Motiverade hundar

Igår på annandagen ringde klockan sådär absurt tidigt, och jag och Gip åkte iväg till Kungsbacka för att tävla lydnad igen. Och Hurra! äntligen stämde allt, och vi kammade hem ett förstapris på 170 poäng, en andraplacering, och viktigast av allt: med oss hem har vi en helt strålande känsla! Ni som läst de tidigare inläggen vet att Gip och jag inte haft det så lätt på vägen hit. Första tävlingen (för drygt 1,5 år sen) hade jag ingen förväntan på alls, och förutom några småmissar som kostade en massa poäng var det en helt okej upplevelse. Det var kul, och Gip hade också kul. Tävling två kändes som revansch, och jag var supernervös. Gip tyckte jag var äcklig och ville inte vara med, han blev dessutom jätterädd när någon gormade på sina skällande hundar som satt i bilen, och hela upplevelsen var bedrövlig. Tredje tävlingen bröt jag.

Och började om. Började om med freestyle, med agility, med vallning. Slets mellan hopp och förtvivlan. Beslutade mig för att försöka med lydnaden igen, och gick in för att höja min hund till skyarna. Vilket har resulterat i att jag nu har en hund med en massa hetta – och en massa ljud. Vallningen har varit bra för Gip, tror jag, han har fått en massa självförtroende och jävlar anamma där, och i kombination med att han ju faktiskt är lite äldre och klokare nu har gett en verkligt träningssugen hund. Men det är svårt att släppa bilden av hur det var – och förra tävlingen för några veckor sedan så lät jag honom vila dagarna innan, hade bara med mig supergott godis och roligaste leksakerna och satsade på massa pepp. Hur det gick kan ni läsa om i förra inlägget. En GLAD liten cirkushäst som gnäggade sig igenom programmet. 😉 Bra känsla, men usla poäng.

Denna gången hade jag ett helt annat upplägg. Min plan började med ”träningsläger”. Gip har fått tränat helt absurt mycket under veckan innan tävlingen. Två olika träningshallar har jag och Ida hyrt, han har fått ligga plats utanför köpcenter, han har fått träna på massa olika ställen. Och fokus har legat på att han ska vara tyst och lugn och cool. Dagen innan tävlingen körde jag ett megalångt fritt följ, och en massa annan träning i tillägg.

Själva tävlingsdagen såg jag till att vara i god tid, gick en ordentlig promenad i området, lät Gip kissa och nosa, hade bara halvgott godis, körde lite fritt följ och en massa omvänt lockande (som får honom fokuserad och lugn) innan platsen. Ingen lek. Såg till att han var lugn och tyst, och inte orolig. Tio poäng med kommentaren ”Utmärkt” på platsen! Hurra!

Han reste sig på tandvisningen för att kunna mysa lite mer med domaren, och fick 8,5. ”Något ovan.”

Efter de två första momenten fick Gip en hel portionspåse blöt kattmat, och gos och mys. Jag vill att han ska känna sig rikligt belönad men med bibehållen lugn känsla, så jag hoppas det funkar. Han smaskade glatt i alla fall. 😉

Sedan fick han på sig sin gosiga pyjamas och hoppa in i bilen en stund. Jag kollade på några ekipage, småpratade med mina medtävlande och hade det ganska trevligt. Kände mig nöjd och belåten med första delen, så jag var faktiskt inte speciellt nervös. Härligt!

När det var några ekipage kvar så plockade jag ut Gip igen, lekte litegrann med Jolly Bollen, gick en promenad till, körde igenom ställande och läggande ett par gånger, och lite fotgående. När det var två ekipage kvar kom Gippens fanclub, Kungälv edition i form av min vän Sofia och hennes mamma (vilka tagit alla bilderna utom den på Vill i detta inlägget – tack!), så jag var GLAD när jag gick in på plan. Gippen kändes lugn, men inte sävlig. Han hade lite ljud för sig, men med tanke på hur han utvecklats så är jag mer än nöjd. En sjua på linförigheten (neddrag pg av ojämn position och ljud). Läggande 8 (dk – han låg kvar när jag bad honom sätta sig…). Inkallande 9,5 (”Bra”). Ställande 8,5 (dk. Hm, jag måste ha gjort nåt med kroppen?) Apportering 10 (Dagens bästa enligt domaren :-)). Sedan tror jag Gippen var trött för när jag kommenderade hopp satt han kvar. 7,5 (”tveksam start”), och helheten 8 (”lovande, måste vara tyst”) vilket sammanlagt ger 170 poäng, en andraplacering, och en strålande glad matte!

Efteråt var det FEST med Jolly Bollen, och Gip fick veta att han var världens bästa hund! Jag var osäker på om vi nått upp till uppflyttsgränsen eftersom jag inte sett alla betygen, men oj oj oj så härligt att ha en strålande fin känsla – i det ögonblicket var poängen helt oviktiga.  Mycket nöjd med en game plan som funkar!

