdelar inser jag dock med en gång: att hålla koll på Vill och trycka på fjärren tar en del fokus från den hund som tränas. Det är dock inte annorlunda mot om jag ger honom direkt i munnen, jag måste ha delat fokus även då. Maskinen spottar ur sig massa godbitar på en gång trots att jag bytte till vuxenfodret med störrre kulor (vilket jag inte vill ge honom) och satte den på inställningen att det ska komma en godis i taget. Dålig design! Jag hade redan tränat upp Vills frukost, så det blev väldigt mycket mat här på morgonen. Den största nackdelen är nog dock att det störde de andra hundarna. När jag skulle försöka träna Boo stängde hon ner totalt, så för hennes del blev det bara klassisk betingning. Det vill säga: hon fick godis av mig när maskinen lät. Gruset blev inte så störd, men det märktes att han märkte att jag blev lite fäpplig med klicker och hans godis och fjärrkontroll och allt vad det var. Mekaniska färdigheter som jag får jobba på helt enkelt.

Nästa vända ska jag se till att ha MM stående så att kulorna ramlar ner i Vills säng. Denna gången hade jag bara ställt den på golvet och kriterierna vad minst sagt otydliga. Och det ska bli spännande att se om Gip kan tänka sig nöja sig med en godbit i stället för att vilja vara med i Vill-lek, och huruvida Vill i så fall väljer leka med mig före den roliga godisautomaten.

To be continued!

Igår när jag rabblade upp alla zillijoners bragrejer jag tränar med Vill-i-Wonka så glömde jag ju helt bort det allra viktigaste: självkontroll. Nå, jag nämnde det i förbifarten när det kommer till mat, men det är ju så mycket mer. Ligga still i mitt knä medan jag pillar i öron och klipper klor, till exempel. Inte kasta sig efter katterna. Inte kasta sig ut genom dörren (det där är ursvårt att träna med fyra hundar varav en valp som har dålig förmåga att hålla sig…). Och så den allra största utmaningen: inte kasta sig på brorsans leksak, i brorsans godis, i brorsans väg, PÅ brorsan när brorsan tränar.

Jag har ju skrivit om förut hur jag tränar dem (Gip och Vill, alltså) att ligga i varsin bädd medan den andra tränar – och den träningen är långt ifrån över. Tvärtom så tror jag att jag behöver lägga in ännu en växel, och jag tror att jag ska backa några steg och återgå till att leka burlekar från grunden med Vill. Han var så duktig på att vara i korgen att jag struntade lite för mycket i grunderna, men för att kunna öka avstånd och tid så behöver kriterierna bli tydligare och då är buren en utmärkt väg att gå.

Än så länge kan det nämligen se ut så här:

Nåja, detta  var en arrangerad fotosession, riktigt så här långt hinner det inte gå under en träning. Gip vill helst leka med mig – han snodde leksaken flera gånger från Vill och kom till mig, och det är ju en känsla jag gärna vill att Vill har också: roligast att leka hos matte. Så egentligen krävs det både att jag tränar självkontroll med båda och att jag fortsätter lekträningen med framförallt Vill. Men det är ju rolig träning. Tänk vilken lyx att ha två såna här lirare att leka med. Jag är lyckligt lottad – men det kan bli problem framgent om jag inte är uppmärksam.

