Motiverade hundar

Kvällskurserna Valpkurs, Klick & Trick 1 och 2, Specialsök som aktivering, Hundmöteskurs och Vardagslydnad börjar alla nästa vecka. Skynda er att anmäl er om ni planerat att göra det! 🙂

Höst betyder skolstart - även för våra hundar!

Kvällskurserna Valpkurs, Klick & Trick 1 och 2, Specialsök som aktivering, Hundmöteskurs och Vardagslydnad börjar alla nästa vecka. Skynda er att anmäl er om ni planerat att göra det! 🙂

Höst betyder skolstart - även för våra hundar!

Jag sitter och jobbar i sovrummet, med dörren stängd, med hundarna runt omkring mig. Väntar på att det ska dundra in en stor lastbil på gårdsplanen som ska slamtömma, och jag vet att hundarna säkert kommer reagera på det. Så jag har laddat med godaste hemgjorda nötlevergodiset, och har öronen på helspänn för att kunna fånga upp och belöna en reaktion som inte är ett skall hos hundarna. Att det dundrar in lastbilar på gårdsplanen kan ju göras till en lugn och trevlig tillställning, nämligen.

Häromdagen var det en vän på facebook som frågat vad hon skulle göra med sina skällande hundar, som skällde både inne och ute, och som grannarna hade synpunkter på. Från minst tre fick hon rådet ”antiskallhalsband”. Min vän är en duktig hundtränare och kan en hel del om inlärning – och förstår således att det inte är ett smart verktyg. Alls. Folk verkar vara så oerhört benägna att straffa bort oönskade beteenden, utan att ta reda på varför det skälls, och utan att vilja träna in ett bättre, alternativt beteende. En i kommentarsfältet tyckte det var så bra för att nu behövde hon inte ens ha halsbandet påslaget, det funkade ändå. Jo, hot om våld fungerar nästan lika bra som det verkliga våldet – på både hundar och människor. För visst funkar det – men till vilket pris?

Det första man måste ta reda på är varför hundarna skäller. Skallet är ett språk, och det finns massor av olika anledningar till varför en hund låter. Så, av vilka anledningar tror jag mina hundar kommer skälla på slamtömmarlastbilen? Så här brukar det vara:

Vill skäller främst av (positiv) upphetsning. Det är ju så KUL när nån kommer. Han skäller också lite på grund av att han har det i generna – hans mamma tar lätt till skall, och det är ett beteende som är arvbart. Dessutom skäller han just nu lite extra eftersom han är nio månader, och inne i en ”spökperiod”. Han är nyligen könsmogen och precis nu inne i en utåtriktad fas.

Så, vill jag straffa bort glädjen hos Vill? Vill jag straffa bort den utveckling han genomgår? Vore det ens möjligt att straffa bort genetiken? Svaren på första och andra frågan är glasklart nej. Svaret på sista frågan är: fullt möjligt. Så klart kan jag straffa en hund till tystnad. Men lika effektivt och betydligt trevligare är att vända på det hela, belöna önskvärda beteenden och se till att de blir fler. I straffet finns dessutom en rad biverkningar – inte minst att relationen mellan mig och min hund riskerar försämras. Och vem vill det? Vill är en oerhört lättränad snubbe. När vi var på tollarspecialen hade jag bestämt mig för att ta tillfället i akt och skvallerträna hundskall. Det vill säga: varje gång en hund skällde så belönade jag Vill innan han hann reagera. Jag sa helt enkelt ”JA!” så fort jag hörde en hund, och dök ner i fickan efter en godbit. Men blixtens hastighet drog han först slutsatsen att ”JA!” = godbit och sen att hundskall = godbit. Ganska snart vände han till mig så fort han hörde en annan hund och inte en enda gång skällde han för att någon annan skällde! Inte på hela helgen! Han skällde för andra saker, men inte det. Så enkelt!

Boo skäller av osäkerhet. Det är en varning – ”Det är nog bäst att du håller avstånd!”. Hon är den optimala vakthunden, hon reagerar snabbt, det låter väldigt allvarligt, men tittar man på hennes kroppsspråk så ser man att det inte ligger någon skärpa bakom. Att försöka straffa bort rädslor måste vara det dummaste man kan göra. Dock sker det om och om igen. Senaste exemplet på det var på en middag med massa hundägare, och en beklagade sig över sin osäkra tik som reagerade på det mesta. Samtidigt hade de – i den nya miljön, med nya människor och hundar och barn (som hon var särskilt rädd för) – bundit henne en bra bit bort. Och skällde på henne när hon skällde. En annan av gästerna föreslog att de skulle lägga henne på rygg, men såpass förståelse för situationen hade de i alla fall att de förstod att det var fel. ”Hon skulle dö på fläcken om jag gjorde så” var svaret. Men ett litet straff var tydligen ingenting. Hunden ifråga var tyst mesta delen av tiden, men inte en gång hörde jag dem berömma henne för det.Tänk om de använt den metod jag använde på Vill. Barn = godbit! Hund = godbit! Främmande hundar/människor/ljud = godbit! Och tänk om de dessutom inte utsatt henne för att bindas i den miljön.

