Motiverade hundar

Gip verkligen älskar när vi tränar med externbelöning. Det spelar ingen roll vad vi tränar på, eller vilken leksak jag lägger ut – han blir alltid mycket mera fokuserad och mycket mera taggad om jag lagt ut hans leksak i förväg än om jag har den i handen eller i fickan. Jag tror också att jag varit betydligt mer noggrann med kriteriet ”visa inte att du vet att det finns nåt kul till dig nånstans” när det kommer till externt placerad leksak än när jag har den i handen. Han visar inte med en min att han vet var den finns nämligen – ända tills jag säger ordet och han sätter iväg i trehundranitti för att ta den. Lustigt, för han borde ju tycka det är lika roligt – om inte roligare – att springa efter nåt som flyger, hämta det och komma och kampa, men nej, alltid lite högre tempo när det ligger där sen innan. En annan rolig bieffekt jag märkt är att en externt placerad belöning höjer värdet på andra belöningar också. Ibland så får han ju inte hämta den direkt utan jag vill att han gör något – få en godbit eller lite kamp – göra något igen och sen kanske få den. Och han tar godbiten med större intensitet och leker ännu bättre än vanligt om det ligger en leksak ute. Spännande! Och jag tänker att det här är en helt suverän grej inför tävling. Faktum är att jag ska sätta en bur på planen och lägga leksaken däri, och ibland i bilen, för att förbereda honom inför hur det kan se ut på tävling. Än så länge har jag mest haft den liggande nånstans på planen, men att lägga den utanför och ha en bra ritual (till exempel att jag kopplar honom och vi tillsammans springer till den) är väl värt att lägga möda på.

Lilleman har precis upptäckt att döda ting är kul (ja, inte döda som i döda fåglar, dem har han redan upptaäck – för läääänge sen). Jag kan skicka honom till en i förväg utlagd leksak ny också och det är ju lysande. Så glad att han också gillar att leka – även om han allt är bra förtjust i sitt godis.

Jag hade egentligen tänkt att blogga om det seminarium jag var på förra helgen – BAT med Boo – och det kommer. Men inte just idag (heller).

Gip verkligen älskar när vi tränar med externbelöning. Det spelar ingen roll vad vi tränar på, eller vilken leksak jag lägger ut – han blir alltid mycket mera fokuserad och mycket mera taggad om jag lagt ut hans leksak i förväg än om jag har den i handen eller i fickan. Jag tror också att jag varit betydligt mer noggrann med kriteriet ”visa inte att du vet att det finns nåt kul till dig nånstans” när det kommer till externt placerad leksak än när jag har den i handen. Han visar inte med en min att han vet var den finns nämligen – ända tills jag säger ordet och han sätter iväg i trehundranitti för att ta den. Lustigt, för han borde ju tycka det är lika roligt – om inte roligare – att springa efter nåt som flyger, hämta det och komma och kampa, men nej, alltid lite högre tempo när det ligger där sen innan. En annan rolig bieffekt jag märkt är att en externt placerad belöning höjer värdet på andra belöningar också. Ibland så får han ju inte hämta den direkt utan jag vill att han gör något – få en godbit eller lite kamp – göra något igen och sen kanske få den. Och han tar godbiten med större intensitet och leker ännu bättre än vanligt om det ligger en leksak ute. Spännande! Och jag tänker att det här är en helt suverän grej inför tävling. Faktum är att jag ska sätta en bur på planen och lägga leksaken däri, och ibland i bilen, för att förbereda honom inför hur det kan se ut på tävling. Än så länge har jag mest haft den liggande nånstans på planen, men att lägga den utanför och ha en bra ritual (till exempel att jag kopplar honom och vi tillsammans springer till den) är väl värt att lägga möda på.

Lilleman har precis upptäckt att döda ting är kul (ja, inte döda som i döda fåglar, dem har han redan upptaäck – för läääänge sen). Jag kan skicka honom till en i förväg utlagd leksak ny också och det är ju lysande. Så glad att han också gillar att leka – även om han allt är bra förtjust i sitt godis.

Jag hade egentligen tänkt att blogga om det seminarium jag var på förra helgen – BAT med Boo – och det kommer. Men inte just idag (heller).

