Motiverade hundar

Äntligen är papprena påskrivna och jag kan avslöja fantastiska nyheter: Motiverade Hundar flyttar om två veckor till en gård i Bottnaryd, Jönköping! På gården finns ett ridhus vilket ger möjlighet att hålla kurser i alla väder, och ett stall som ska förvandlas till teorilokal och butik. Dessutom finns där en elupplyst träningsplan utomhus samt två stora hagar där det kommer finnas möjligthet för mig att ha får. Dessutom finns där ganska mycket vatten i närheten (både en bäck på marken och en sjö – som jag hoppas man kan bada i – ett par hundra meter därifrån. Fint som snus. Så nu kommer det äntligen börja rulla på, och snart kommer det dyka upp både kursdatum och artiklar i butiken. YAY!

Träningsmässigt ser jag mycket fram emot ridhuset som jag tror kommer göra underverk för framförallt Boo. De andra är ju lätta att engagera, och är inte så störningskänsliga, men Boo har jag inte kunnat ha lös på länge nu och det skär verkligen i hjärtat att hon måste gå i snöre medan de andra rejsar på vår gräsplan. Nu kommer ju inte ridhuset vara en rastgård men jag ser fram emot att kunna ha henne lös i träning och leka alla recallerslekarna med henne där inne. Och så ska jag börja träna agility med henne. Det gjorde vi en del i Skåne, men då var det enbart på hobbynivå. Agility för skoj och så rallylydnad. Saknar min tjej faktiskt.

I helgen som kommer överger jag flytttöket och åker och håller kurs på KopparJyckens hundcenter i Dalarna. Det ska bli jätteroligt. Vill ska få följa med och för första gången vara demohund, jag är lite spänd på hur det ska gå. Han kommer sköta sig galant när han får dema – det är jag övertygad om – men jag hopppas han håller sig i skinnet även när han får vara passiv. Han är ju lite glappkäftad, den gode herrn. Nå, jag har varit och köpt stora härliga märgben som jag hoppas ska hålla herrn nöjd.

Just nu känns det verkligen segt, allting. Jag har skadat min fot och kan inte röra mig alls vilket gör mitt humör uselt och träning med hundarna i det närmsta obefintlig. Jag äter så starka tabletter att jag mest bara sover och inte orkar göra något vettigt, men jag hoppas kunna trappa ner på dem å det snaraste. Förskräckligt tråkigt är det! Och jag har så många saker jag borde göra och som jag dessutom vill göra: färdigställa träningsplaner, kursplanera, läsa alla bra hundböcker och inte minst allt material från mina Susan Garrett-kurser. Men jag har knappt ens orkat läsa något skönlitterärt och har mest kollat dåliga teveserier och sovit. Så, nu var det färdiggnällt! 🙂

För ett par veckor sedan var jag och pojkarna i Stockholm. På fredagen var jag och Gip på elitsatsningen i lydnad som vi går hos Anna Larsson 3vallare/Canis Sörmland. Å vad det är roligt, och å vad jag älskar detaljer! Gip är så himla rolig att träna med, han får mig verkligen att skratta hela tiden. Så kär i den hunden! Han ksnake inte är den enklaste av border collisar, han har egna idéer och han får mig att tänka och klura. Samtidigt som han är en ”good sport” och är alltid juste. Gör jag bara bra ifrån mig – så gör han bra ifrån sig. För Vills del blev det en prövning att öva att sitta lugnt och vänta medan andra tränade, och med några högljudda undantag så skötte han sig över förväntan.

Lördag spenderade vi på Södermalm och pojkarna fick öva på saker som aldrig får göra hemma: åka pendeltåg, gå på stan med massa människor och hundar, gå på café, mingla och vara coola. Och coola var de verkligen, det är svårt att förstå att de mest bara hänger i skogen i vanliga fall. Vill är till och med coolare än Gip, eftersom Gip så väldigt gärna vill hälsa på allt och alla. Men det kändes väldigt bra att ha dem med, inget jag behöver oroa mig över för att göra. På söndagen var vi hemma hos goda vänner och de fick bevisa att de gick att ha i möblerade rum. I möblerade rum som inte är vana vid busiga unghundar, alltså. Men jodå, efter att ha täckt den fina soffan med ett lakan och plockat undan några ömtåliga saker från golvet – och gett grabbarna varsitt smaskigt ben – så var det helt okej att ta med dem båda in i fin innerstadslägenhet. Nå, de har ju varit på visit tidigare så det kanske inte är så förbluffande direkt.