Mixi skäller främst för att det är inlärt. Hon skäller i alla möjliga situationer och på de mest olika saker, och både av glädje (husse tar ner selen), frustration och vakt/osäkerhet. Hon är dock väldigt lätt att bryta genom att be henne göra något annat. (Jag vill egentligen att mina hundar ska välja att göra något annat, men med Mixi som hade nästan nio års träning på att bli tillsagd att göra nåt, är det svårt att träna om i den här upphetsade situationen.)

Gip då, varför skäller han? Han skäller av olika anledningar. Främst för att de andra skäller och för att det är roligt att skälla. Han skäller i lek, och när han blir frustrerad – men GE mig bollen då! Häromdagen skällde han för att det stod en upp-och-nervänd skottkärra i hagen, och på lastbilen skäller han för att den är stor och nära. Han skäller helt enkelt för att han är en ung och ivrig hund som vill en massa, och som har snabba reaktioner. Han skäller också för att få en reaktion från mig, ganska ofta med glimten i ögat. Han är en verbal hund som snackar en massa och i träning så upplever jag att det finns ljud jag vill ha bort och dem jag inte bryr mig om. I hans fall handlar det om arousal (”grad av upphetsning”) – för låg och han kan låta för att han då tar in för mycket av omvärlden, och för hög och då kommer frustrationen. Men jag tror aldrig någon kommit på att sätta antiskallhalsband på hunden på lydnadsplan för att få den att ta apportbocken under tystnad. Man vill inte ha en låg hund där, utan en med svansen högt och schwung i steget.

Varför man inte resonerar på samma sätt i vardagen är en gåta.

Så hur gick det med lastbilen, undrar ni nu. Nja, sådär. Hundarna märkte den inte ens så det blev ett ganska misslyckat träningspass. Får placera mig mer strategiskt nästa gång…

Några visdomar som Maria Brandel delade med sig av – och som inte är någon nyhet men som man (i alla fall jag) kan behöva höra igen och igen är att inte vara rädd för att prova nya strategier, inte vara rädd för att ha flytande kriterier (beroende på miljö, dagsform, vad man gjort innan etc – flytande både upp och ner. Vad klarar min hund här och nu?) och inte vara rädd för att backa om det behövs. Men! att alltid jobba framåt och se till att inte fastna på ett ställe. Hellre gå lite för fort fram än lite för långsamt och inte låta hunden bli så bekväm på ett steg att den inte vill gå vidare utan tror att det den gör är slutprodukten. Det sista är ju verkligen något jag försökt jobba med senaste året, faktiskt har det varit min övergripande tanke. Klätt i Susan Garrett-kostymen Average or better har jag pressat på. Det är bra.

Däremot är jag – och inte bara jag – sämre på en annan sak och det är att jobba med det som man är riktigt dålig på. Det är så förstärkande när det går bra att det är lätt att hamna i fällan att man med sin hund gör det som man är bäst på. I träningspass efter träningspass. Så nu tar jag tjuren vid hornen och tar itu med sånt som verkligen behövs. Igår backade jag tusen steg och återgick till kloss samt baklänges march för fotgåendet med Gip. Fritt följ (och linförighet) är verkligen något som vi behöver, och vi behöver jobba på det. Det duger inte med halvdant. Och jag kan inte lappa och laga där vi är utan jag måste riva ner och sammanfoga byggklossarna på nytt. Så baklänges march med belöning bakom ryggen, och klossen med ingångar från alla håll. Det gick förvånansvärt bra och på morgonens träningspass idag kunde jag snabbt belöna i position och svänga upp åt rätt håll. Han tappade faktiskt inte fokus  och position en enda gång när han gick rättvänt idag. Wow! Så ska det ju vara.

Kanske hamnade jag faktiskt till och med i fällan att inte gå framåt när det behövs? Njä, jag tror att vi behöver många lyckanden i den här övningen eftersom den har en historia av frustration (min). Dessutom såg jag till att vara noga med hur jag belönar. Jag leker ju helst med Gip (för det är så hejdundrande roligt!) men för att få in exaktheten måste jag belöna med godis, så jag såg till att ha godis gott nog och stort nog att vara lekfull med. Då kunde jag först belöna i position och sen kasta godbiten för att få en bra utgångspunkt för en ny repetition. Och dra på trissor om han inte blixtsnabbt jagade min hand, och galopperade ut för att ta den kastade godbiten. Bra där!