Dagarna bara rusar förbi, jag önskar jag kunde säga att jag tittar ut på våren och undrar var vintern tog vägen, men det går nu inte eftersom det toksnöar och har nog gjort större delen av natten. Jag har varit skadad senaste veckan, jag halkade på isen och slog i svanskotan så rejält att jag fortfarande har svårt att sitta och gå normalt. Även hundarna har varit krassliga med magar som knasat, Boo har öroninflammation och går på medicin och Gip skadade ju sin sporre som nu är bortopererad. Operationen gick bra, men att byta bandaget har visat sig vara ett helvete. Gip vill ju inte att man ens tänker på hans tassar och att byta bandage när det faktiskt gör ont på riktigt var ingen lek. Förhoppningsvis kan detta bli en övoperiod som kanske gör att inte kloklippningen strular så. Eller så blir det värre, vi får se. Inga långa skogsturer har det i alla fall blivit (Mixan får ju inte gå så långt och Vill – hur gärna han än vill, får inte börja motionera ännu på ett tag). Tur man kan ägna sig åt tricksträning då alla hundar är rastlösa. Boo har fått jobba på olika tasstargets där hennes aktivitet – som vanligast – är viktigast. Med Gip fortgår arbetet med att skapa ett riktigt sug på arbete, och jag har identifierat ett nytt problemområde: jag är urtråkig när jag serverar godisbitar. Vi leker med liv och lust, och jag vet faktiskt inte vem som tycker det är roligast – men så fort jag tar fram godis blir jag trööööökig. Så med hjälp av en supportgrupp på nätet ( 😉 Recallersgänget har en fb-sida som är suverän) har jag hittat lite sätt att spica upp tillvaron. Med Boo leker jag ju med godbitarna hela tiden, och det borde jag ju ha gjort med lille Gip också, men jag förväntar mig alltid så mycket mer av honom. Orättvist!

Vills och mitt arbete med Silvia Trkman-kursen går vidare. Vi kämpar med fyra tassar i en liten skål, och eftersom jag råkade klicka när han satte sig så blev det beteendet han trodde han skulle göra. Så jag klickade INTE för sättande i en dag, vilket resulterade i enbart tre tassar i, eftersom han satte sig så fort han fick i fjärde tassen. Igår lossande det äntligen när jag backade tillbaka till den större skålen. Nu ska vi hålla oss där ett tag (trots att jag tog fram den mindre skålen igen i slutet av filmen).

Dessutom jobbar vi med leken – han börjar faktiskt kampa riktigt fint emellanåt, och jag låter honom vinna ofta. Byta med leksak och komma in till mig med leksaken i munnen är andra saker vi jobbar på. Och så så klart alla andra tusen grejer en valp måste lära sig. Svårtast är att få tiden, godbitarna och framförallt lillemans ork att räcka till (nå, han blir inte trött i första taget men jag vill enbart träna när han är på topp. DET har jag i alla fall lärt mig!).

I måndags började Vill och jag Silvia Trkmans onlinekurs för valpar . Var fjortonde dag i tre månader kommer vi få en ny läxlista med fem tricks som ska arbetas med, filmas och postas i det virtuella klassrummet. De andra eleverna är otroligt aktiva och redan dag två hade folk skickat in halvfärdiga tricks. Jättekul! Detta är min och Vills första film.Tanken är ju inte att tricken ska vara färdiga när vi publicerar våra filmer, och det är vi ju som synes inte heller. Ska bli otroligt spännande att få feedback på arbetet, och jag slås igen av hur sjukt nyttigt det är med film! Jösses så mycket småsaker man missar irl.

De övre bilderna är tagna den 2 januari – och de nedre idag. Underbara Vill!

Igår åkte jag till veterinären eftersom Gip inte blivit bättre. Sporren var väldigt inflammerad, och han får gå på antibiotika i en vecka tills inflammationen läkt undan, och på tisdag ska han operera bort den. Känns ju bra att det inte är mitt fel att han var låg – eller jo, mitt fel som inte tog honom till veterinären innan, men den såg inte så farlig ut – men att jag inte skrämt honom som jag trodde. Antibiotikan verkade vara en dunderkur, för redan idag var mitt lilla Gruskorn piggare och gladare och insisterade på att både leka och träna. Finaste pojken min! <3

Gruset har inte varit sig själv den senaste veckan. Han har varit avvaktande och klängig. När han igår inte ville leka med mig blev jag riktigt fundersam. Han har skadat en sporre och varit lite knasig i magen, men han verkar pigg och glad för övrigt. Jag misstänker att jag råkat skrämma honom på något sätt men jag kan inte komma på vad jag har gjort. Han är den känsligaste av våra hundar på många sätt, vilket man kanske inte kan tro. Han tar väldigt illa upp och är väldigt misstänksam. Efter vi har klippt klorna kan han gå omkring kan han blänga på en i flera dagar. Så jag tror att jag har haft en taskig attityd, omedvetet, vid något tillfälle. Det behöver ju inte ha varit riktat mot honom, eller nån av de andra hundarna ens.