Idag fyller världens finaste lilla tollare tre hela månader! Kan inte fatta att han redan varit i våra liv en hel månad – det har gått helt otroligt fort. Jag är väldigt förtjust, för att inte säga förälskad, i min valp. Han är så himla rolig! Han tar för sig av livet och är betydligt mera på än någon av de andra. Han tar det han vill ha, han gör det han vill göra, och han går dit han vill. Man skulle kunna sammanfatta det med att han är vad han heter (det där verkar för övrigt vara vanligt, så nästa gång jag döper en valp ska den helt enkelt få heta ”Lydnadschampion” eller ”VM-vinnare” eller kanske ”Vardagslydnadsproffs”) – och han Vill en hel massa saker. Mest vill han äta och det vill han hela tiden. Mat är mumero uno för den här grabben och finns det ätbart så äts det. Han är dock inte dum (oh no! han är supersnabb i skallen!) och vet numer att det inte lönar sig att kasta sig över maten (det betyder inte att han inte försöker det FÖRST – han har lyckats några gånger) utan drar sig undan och sitter fint. Att kontrollera Vill är lönlöst – han blir bara förbannad – så det gäller att i stället kontrollera maten. Med andra ord: försöker han kasta sig över sin matskål och jag håller i HONOM så blir det strid (av karaktären yl och ål). Om jag i stället ser till att dra undan skålen tills han sitter och väntar på varsågod så är det Vill som bestämmer och med andra ord blir det inget tjafs. Passar mig alldeles utmärkt, och egentligen är det väl så det fungerar på de flesta hundar, men på Vill är det så tydligt!

Sitt, backa, klossen, snurra, ligg med hakan i backen, nosduttar och hoppstå är de saker vi tränat på förutom hämta dummy samt så klart leka och som ovan nämnt omvänt lockande. Jamen också inkallning och gå fint i koppel och gå nära mitt ben (RZ) så klart. Och socialträning, balansövningar och miljöträning. Man hinner mycket på en månad. Han har stor uthållighet, ett helt fantastiskt driv och svansen med den finaste vita tippen går som en aktersnurra. Och han låter som han snarkar när han känner doften av nåt gott. Jag måste filma! Han är duktig på att förvarna när han vill gå ut och han gör alltid ifrån sig ute. Han är som sagt inte rädd för något utan hoppar glatt fram mot allt livet har att erbjuda. Förresten så är han väldigt förtjust i bollar också. Och i kamplek. Och sopor! Slita sönder kartonger, leka med gamla petflaskor, strimla tidningar och bära runt på en stor boll av hopknycklad tejp är favoritsysselsättningar. Och kottar, pinnar och snö är ju lajbans det också.

Han älskar sina syskon, han sover tätt intill Mixan (om hon tillåter) leker vilt med Gip och gör vuxensaker som att nosa på samma fläck – och leker vilt – med Boo. Han har börjat vilja sova i sängen och då sover han så nära mig det bara går – ofta på min huvudkudde, eller under täcket. Annars kan han sova var som helst och i vilken ställning som helst. Mer än en gång har jag hittat honom i lådor eller utstruken över nån kant i den mest absurda vinkel.

Detta är den lilla person så vi lärt känna honom hittills. Jag tror han har det ganska bra hos oss.

Det finns bara en sak som Gruset verkligen avskyr och det är kloklippning. Han har, ända sen han var liten bebbe, ryckt och sprattlat och jag har därför råkat klippa honom i pulpan flera gånger. Jag som var så glad över att få en hund med genomskinliga klor (han har bara en svart – mot Boo som bara har kolsvarta klor) så att det skulle vara lätt och klippa, fick en som det är tusen gånger värre än den svarkloade. Han tycker hantering är jobbigt över huvud taget, men jag får söka igenom honom, till och med känna på klor och trampdynor, kolla i öron och kolla ögon och tänder – men så fort klosaxen åker fram blir han stel som en pinne och trycker sig mot mig (ja, det är ju typiskt Gruset – han blir inte arg utan bara ännu mer mammig) och försöker gömma sig under min tröja. Skakar i hela kroppen gör han och han ÄR verkligen rädd. Jättejobbigt! Men så skrev Fanny om sina problem med Epic, och att det började lösa sig när hon belönade med vild kamplek. För jag har ju så klart försökt klicka och belöna med godis, men han nekar att ta vad jag än erbjuder. Så de senaste tre gångerna har jag belönat med bollkastning. Väldigt tidskrävande men effektivt, och nu är vi andfådda av skoj i stället av obehag. Första gången tog han inte bollen alls, men denna gången gick det snabbare för varje klo, och när vi klippt klart och jag sagt ”färdig” ( = gör vad du vill) så ville han leka mer! Annars har han gömt sig under sängen efter färdig klippsession och det har ibland tagit uppemot två dagar innan han slutat blänga misstänksamt på mig. Jag är också ytterligt försiktig och har svurit på att göra allt jag kan för att inte klippa i pulpan, även om det betyder lite långa klor. Jag avskyr långa klor, men jag avskyr att se min bästa vän rädd ännu mer.