Vid prisutdelningen så sa domaren (Willy Gustavsson) ett par ord om de tre på prispallen. Om oss sa han jättefina saker om vår kontakt, samt att han tyckte att vi hade förutsättningar att gå långt. Hur fin julklapp var inte det då?

Och med detta så är tävlingsåret 2013 till ända. Det började 4 juni med att Vill debuterade, och det med besked: ett förstapris direkt. Vi har hunnit tävla i tvåan några gånger (för att få tävlingsvana) och har ett par förstapris med oss även därifrån. Så nu tränar vi för fullt för trean, vilket känns superkul. Vill har visat sig vara en strålande tävlingshund, och jag ser fram emot de äventyr som båda hundarna nu ska få uppleva. Så himla roligt!

Det här collaget tycker jag illustrerar precis hur jag vill att det ska kännas efter tävling: eufori, kamratskap, kärlek, glädje, teamwork, så den får avsluta den här lilla nyårskrönikan.

Igår på annandagen ringde klockan sådär absurt tidigt, och jag och Gip åkte iväg till Kungsbacka för att tävla lydnad igen. Och Hurra! äntligen stämde allt, och vi kammade hem ett förstapris på 170 poäng, en andraplacering, och viktigast av allt: med oss hem har vi en helt strålande känsla! Ni som läst de tidigare inläggen vet att Gip och jag inte haft det så lätt på vägen hit. Första tävlingen (för drygt 1,5 år sen) hade jag ingen förväntan på alls, och förutom några småmissar som kostade en massa poäng var det en helt okej upplevelse. Det var kul, och Gip hade också kul. Tävling två kändes som revansch, och jag var supernervös. Gip tyckte jag var äcklig och ville inte vara med, han blev dessutom jätterädd när någon gormade på sina skällande hundar som satt i bilen, och hela upplevelsen var bedrövlig. Tredje tävlingen bröt jag.

Och började om. Började om med freestyle, med agility, med vallning. Slets mellan hopp och förtvivlan. Beslutade mig för att försöka med lydnaden igen, och gick in för att höja min hund till skyarna. Vilket har resulterat i att jag nu har en hund med en massa hetta – och en massa ljud. Vallningen har varit bra för Gip, tror jag, han har fått en massa självförtroende och jävlar anamma där, och i kombination med att han ju faktiskt är lite äldre och klokare nu har gett en verkligt träningssugen hund. Men det är svårt att släppa bilden av hur det var – och förra tävlingen för några veckor sedan så lät jag honom vila dagarna innan, hade bara med mig supergott godis och roligaste leksakerna och satsade på massa pepp. Hur det gick kan ni läsa om i förra inlägget. En GLAD liten cirkushäst som gnäggade sig igenom programmet. 😉 Bra känsla, men usla poäng.

Denna gången hade jag ett helt annat upplägg. Min plan började med ”träningsläger”. Gip har fått tränat helt absurt mycket under veckan innan tävlingen. Två olika träningshallar har jag och Ida hyrt, han har fått ligga plats utanför köpcenter, han har fått träna på massa olika ställen. Och fokus har legat på att han ska vara tyst och lugn och cool. Dagen innan tävlingen körde jag ett megalångt fritt följ, och en massa annan träning i tillägg.

Själva tävlingsdagen såg jag till att vara i god tid, gick en ordentlig promenad i området, lät Gip kissa och nosa, hade bara halvgott godis, körde lite fritt följ och en massa omvänt lockande (som får honom fokuserad och lugn) innan platsen. Ingen lek. Såg till att han var lugn och tyst, och inte orolig. Tio poäng med kommentaren ”Utmärkt” på platsen! Hurra!

Han reste sig på tandvisningen för att kunna mysa lite mer med domaren, och fick 8,5. ”Något ovan.”

Efter de två första momenten fick Gip en hel portionspåse blöt kattmat, och gos och mys. Jag vill att han ska känna sig rikligt belönad men med bibehållen lugn känsla, så jag hoppas det funkar. Han smaskade glatt i alla fall. 😉

Sedan fick han på sig sin gosiga pyjamas och hoppa in i bilen en stund. Jag kollade på några ekipage, småpratade med mina medtävlande och hade det ganska trevligt. Kände mig nöjd och belåten med första delen, så jag var faktiskt inte speciellt nervös. Härligt!

När det var några ekipage kvar så plockade jag ut Gip igen, lekte litegrann med Jolly Bollen, gick en promenad till, körde igenom ställande och läggande ett par gånger, och lite fotgående. När det var två ekipage kvar kom Gippens fanclub, Kungälv edition i form av min vän Sofia och hennes mamma (vilka tagit alla bilderna utom den på Vill i detta inlägget – tack!), så jag var GLAD när jag gick in på plan. Gippen kändes lugn, men inte sävlig. Han hade lite ljud för sig, men med tanke på hur han utvecklats så är jag mer än nöjd. En sjua på linförigheten (neddrag pg av ojämn position och ljud). Läggande 8 (dk – han låg kvar när jag bad honom sätta sig…). Inkallande 9,5 (”Bra”). Ställande 8,5 (dk. Hm, jag måste ha gjort nåt med kroppen?) Apportering 10 (Dagens bästa enligt domaren :-)). Sedan tror jag Gippen var trött för när jag kommenderade hopp satt han kvar. 7,5 (”tveksam start”), och helheten 8 (”lovande, måste vara tyst”) vilket sammanlagt ger 170 poäng, en andraplacering, och en strålande glad matte!