Hur som helst kan vi ju inte ha det så här, så jag tog med mig min bästis för att se om realtionen verkligen är knas. Det var den nu inte, utomhus lekte han på precis som vanligt och var på sprudlande humör. Däremot märkte jag en annan sak. Om vi leker och jag säger tack, och ställer mig i tävlingsmässig position direkt så kan jag få bli stående bra länge. Om jag tar ett halvt steg bakåt kommer han och ställer upp precis som jag vill. Vad betyder det? Jo, att jag har förstärkt hans passivitet med att ge honom en hjälp. Suck, att det ska vara så svårt! Så i stället för att jobba på leken så jobbade vi på ansvaret. Till min glädje minskade latenstiden raskt, och han gick från att ställa sig och glo på annat till att sugas mot mitt ben. Men nu är det detta jag måste hålla koll på. Ansvar och attityd får bli ledorden ett tag framöver.

Igår skrev jag en status om Frolic på Facebook, mina hundar blir som galna av det – rena rama doggie crack. Men är det verkligen godast, var det nån som undrade. Tja, sa jag, jag får väl testa. Sagt och gjort. Idag plockade jag fram allt möjligt: två olika sorters torrfoder, korv, kycklinghals, ost, Let´s bite kattgodis med tonfisk, ost, knäckebröd, gurka samt kycklinghals, kycklinglever, leverpastej, laxburgare, morot, och så klart frolic och la upp till hundarna. Jag började med de nio första sakerna (min hypotes var att detta inte skulle gillas lika mycket av hundarna) och sen resten i en andra omgång.

Jag kan ju återigen konstatera att det är väldigt olika hundar jag har. VÄLDIGT olika. Lång film blev det, men väldigt intressant!

Vill undersöker en död mus som han hittat.

I helgen var det dags för Klickerkloks instruktörsutbildning igen, och denna gången var det inte färre än två gästföreläsare. På fredagen fick vi ta del av Kenth Svartbergs tankar och idéer kring relationer med sin hund, grundat i boken Bra relation och på lördagseftermiddan och söndagen besöktes vi av Jenny Marek från Nosvis Klickerkunskap som pratade om berikning för hunden. Och jag älskar att de båda kom på en och samma helg för i mitt huvud har jag tänkt att träna ger bra relation medan berikning är något som hunden gör på egen hand. Och varför i hela fridens namn avlar man under 30 000 år fram en art som gillar mer att vara med en annan art – vilket är helt unikt på det sätter hunden är gentemot människan – om man sen ska behandla den som vilket djur som helst och säga ”här är din lekpark – klara dig utan mig och var naturlig”? Jag sätter saker på sin spets, naturligtvis, men jag har inte fått ihop delarna.

Att rulla sig är mysigt, och ett beteende hunden ska få utföra.

För när är hunden mest hund – när den jagar rådjur på egen hand i skogen eller när den sover bredvid sin människa i sängen? Eller när den tränar tillsammans med sin människa, löser ett problem och får utdelning för det? Man skulle, om man hårddrar det säga att klickerträning – kontrollera din hunds alla möjligheter till självbelöning – och berikning – se till att din hund får utlopp för alla naturliga beteenden – är två ytterligheter. Och konstigt nog attraheras jag av båda skolorna om än inte i deras mest extrema form.

Att få använda kroppen, jätteviktigt.