Nu gäller det att jag tänker igenom alla steg hur vi går vidare. Och tränar en sak i taget. Fotgåendet innehåller ju så tokigt många komponenter, och med en hund som Gip är det nog viktigt att ta en sak i taget. Gå rakt fram ett pass. Köra svängar ett annat, ingångar ett tredje, tempoväxlingar ett fjärde, stegförflyttningar ett femte, osv.

Vill då? Vad är det som halkat efter med honom? Den största svårigheten – att han hellre ville äta än leka – är vi på god väg att knäcka. Han lekte fint på kursen, och vid ett tillfälle stack han faktiskt och snodde leksaken trots att jag klickat och var på väg att ge godis. Hurra! Så där är en grej jag målmedvetet jobbat mig igenom. Nu är det inga problem att få honom att leka även om jag har en skål med korv framme. Han är ju så ung att det kan tyckas som en kilometerlång lista på vad som behövs tränas på, men det samma gäller ju Gip. Och det är inte det jag menar egentligen, även om just det jag jobbar på med Gip är ett moment. Utan jag menar sånt som har betydelse för många delar (och attityden i fotgåendet har ju onekligen det) så som ovilja att ta i, röra sig bort eller kunna vara stilla. Om jag ska pinpointa en sak med Vill så är det väldigt svårt för honom att släppa belöningarna. Både såna som är utlagda och de som finns i min hand (och jag jobbar helst så att jag kan ha både godis och leksaker framme). Så det ska vi verkligen ta itu med nu (igen! Eller kanske Mera!. Det är inget nytt.). Ett omvänt lockande med godbitar är han ganska bra på, men generaliserar inte till när jag bara håller godiset i handen under tex fritt följ. Kastar jag en leksak bakom honom har han hemskt svårt att inte kolla på den. Att röra sig från en godbitskål är svårt som tusan, och tar jag handen bakom ryggen vill han gärna följa med och kolla läget. Inte så att han försöker ta det jag har, utan han vill ha koll. Så jobba mer med att han måste se ut som att han heeeelt glömt att det finns nåt gott eller roligt i faggorna.

Och så måste jag så klart lista vad vi är bra på. Det går ju inte att bara jobba med svårigheter hela tiden, det vore alldeles för deppigt. Men att inte vara rädd för att ta tjuren vid hornen och faktiskt tro att man kommer lyckas – det är nog det viktigaste.

Vill och jag har varit iväg en hel vecka alldeles själva. Vi packade Valborg (husvagnen) full och åkte först på valp- och unghundskurs för Maria Brandel i tre dagar, för att därefter åka till mina föräldrar under ett dygn, och sen vidare till norra Öland och tollarspecial. Vilken lyx att bara ha en hund att rå om, och vilken lyx att få vara iväg med just den hunden! Vill har hunnit bli nio månader nu och han har blivit mycket mer utåtriktad. Mer fartfylld och med blixtsnabba reaktioner. På gott och ont. Jag funderade lite på hur det skulle gå att sova i en liten husvagn med massa ljud och grejer utanför men Vill agerade som han aldrig gjort annat än frekventerat campingar. Speciellt imponerad blev jag av honom på Böda camping som är gigantisk och väldigt stökig. Inte nog med skateboardåkare, massor med närgångna barn, hopptorn, minigolfbanor, 412 (!!) tollare, hav, domare, husvagn, harungar i omedelbar närhet, så var han ju dessutom ganska trött (eller borde vara!) när vi väl kom dit. Men han var alltså superduktig. Tyvärr så vaknade jag på lördagen och var sjuk, med feber och halsont och var inte alls på humör för att åka och kolla på jakttävlingarna som jag tänkt, utan stannade och tittade på lydnaden istället. Det visade sig vara ett klokt beslut på så sätt att jag kände mig helt kry på eftrmiddagen men eftersom det var en ganska dålig tävling (jag var inte imponerad av ekipagen. Alls.) så kändes det himlans snopet. Lydnad kan jag ju se närsomhelst, men inte jakt. Trist. På söndagen var det utställning, och det enda som unghundarna fick delta i så då var vi anmälda i juniorklassen. Den är för hundar mellan nio till arton månader, så våra valpar (Vill, Smart, Toy och Wilmer i hanar och Raja samt låtsassyrran Tassa i tikar) var yngst. Tjugosex hanar var anmälda och både Vill och Wilmer fick Hp. Kul! Fast till final kom vi tyvärr inte. Vi ställde även upp i avelsklassen med mamma Unni, så vi fick lite extra träning. Vann hela klabbet – alltså Best in Show – gjorde en elva och en halv år gammal tik. Jag har aldrig varit bland så många tollare förut och kan ju bara konstatera att de – nästan – ser lika olika ut som border collies. Allt från små taxbenta välpälsade, via nästan opälsade slimmade typer till långbenta, lagompälsade, som Vill. Vill var absolut en av de största tollarna på plats. Att han var stor visste jag ju, men SÅ stor… När tollarmästaren utsetts satte vi oss i bilen och körde hela vägen hem. Gudars skymning så jag saknat dem därhemma, nämligen.