Efteråt var det FEST med Jolly Bollen, och Gip fick veta att han var världens bästa hund! Jag var osäker på om vi nått upp till uppflyttsgränsen eftersom jag inte sett alla betygen, men oj oj oj så härligt att ha en strålande fin känsla – i det ögonblicket var poängen helt oviktiga.  Mycket nöjd med en game plan som funkar!

Vid prisutdelningen så sa domaren (Willy Gustavsson) ett par ord om de tre på prispallen. Om oss sa han jättefina saker om vår kontakt, samt att han tyckte att vi hade förutsättningar att gå långt. Hur fin julklapp var inte det då?

Och med detta så är tävlingsåret 2013 till ända. Det började 4 juni med att Vill debuterade, och det med besked: ett förstapris direkt. Vi har hunnit tävla i tvåan några gånger (för att få tävlingsvana) och har ett par förstapris med oss även därifrån. Så nu tränar vi för fullt för trean, vilket känns superkul. Vill har visat sig vara en strålande tävlingshund, och jag ser fram emot de äventyr som båda hundarna nu ska få uppleva. Så himla roligt!

Det här collaget tycker jag illustrerar precis hur jag vill att det ska kännas efter tävling: eufori, kamratskap, kärlek, glädje, teamwork, så den får avsluta den här lilla nyårskrönikan.

Ja vad ska man säga? Det är inte tråkigt med en Gip i huset i alla fall. Vi har varit och tävlat och jag kan konstatera att Gip antingen har helt rätt tanke – eller helt fel tanke. Inga mellanting.

När vi kom fram till tävlingsplatsen skulle Lkl 2 precis starta (omvänd ordning) så jag var i god tid. Hade tänkt träna en hel del på plats, och få miljötränat, men i och med snöstormen så föll båda de bitarna. Gip lekte fint, åt godis fint men mest blinkade han bara bort snön som föll i ögonen. Och knappt en enda annan hund var ute. Jag roade mig i stället med att kolla på tvåorna, och blev modstulen när dels nästan varenda hund missade platsen (var det en eller två som fick full pott?) och hund efter hund bröt pg av att de nosade sig igenom programmet. Klump i magen.

Nå, när det var dags för lottning kom vi som nummer två. Det blev en del väntan innan platsen, och Gip frös märkbart, han pep och skakade. Jag borstade bort snön ur pälsen och försökte hålla honom i rörelse utan att han för den delen blev för uppjagad. Det hjälpte inte. När vi väl kom in på den härliga konstgräsmattan hade han helt fel tanke: här kan jag bli torr. Jag tror han låg i fem sekunder innan han började rulla sig, och grymta vällustigt så som bara Gip gör. Skälla liten, njuta lite. Domaren signalerade att jag skulle hämta honom. Jag skämdes nästan ihjäl, och var mer än något annat tacksam över att de andra hundarna låg. Note to self: sätt för bövelen på hunden ett täcke om han ska vänta i snöstorm. Så arg på mig själv. Men: han tyckte i alla fall inte att det var det minsta otäckt.

Tandvisning, inga problem (10).

Tills det var vår tur var det bara en platsliggningsgrupp till, och ett ekipage, så jag stannade ute och lekte med Gip så att han inte skulle känna hur besviken jag var. Försökte peppa honom, och det lyckades jag med. Linförigheten var en uppvisning i förväntansljud (oh boy! oh boy! oh boy!) och en cirkushäst som dansade bredvid mig. Fem usla poäng fick vi, MEN jag är ändå skitnöjd. För senaste vi tävlade (för 1,5 år sen) fick vi lika dåligt på linförigheten, men med den GIGANTISKA skillanden att det berodde på att Gip inte ville vara med över huvud taget. Då tyckte han bara det var äckligt, och segade, zoomade ur och var inte med alls. Denna gången var lika dålig, måhända, men jag har ändå tysen miljoner gånger hellre neddrag för att hunden har för mycket förväntan, än för att hunden är ledsen.

Läggandet vet jag inte vad som hände. Det är ett sånt moment vi inte tränar utan bara gör, eftersom Gip har ett perfekt utförande. Ja, när han inte är blöt i pälsen och tar chansen att torka sig mot underlaget förstås. Suck. När jag vände mig om låg han åt ett helt annat håll än när jag lämnat honom. Noll poäng.