Den 10-11 mars kommer jag hålla klickerkurs i Falun, på KopparJyckens Hundcenter . Två platser kvar, så skynda dig att anmäla dig!

Både Boo och Gip älskar att leta efter saker som jag gömt, och emedan Boo mest bara gör det för kul så är Gip riktigt duktig. Jag tror att han älskar det så mycket för att han då får hoppa i alla möbler, gå på borden, hoppa upp i fönsterkarmar och leta i lådor och skåp. Sånt är lajbans säger Gruset! Hittills har de mest sökt narkotika, te och små nonsensföremål, men idag tänkte jag att jag skulle börja träna dem att leta efter mina glasögon som jag alltid förlägger. Sagt och gjort. Jag funderade lite på om jag skulle använda sökbanan för att få dem att slå på näsan, men beslöt mig för att låta bli – de är som sagt vana vid den här leken och jag misstänker att glasögon inte är så speciellt svårt för dem att hitta.

Jag började med Boo, och höll glasögonen som en smeller (i handen), och klickade och belönade när hon nosade på dem. Sen gömde jag dem när hon såg på och sa till henne att leta, två gånger. Efter det satte jag henne i köket medan jag la glasögonen så att de inte syntes, under en kudde på en pall i vardagsrummet. Hämtade henne och bad henne leta. Busenkelt sa Boo och hittade dem snabbt. Busenkelt och buskul! Tre gånger till fick hon leta reda på dem och hon hittade dem varje gång (en gång med en skitsvår vesslestörning, ja hon uppmärksammade en vessla som höll på utanför fönstret och var tvungen att morra lite åt den. Men, hon återupptog snabbt letandet!). Duktig flonk!

Gip, som är ännu duktigare fick glasögonen enbart som smeller och sen satte jag honom direkt att vänta i köket medan jag gömde dem ganska svårt (högt upp i hyllan där vi förvarar ved). Som vanligt var han entusiastisk, noggrann och peppad och hittade dem och markerade dem fort. Han fick också leta några gånger innan jag bröt.

Nu ska jag bara sätta ord på föremålet, samt lära dem hämta grejen och lämna till mig. Det får de ju aldrig göra med annat de söker efter så det kan bli en utmaning, åtminstone för Boo. Utomhus hämtar Gip redan sånt vi letar efter så jag tror inte det ska bli så svårt för honom.

Glasögonen, fjärrkontrollen, nycklarna och mobilen är sånt som jag alltid förlägger och som jag tänkte hundarna kan få hjälpa mig att leta efter, men listan kan så klart göras hur lång som helst. Det behöver ju inte inbegripa att sakerna är bortslarvade heller, det kan ju vara för att du är bekväm också: En filt när du ligger och läser, eller en extra kudde (den hade nog Vill gillat, han älskar att bära på soffkuddarna) kanske? Hämta en dricka i kylskåpet är ju en klassiker, och att hämta tidningen och tofflorna är ju såna där serietidningshundkonster som väl alla hundar med självaktning borde lära sig egentligen. Att lära hunden hämta sitt koppel och dina vantar, mössa och strumpor kanske vore något (men då får man se till att få det på signal så man inte får en hund som kommer släpande på grejerna så fort de vill gå ut – vilket är för det mesta om du frågar några fyrbenta i det här huset. De bangar aldrig för utomhuslek!). Kommer du på annat som kan vara smart för hunden att kunna hämta? Både jag och hundarna tycker att den här typen av aktivering är jätterolig, och som bonus får man hundar som är trötta. Nosarbete är verkligen ”the shit”!

Jag byter min leksaksbil mot en rostig skruv… eller i alla fall en leksak mot en annan leksak.