Men vänta! Ska jag inte skriva nåt om Maria Brandel-kursen? Klart jag ska. Den var underbart, fantastiskt, superbt, toppenbra nämligen och förtjänar (minst!) ett eget inlägg. Vi var uppdelade i 3 grupper om 3-4 ekipage, på två instruktörer och behandlade följande:

* följsamhet

* stadga

* tempo/ta i

* apportering

* röra sig ifrån

* kedjor och tävlingsträning.

Bäst är att det verkligen kändes som alla fick jobba på sin egna nivå och med massa bra steg framåt. Jag har en helt lista med grejer att jobba på inom varje område. Super! Så jag tror att varje område kanske får bli ett eget inlägg? Jo, vi bestämmer det!

Så har vi äntligen varit iväg på vår första lydnadstävling, Gip och jag, och det gav mersmak! Jag var helt löjligt nervös innan vi åkte, sov inget natten till igår, och när jag sov drömde jag att jag missade vår ingång och fick tränga mig igenom ett hav av människor helt oförberedd och med alla papper i oordning. Dessutom är ju regn inte Grusets absoluta favorit, och tja, det har ju regnat en eller annan droppe denna sommaren – och prognosen sa regn under tävlingen (men vi slapp det!). Lekte med tanken att stryka oss, för var vi verkligen redo? Men så gaskade jag upp mig och åkte med inställningen att ha kul, miljöträna och kanske till och med göra ett moment eller två, eller tre. Eller nio? Jag var på plats i god tid vilket är en nödvändighet för Gip som måste få tid att känna in atmosfären. Han måste få yla lite (vilket han gör när han hoppar ut från bilen), få svansa mot alla hundar och se om han inte möjligtvis kan få gosa med nån människa. Och så måste han bajsa. Jo, det är sant, om inte Gruset har fått tömma tarmen så kan han inte tänka. Så allt detta hann vi med med råge, och även matten hann lugna sig.

I lottningen drog jag nummer tretton (passande på fredagen den trettonde!) av femton, vilket betydde att platsen skulle bli med bara två andra hundar eftersom de delat upp det i fyra-fyra-fyra och så tre. Jag hade tjuvkikat på funktionärerna när de gick på planen och den var blöt, men kanske han ändå skulle lägga sig? För platsliggningen tycker Gip är svårt. Han blir osäker när jag bara står och hänger och på träning har han rest sig och kommit och frågat vad jag vill. Men senaste gångerna har han klarat det, men jag var ändå helt beredd på att få ge ett dubbelkommando om han skulle resa sig. Alternativt att han inte skulle lägga sig alls… Vår tur och Gip kastade sig ner i sfinxposition. Jag lämnade honom och sen stannade tiden. Fy satan vad mycket man hinner tänka på två minuter. Men Gruset låg kvar – och vi fick en tia på platsen, hurra! Kändes som om jag kunde åka hem med bara de poängen i bakfickan, faktiskt. Vid ett tillfälle rörde sig hunden bredvid varpå Gip viftade med svansen och jag var säker på att han skulle gå upp. Men nej!

Vi tog en liten promenad efteråt och sen fick Gip sitta i bilen medan jag kollade på några ekipage. Småpratade med en tävlande som också stod och väntade, och det kändes rätt lugnt allting. Jag tog ut Gip när det var fem ekipage före oss, och det var för tidigt. Tre hade räckt. Nu hann han gå upp i varv, gå ner i varv och bli lite okoncentrerad och splittrad. Men han kampade och lekte fint på parkeringen och hade öronen i gladaste positionen så jag kände ändå att det var läge att gå in. Fram till tandvisningen var det en låååång väg att gå, bland vattenpölar och fjärilar i magen. Nå, Gip satt fint och snällt och svansviftande – och dagens andra tia. Dags för linförighet, och om det finns egentligen inget annat att säga än: hem och träna. Den var katastrofdålig och ingenting stämde. Gip gnällde hela tiden, han drog i kopplet (domaren hade tydligen bett mig länga kopplet vilket jag inte hörde, och hon var snäll nog att inte dra för det, men att kopplet var oslakt emellanåt var alltså delvis mitt fel. BU!) och jag fick totalt hjärnsläpp och glömde bort hur jag brukar svänga helt om. En femma och det var inte mer än rätt. Så nu ska vi verkligen träna. Han är rätt bra på fritt följ – men jag måste även komma ihåg att träna linförighet, samt på nya platser.