Jag inser att jag redan berikar mina hundar väldigt mycket. De får springa lösa (Boo begränsat, men jag ser till att hon får röra sig, och i kuperad terräng), de får gräva, nosa, undersöka, slita, ruska, bära. Gip får valla och Vill får apportera fågel. Boo får inte jaga så som hon vill jaga (springa efter rådjur) men hon får spåra. Mixi får undersöka mat och gräva och lyssna efter sork. Boo får vakta, något som jag bara sett som extremt störigt tidigare men som jag nu ska försöka tillgodose det behovet ytterligare. Mix och Gip får sova i kojor om de vill (Mix ligger under sängen eller bordet och Gip väljer ofta sin bur, bakom soffan eller i de minsta hundsängarna). De får ligga högt – Boo sover på sängen där hon har koll, och Gip på soffans rygg. När Mixi var skendräktig fick hon, efter lite tvekan, behålla sin ”valp” (ett stort märgben) eftersom hon verkade lugnast av det. Specialsöket innehåller massa naturliga delar – använda nosen, leta upp ”bytet”, undersöka och få utdelning för det. Hundarna får alltid äta och smaka på massa olika grejer (allt från råa ägg och kokosnötter till vildsvinsklövar), de har alltid ben som de får tugga på, och ofta får de maten utspridd så de får jobba för den, eller instoppad i en kartong så de får slita och hålla på. De får vakta (till en viss gräns) sin mat. Gip får gömma sina ben – och Boo får samla sina. De får leka, rulla sig, och sova ihop. Kort sagt, jag tror att jag tillgodoser väldigt många av de behov som finns – utan att för den sakens skull förvandla mina hundar till djurparksdjur. Dessutom tror jag det är viktigt att inse att hundarna är olika, och kräver helt olika saker. Anders tog med sig Boo när han skulle till affären. Att sitta i bilen och vara med är jätteviktigt för henne, medan Gip vill Göra Saker Tillsammans. Leka ihop med mig är betydligt viktigare än att sova ihop med mig 8även om han gillar det också).

Idag tog jag med mig Boo och Gip till grannarnas rastgård för att även Boo skulle få röra sig utan att vara kopplad. Jag gör det med jämna mellanrum och hoppas det ska vara ett substitut för att få springa i skogen. Ett fullgott är det kanske inte men det är det bästa jag kan erbjuda just nu. De gjorde en hel massa saker i hägnet – rullade sig, kissade, grävde, nosade och så klart – eftersom det är kompisarna – lekte som galningar. Jag är ju väldigt upptagen i tankarna om att Boo ska få det hon behöver (att de andra får det tvekar jag inte på) och att nu, ett par timmar senare, se henne ligga som en liten boll på mina fötter är fin utdelning för mig. Trots att jag tycker att vi borde göra något tillsammans, och jag inte tycker att dagen varit riktigt värd om vi inte tränat på nåt. Jag håller på att tina en flaska blod, och jag har fått slaktrester (huden av en hjort) som jag ska ut och – som Jenny uttryckte det – skapa en liten film för Boo med hjälp av. Ska bli roligt att se hur hon reagerar, det var länge sen vi blodspårade. Och till dess ska jag fundera på andra sätt att göra saker som engagerar henne och samtidigt gör att vi kan göra saker tillsammans. Kanske hänga upp ett köttstycke i ett träd, där hon måste be mig om hjälp för att få det? Gå på skattjakt tillsammans? Jag inser att det är i min hjärna begränsningarna finns, och det kanske inte behöver finnas en motsättning mellan att låta hunden göra saker bara för sig själv och tillsammans med mig. Förresten sa Jenny att även agility är en form av berikning eftersom hunden där får utlopp för massa rörelser och verkligen får använda kroppen.

Det kommer säkert komma fler tankar från mig på det här området, inte minst med tanke på hur det kan inlemmas i vardagen och för den osäkra hunden. Det är ju så spännande att få tänka på ett helt nytt sätt!

Bland det roligaste jag vet är att träna små tricks med hundarna. Jag är dessvärre dålig på att slutföra träningen och komma så långt som att sätta kommandon, utan jag tröttnar och går vidare när jag är nästan i hamn. Eftersom jag har som ambition att tävla i freestyle med en eller två av mina grabbar så blir det lite mer självklart att göra färdigt. Lydnadsträning och agility och allt vi gör i vardagen är ju förresten också att betrakta som tricks, och om man tänker på det så, så är det ju genast roligare att träna på även sånt som är tråkigt. Det är många som tycker att det är stor skillnad på vardagslydnad och sånt vi tränar för att det är kul. De tycker att man måste använda tuffa metoder i vardagslydnad, och kräva ovillkorlig lydnad där. Att gå fint i koppel tränas in med koppelryck – och fritt följ med belöningar. Att sitta på lydnadsplan tränas med godbitar – men sitta innan man går ut tränas in med aversiver. Jag tror inte hunden ser nån skillnad på den ena eller andra situationen, och jag förstår verkligen inte varför man tror en metod är bäst i ena situationen och en helt annan i en annan situation. En inkallning i skogen ska ju vara lika glädjefylld som en inkallning i en tävling. Och jag har ju som mål att hunden ska komma snabbt i båda situationerna. Bättre att betrakta all träning som tricksträning!

