Motiverade hundar

Det är så himla HÄFTIGT med hundar. Jag älskar att jag kan ”ställa in” dem med hjälp av belöningar, att min attityd är avgörande för deras (och deras för min, kanske) och att små små förändringar kan ge stora, markanta utslag snabbt som ögat.

De senaste dagarnas träning har varit fartfylld. Jag har inte tränat något utomhus där jag i slutmålet vill ha annat än fart, och jag har belönat Gip uteslutande med bollen. En häftig belöning och hans entusiasm håller i sig längre. Både igår och idag kändes det som vi skulle kunnat gå tillsammans i fritt följ till världens ände utan att tröttna. Och han blårusar till targeten, hoppar upp och smäller ner och står med gladaste flinet och väntar på att få ett ”fri” och bollen. När vi tränade ettans hopp meddelade han att han faktiskt saknat agilityn (jag har inget riktigt hinder än så vi fuskade med ett agilityhinder från Rusta) och såg verkligen ut att njuta.

Allt det där är förväntade förändringar – de ingår i min plan. Två andra förändringar som jag inte kunnat styra har dock också skett. Det ena är att Gip blivit ett matvrak (igen! Han kunde sälja sin själ för en korvbit som valp, men sen tog annat överhanden och han har varit svår att belöna med godis.). Jag vet inte om det smugit sig på successivt och jag bara missat det, eller om han verkligen blev sådär matvrakig över en natt. Ingen är gladare än jag, även om det innebär att mat måste ställas på höga höjder för att den där klätterapan till tjuv inte ska nå dem.

Andra förändringen har skett hos Boo. Vid varje löp har det hänt något med henne, och hon har tagit stora steg framåt i sin utveckling. Jag har älskat att hon löpt för att jag vetat att det för med sig så mycket bra. Matlust, mod bland människor, djävlar anamma (det lilla hon har) – allt har kommit i samband med löp. Denna gången är det föremål som blivit mindre farliga. Det började med att jag iakttog henne när hon ålade sig förbi ett kompostgaller så nära att hon faktiskt nuddade det (detta är en hund som nekade gå in i ett rum där det fanns kompostgaller, innan lillebror kom). Sen var det en kartong hon gick nära, ett skohorn hon lugnt betraktade medan det användes, igår ett soffbord hon genade under (!!) och så vidare. Givetvis har jag genast plockat in fler föremål i vår träning. En nalle att greppa med framtassen, en boll att sätta tassarna på, en form att sätta alla fyra tassarna i. Hon är inte obrydd som de andra, men mindre vaksam. Igår ville jag ha henne att runda ett hinderstöd. Plasten var kvar på stödet (samma billiga variant som ovan) och hon nekade gå runt det när det blåste och prasslade. Jag klickade för att närma sig det och det var så långt vi kom. Halvgott godis hade jag och jag hade inte värmt upp henne med lekar som jag brukar. Ganska tråkigt träningspass med andra ord. Idag tog jag med mig en skål med färskfoder, och vi började med att leka lite lekar från Recallers, följt av favorittricksen och så lekte jag henne bort till hinderstödet och berättade att nu kör vi. Hon nosade på det, tog med det med tassen, bet i det (!) och fick ett klick för varje interaktion även om det var ”fel” – och sen gjorde hon första ansatsen att runda: jackpot! Det tog tio klick till innan hon sprang från fem meters avstånd, rundade, och sprang mot mig och godiset som jag kastade ett par meter bakom mig. Glad Boo som faktiskt tar i, och galopperar både från mig mot stolpen och mot mig. Så: jodå, hon är modigare, men jag får aldrig glömma bort att ha riktigt bra belöning OCH jobba på hennes arousal innan vi börjar träna. Och det är så himla HÄFTIGT hur enkelt det är bara man kommer på det.

Det är så himla HÄFTIGT med hundar. Jag älskar att jag kan ”ställa in” dem med hjälp av belöningar, att min attityd är avgörande för deras (och deras för min, kanske) och att små små förändringar kan ge stora, markanta utslag snabbt som ögat.

De senaste dagarnas träning har varit fartfylld. Jag har inte tränat något utomhus där jag i slutmålet vill ha annat än fart, och jag har belönat Gip uteslutande med bollen. En häftig belöning och hans entusiasm håller i sig längre. Både igår och idag kändes det som vi skulle kunnat gå tillsammans i fritt följ till världens ände utan att tröttna. Och han blårusar till targeten, hoppar upp och smäller ner och står med gladaste flinet och väntar på att få ett ”fri” och bollen. När vi tränade ettans hopp meddelade han att han faktiskt saknat agilityn (jag har inget riktigt hinder än så vi fuskade med ett agilityhinder från Rusta) och såg verkligen ut att njuta.