Av med kopplet, och nu kom nästa orosmoment: han FÅR inte springa och kissa alternativt fram till en annan hund. Det är ett av våra stora problem. Om Gip blir trött sticker han och fångar en annan hunds leksak och om han blir osäker så drar han och kissar. På planen direkt bredvid pågick tävling i en annan klass. Runt planen massa träd. Gulp. Jag kan ju lugna läsaren med att han inte ens var på väg, inte en tillstymmelse till att vilja lämna mig under hela programmet, och med det är jag så himla nöjd. För som jag slitit med det!

Läggande under gång: tio! Inkallning: nio! (han satte sig snett). Utanför planen och innan vi åkte tränade jag blott en enda sak: ställande under gång. På träningen satte han det varje gång och döm om min förvåning när han pladaskla sig. Och här gjorde jag mitt största fel. Jag såg det i ögonvrån, men i stället för att omedelbart ta upp honom/ställa om honom/bryta (det var ju ändå en nolla) så fortsatte jag gå och ställa mig och tog upp honom på vägen tillbaka. URKASS träning! Jag skäms! Men jag blev seriöst väldigt väldigt förvånad. Nästa gång ska jag ha en plan. Apportering: nio (”tveksamt”. Jo, herr fin i kanten gillar inte andras dreggel. Så nu ska vi träna på snabba gripanden, för det är en så onödig poäng att tappa.) Hopp över hinder: 8,5 (han dundrade in i mig vid avslutet, jättesynd för det var verkligen snyggt för övrigt). Och så helheten: 8. Vilket sammantaget gav 142,5 och ett andrapris. Och jag ger också helheten en åtta, tycker att alla betygen var helt korrekta och rättvisa. Jag är sjukt nöjd med att ingen av mina farhågor slog in, men också väldigt missnöjd med ställandet. Och linförigheten borde gått bättre. JAG borde inte tabbat mig som jag gjorde. Men Gruset var glad, vi hade kul och det kändes verkligen som vi – med linförigheten undantaget – var ett team. Och det är känslan som är viktigast.

Åkte direkt hem och anmälde mig till revanch-tävling 😉 om två veckor. Ger bra tid att träna upp svagheterna på, och det är dessutom på vår nya hemmaklubb så då hinner vi bekanta oss med stället också.

I helgen som var var det dags för klanhelg, det vill säga kennelläger med Tollarbos, Lönnlövets och Agrosofens tollarkennlar. Wow vilket arrangemang, helt otroligt ambitiöst. Det var runt 60 hundar anmälda så det var verkligen full rulle – små rödtottar precis överallt, och vi höll till på Säbyholms naturbruksgymnasium utanför Stockholm.

Vill hade lyckats skada benet tidigare i veckan och är ordinerad koppelvila av veterinären, så jag var lite orolig för hur det skulle gå. Och Vill visade exakt hur fort man kan springa och hur högt man kan hoppa i koppel… Tack och lov kunde vi ändå delta fullt ut i de två workshops vi var anmälda till (jakt nybörjare och freestyle). Jag vågade låta honom springa litegrann, och han visar ingen hälta alls så det var ett bra beslut. Tycker jag fick ut mycket av båda kurserna. Kände igen mycket från den jaktkurs vi gick tidigare i sommar och freestylen var ganska inriktad på musiken och hur skapa fina övergångar mellan momenten. Perfekt för oss!

Jag hade med mig kameran, men lyckades inte få några bilder. Däremot hade både Maria Lindén och Mikaela Gröndahl fingret på avtryckaren och fick fina bilder på alla hundarna när de jobbade. Och snälla är de – jag fick lov att låna.

Vill fick springa på sin första markering (när hunden ser var ”bytet” landar, och springer på vår signal) någonsin. Jag har tyckt att han varit så ointresserad av dummyn att jag inte vågat prova – men all annan träning med dummy har visst gett resultat, och han plockade den fint.

Och sen kom han glatt springande med den till mig. Jovisst behövs det mycket träning men, en bit på väg har vi allt kommit.

Valparna fick också prova att göra ett sök (det vill säga att hunden inte sett var ”bytet” landat, utan letar med näsan på vår signal) vilket han inte heller gjort. Först fattade han (så klart) inte alls vad jag ville, men så fort han hittade dummyn plockade han den och sprang till mig med den. Fina valpen!

Sicken stil han har, Wonkenstånk…

På söndagen tränade vi freestyle.