Inkallande. Jamen här var han med igen. Satt som ett ljus, sprang som skjuten ur en kanon och gjorde världens finaste ingång – de som vi ju faktiskt jobbat en massa med. (10)

Ställande. Ännu ett favoritmoment. Som han ljudade sig igenom, och jag tror att jag fick säga stå två gånger även om det inte står DK på domarkommentar. Surt. Surt som fan. (5)

Apportering och hopp över hinder: perfekt tanke = perfekt utförande. Två tior.

Enda kommentaren på helheten var ”För mycket ljud” och det kan jag ju hålla med om. Men ändå. Gip var GLAD och PEPP och jag var GLAD och inte alls speciellt nervös.

Nu ska jag fundera på momentrutiner och hur jag kan få honom i rätt tanke. Samt jobba med ljudet. Men jag är ändå revanschsugen och faktiskt inte ens lite sugen på att ge upp, tvärtom. Grymt besviken på poängen, naturligtvis, vi kan ju bättre. Så länge jag inte glömmer täcke till min lilla sockerhund.

Om ett par veckor är det dags för min och Gips omdebut på lydnadsplanen. Han har startat ett par gånger tidigare, men påverkades så av min nervositet att det inte var roligt alls. Senaste gången var i september 2012, och nu drygt ett år senare hoppas jag att han är mogen. Under året som gått har han utvecklats massor. Han har blivit massor mera framåt, han tar för sig mer, vill mer, orkar mer och kan mer. Jag hade ett långt lydnadsuppehåll, från september till april då jag gick en kurs för Siv Svendsen. Då kändes det inte alls bra (vilket inte hade något med fantastiska Siv att göra, som vi sedemera påbörjat en elitsatsning i lydnad för, jag och Gip) och jag bestämde mig för att lägga ner lydnaden helt över sommaren och bara satsa på agility och vallning. Någonstans på den resan så insåg jag att agility inte är MIN grej, även om det passar Gip och jag slets av ofantliga kval en period. Det gick så långt som att jag funderade på om han skulle ha det bättre hos någon annan, någon som kunde ta till vara hans fantastiska potential bättre. Och så ägnade vi oss bara åt vallning ett tag – och helt plötsligt kändes han redo igen. Och helt plötsligt insåg jag att vi gjort den här resan tillsammans – att det inte bara är Gip som blivit mer självsäker och framåt utan faktiskt jag också. Tillsammans med lille Vill har jag fått utvecklas på tävlingsplanen (vi håller som bäst på och förbereder oss för start i klass 3 nu), och tillsammans med Gip har jag utvecklats som ett team på hemmaplan. Och nu väntar jag med spänning på hur det kommer kännas på tävlingen. Kommer vi klara av att genomföra detta tillsammans? Jag hoppas och tror det, men säker är jag inte, hur kan jag vara det?

Jag har jobbat massor med Gippens uthållighet och jag kommer precis in från ett pass med kedjeträning där han fick göra alla klass 1-moment 2-3 gånger i blandad ordning, med bara en lugn och bekräftande smekning på bröstet mellan momenten. Gip har lätt att ta till ljud, och en lugn bekräftan och att inte släppa honom ”ur fot” tror jag kommer passa bäst. Men det blir ett experiment på tävlingen, som alltid när man sätter igång en ny hund. Långa kedjor klarar han utan att förlora energi och utan att förlora de fina detaljer som han har. Och utan att bli nedslagen vilket är det vi jobbat med allra mest, att Gippen ska känna sig trygg i uppgiften och trygg i att han kommer få sin belöning.

Idag har Vill och jag debuterat i lydnadstvåan, och tävlat totalt andra gången tillsammans. Jag var lugn och förväntansfull, med ett härligt och inte läskigt sug i magen – jag som brukar vara så nervös att jag blir apatisk! Vet inte om det var uppladdningen med champagne och tårta igår (mamma fyllde år!) men jag väljer att tro det och tänker köra på det nästa gång också. Eller också var det för att jag visste att jag hade med mig finaste orange, som jag liksom inte behöver fundera på om han ska göra nåt dumt.

Sammanfattningsvis så måste jag säga att det gamla ordspråket ”övning ger färdighet” stämmer. De moment jag lagt mest tid på – ruta, fjärr, fritt följ och hopp – gick kanonbra, medan de moment som jag tänkte att han ju redan kan – apport och inkallning – fick tramsiga fel. Villens attityd var rakt igenom strålande, och domaren kom fram flera gånger efteråt och uppmanade mig att behålla glädjen! Han sa att det såg mycket lovande ut och att det allt skulle bli riktigt bra det här, med lite mer rutin. Kan inte annat än instämma – kan det vara så här kul att tävla så kommer vi garanterat behålla glädjen. Vill höll dessutom ihop superfint. Jag var lite orolig för fjärren, eftersom den kommer sist, och han har glidit över på höften även där, men han var lika rask som nånsin. Och platsliggningen, ja den bjöd på en stor förvåning…

Moment för moment då:

Platsliggning: 0. Jag fick en chock när jag vände mig om och såg att Vill satt upp. Vad tusan. Det har han faktiskt aldrig gjort innan, min oro för platsen var att han skulle lägga sig på höften och skifta sida, inte att han skulle sätta sig. Typiskt orutin från min sida då det mellan lottningen och platsen gick ca tre minuter – tiden det tog att hämta Vill i bilen. Noll stund för förberedelse. Mitt i alltihop la han sig ner igen, och jag är ändå glad (men inte förvånad) att han stannade på sin plats. Domarkommentar: Kan ej moment.