Allt det där är förväntade förändringar – de ingår i min plan. Två andra förändringar som jag inte kunnat styra har dock också skett. Det ena är att Gip blivit ett matvrak (igen! Han kunde sälja sin själ för en korvbit som valp, men sen tog annat överhanden och han har varit svår att belöna med godis.). Jag vet inte om det smugit sig på successivt och jag bara missat det, eller om han verkligen blev sådär matvrakig över en natt. Ingen är gladare än jag, även om det innebär att mat måste ställas på höga höjder för att den där klätterapan till tjuv inte ska nå dem.

Andra förändringen har skett hos Boo. Vid varje löp har det hänt något med henne, och hon har tagit stora steg framåt i sin utveckling. Jag har älskat att hon löpt för att jag vetat att det för med sig så mycket bra. Matlust, mod bland människor, djävlar anamma (det lilla hon har) – allt har kommit i samband med löp. Denna gången är det föremål som blivit mindre farliga. Det började med att jag iakttog henne när hon ålade sig förbi ett kompostgaller så nära att hon faktiskt nuddade det (detta är en hund som nekade gå in i ett rum där det fanns kompostgaller, innan lillebror kom). Sen var det en kartong hon gick nära, ett skohorn hon lugnt betraktade medan det användes, igår ett soffbord hon genade under (!!) och så vidare. Givetvis har jag genast plockat in fler föremål i vår träning. En nalle att greppa med framtassen, en boll att sätta tassarna på, en form att sätta alla fyra tassarna i. Hon är inte obrydd som de andra, men mindre vaksam. Igår ville jag ha henne att runda ett hinderstöd. Plasten var kvar på stödet (samma billiga variant som ovan) och hon nekade gå runt det när det blåste och prasslade. Jag klickade för att närma sig det och det var så långt vi kom. Halvgott godis hade jag och jag hade inte värmt upp henne med lekar som jag brukar. Ganska tråkigt träningspass med andra ord. Idag tog jag med mig en skål med färskfoder, och vi började med att leka lite lekar från Recallers, följt av favorittricksen och så lekte jag henne bort till hinderstödet och berättade att nu kör vi. Hon nosade på det, tog med det med tassen, bet i det (!) och fick ett klick för varje interaktion även om det var ”fel” – och sen gjorde hon första ansatsen att runda: jackpot! Det tog tio klick till innan hon sprang från fem meters avstånd, rundade, och sprang mot mig och godiset som jag kastade ett par meter bakom mig. Glad Boo som faktiskt tar i, och galopperar både från mig mot stolpen och mot mig. Så: jodå, hon är modigare, men jag får aldrig glömma bort att ha riktigt bra belöning OCH jobba på hennes arousal innan vi börjar träna. Och det är så himla HÄFTIGT hur enkelt det är bara man kommer på det.

En annan sak som Niina sa var att alternera träningen och köra olika saker med bara mickropauser emellan. Inte bara gå ut och köra apportering eller fotgående ett pass och så nåt annat ett annat pass. Och jag tycker jag är ganska bra på att mixa, men inget som inte kan bli bättre. Så klart!

Igår tog jag ut grus och körde i första passet apportering (gripanden på kastad apport, med fokus på farten), tre kast. Sen bytte jag till slalom och han fick springa i full fart tre gånger, sen tightade jag till portarna och körde två till. Och sist körde jag ett kort fotgående med fokus på tempoväxlingar. Ett superkort pass allt som allt, men tre bra grejer och vi tog steg framåt. Effektiv träning gillar vi!

På eftermiddagen tränade jag först läggande under gång (något jag inte gjort hela momentet innan, men det gick utmärkt) och sen fotgående (på ny plats!) med lillebror och husse som spelade fotboll som störning. Det gick sådär, det var väldigt svårt.

Sent på kvällen var jag ute och körde ett kort pass till med apporten, springa ut till target (till rutan) och så ett par vändor på slalomet till.