Jag experimenterar lite med värde på olika grejer med Vill. Mat är överlägset bäst, tycker han och struntar i om det är torrfoder eller slantade kycklinghalsar, nom nom nom (han spottar dock ut både isbergssallad och selleri). Han leker även om jag har mat i närheten, men släpper allt han har för händer för en torrfoderkula. Dummysarna är inte jätteroliga, inte äckliga eller o-roliga heller, utan ganska neutrala. Därför tycker man ju att om han hämtar en dummy och får en god godis så borde det vara det optimala, och det borde ske en värdeöverföring. Men nej, då blir det för stor obalans, och han skiter helt i dummyn. Att byta dummy mot dummy funkar jättebra. Det vill säga – belöning för att han hämtat en dummy är att få springa och hämta en ny dummy. Jag har faktiskt inte provat dummy mot leksak, men det ska jag göra nästa träningspass (både boll och kamp). Det borde öka värdet på dummyn (eftersom leksak är roligare än dummy) utan att röra till det som mat gör. Leksak mot leksak är det bästa, medan utkastad leksak och lek med den leksaken väcker habegäret hos den lille mannen. Äga är roligt, hälsar han.

Jag försöker öka värdet på ting även hos Boo, hon har absolut inget föremålsintresse, men däremot tycker hon ibland att godis är fantastiskt. Idag tränade vi att gripa dels en valpdummy, en plastapportbock och en boll, och bytte mot kycklinghalsar. Mjuka saker är lättare än hårda, men hon visade i alla fall att hon begrep vad jag ville, och hon tog steg i rätt riktning. Tänk att det ska vara så svårt.

Gip är ju då den tredje varianten – han ääääälskar alla grejer och har ett finfint föremålsintresse, men går inte i spinn över godis. Och det är också opraktiskt – varje repetition blir väldigt lång om man ska leka efter varje lyckat försök. Den optimala hunden har naturligtvis ett enormt sug efter både godis och lek. Men även om jag inte kan träna Gip med bara torrfoder så är det fullt möjligt att träna med godis – så länge jag byter mot lite lek emellanåt. Och det är ju helt okej! Däremot kan han bli helt blockerad av en allt för rolig boll. Då blir rörelserna långsamma och han vill bara leka.

Det är väldigt kul med tre så olika hundar, har jag sagt det förut? Om inte annat så gör det mig till en tränare som tvingas tänka utanför boxen och se varje hund för den han eller hon är.

Mitt internet senaste tiden har varit – om man är lite välvillig – skakigt. Jag har kunnat ta mig in via mobilen, ibland, men oftast inte. Att blogga på de premisserna låter sig inte göras. Tur man kan träna hund utan att skriva om det! Och sammanfatta i efterhand.

Senaste tidens projekt har varit väldigt olika för de olika hundarna, vilket är roligt men lite slitsamt. Kräver mycket av en när man inte bara gör olika saker utan dessutom ibland med helt motsatta kriterier. För lilleman har mesta tiden gått ut på att skapa relation oss emellan, miljöträna, socialisera och lägga grunder för träningsförståelse, lek och samvaro. Han är ett matvrak av episka proportioner och han har ett jävla humör, för att uttrycka det milt. Han är också ganska – nej väldigt – hetsig, och snabb som en vessla. Men han är också gosig, snabblärd, rolig och en gladskit! Väldigt rolig att ha att göra med. Största utmaningen är helt klart att vara stilla, framförallt när Gip gör nåt som Vill vill. Och Vill vill en hel massa: äta, leka, ha Just Det Där Benet/Leksaken/Sockan/Sovplatsen/Maten/Whatever som Gip tagit som sitt. Fram till igår såg Gip bara lidande ut och lämnade ifrån sig vad det nu var (alternativt fann sig i att ha en tollare hängande i halsskinnet/leksaken/benet/sockan. Ja, ni fattar.) Igår sa han i alla fall ifrån för första gången, och idag sa han till ordentligt när Vill försökte skälla sig till hans ben. Vill blev inte ett gram spakare men gav sig faktiskt till sist. Bra där! Så länge allt sköts snyggt får hundarna faktiskt vakta grejer för varandra – och Gip är justare och mer rättvis än de flesta.