Allmänlydnaden är ju fylld av tricks. Jag fick en gång frågan av en person jag inte känner varför Gip hoppar på mig. Tja, för att jag inte lärt honom att inte hoppa, så klart. Jag har tyckt det varit roligare att träna in att han ska hoppa upp i famnen på mig, eller gå slalom mellan mina ben, än att hälsa med fyra tassar i marken. Det och det faktum att han bodde på en hundskola från han var fyra till åtta månader, där han träffade massor med hundfolk varje dag – hundfolk som älskar pussiga valpar och som alltid har oömma kläder… Men jag ska inte skylla ifrån mig – jag har faktiskt uppmuntrat det. Jag gillar att mina hundar hoppar på mig och kramas och pussas. Jag vill att de ska göra det, men det är inte alltid så praktiskt. Om hunden kan ”sitt” är det ju enkelt löst genom att man helt enkelt ber hunden att sitta, och sen får den som inte vill att hunden hoppar på en hälsa på hunden. Gäller ju att man är där då, dock. Därför är det smart att lära hunden att inte hoppa är default, men att de får hoppa om den de hälsar på ber dem. Ja, det är ju faktiskt bara Gip som hoppar på det översvallande sättet – och Vill håller jag på att lära att inte hoppa. Tänker det kan vara bra. Han är ju väldigt pussig han också.

Andra gånger cirkuskonster kan vara bra är när man har en gammal eller stel hund, eller en hund som behöver värmas upp för agility eller annan aktivitet där de använder kroppen. Att kunna snurra, buga, puppy yoga (hunden lutar framtassarna mot din arm som du håller i nittio grader, och för ner huvudet mellan frambenen), räcka high five, gå slalom och åttor mellan dina ben är alla rörelser som gör hunden smidig. Mixi håller på att lära sig snurra hon också, förresten, och jag ska ta itu med lära Boo snurra åt andra hållet.

Tricks kan också vara bra att ta till om man har en hund som är lättdistraherad eller reaktiv (reagerar och utåtagerar mog andra hundar till exempel). Om du lärt den hunden att frysa nosen i din handflata, eller gå mellan dina ben om hunden är bekväm med det, eller nosa i backen (vilket är lugnande) på signal så kan man undvika en del otrevligheter på promenaden, i mötena.

Och så är det ju så roligt med tricksträning bara för att det är kul att träna hund. Och för att det är roligt att visa upp för vänner och bekanta. Och för att det gör hunden smart, och nöjd och trött, och för att det bygger självförtroende hos hunden och inte minst stärker relationen.

Jag har ju fyra hundar som jag tränar mycket och det blir en helt del tricksträning. Idag har jag tränat nosduttar (hårda och många på rad!) med Boo, snurra och buga med Mixi, handstands, snurra och hoppa upp på min rygg med Gip och så rulla runt, snurra, ta tassen på nosen i skäms med Vill. I tid räknat är det inte så länge med varje hund, men det är roligt, givande, relationsbyggande – och vad det verkar på min snarkande kvartett – lite jobbigt.

Nå, nån fobi – någon överdriven rädsla – kanske det inte var. Men ett visst obehag i alla fall. Jag pratar apportbocken. Och jag pratar om min känsla inför den! Jag tvekade in i det längsta att över huvud taget börja träna Gruset med apportbocken, tänkte det där klarar vi aldrig. Försökte och kom ingen vart. Ända tills jag gjorde det smarta och tog råd av nån som kan . Anna visade med Arvid och aha! det där var ju helt annorlunda mot hur jag hade tänkt det. Det var ju kul med apporten! Och det tycker nu också Gip – vid åsynen av den blir han helt kollrig, och han vill inte alls kampa med leksaken – han vill bara ha apporten. Han släpper blixtsnabbt på ”tack” – för det betyder ju att man får ta den igen! Tänk att nåt som verkar så omöjligt kan vara så möjligt? Dock kanske det är lite väl kul, för ibland kan han liksom inte hindra sig från att busmorra med apporten i munnen, och ibland slänger han upp den i luften i pur glädje. Nåja, det kan vi nog få bukt med, det också.