På måndagen var vi och hälsade på på och Maria. Jag har faktiskt aldrig varit på ett hunddagis förut, så det var roligt att se hur det fungerade. Mina killar fick prova att sitta i box medan vi åt lunch, och det var de väl inte så där jätteförtjusta i. Gruset tog, som vanligt, saken i egna händer och hoppade över boxkanten när han tyckte han varit där för länge. Nåja, det var snabbt åtgärdat att hoppa in igen. Jag slogs av att det var så lugnt på dagiset trots att det var så många hundar, och jag dessutom tog in två helt främmande i lokalen. De kom förvisso precis in från en av dagens långpromenader (2,5 timme går de varje förmiddag, vilar i två timmar och går sen en entimmaspromenad på eftermiddagen också), men ändå.

På eftermiddagen styrde jag kosan mot skogen för jaktträning med Vill och hans kennelkompisar. Min första organiserade retrieverträning och jepp, jag kände mig lite som en fågelholk emellanåt. Ammie och Louise hade gjort iordning åtta stationer med mer eller mindre kluriga uppgifter och deltagarna agerade figgar åt varandra beroende på om de var i dummygrupp eller viltgrupp. För Vills del handlade det mest om att kunna vara passiv och fokusera på mig trots att det var en massa (12 totalt) rödtottar som sprang omkring i skogen. Han fick också prova raka linjetag till matskål – fantastiskt att få springa ut och äta skinka, hälsar han. En övning handlade om att kunna gå lugn fot fram till figge och då provade jag att ha honom lös trots att brorsan Toy gick precis framför. Inget perfekt fot, men perfekt vid min sida gick han. Han är så duktig och jag är sä kär i även den här hunden. Lyckliga mig med två så fina pojkar i mitt liv! Tyvärr fick jag åka tidigare så jag missade både chansen att vara figge själv och att få studera de mer erfarna ekipagen.

Ett par dagar efter hemkomsten blev jag så skadad i foten och har inte gjort knappt någonting med mina troll. Urtist.

Jag tycker ibland det varit svårt att få till bra kvalitetsfylld träning med alla fyra, när alla fyra är närvarande alltså. Till viss del för att de inte är så bra på att vänta på sin tur men kanske mest för att både Boo och Gip blir lite låga om nån annan låter och piper. Med nån annan menar jag herr Orange, som har haft stora problem att vänta i buren på sin tur. Boo blir ju ofta sådär allmänt loj och ”tråkig” och då har jag skitit i att träna henne, hon har legat på sängen och bara ”bläääää”. Jamen slipp då. Desto tråkigare att Gip inte kan leka om han tror att han trampar nån på tårna. Att behöva tjata fram honom gör inte underverk för träningsviljan (varken min eller hans) direkt. Så så mycket jag kunnat har jag tränat dem utomhus, då är både jag och Gip och Boo glada. Vill har jag kunnat träna inne eftersom han ganska högaktningsfullt struntar i om det är hans tur eller inte. Han vill oavsett och låter sig icke nedslås. Och Mixi, tja, hon blir ju mer tränad när andan faller på sådär. Och därför är det så skönt när pusselbitarna faller på plats, och den separata träningen kan sammanföras och lärdomar kan dras från andra områden. Idag tränade jag dem alla inne, och förutom att Boo var en bushöna som ideligen försökte sno åt sig mer träningstid (genom att tjuvträna vid sidan av mig) så gick det betydligt bättre än vad det gjort tidigare.