Tre riktigt kvalitativa pass, där jag försvårade mycket, tog steg framåt och ändå inte tränade längre än 40 minuter sammanlagt. Och så viktigast av allt: Grus hann inte lessna på något av grejerna utan det kändes nytt och fräscht hela tiden. Det var svåra saker som kräver både mycket fart i benen och koncentration, men han höll ihop hela tiden. Han brukar annars behöva en del tankepauser och gå och kissa lite.

Idag på morgonen upprepade jag kvällspasset men bytte ordning så att jag först tränade apporten sen slalom och sist target och han kändes koncentrerad och pepp rakt igenom. Bra strategi!

Nästa sak – och nu utmanar jag mitt mod rejält – är att hålla inne belöningen mellan momenten. Fast då ska jag naturligtvis inte träna saker som är så nya.

Modträning pass två: läggande under gång. Inte läggande under baklänges march som vi harvat sen medeltiden, utan läggande under gång. Plättlätt sa den duktige border collien. Inklusive gå ifrån – ställa mig – gå tillbaka – be hunden sitta? Jomenvisst. Sen fotgående medan galentränande tollarpojk spelade fotboll med husse. Det var svårt. Men fixade han det? Jovisst. Imorrn ska jag leta upp en fotbollsplan, helst med tränande åttaåringar. Grus gillar åttaåringar nästan lika mycket som han gillar fotbollar.

Igår körde jag och Vill i ottan iväg för att gå kurs för Niina Svartberg tillsammans med fem andra från Vills kennel. Niina har både en kullbror till Vill och Vills morbror, vilket har sina fördelar. Jag visste inte riktigt vad jag kunde förvänta mig, och var lite nervös eftersom Vill och jag tränat massa annat än lydnad. Nå, det visade sig att det var privatundervisning i grupp, och alla fick jobba med precis det de ville. Jättekul att se hundar i olika stadier av träningen.

Jag kunde återigen konstatera att jag måste bli bättre på balans. Emedan Vill klarade att vara lugn och tyst i både koppel, buren och bilen (jag alternerade) när de andra jobbade så var han nästan svårast av alla att gasa igång. Han är ju en otroligt intensiv snubbe här hemma med stor passion på både bollar och mat och kamp, men det märktes att vi tränat mest på saker som kräver stor koncentration och som sker nära mig. Jag måste träna mer på saker där han får ta i och jobba längre bort från mig.

Niina tyckte också att han var för artig, kom med bollen och släppte snabbt på tack. Hon ville att jag skulle se till att det blev lite kamp om bollen, att vi båda skulle vilja ha den lika mycket. Inte att Vill skulle komma och ge den till mig utan nån vidare passion för att få den igen. Detta är dels ett beteende jag inte känner igen i Vill, som vanligtvis brukar ha ett jävla anamma när det kommer till bollarna och dels något som jag varit lite rädd för – och säkert omedvetet tränat. Så nu är uppgiften att göra även Vill lite mer galen.

Missförstå mig inte, jag är nöjd och glad att passiviteten funkar så bra. Det är inte så lätt med en jaktavlad tollare som har lätt för ljud, men nu måste vi börja jobba med farten och passionen. Jag fick några konkreta tips och vi ska framförallt jobba med springövningar.

Det som gör mig beklämd är att det är exakt samma sak som hänt med Gip. Jag får ju alltid höra hur enkel och trevlig Gip är – och det är han ju – men i träning så har jag problemet att han inte har så mycket uthållighet och inte är så galen. Båda två sakerna börjar räta till sig genom att jag målmedvetet jobbat med det under en period, men jag funderar på vad jag gör för att få mina hundar så lugna. Jag är en ganska lugn person, och kanske (antagligen) är det det som spiller över, och jag signalerar lugn. Jag har ju jobbat en del på det med Boo där jag behövt vara stencool i alla situationer, men och det sitter nog i ryggmärgen. Får försöka bli mer animerad. Å andra sidan så har jag sett en hel del stenstoder med supertaggade hundar så det kanske inte ligger däri heller. Jag kanske inte ska se det som att jag nödvändigtvis gör fel utan att jag varit duktig på att träna passivitet och nu är det dags att göra något annat.