Fritt följ: 8,5. Inte lika på som han kan vara, men jag hade honom med mig hela tiden. Han blev lite tittig på sågspånshögarna, men ingen tvekan och jag funderade aldrig på om han skulle lämna mig. Trygg och fin. Domarkommentar: Fin aktivitet, tränger.

Läggande: 9. Eftersom jag glömde att be nån filma så vet jag inte riktigt vad domaren menade. Kanske stannade jag till när jag kommenderade? Domarkommentar: Ojämn transport. Bra läggande.

Inkallande: 5. Ja kära nån… Satte Vill, sa ”stanna”, tog ett steg – och Vill följde med. Så har han heller aldrig gjort förut, men men.. Resten av momentet var finfint. Domarkommentar: Tjuvstart. Bra intresse. Bra avslut.

Sändande med ställande: 9!!! Så sjukt nöjd med detta! Tävlingsledaren sa ”Jag trodde det var en tia!” när domaren visade skylten, haha (och jag vet inte heller vad han drog för). Vill gjorde precis som vi tränat, – snabbt ut, snabbt ställande och stod kvar tills jag sa fri. Hurra! Domarkommentar: Bra! 

Apportering: 6,5. Ännu en kära nån och ett fel jag aldrig sett från Vill förut då han släppte apporten på marken på vägen in… Han grep den dock direkt igen och fortsatte in, men satte sig snett. Ganska låg aktivitet över huvud taget faktiskt, så en liten satsning på apporten, då. Domarkommentar: Släpper, slarvigt avslut.

Fritt hopp över hinder: 8. Domarkommentar: Slarv hos föraren. (Återigen – jag FÅR inte glömma filma. Har ingen aning om vad jag gjorde. Duktig hund i alla fall ;-)).

Fjärrdirigering: 9 Vi har tränat och tränat och tränat – och det gav resultat. Svåraste momentet för Vill då han måste vara i exakt rätt aktivitetsnivå. Är han för uppe i varv så både låter han och – framförallt – hoppar bakåt. Är han för låg så ligger han bara kvar och tittar på mig som om jag är knäpp. Men idag var det perfekt! Eller ja – nästan i alla fall. 🙂 Domarkommentar: Bra

Helhetsintryck: 8,5. Ja, det gav ju inget förstapris (däremot en tredjeplacering) det här, men han är ju så härlig, den här hunden. Kan ju inte bli annat än glad! Domarkommentar: Lovande AKTIVITET.

Och vet ni vad det bästa är – jag LÄNGTAR till nästa tävling! 😀

I lördags satte Vill och jag oss i bilen i svinottan och rattade till Märsta brukshundklubb där Vill och resten av kullen (utom den norska gutten Wilmer som gjort MH i Norge) skulle göra BPH – Beteende och personlighetsbeskrivning hund. 

Vill var som vanligt när han inte är på hemmaplan betydligt lugnare än vanligt, och det påverkade naturligtvis resultaten. Bedömningen (med spindeldiagram) finns inte på avelsdata ännu så jag redogör bara för den korta bedömningen jag fick med mig hem och mina egna känslor. I varje moment finns några olika delar som bedöms och utifrån det graderas det på en skala från 0 (inte alls) till 4 (mycket). Vissa delar blev jag väldigt förvånad över, och andra tycker jag stämmer bra (och tycker det stämmer bra utifrån vad som sågs på den aktuella dagen – vilket är det enda som räknas).

När jag tittar på beskrivningen framträder en hund som är lugn, trygg, absolut inte agressiv. Det kan jag hålla med om. Men dessutom står det att han är medel (2) glad i människor, medel energisk i leken, medel lekfull, inte speciellt (1) nyfiken och med att ganska litet matintresse. Det stämmer ju överhuvud taget inte! Det där är inte min hund. Dessutom fick han en (2) på ”positiv attityd” vilket är en helhetsbedömning… Skottet fick han en (4) på trygg, och det var förväntat. Precis som sina syskon väntade han på dummyn efter smällen. 🙂

Allt detta får mig dock att fundera lite på vad det är som gör Vill så olik sig när han inte är hemma. Jag skulle absolut inte säga att han är en hund som blir osäker när han kommer bort. Blir han låg? Näe, jag tycker inte det heller. Men lite dämpad blir han ju, helt klart. Detta har märkts tydligast på kurser, där han har haft svårt att engagera sig så som han gör hemma, även om jag tycker det är bättre nu än det har varit. Och på (den hittills enda) tävlingen så var han ju glad och pepp. Vill har verkat så mogen och framåt hela tiden att jag glömmer hur ung han är – ända tills vi kommer bort och han skruvar ner sin intensitet rejält.