Vill fick träna på halsbandsgrepp och varsågod till matskål ,klossen och ingångar utan kloss samt att vara tyst i buren när de andra tränade med väldigt sparsamt med belöning. Gip fick träna att gripa apporten med lagom (snabbt men tyst) entusiasm, samt gå på klossen med apporten och frivilliga skiften. Boo fick träna på att backa – och jag fick träna på att hålla på kriterierna. Fler steg, snabbare och kortare latenstid. Hon var ivrig, och bjöd på små hoppstån – nånting jag ska försöka fånga nästa akt. Musen klickade jag för allt utom sitta eller ligga och stirra mig djupt in i ögonen. Att lååååångsamt höja ena tassen gilldes inte. Allt annat var värt nåt. Ingen effektiv inlärning där, hon blir för osäker på vad jag vill och ännu mer stillsam. Några belöningstillfällen blev det, men jag måste klura ut hur jag ska få igång henne.

Nå, alla hundarna sover som små barn runt omkring mig nu i alla fall, och det kändes som om tre av fyra tog träningssteg framåt.

Allt är inte så rosenskimmrande som i förra inlägget. Boo slickar på tassarna. Slickar, slickar, slickar. Biter och slickar så intensivt och transaktigt att hon blir helt anfådd. Olika tassar, och förrutom att det börjar bli rött så ser jag inget. Jag får klämma och känna och hon reagerar inte. När vi var på freestylekurs i Stockholm förra våren (inomhus, massa nya människor och hundar och en alldeles för svår miljö för henne) så tuggade hon på tassarna i en månad efteråt. Jag försökte hindra henne med strumpor, med salva, med tratt (hon är livrädd för tratten). Till sist hade hon tuggat hål på huden och det var rött och irriterat. Irritationen var ganska lätt åtgärdad (med tassbad med Atamon, samma som man gör saft med hjälp av) och till sist kom vi tillrätta med det. Hon hade öroninflamation i vintras, och det kan vara ett allergisymtom. Det vet jag eftersom Boo hade upprepade öroninflamationer när hon var runt året, och veterinären då sa att det kunde bero på allergi. Sen gick det över, utan att vi gjorde något speciellt. Öroninflamationen åtgärdade jag med örondroppar, och hon ser jättefin ut i öronen nu. Inget rött, inget klet, ingen klåda. Men tassarna? Hon verkar inte ett dugg stressad, men det är svårt att säga med Boo, hon är inte den som talar om vad hon vill. Jag ska – som jag skrev igår – oberoende av detta öka hennes träningsmängd, kanske kan det göra att det blir bättre. Få henne att tänka på annat. Men vad gör jag med tassarna som börjar bli röda, med hunden som naggar och biter på sig själv? Det kan vara fysiskt (ont i en tass, eller någon annan stans – det tror jag dock inte eftersom jag bad Laxmi kolla igenom tassarna extra, och hon dessutom kollade igenom varenda milimeter av Boo. Eller allergi, då.) eller psykiskt (stress, understimulering, oro).

Första åtgärderna blir att enbart ge henne färskfoder, råa ben och rått kött (som belöning) eftersom jag tror det ligger närmare till hands att bli klådig av industrigodis och torrfoder. Hon äter ett kosttillskott som ska stärka upp immunförsvaret, det ska jag se till att ge varje dag. Och så öka hennes träning, framförallt hjärngympan. Och så atamonbad och se till att hon inte kommer åt att nagga. Tänk vad fint om hundarna bara kunnat berätta för oss med ord, i stället för att kommunicera så här diffust.

Nu var det länge sedan jag skrev. Det händer så himla mycket hela tiden, så nu har jag nästan svårt att veta vad jag ska börja någonstans. Med Vill tränar jag vidare i Silvia Trkmans Puppy Tricks Class och han är riktigt duktig. superrolig att träna med, har jättefint fokus och bra träningsförståelse. Han är lite väl besatt av att hålla koll på godbitarna, så det håller vi på att jobba med. Nu har han fått nästan alla sina vuxentränder också, så nu har vi återupptagit kampandet (en period har jag släppt igenom lite dåligt kampande eftersom alla leksaker gled ur munnen på Vill, och jag har i stället låtit honom jaga, fånga bollar och ”busa” mer.). Jag har valt att inte gå någon vanlig valpkurs med Vill, och det är egentligen något jag inte rekommenderar. Att gå en bra valpkurs med sin valp har man verkligen igen senare. Inte nog med att man får en massa träningstips, men hunden lär sig fokusera, leka och träna med massa störning. I helgen som var fick Vill följa med till Klickerklok på sista instruktörshelgen. Det var två månader sedan han var med senast och jag var lite nervös. Nog för att han varit med på massa nya ställen, och tränat och lekt på olika platser, men i nån regelrätt kurssituation var det ju länge sen han var – tänk om han skulle bli helskärrad och bli rädd för de andra? Eller bara vilja springa fram och pussas och busa? Men han klarade det jättebra. Hälsade glatt när han fick och tränade jättefint när det var dags för det. Extra nöjd med att han kunde växla mellan att leka och ta godbitar, och att han köpte när jag gjorde det svårare för honom. Han är en duktigt liten hund, minsann!