Det går i alla fall framåt på alla fronter med den lille röde. När jag skrev mitt inlägg om prioriteringar så var jag lite orolig för att han verkade lite so so med främlingar (inte rädd, men lite väl ointresserad). Nå, det har vänt helt och han överfaller vem som helst med pussar och tycker folk är lajbans. Han är självsäker och orädd, och trygg. Den största åtgärdspunkten är absolut ljudandet. Han skäller (gällt!), piper och gnisslar så det är jag väldigt medveten om. Än så länge är han helt tyst när vi jobbar utomhus (vilket innebär när han hämtar fågel och dummys, likväl som när vi tränar inkallning, följsamhet och lek) och den mesta frustrationen rör mat – och i köket (att försöka stänga ute honom från köket ger de högsta tonerna, så det är ingen problemlösning). Jag märker ingen skillnad om jag har torrfoder, semigott hundgodis eller leverpastej, dock. Tyvärr. Nå, vi jobbar på det, och jag upplever honom som betydligt mer säker på att han kommer få nu än innan. Jag har jobbat massor med omvänd lockning och kan tappa godbitar på golvet utan att han kastar sig mot dem. Han försöker fortfarande stjäla all annan mat, dock – och frånsett två gurkor (!) ur kylen – gurkor som han inte åt – har han ännu inte lyckats.

Kroppsmedvetenheten ökar för varje dag, han kan numer hoppa upp i soffan, till och med! Klossen, backande, balansleksaker och snurra hjälper till. Han har också blivit väldigt medveten om att vissa saker lönar sig och att göra = få.

Med Gip har jag senaste tiden tränat massa tricks. Dels för att det är så himla kul, dels för att det låter sig göras inomhus (kyla och mörker och liten valp att hålla koll på, ni vet…) men framförallt för att jag upplever att han behöver det för att inte fastna i gamla hjulspår. Gip går ju gärna in och försöker lösa systemet, och han kan fastna i en rörelse – samtidigt som han emellanåt inte verkar fatta att ”okej, jag fick klick för backa – då fortsätter jag backa”, utan blir mer som ”okej, men jag provar nog ändå med att lägga mig snabbare”. Så jag har rannsakat mig själv och – oväntat va? – kommit fram till att det är hos mig det brister. Jag är inte bra på att hålla på kriterierna. Så nu har jag gått in i varje träningssession med klara och tydliga målbilder. De här tre minutrarna tränar vi slalom mellan benen – oavsett vad Gruset bjuder på. Jag har släppt igenom lite tidigare för att jag tyckt han gjort nåt extra bra, snabbt, roligt. Inte konstigt han blivit förvirrad. Och inte konstigt vi fortfarande brottas med signalkontrollen. Nå – back to basic så är det snabbt löst.

Med Boo har jag fokuserat på tre saker: leken, spåret och den kreativa tiggeriet. Det sistnämnda är det jag lagt mest krut på och det är ett pågående projekt för instruktörskursen, så jag beskriver det mer ingående senare. Spårandet går förhållandevis bra och jag har insett att det är det hon måste göra för att bli nöjd i huvudet. Hon kräver egentligen ordentlig motion och ordentlig hjärngympa, men eftersom hon är hänvisad till promenader i koppel eller lina så länge det inte är cykelvänligt ute och vi saknar staket, så blir det brist på det förstnämnda. Nå, hon får ju röra på sig ett par timmar om dagen men hon skulle behöva rusa av sig. Allra helst dundra runt med Gip i en inhägnad. Och sån saknar vi just nu. Så det är glädjande att hon verkligen engagerar sig i spåret, och idag tränade jag faktiskt ett helt nytt tricks med henne (åtta mellan mina ben) och hon var engagerad. Bra! Men hon är inte någon lätt person, den där svarta undersköna som just nu snarkar med huvudet på min fot.