Han är så himla rolig att jobba med. En riktigt härlig hund!

Fast liiiite trött blir man allt efter en sån actionhelg 🙂

Alla bilder är tagna av Camilla Jacobsson, tack för att jag får låna!

Denna veckan har jag varit på tre dagars vallhundskurs med Gip hos Anna Larsson . Vi var på en jättefin gård på Mörkö och tränade på jätteläckra får. Pigga men inte stressade, och väldigt välskötta och fina. Jag föll pladask för en liten brun tacka med vit nos, vit fläck på huvudet och som pricken över i en vit svanstipp. Så gullig!

Jag var lite nervös första dagen att jag skulle ha anmält mig till tre dagar vallning med en hund som inte riktigt vill. När vi varit iväg tidigare har han i och för sig tyckt att det var roligt, men varken bättre eller sämre än till exempel agility. Och när vi var iväg på kullträffen i vintras och provade valla inomhus tyckte han det var rätt äckligt med får. Men det visade sig att vilan gjort honom gott, jag har ju märkt på många andra sätt att han har mognat sista tiden och det gällde även fårhagen. Vi började med teori och gick igenom sex grundsteg att börja med, och det var skönt att ha ett system att förhålla sig till. Inte bara random släpp på får och styr lite hit och dit, utan ordentliga kriterier.

Första dagen väcktes intresset och det kändes riktigt bra, andra dagen blev det lite konflikt. Nu tyckte Gip att han kunde själv slash absolut inte kunde själv och jag fick en del starter som var okontrollerade och inte roliga. De satte tonen för passen, och både jag och Gip är så ovana att vara ovänner att det blev lite knasigt. När vi kom till lägenheten dag två var Gip så trött att han sov HELA kvällen. Jag fick väcka honom vid elva för att gå ut och kissa. Lille collisen.

Dag tre bestämde jag mig för att prio ett var att starta lugnt. Det är orättvist att bråka med en hund som inte vet varför jag bråkar (när jag vill att han ska ta vida flanker i stället för att gå rakt mot fåren, till exempel). Så på Annas inrådan började jag med att lägga honom lugnt, ta några steg, lägga honom, upprepa det, gå ut mot fåren och låta honom ligga ganska nära för att sen tydligt ge ett ”away” eller ”come by” (cirkla en vid sväng höger resp vänster). Mycket mycket bättre! Konflikten dagen innan hade gjort att Gip verkligen ansträngde sig för att förstå, och jag behövde bara använda små bokstäver hela dagen. Kul!

Vi avslutade med ett pass där Gip och jag flyttade fåren in i en smal passage mellan en fålla och staketet. Vi gjorde den övningen flera gånger, från båda håll och det kändes kanon att vi faktiskt kunde kontrollera fåren och flytta dem till ett speciellt ställe. Det kändes också kanon att jag hade kontroll på min fina lilla hund, att han ville lyssna och vid ett par tillfällen sa att ”Okej, JAG hade gjort på det här sättet, men jag litar på att du gör så det blir rätt till sist”. Jag ska inte berätta för honom att det inte är säkert – vallning är sjukt svårt, inte minst för att fåren ju inte beter sig som man förväntar sig alla gånger. Det handlar lika mycket om att läsa får som att läsa hund, och fårkunskapen hos mig är än så länge inte stor.

Men nu har jag i alla fall bestämt att fortsätta med vallningen och att skaffa får. Vi har tillräckligt med plats för en liten flock, så det vore bara dumt att inte låta får sköta underhållet av hagarna. Så nu letar jag efter några lagom invallade får att köpa!

Igår var jag och Vill på Svenska Spaniel- och Retrieverklubbens utställning i Gränna, och Vill ställdes ut i valpklass 2. Det var en helt ny erfarenhet för oss båda, jag har inte alls intresserat mig för utställning och trodde egentligen aldrig att jag skulle komma att ställa ut någon hund. Men när jag nu har en trevlig och snygg tollare som dessutom älskar att vara i centrum – så varför inte? För mig var enda målet att Vill skulle få en rolig upplevelse, och det målet uppfylldes. Han var störtcool och brydde sig inte om hjordar med welshar, labbar och snövita goldens som uppehöll sig i närheten. Varje gång nån hund skällde eller stökade fick Vill en godbit, och snart skvallrade han fint på de hundar som lät. Vi lekte med en kampleksak och tränade lite tricks och han var som vanligt väldigt fokuserad, trots allt som försigick runtomkring. Framåt eftermiddagen blev han trött och nosig så inför finalen lekte jag igång honom lite för mycket med resultat att han studsade vid mitt ben när vi sprang. Det kan vara därför vi åkte ut ganska snabbt där, jag vet inte. I rasringen var han enda tollarvalpen, men tilldelades ett hederspris, HP (ges till särskilt lovande valpar fick jag lära mig) så två rosetter fick han. Skoj! Och som sagt plats i stora finalringen tillsammans med valpar av andra raser som vunnit.