Med Gip har jag tränat ganska få saker. Vi har påbörjat slalomen till agility, och det är kul. Svårt och kul, precis som jag tycker agility är. Mest har vi dock tränat lydnad och koncentrerat oss på bland annat apport (gripa snyggt, hålla fast, röra sig med apporten, vara tyst!) samt fritt följ. Där har jag faktiskt vågat ta steget att gå från att enbart titta på engagemanget, till att snegla lite på detaljerna. Dessutom har vi börjat jobba med frivilliga sitt i halterna. Anledningen till att jag vågat lämna attitydbubblan är för att jag under första tillfället på elitsatsningen i lydnad (som jag inte heller hunnit blogga om!) sa att det viktigaste första målet för mig var att Gip skulle vara lite mer GALEN. De andra tittade lite på mig som om jag var galen, när de sen väl fick se honom. Han har visst utvecklats i den riktning jag vill – och som vi ju jobbat på! – utan att jag helt hunnit med. Så bra! Han är eftertänksam, och han jobbar inte så himla länge och inte så snabbt för godbitar, men han har D (Desire, enligt Susan Garretts akronym D.A.S.H) för att jobba, och det är ju det jag vill. Han är ju dessutom bara ett och ett halvt, det är svårt att komma ihåg eftersom han är så mogen i mycket annat. Jag kommer inte luta mig tillbaka och lita på att farten ska komma, bara för att han är border collie, men jag kan faktiskt fokusera framåt också.

Med Boo har det hänt så sjukt mycket att jag har svårt att begripa det. Boo 2.0 lanserade jag ju för bra länge sen, och frågan är vilken upplaga vi är på nu? Hon var ju med till Stockholm på BAT-seminarium, som en av endast fyra demohundar och skötte sig strålande. 80 personer som stirrade i en främmande miljö, men hon var glad och ostressig. Kunde till och med rumpleka litegrann, och det var först dag två som hon hemföll åt något nervöst beteende (jucka på mitt ben, hennes vanliga stress- och överslagshandling som hon tar till). Mer än nöjd med det, och efter att nu ha provat metoden litegrann så är jag positiv till den. Har fortfarande att läsa boken, och jag kommer återkomma efter det. I den skriftliga examen på instruktörsutbildningen ingick att skriva en kursplan, och då skrev jag en där det bland annat ingick BAT, och metoden känns ganska mycket som jag.

Nu i helgen så var Boo med två av dagarna och hon skötte sig utmärkt även där. Vi hade en massa hundmöten, vi kollade på får, på människor och inte minst så fixade hon galant att bli klämd och känd på av Laxmi B. Melwani, rehabspecialist från Norge, även detta inför publik, i ett litet rum. Ligga på sidan och bli genomgången av en främling? Lite äckligt, men inte värre än att hon lugnt gjorde det. Positiva besked dessutom från undersökningen så nu är det bara att träna på.