En annan sak som slagit mig är att Vill kanske inte förknippar att åka nånstans med jobb. Vi tränar ju mestadels hemma, och när vi varit borta så är det ganska ofta bara för att hänga lite i en ny miljö, passivitetsträning och träna vardagslydnad, och även på kurser är det ju ganska mycket väntan. Och det är han ju strålande duktig på, så klart, men jag skulle kanske vilja att han fick en förväntan på att något ska hända när vi kommer bort. Det är ju en avvägning – jag älskar hans förmåga att koppla av, men den här duktiga lydnadshunden behöver lite annat också. Så, nu ska vi lägga in en växel på att åka ut och TRÄNA på nya brukshundklubbar. Vi är anmälda till tävling om ett par veckor, och jag är övertygad om att den intensitet han har räcker för klass II, det är sen det måste till den där extra växeln. Som han har hemma och som jag nu måste plocka fram även på bortaplan.

Jag inser mer och mer att jag behöver tydligt uppsatta mål för att få något ordentligt gjort. Jag tror inte hundarna bryr sig om ifall de får göra något för att det är skojigt, eller för att jag tänker de behöver det fysiskt eller psykiskt – eller för att vi har ett tävlingsmål, men för mig gör det en stor skillnad. En av anledningarna till att jag tappat tempo och fokus med Gip är helt klart för att jag inte riktigt vet var träningen ska leda. En av anledningarna till att jag är glad för att Boo och Mixi är nöjda med promenader och sporadiskt träning är för att jag vet att deras träning inte kommer leda någonstans utöver det som stundens aktivering kan ge, och då har jag svårt att förmå mig till att planera – genomföra – utvärdera. Trots att jag älskar hundträning mest av allt!

Med det i åtanke så anmälde jag mig nästan direkt till en klass 2-tävling med Vill, och den går av stapeln om inte allt för lång tid. Detta gör att jag blir fokuserad på en uppgift (lära in momenten) och inte flummar iväg. Det gör också att en del annat säkert blir lidande. Saker som jag borde underhålla, och saker som jag borde starta på tidigare, men för mig tror jag det fungerar bäst i dagsläget att fokusera på en klass i taget. Vill har provat på både det ena och det andra ur de högra klasserna, och visst slänger jag in delar av moment ur de högre klasserna i den vanliga träningen, men för mig funkar det bäst att ta saker i ordning. Jag lär väl märka om det är en usel strategi så småningom. Och jag är supernöjd med att han har en så bra grundträning att det faktiskt bara är att plocka fram de olika sakerna. Det hade inte gått om jag inte haft en ganska bred och ofokuserad träningsstrategi från början. Grundfärdigheter och allehanda tränings- och lekövningar ftw! Trots allt, alltså.

Så nu är det de nya momenten i klass två som jag främst slipar på. Rutan, fritt hopp över hinder, fjärr och apporteringen.

Idag stod rutan på programmet. Det jag behöver tänka på:

* belöna enbart de gånger han springer rakt ut och inte kikar efter belöningen (som jag nio gånger av tio kastat…) bakom sig (jag ska experimentera med belöning bakom rutan)

* flytta rutan V A R J E gång.

* träna snabba stopp separat

Tydligt och bra. Behöver inte vara svårare än sådär.

I torsdags var Vill och jag i sällskap med Ida och tävlade lydnad på Borås brukshundklubb. Ida peppade mig på precis rätt sätt i bilen, genom att prata om trafficking, källarbarn och annat hemskt, och fick mig att faktiskt glömma att jag var så nervös att jag var kräkfärdig.

Vi kom i precis lagom god tid, och jag hade varit där på måndagen om miljötränat (både mig och Vill!) vilket var bra. Jag oroade mig allra mest över att Vill skulle vara seg i värmen och att han skulle smittas av min nervositet (som Gip), men han var glad och pigg och pepp. Vi drog startnummer 6 och eftersom platsen delades i två med startnummer 1-5 i första så fick Vill ligga på kanten. Han har aldrig någonsin rest sig upp på träning av platsen, däremot började han dagarna före att inte lägga sig ner på första ”ligg” och inte heller sätta sig upp direkt, så jag var lite spänd på hur det skulle bli. Och så klart nervös för om nån annan hund skulle spänna sig mot Vill. Nå, han la sig (på höften) direkt, låg som ett litet ljus (vid ett tillfälle la han ner huvudet på tassen, så avspänd var han, och jag blev lite nervös för att han inte var i jobbmode) och reste sig upp precis som han skulle när TL bad oss sätta upp hundarna. 10 poäng!

Tandvisningen var en potentiellt spännande historia. Domaren satte sig på knä framför hundarna och tog synnerligen god tid på sig. Jag befarade hångel, men Vill som en liten stenstod på rumpan. 10 poäng.