Jag kommer absolut ställa Vill igen, det var roligt att få kritik från domaren, och en bra tävlingsträning. Nu när jag vet lite mer hur det går till kan jag dessutom vara bättre förberedd. Dels träningsmässigt men dels så vet jag nu att stol, och filt och matsäck – och kanske nåt att läsa – hade varit en god idé. Funktionärerna var jätterara och domarna trevliga. Däremot bekräftades många av mina fördomar och det var tråkigt – sjukt feta labbar som lufsade omkring, fler koppelkorrigeringar än jag sett på ett ställe tidigare, och väldigt få hundar som såg ut att användas i jaktträning. Faktum är att de enda jag såg leka och träna med sina hundar (alltså inte ringträna, det var det många som gjorde) var några andra tollarägare. De ställde dessutom i jaktklass.  Jag som är van vid jaktavlade labbar, cockrar, goldens och flattar insåg plötsligt hur extremt stor skillnad det är på de som ställs ut och de som hämtar fåglar. Ledsamt. Jag är glad att inte tollarna gått därhän!

Som jag skrivit tidigare kommer R+ Hundskola och Malmö Strays i år att samarbeta med Motiverade hundar på sommarlägret i september. Det är andra året som lägret hålls, och det förra var oerhört uppskattat. Så här skriver R+:

Efter förra årets läger hade vi inte direkt något val, deltagarna krävde ett nytt sommarläger så vi gör som vi blir tillsagda och styr upp. Vi har samlat ihop ett par fantastiska instruktörer och håller på och planerar schemat i detalj. Allt är inte riktigt färdigt men det ser redan galet roligt ut!

Lägret hålls på Motiverade hundars kursgård i Bottnaryd utanför Jönköping och under helgen 7-9 september kommer vi att träna, hitta på hyss och umgås. Gården ligger ensligt och lantligt, med en massa trollskog utanför dörren och en sjö alldeles nära. Vi har beställt vackert väder och varit tidiga med att boka men om det skulle regna finns ett ridhus att träna i, och stora tält att umgås i om kvällarna. Vi ser fram emot en massa roliga workshops, grillning, filmvisning och bad. Sen blir det givetvis en och annan överraskning och en massa bus!

Vi kommer bo vid gården och det går bra att tälta gratis där. Trivs man bättre på vandrarhem finns det förstås en hel del runt Jönköping men vi hoppas att många tar chansen att komma närmare sina hundar och naturen. Sommarmorgnarna i Småland är helt underbara och som bäst när man kryper ur ett solvarmt tält. Mat alla dagar ingår i priset och serveras på gården.

Det här är tredje lägret som vi arrangerar, det första höll vi under en helt magisk sensommarhelg 2011 och det andra tidigare i år, i Bromölla. Nu gästas vi av ett härligt gäng instruktörer som håller varsin workshop fördelad på två pass under helgen. Deltagarna får välja vilka workshops de vill delta i och det är först till kvarn på platserna.

Vi väntar fortfarande besked från vår fjärde instruktör men kan inte hålla oss längre, det är fritt fram att anmäla sig!
Här kommer en kort presentation av de olika instruktörerna och deras workshop. Alla deltagare väljer två workshops var och det är först till kvarn, eftersom vi har begränsat antal platser i grupperna.

Belöningsutveckling med Jessica Mann
Det här är workshopen för dig med en lite svårmotiverad hund, eller för dig som vill lära dig belöna bättre och nå ännu längre med din bästa vän. Har du en hund som kanske inte engagerar sig fullt ut i lek och träning eller som lätt tröttnar och hittar på något annat när du fått för dig att ni ska träna så kan du försöka utveckla de belöningar du använder. Genom variation och överraskningar kan du bygga en annan förväntan hos din hund än om du bara belönar med godis. Jessica är en av de roligaste människorna jag vet och med en svårmotiverad och försiktig hund har hon fått lära sig de allra bästa knepen. Helt perfekt för jobbet med andra ord!

Freestyle med Michaela Neiglick
Freestyle är kortfattat dans till musik, med hund. Trick, träningsglädje och samarbete i en härlig mix. Mickan hade inte en tanke på att tävla med sina hundar och plötsligt stod hon på prispallar, tävlade för landslaget och skrev autografer till trollbundna barn. Under VM i freestyle nu i vår kom hon och borderterriern Rut på en åttonde plats. Åttonde bäst i världen, behöver jag säga att vi är glada att Mickan kommer och lär oss mer om freestyle?