Vills husse trodde förresten att jag skojade när jag ringde och sa att han var för väluppfostrad. 🙂

Några allmänna lärdomar från igår:

• Låt aldrig hunden sitta i fotposition och ha semester. Fot = nu jobbar vi.
• Gör hunden medveten om att din tystnad är bekräftelse på att det är rätt. Dels genom att införa en busig felsignal och dels genom att inte bekräfta hunden med språket medan ni jobbar. Tystnaden ska inte vara tveksam.
• Skapa ritualer för belöning, moment och pauser. Var noga med att hunden ska veta när det är okej att ta godis/leksak, när det är okej att pausa (tex en liten paus när godiset sväljs) och när det är dags att jobba igen. Inför momentrutiner tidigt, berätta för hunden vad som ska komma, men träna också hundens tankar inför momentet. Om du förbereder hunden på att nu kommer rutan – vad ska hunden tänka då?
• Det pratas mycket om att vara oförutsägbar i belöningen. Att bollar kommer från alla håll, och att hunden inte ska veta vad för belöning som väntar. Men vad om hunden inte gillar överraskningar? Den kanske vill veta att efter den här övningen så kommer bollen. Alltid.
• Tänker hunden på var godiset landar eller var det kommer ifrån? Dvs är hunden fokuserad på handen eller gräset bakom? Vanligtvis vill vi inte ha hundar som tänker på handen. Så fort övningar görs på mer än en halvmeter så kasta godiset i stället för att ge.
• Träna hela apportförloppet med en metallapport redan från början, och börja med att tömma kökslådan – låt hunden plocka vitlökspressar och salladsbestick, och lägg sen apporten där som en grej bland andra.
• Det går att komma långt med bara godis. Men träna godisbelöningar så att även de blir lekfulla. Social lek, avståndsbelöningar och belöningsord är sånt som kan hjälpa hunden på traven.

Jag gillar framförallt attityden att ”funkar det så kör” och att det inte finns några facitsvar när det kommer till hundar (hunden är facit), samt att det är helt okej att ändra strategi om det inte funkar. Jag fick en hel radda tips som är mer ”Vill-specifika” som jag måste bearbeta innan jag kan skriva om dem. Jag ska hitta grejer som han älskar – och göra honom tokig i någon speciell sak. Och så funderar jag på om ifall all lek med de andra hundarna gör att de – både Gip och Vill – får utlopp för sitt spring med dem i stället för med mig. Å andra sidan är rörelse beroendeframkallande, men jag ska fundera på om jag ska ha dem ute en och en under en period och mest bara leka med mig. För att testa. Och så leka i svåra miljöer mer konsekvent än jag gjort. En sak är i alla fall klar – juni månad ska användas till att göra båda mina pojkar galna. Jag ska inte jobba en sekund på koncentrationsövningar utomhus (inne är en annan sak) utan ägna mig åt fart och fläkt och spring. Låter som en rolig månad!

Har precis varit ute och kört igenom alla momenten (utom platsliggning i grupp, dock platsliggning ensam :-)) med Gip. Jag har siktet inställt på en tävling i början av augusti och det känns som ett rimligt mål att nå dit. Dock är det en hel del bitar kvar. Om jag bara tränar precis det som behövs – hålla apporten fem sekunder, gå ett fritt följ ungefär så långt som det brukar vara, inkallning på det avstånd som krävs och så vidare så klarar han det ganska bra. Men om jag lägger till någon störning så blir det i vissa fall väldigt svårt för honom. Ibland blir ”störningen” ingen störning utan en hjälp, men bollar på plan, hundar som skäller, om jag drar ut på det lite till – och han tappar fokus. Så målet för juni och juli blir att träna svårt. Riktigt svårt. Träna på nya ställen, träna direkt han hoppar ut från bilen, träna på att gå länge, att hålla apporten när han trickstränar och så vidare. Överträning helt enkelt. Gip är en belöningsorienterad ung man och att jobba utan belöning är svårt. Jag måste kolla över mina belöningsritualer och se vad som kan funka. Och arbeta mycket mer strategiskt med externbelöning. Alltid ha buren med och en skål med kattmat i den, är en bra början. Mitt mantra som alltid är ”korta pass – lek ofta” måste bytas till ”lite längre pass – och lek mer sällan”. För klarar vi inte ett helt program hemma lär han knappast vara pepp på det på tävling. Men det är ju så ROLIGT att belöna.

I september kommer det hända roliga grejer på Motiverade hundar, då jag i samarbete med R+ Hundskola kommer anordna ett hundläger! Det blir tredje gången R+ anordnar ett läger, och du kan läsa mer om tidigare läger här.

Jag ser fram emot en hel helg fylld med hundliga aktiviteter och mysiga stunder tillsammans med likasinnade. På det första lägret höll jag en workshop om specialsök och spår som var mycket uppskattad, och jag hann med att både umgås och gå på en av de andra workshopen också. Väldigt roligt, och jag ser mycket fram emot den helgen!