Efter detta var jag superdupernöjd, platsen ÄR läskig. Jag litar som sagt helt på Vill, men man vet aldrig vad som kan hända. Satte in Vill i bilen en liten stund och gick och tittade på ett par ekipage.

När det var vår tur harkalde sig Vill och sa ”Detta fixar vi!”. Linförigheten kändes som en dröm och hade han inte nosat på den sprayade linjen under sista vändningen innan ”Gör halt – moment slut” så vetta tusan om det inte hade blivit en tia. Nu blev det nio och jag är så löjligt nöjd med det! ”Det blir inga problem det här” sa domaren direkt efter momentet. Snacka om pepp!

Så döm om min förvåning när Vill inte la sig på första ”ligg” under läggandet. Jag gav ett DK och då la han sig direkt, och utförde resten av momentet skitbra, men det blev en nolla. 🙁

Inkallning: 9,5 snett sättande. Nöjd med farten! Det snea sättandet kom inte som en överraskning, och jag är glad att han inte hoppade upp mot min kropp och dunsade i mig, utan att det var prydligt.

Ställande: 8,5 tog ett par steg innan han stod stilla. Det visste jag var en svaghet, så det är bara träna mer. Ska faktiskt försöka få till ett hoppstå. Var nöjd att han stod blickstilla under hela momentet i övrigt.

Apportering 9. Mitt fel – jag gav honom den istf låta honom gripa.

Hopp: 10

Helhet: 9

Summa: 168 poäng 3 placering! Väldigt nöjd med de poängen med tanke på vår nolla. Om om inte varit.

Tyvärr blev det inget på filmen. Ida var snäll nog och filmade men min muppiga kamera ville inte låta mig se den sen…

Men, poäng är nog viktigt men det absolut viktigaste är ändå KÄNSLAN och den kunde inte ha varit bättre. Jag var inte nervös en sekund att Vill inte skulle sköta sin del, han var glad och pepp och trivdes. Det märktes tydligt att detta var något han tyckte var kul. Trots att han bara gått ett helt program ett par tre gånger så var han inte ett dugg bekymrad. Och efteråt fick han veta att han var en kung och en stjärna och min lilla hjälte!

Stämningen på tävlingsplatsen var superduper. Alla hälsade, var trevliga som tusan (när jag vid prisutdelningen inte fick nån buckla så var det en som påminde den som delade ut priserna, haha), och det var precis lagom litet och intimt för att jag skulle känna mig hemma. Och jag tror inte någon missade hur sjukt nöjd jag var med vår insats. Men det bjuder jag på!

Det har varit ett par ganska turbuldenta månader, träningsmässigt, sedan jag skrev senast. Gip och jag har börjat satsa allt mer på agilityn och allt som oftast har vi en bra känsla där, men ibland vill det sig inte alls. Jag står ganska mycket utan plan och vet inte riktigt hur jag ska tackla problemet. Ibland har vi världens bästa känsla, i vardagen har vi en otroligt fin gemenskap, och det är oftast väldigt bra samspel oss emellan. Men så ibland så känns det åt skogen. Sedan jag skrev senast – i mars… – har det hänt massor. Gip och jag var tillbaka på freestylekursen två veckor efter och det kändes bättre gång två, men sedan dess har jag inte tränat något alls på vårt probram. Tappade sugen helt faktiskt. Vi var och vallade för Karin Söderberg och det var en riktigt wow-känsla. Det gick rent ut sagt kanonbra. För hunden i alla fall – jag kunde inte hålla mig på fötterna på grund av snömodd och ojämn mark. Att jag drattar på rumpan är typiskt en sån sak som Gip tycker är obehaglig i vanliga fall, men i vallningen bryr han sig föga utan kan fortsätta i samma lugna och fina stil oavsett. Utmärkt! I slutet av april var vi i Torsby och gick kurs för Siv Svendsen och det var riktigt roligt. Dock zoomade han ut under slutet av första dagen, och jag fick panik. Dag två skötte jag mig bättre (kortare pass och inte släppa fokus på Gip en sekund) och då gick det bättre. Och så nån gång däremellan var vi på läger i Halmstad och tränade bland annat agility – något som Gip verkligen gillar. Och jag bestämde mig för att ge det en chans (chans nummer 39243 dårå…). Vette tusan om JAG tycker det är så roligt egentligen men allt för att peppa min fina kompis. Och häromveckan så zoomade han ut under agilityträning med Cecilia Svensson och jag bröt ihop totalt. Så nu är det en plan jag behöver. Den här fine killen har så galet mycket potential, han är den snällaste och roligaste hund jag känner, han är snabb som en vessla när han sätter den sidan till och jag måste bara lära mig hur jag ska locka fram hans bästa sidor alltid. Det är synd och skam att låta en sån här stjärna strutta omkring till ingen nytta alls (mer än att förgylla våra dagar och vara världens bästa kollega).