Disc dog med Lovisa Kallerhult
Disc dog är en ny hundsport som inte riktigt kommit i gång i Sverige ännu men det verkar vansinnigt roligt. Sporten är större i USA men med ett par entusiaster sprids den nu även här. Lovisa är en av dom och med sin staffe Inja och aussien Fendi visar hon hur roligt man kan ha med en frisbee och lite fritid. I tävlingar sätter man ihop ett program, lite som freestyle och antalet kast liksom utförandet bedöms. Ska man bara träna lite för skojs skull kan man göra som man vill men det finns ändå en massa nyttiga tips att ta del av, för att minska skaderisken och se till att hunden gör rätt. Oavsett om man vill tävla eller bara träna är det en rolig och fartfylld aktivering som många hundar älskar. Det  bygger samarbete och kräver koncentration från både människa och hund. Lovisa läser till vardags etologi, jobbar som instruktör Kungliga Hundar och fotograferar hundar för 4fota. En tjej med massa frisbees i luften med andra ord. Vi är riktigt glada att kunna erbjuda den här workshopen på lägret!

Kantarellsök med Björn Reimers
Lär din hund att leta kantareller och bidra lite till hushållet! Mer info kommer.

Anmälningsinfo
Lägret börjar på fredag kväll och avslutas på söndag eftermiddag. Ett mer utförligt schema kommer men om du undrar något får du givetvis gärna kontakta oss så ska vi försöka svara på dina frågor. Deltagaravgiften för hela helgen är 2500 kronor med hund eller 1800 kronor för observationsplats utan hund och då ingår maten (frukost, lunch och middag). Antalet hundplatser på lägret är begränsat och det är först till kvarn som gäller.

Anmäl dig här! (Längst ner på sidan.)

Jag har ju tagit del av några Susan Garrett-kurser på internet under våren, och om det är något hon är bra på så är det oneliners. Rubrikens Average or better är den som fastnat mest hos mig antagligen för att det är något jag har svårt för. Att inte backa – men gå vidare. Har HAFT svårt för, ska jag säga för jag tror jag lärt mig nu, att ingen tjänar på att jag är en mespropp och belönar samma sak om och om igen. För det är det det betyder – om hunden backat fem steg, nöj dig då inte med fyra (jo, belöna ibland fyra – inte bara dra ut, men inte NÖJA sig med fyra för att tro att hunden inte kan mer. Om inte nåt annat ändrats förstås.). Och kan hunden fem steg, så kan den säkert sex steg. Average or better – med fokus på better. Och vad som är better är förstås upp till dig. Det är ju inte bara fler steg som är bättre, det kan ju vara högre tempo, ny miljö, mer viftande svans. Huvudsaken är att träningen inte stagnerar.

Silvia Trkman, vars valpkurs jag gått med Vill, formulerar inga slagkraftiga slogans, men lägger upp träningen så att man omärkligt hamnar på bättre-sidan hela tiden. För tre månader sedan började vi med att lägga en tass på en tallrik – ett trick som så småningom blev backa slalom mellan mina ben, med flera trick. Nu är kursen över och det återstår att sammanfatta vad vi lärt oss i en ”graduation video”. Den lovar jag att lägga upp så fort den är färdig.

Jag vill absolut gå fortsättningskursen för henne (advanced tricks) och med Boo funderar jag på att hoppa på agilitygrundkursen i oktober. Kanske som åhörare, men vem vet – i höst kanske vi känner oss redo att vara deltagare? Idag tränade jag med Boo och försvårade genom att skicka henne runt två hinderstöd i åttor vilket hon köpte, och tog i MER när hon var tvungen att göra mer för sin belöning. Och sen tog jag mod till mig och inledde Boos slalomträning. Jag kommer (i alla fall initialt) köra allémetoden med henne (två rader med sex slalompinnar i varje, på 100×60 centimeters avstånd i första skedet, och sedan flyttas de tätare och tätare tills de står på en rad) och första passet gjorde mig helt förbluffad. Jag förväntade mig att hon skulle neka att gå emellan dem, men redan första gången sprang hon glatt och frimodigt mot matskålen. Helt otroligt.

Men, en miljard kurser i all ära: det måste omsättas i praktiken också. All lydnadsträning med Gip ska nu äntligen resultera i tävling. Gulp. Men så fint som träningen gått senaste tiden så borde det faktiskt inte vara några problem. Däremot måste jag lägga på ett kol vad gäller störningsträningen och planerar att träna lydnad inne i Jönköping massor de kommande veckorna. Eller ja, vi ska ju flytta först också. Men sen!

Och så fyller den lille orangea redan sju månader idag! Wow vad det gått fort!

Fine fine Vill!