Så boka redan nu in helgen den 7-9 september i era kalendrar, och håll ögonen öppna för mer info och när vi börjar ta emot anmälningar – platserna är begränsade och fylls snabbt!

Äntligen är papprena påskrivna och jag kan avslöja fantastiska nyheter: Motiverade Hundar flyttar om två veckor till en gård i Bottnaryd, Jönköping! På gården finns ett ridhus vilket ger möjlighet att hålla kurser i alla väder, och ett stall som ska förvandlas till teorilokal och butik. Dessutom finns där en elupplyst träningsplan utomhus samt två stora hagar där det kommer finnas möjligthet för mig att ha får. Dessutom finns där ganska mycket vatten i närheten (både en bäck på marken och en sjö – som jag hoppas man kan bada i – ett par hundra meter därifrån. Fint som snus. Så nu kommer det äntligen börja rulla på, och snart kommer det dyka upp både kursdatum och artiklar i butiken. YAY!

Träningsmässigt ser jag mycket fram emot ridhuset som jag tror kommer göra underverk för framförallt Boo. De andra är ju lätta att engagera, och är inte så störningskänsliga, men Boo har jag inte kunnat ha lös på länge nu och det skär verkligen i hjärtat att hon måste gå i snöre medan de andra rejsar på vår gräsplan. Nu kommer ju inte ridhuset vara en rastgård men jag ser fram emot att kunna ha henne lös i träning och leka alla recallerslekarna med henne där inne. Och så ska jag börja träna agility med henne. Det gjorde vi en del i Skåne, men då var det enbart på hobbynivå. Agility för skoj och så rallylydnad. Saknar min tjej faktiskt.

I helgen som kommer överger jag flytttöket och åker och håller kurs på KopparJyckens hundcenter i Dalarna. Det ska bli jätteroligt. Vill ska få följa med och för första gången vara demohund, jag är lite spänd på hur det ska gå. Han kommer sköta sig galant när han får dema – det är jag övertygad om – men jag hopppas han håller sig i skinnet även när han får vara passiv. Han är ju lite glappkäftad, den gode herrn. Nå, jag har varit och köpt stora härliga märgben som jag hoppas ska hålla herrn nöjd.

Just nu känns det verkligen segt, allting. Jag har skadat min fot och kan inte röra mig alls vilket gör mitt humör uselt och träning med hundarna i det närmsta obefintlig. Jag äter så starka tabletter att jag mest bara sover och inte orkar göra något vettigt, men jag hoppas kunna trappa ner på dem å det snaraste. Förskräckligt tråkigt är det! Och jag har så många saker jag borde göra och som jag dessutom vill göra: färdigställa träningsplaner, kursplanera, läsa alla bra hundböcker och inte minst allt material från mina Susan Garrett-kurser. Men jag har knappt ens orkat läsa något skönlitterärt och har mest kollat dåliga teveserier och sovit. Så, nu var det färdiggnällt! 🙂

För ett par veckor sedan var jag och pojkarna i Stockholm. På fredagen var jag och Gip på elitsatsningen i lydnad som vi går hos Anna Larsson 3vallare/Canis Sörmland. Å vad det är roligt, och å vad jag älskar detaljer! Gip är så himla rolig att träna med, han får mig verkligen att skratta hela tiden. Så kär i den hunden! Han ksnake inte är den enklaste av border collisar, han har egna idéer och han får mig att tänka och klura. Samtidigt som han är en ”good sport” och är alltid juste. Gör jag bara bra ifrån mig – så gör han bra ifrån sig. För Vills del blev det en prövning att öva att sitta lugnt och vänta medan andra tränade, och med några högljudda undantag så skötte han sig över förväntan.

Lördag spenderade vi på Södermalm och pojkarna fick öva på saker som aldrig får göra hemma: åka pendeltåg, gå på stan med massa människor och hundar, gå på café, mingla och vara coola. Och coola var de verkligen, det är svårt att förstå att de mest bara hänger i skogen i vanliga fall. Vill är till och med coolare än Gip, eftersom Gip så väldigt gärna vill hälsa på allt och alla. Men det kändes väldigt bra att ha dem med, inget jag behöver oroa mig över för att göra. På söndagen var vi hemma hos goda vänner och de fick bevisa att de gick att ha i möblerade rum. I möblerade rum som inte är vana vid busiga unghundar, alltså. Men jodå, efter att ha täckt den fina soffan med ett lakan och plockat undan några ömtåliga saker från golvet – och gett grabbarna varsitt smaskigt ben – så var det helt okej att ta med dem båda in i fin innerstadslägenhet. Nå, de har ju varit på visit tidigare så det kanske inte är så förbluffande direkt.