Idag har Gip och jag varit på freestylekurs. Jag hade sett fram emot den som sjutton, taggat genom att damma av gamla tricks, förberett med ohemula mängder godis och leksaker och lyssnat på musik (!) och planerat. Upp i ottan på en lediga söndag och iväg. Gip körde sina dramatiska ”nu är jag här”-ljud och verkade som vanligt när vi kom in. Fast pipig. Försökte gå ut med honom för att se om han ville bajsa, men nej. Han fortsatte pipa och kändes obekväm. Kunde inte slappna av. Svettades under trampdynorna. Luktade metall ur munnen. Ville inte äta godiset. Däremot ville han leka, så jag propsade på att han kunde träna. Efter första praktiska passet verkade han gladare och slappnade av i pausen. Kändes dock inte helt som vanligt. Mer utzoomad och störd. Dock var det längesen som Gip var på ett kurstillfälle där alla jobbade samtidigt (fem + två hundar i lokalen) och dessutom inomhus. Vi tränade lite till och han verkade lite gladare. Shejpade honom och han åt kycklinghals. Var mitt vanliga glada Grus igen. Men så skulle vi prova ett helt nytt trick, ett som Gip aldrig provat och jag föll för frestelsen att locka med godis. Och han följer ju inte godis, jag vet ju det, han är ju bäst i världen på omvänd lockning och jag klappar mig på axeln hundra gånger om dagen för att han är så grym på det, och därmed världens enklaste att träna med, och ändå föll jag för frestelsen. Och Gip blev låg och rädd och ledsen och jag försökte igen och han blev klängig. Och hoppade upp på min axel och försökte blidka mig. Bad mig vara som vanligt och inte så konstig. Så han slapp och vi lekte andra tricks som han kan, och jag belönade med Jolly Bollen och han var glad. Men jag är ledsen. Ledsen för att han blir så påverkad av mig och för att det förgiftar så mycket. Ledsen för att vi kanske aldrig kommer kunna tävla om han alltid kommer bli så påverkad av mig. Och ledsen för att det nu känns totalt okul med freestyle som skulle vara det som vi gjorde på skoj tills jag kan tackla mina nerver och det kan vara roligt att tävla lydnad, som vi båda älskar att träna. Om två veckor ska vi tillbaka och då ska jag ha snickrat ihop ett program och vi ska ha tränat in det och visa upp det. Jo tjena.

Det finns vissa moment som jag drar mig för att träna, utan att egentligen veta varför. Ofta ganska roliga saker för detaljnörden, dessutom. Apportbocken gav mig mardrömmar och jag drog mig i det längsta för att börja träna slalom, till exempel. Nu är det – och framförallt apporten – favoritmoment. En annan sak som jag dragit mig för att börja träna är vittringsapporteringen vilket är ännu konstigare, med tanke på att nosarbete är en sak jag jobbar med ofta med mina hundar. Gip fick prova på det vid ett tillfälle på elitsatsningen, i oktober förra året, men har inte gjort det sedan dess. Då fick han markera en klädnypa som jag höll i handen. Vill fick för ett par veckor sen markera postitlappar som jag satte upp på kylen, med ett jäkla geggande som följd. Kändes inte bra.

Varför jag inte bara lagt pinnarna i sökbanan är ett mysterium, men idag: sagt och gjort. Gip är ju ett litet specialsöksgeni och kan den leken mycket bra – efter en belöning när han nosade på rätt burk fattade han vad det var han skulle leta efter. På filmen ser ni tredje belöningen – inga konstigheter. Jag bytte sen ut rätt pinne mot en som jag i princip bara snuddade vid, för att få honom att leta noggrannare, och då gick han metodiskt över alla burkarna i stället för att bara springa rätt fram mot den rätta. Sedan fick han jobba lite med en tepåse (den doft vi börjar med och som han kan utan någon som helst tvekan) och jag la på lite fart (hetsade upp honom med halsbandsgrepp och skickade honom på lite avstånd) och upphetsning (bollbelöning), vilket är en ny situation. Självklart klarade han det fingemang också. Nästa steg var lite svårare – nu plockade jag ut pinnarna och la dem på golvet. Först ville han plocka upp dem (det är nästa steg), men efter ett par försök så förstod han att jag bara ville att han skulle frysmarkera dem (också något han kan sen specialsöket). Jag varvade mellan att lägga de andra pinnarna tätt intill och utspritt, vilket inte verkade göra någon skillnad för Gip. Tre korta träningspass tog oss så långt – något jag tackar specialsöksträningen för. Nu är det bara resten kvar.

Vill då? Ja, han hade aldrig satt sin fot på en sökbana förut, så jag fick börja från absolut scratch med honom. Han verkar dock ha fallenhet för det, så det kommer nog inte ta lång tid för honom att lära sig leken han också. Men än så länge fick han bara markera tepåsar. Skomakarens barn och specialsöksinstruktörens hundar, ni vet.