Det finns bara ett fåtal saker som kan få Boo att se ut som på bilden. En av dem, och min favorit, är spår. I morse gick jag ut och la ett spår med massa föremål i. Föremålen var av varierande art – Boos kaninboll, tre små nallar som jag gömde i snön, tre burkar med godis och två små läderbitar – eftersom jag vill att hon ska hitta saker som betyder något i sig själv (bollen och godbitsburkarna) och såna som inte gör det (nallarna och läderbitarna) och där hon får förstärkning i form av godis och beröm av mig. Eftersom det var runt åtta minusgrader så lät jag spåret ligga bara en halvtimme (under fem minus är doftmolekylerna väldigt stilla vilket gör att spåret blir lite svårare även med kortare liggtid. Däremot spred föremålen säkert en härlig doftbomb.)

Boo var riktigt taggad idag, det var alldeles för länge sen vi spårade vilket är så dumt. Jag borde verkligen ta mig i kragen och spåra med henne åtminstone ett par gånger i veckan, under perioder när jag varit så flitig har hon varit en betydligt mer harmonisk hund och dessutom mer pepp på att göra annat med mig. Senaste tiden har jag tränat bara lek och riktigt aktiv, svansviftande kontakt med henne, vilket jag ska fortsätta med men jag borde verkligen spåra mer med henne. Nosarbete över huvud taget, vilket jag ju konstaterat förr.

Intressanta iakttagelser från dagens övning: spåret var VIKTIGT för henne. Hon blev överlycklig när hon hittade bollen, som jag lagt precis i spårets början, men verkade mest störd över godisburkarna. Hon markerade nallar och läderbitar, men var inte så intresserad av att ta godis. Hon gjorde det – och hon åt även av godiset som låg i burkarna, men hon var mer angelägen om att fortsätta. Hon brukar få ätlig belöning för skinnbitarna så det förvånar mig lite. Hon var noggrann och trots att det var ett rådjursspår som korsade mitt spår så blev hon inte distraherad. Duktig flonk! Efteråt ville hon leka med bollen (yay!) och kampade med min jackärm och sprallade sig.

Jag ska leta upp lite fler – mindre – föremål att lägga i spåret. Dags att ta steget vidare nu. Olika underlag får dock vänta tills snön försvinner.  Men ja, jag är peppad!

Hundträning i all ära, men ibland är det underbart med bara lite fri lek. En hund lär ju hela tiden (människor också för den delen) och med en liten valp blir det väldigt inriktat på att lära den sånt jag vill att den ska lära sig, i stället för att lära sig sånt som jag helst ser att den inte ska göra. Kroppskontroll, bithämning, hundspråk är sånt som hundarna gärna får lära sig av varandra. Det är mycket lek här hemma och det är bara att konstatera att hundarnas lek med varandra, hundarnas lek med mig och hundarnas lek med Anders är helt olika saker. Jag var på clinic med Eva Bodfäldt häromveckan och hon skickade med ett par värdefulla tankar. Hon lekte med en liiiten liiiten läderbit på ett sätt som drev hundarna till vansinne av nyfikenhet, heck JAG tyckte den där läderbiten verkade intressant! Att spela teater och clowna sig är en viktig del av hundleken, och att studera minspelet, kroppsspråket och inlevelsen på tre hundar som leker ihop skickar tydligt det budskapet. Att leka utan att tycka att det är roligt själv är dömt att misslyckas.

Idag hade Vill, Gip och Mixi med sig ett gosedjursfår ut i snön, och innan den förvandlades till skräp (hey! skräp är också roligt, hälsar några av kompisarna!) lektes det med entusiasm må jag lova!

Ps. Om någon undrar var Boo är, så är hon inte med för att hon inte gillar lillebror eller så – utan för att vi för närvarande saknar staket, och kamera och koppelhund blev en sak för mycket. Tvärt om har hon och Vill funnit varandra finfint nu!

Kanske det närmaste Mixi varit får? Ibland är det svårt att tro att den här damen är nio år.

Två stycken som gärna hade varit med…

Och visst leks det tillsammans!

Lillebror kutar runt, runt…

…så snabbt att det blir svårt i svängarna…

…innan han får fatt i en värdefull tuss.

.

En liten paus innan de sätter igång igen.

Och allra sist måste bara Gip springa lite så fort han bara kan, bara för att.