På måndagen var vi och hälsade på på och Maria. Jag har faktiskt aldrig varit på ett hunddagis förut, så det var roligt att se hur det fungerade. Mina killar fick prova att sitta i box medan vi åt lunch, och det var de väl inte så där jätteförtjusta i. Gruset tog, som vanligt, saken i egna händer och hoppade över boxkanten när han tyckte han varit där för länge. Nåja, det var snabbt åtgärdat att hoppa in igen. Jag slogs av att det var så lugnt på dagiset trots att det var så många hundar, och jag dessutom tog in två helt främmande i lokalen. De kom förvisso precis in från en av dagens långpromenader (2,5 timme går de varje förmiddag, vilar i två timmar och går sen en entimmaspromenad på eftermiddagen också), men ändå.

På eftermiddagen styrde jag kosan mot skogen för jaktträning med Vill och hans kennelkompisar. Min första organiserade retrieverträning och jepp, jag kände mig lite som en fågelholk emellanåt. Ammie och Louise hade gjort iordning åtta stationer med mer eller mindre kluriga uppgifter och deltagarna agerade figgar åt varandra beroende på om de var i dummygrupp eller viltgrupp. För Vills del handlade det mest om att kunna vara passiv och fokusera på mig trots att det var en massa (12 totalt) rödtottar som sprang omkring i skogen. Han fick också prova raka linjetag till matskål – fantastiskt att få springa ut och äta skinka, hälsar han. En övning handlade om att kunna gå lugn fot fram till figge och då provade jag att ha honom lös trots att brorsan Toy gick precis framför. Inget perfekt fot, men perfekt vid min sida gick han. Han är så duktig och jag är sä kär i även den här hunden. Lyckliga mig med två så fina pojkar i mitt liv! Tyvärr fick jag åka tidigare så jag missade både chansen att vara figge själv och att få studera de mer erfarna ekipagen.

Ett par dagar efter hemkomsten blev jag så skadad i foten och har inte gjort knappt någonting med mina troll. Urtist.

Jag tycker ibland det varit svårt att få till bra kvalitetsfylld träning med alla fyra, när alla fyra är närvarande alltså. Till viss del för att de inte är så bra på att vänta på sin tur men kanske mest för att både Boo och Gip blir lite låga om nån annan låter och piper. Med nån annan menar jag herr Orange, som har haft stora problem att vänta i buren på sin tur. Boo blir ju ofta sådär allmänt loj och ”tråkig” och då har jag skitit i att träna henne, hon har legat på sängen och bara ”bläääää”. Jamen slipp då. Desto tråkigare att Gip inte kan leka om han tror att han trampar nån på tårna. Att behöva tjata fram honom gör inte underverk för träningsviljan (varken min eller hans) direkt. Så så mycket jag kunnat har jag tränat dem utomhus, då är både jag och Gip och Boo glada. Vill har jag kunnat träna inne eftersom han ganska högaktningsfullt struntar i om det är hans tur eller inte. Han vill oavsett och låter sig icke nedslås. Och Mixi, tja, hon blir ju mer tränad när andan faller på sådär. Och därför är det så skönt när pusselbitarna faller på plats, och den separata träningen kan sammanföras och lärdomar kan dras från andra områden. Idag tränade jag dem alla inne, och förutom att Boo var en bushöna som ideligen försökte sno åt sig mer träningstid (genom att tjuvträna vid sidan av mig) så gick det betydligt bättre än vad det gjort tidigare.

Vill fick träna på halsbandsgrepp och varsågod till matskål ,klossen och ingångar utan kloss samt att vara tyst i buren när de andra tränade med väldigt sparsamt med belöning. Gip fick träna att gripa apporten med lagom (snabbt men tyst) entusiasm, samt gå på klossen med apporten och frivilliga skiften. Boo fick träna på att backa – och jag fick träna på att hålla på kriterierna. Fler steg, snabbare och kortare latenstid. Hon var ivrig, och bjöd på små hoppstån – nånting jag ska försöka fånga nästa akt. Musen klickade jag för allt utom sitta eller ligga och stirra mig djupt in i ögonen. Att lååååångsamt höja ena tassen gilldes inte. Allt annat var värt nåt. Ingen effektiv inlärning där, hon blir för osäker på vad jag vill och ännu mer stillsam. Några belöningstillfällen blev det, men jag måste klura ut hur jag ska få igång henne.

Nå, alla hundarna sover som små barn runt omkring mig nu i alla fall, och det kändes som om tre av fyra tog träningssteg framåt.

Allt är inte så rosenskimmrande som i förra inlägget. Boo slickar på tassarna. Slickar, slickar, slickar. Biter och slickar så intensivt och transaktigt att hon blir helt anfådd. Olika tassar, och förrutom att det börjar bli rött så ser jag inget. Jag får klämma och känna och hon reagerar inte. När vi var på freestylekurs i Stockholm förra våren (inomhus, massa nya människor och hundar och en alldeles för svår miljö för henne) så tuggade hon på tassarna i en månad efteråt. Jag försökte hindra henne med strumpor, med salva, med tratt (hon är livrädd för tratten). Till sist hade hon tuggat hål på huden och det var rött och irriterat. Irritationen var ganska lätt åtgärdad (med tassbad med Atamon, samma som man gör saft med hjälp av) och till sist kom vi tillrätta med det. Hon hade öroninflamation i vintras, och det kan vara ett allergisymtom. Det vet jag eftersom Boo hade upprepade öroninflamationer när hon var runt året, och veterinären då sa att det kunde bero på allergi. Sen gick det över, utan att vi gjorde något speciellt. Öroninflamationen åtgärdade jag med örondroppar, och hon ser jättefin ut i öronen nu. Inget rött, inget klet, ingen klåda. Men tassarna? Hon verkar inte ett dugg stressad, men det är svårt att säga med Boo, hon är inte den som talar om vad hon vill. Jag ska – som jag skrev igår – oberoende av detta öka hennes träningsmängd, kanske kan det göra att det blir bättre. Få henne att tänka på annat. Men vad gör jag med tassarna som börjar bli röda, med hunden som naggar och biter på sig själv? Det kan vara fysiskt (ont i en tass, eller någon annan stans – det tror jag dock inte eftersom jag bad Laxmi kolla igenom tassarna extra, och hon dessutom kollade igenom varenda milimeter av Boo. Eller allergi, då.) eller psykiskt (stress, understimulering, oro).

Första åtgärderna blir att enbart ge henne färskfoder, råa ben och rått kött (som belöning) eftersom jag tror det ligger närmare till hands att bli klådig av industrigodis och torrfoder. Hon äter ett kosttillskott som ska stärka upp immunförsvaret, det ska jag se till att ge varje dag. Och så öka hennes träning, framförallt hjärngympan. Och så atamonbad och se till att hon inte kommer åt att nagga. Tänk vad fint om hundarna bara kunnat berätta för oss med ord, i stället för att kommunicera så här diffust.

Nu var det länge sedan jag skrev. Det händer så himla mycket hela tiden, så nu har jag nästan svårt att veta vad jag ska börja någonstans. Med Vill tränar jag vidare i Silvia Trkmans Puppy Tricks Class och han är riktigt duktig. superrolig att träna med, har jättefint fokus och bra träningsförståelse. Han är lite väl besatt av att hålla koll på godbitarna, så det håller vi på att jobba med. Nu har han fått nästan alla sina vuxentränder också, så nu har vi återupptagit kampandet (en period har jag släppt igenom lite dåligt kampande eftersom alla leksaker gled ur munnen på Vill, och jag har i stället låtit honom jaga, fånga bollar och ”busa” mer.). Jag har valt att inte gå någon vanlig valpkurs med Vill, och det är egentligen något jag inte rekommenderar. Att gå en bra valpkurs med sin valp har man verkligen igen senare. Inte nog med att man får en massa träningstips, men hunden lär sig fokusera, leka och träna med massa störning. I helgen som var fick Vill följa med till Klickerklok på sista instruktörshelgen. Det var två månader sedan han var med senast och jag var lite nervös. Nog för att han varit med på massa nya ställen, och tränat och lekt på olika platser, men i nån regelrätt kurssituation var det ju länge sen han var – tänk om han skulle bli helskärrad och bli rädd för de andra? Eller bara vilja springa fram och pussas och busa? Men han klarade det jättebra. Hälsade glatt när han fick och tränade jättefint när det var dags för det. Extra nöjd med att han kunde växla mellan att leka och ta godbitar, och att han köpte när jag gjorde det svårare för honom. Han är en duktigt liten hund, minsann!

Med Gip har jag tränat ganska få saker. Vi har påbörjat slalomen till agility, och det är kul. Svårt och kul, precis som jag tycker agility är. Mest har vi dock tränat lydnad och koncentrerat oss på bland annat apport (gripa snyggt, hålla fast, röra sig med apporten, vara tyst!) samt fritt följ. Där har jag faktiskt vågat ta steget att gå från att enbart titta på engagemanget, till att snegla lite på detaljerna. Dessutom har vi börjat jobba med frivilliga sitt i halterna. Anledningen till att jag vågat lämna attitydbubblan är för att jag under första tillfället på elitsatsningen i lydnad (som jag inte heller hunnit blogga om!) sa att det viktigaste första målet för mig var att Gip skulle vara lite mer GALEN. De andra tittade lite på mig som om jag var galen, när de sen väl fick se honom. Han har visst utvecklats i den riktning jag vill – och som vi ju jobbat på! – utan att jag helt hunnit med. Så bra! Han är eftertänksam, och han jobbar inte så himla länge och inte så snabbt för godbitar, men han har D (Desire, enligt Susan Garretts akronym D.A.S.H) för att jobba, och det är ju det jag vill. Han är ju dessutom bara ett och ett halvt, det är svårt att komma ihåg eftersom han är så mogen i mycket annat. Jag kommer inte luta mig tillbaka och lita på att farten ska komma, bara för att han är border collie, men jag kan faktiskt fokusera framåt också.

Med Boo har det hänt så sjukt mycket att jag har svårt att begripa det. Boo 2.0 lanserade jag ju för bra länge sen, och frågan är vilken upplaga vi är på nu? Hon var ju med till Stockholm på BAT-seminarium, som en av endast fyra demohundar och skötte sig strålande. 80 personer som stirrade i en främmande miljö, men hon var glad och ostressig. Kunde till och med rumpleka litegrann, och det var först dag två som hon hemföll åt något nervöst beteende (jucka på mitt ben, hennes vanliga stress- och överslagshandling som hon tar till). Mer än nöjd med det, och efter att nu ha provat metoden litegrann så är jag positiv till den. Har fortfarande att läsa boken, och jag kommer återkomma efter det. I den skriftliga examen på instruktörsutbildningen ingick att skriva en kursplan, och då skrev jag en där det bland annat ingick BAT, och metoden känns ganska mycket som jag.

Nu i helgen så var Boo med två av dagarna och hon skötte sig utmärkt även där. Vi hade en massa hundmöten, vi kollade på får, på människor och inte minst så fixade hon galant att bli klämd och känd på av Laxmi B. Melwani, rehabspecialist från Norge, även detta inför publik, i ett litet rum. Ligga på sidan och bli genomgången av en främling? Lite äckligt, men inte värre än att hon lugnt gjorde det. Positiva besked dessutom från undersökningen så nu är det bara att träna på.

På lördagen var Boo med och tränade och någon av de andra instruktörseleverna sa att om de inte hört mig berätta om Boo så hade de bara sett en hund som ”ger sin ägare fingret”. Det var naturligtvis skämtsamt sagt, men kanske är det faktiskt till viss del så att Boo har tränat mig att tro att hon är värre däran än hon är. Jag tror att hennes största problem nu inte är rädslor utan hennes låga arousalnivå i träningen som gör att hon zoomar ut och också är väldigt mottaglig för störningar. Och det är ju helt fantastiskt, för det går det ju att göra väldigt mycket åt! Average or better – återigen en Susan Garrett-grej – är vad jag måste minnas med alla mina hundar. Har de backat tre steg så är inte två steg (allt annat lika) bra nog för belöning. Att det ska vara så SVÅRT. Speciellt Boo har shapat mig att låta kriterierna sänkas under träningens gång. Andra bullar nu, fröken Boo. 😉

Med andra ord: det känns som den här våren och sommaren har alla möjligheter att bli en riktigt bra träningsperiod. Jag har TRE hundar på banan (jorå, Miximus får vara med och träna ibland hon också, men nån träningshund kanske hon inte är) som jag har klara och tydliga mål för. Mycket att bita i finns det, men jag behöver inte främst – och mest – fokusera på problemen utan kan ta steg framåt. Lyckost mig!

Och jag klarade min instruktörsexamen i helgen, dessutom, inte att förglömma! 😀