På lördagen var Boo med och tränade och någon av de andra instruktörseleverna sa att om de inte hört mig berätta om Boo så hade de bara sett en hund som ”ger sin ägare fingret”. Det var naturligtvis skämtsamt sagt, men kanske är det faktiskt till viss del så att Boo har tränat mig att tro att hon är värre däran än hon är. Jag tror att hennes största problem nu inte är rädslor utan hennes låga arousalnivå i träningen som gör att hon zoomar ut och också är väldigt mottaglig för störningar. Och det är ju helt fantastiskt, för det går det ju att göra väldigt mycket åt! Average or better – återigen en Susan Garrett-grej – är vad jag måste minnas med alla mina hundar. Har de backat tre steg så är inte två steg (allt annat lika) bra nog för belöning. Att det ska vara så SVÅRT. Speciellt Boo har shapat mig att låta kriterierna sänkas under träningens gång. Andra bullar nu, fröken Boo. 😉

Med andra ord: det känns som den här våren och sommaren har alla möjligheter att bli en riktigt bra träningsperiod. Jag har TRE hundar på banan (jorå, Miximus får vara med och träna ibland hon också, men nån träningshund kanske hon inte är) som jag har klara och tydliga mål för. Mycket att bita i finns det, men jag behöver inte främst – och mest – fokusera på problemen utan kan ta steg framåt. Lyckost mig!

Och jag klarade min instruktörsexamen i helgen, dessutom, inte att förglömma! 😀

Gip verkligen älskar när vi tränar med externbelöning. Det spelar ingen roll vad vi tränar på, eller vilken leksak jag lägger ut – han blir alltid mycket mera fokuserad och mycket mera taggad om jag lagt ut hans leksak i förväg än om jag har den i handen eller i fickan. Jag tror också att jag varit betydligt mer noggrann med kriteriet ”visa inte att du vet att det finns nåt kul till dig nånstans” när det kommer till externt placerad leksak än när jag har den i handen. Han visar inte med en min att han vet var den finns nämligen – ända tills jag säger ordet och han sätter iväg i trehundranitti för att ta den. Lustigt, för han borde ju tycka det är lika roligt – om inte roligare – att springa efter nåt som flyger, hämta det och komma och kampa, men nej, alltid lite högre tempo när det ligger där sen innan. En annan rolig bieffekt jag märkt är att en externt placerad belöning höjer värdet på andra belöningar också. Ibland så får han ju inte hämta den direkt utan jag vill att han gör något – få en godbit eller lite kamp – göra något igen och sen kanske få den. Och han tar godbiten med större intensitet och leker ännu bättre än vanligt om det ligger en leksak ute. Spännande! Och jag tänker att det här är en helt suverän grej inför tävling. Faktum är att jag ska sätta en bur på planen och lägga leksaken däri, och ibland i bilen, för att förbereda honom inför hur det kan se ut på tävling. Än så länge har jag mest haft den liggande nånstans på planen, men att lägga den utanför och ha en bra ritual (till exempel att jag kopplar honom och vi tillsammans springer till den) är väl värt att lägga möda på.

Lilleman har precis upptäckt att döda ting är kul (ja, inte döda som i döda fåglar, dem har han redan upptaäck – för läääänge sen). Jag kan skicka honom till en i förväg utlagd leksak ny också och det är ju lysande. Så glad att han också gillar att leka – även om han allt är bra förtjust i sitt godis.

Jag hade egentligen tänkt att blogga om det seminarium jag var på förra helgen – BAT med Boo – och det kommer. Men inte just idag (heller).

Gruset har inte varit sig själv den senaste veckan. Han har varit avvaktande och klängig. När han igår inte ville leka med mig blev jag riktigt fundersam. Han har skadat en sporre och varit lite knasig i magen, men han verkar pigg och glad för övrigt. Jag misstänker att jag råkat skrämma honom på något sätt men jag kan inte komma på vad jag har gjort. Han är den känsligaste av våra hundar på många sätt, vilket man kanske inte kan tro. Han tar väldigt illa upp och är väldigt misstänksam. Efter vi har klippt klorna kan han gå omkring kan han blänga på en i flera dagar. Så jag tror att jag har haft en taskig attityd, omedvetet, vid något tillfälle. Det behöver ju inte ha varit riktat mot honom, eller nån av de andra hundarna ens.

Hur som helst kan vi ju inte ha det så här, så jag tog med mig min bästis för att se om realtionen verkligen är knas. Det var den nu inte, utomhus lekte han på precis som vanligt och var på sprudlande humör. Däremot märkte jag en annan sak. Om vi leker och jag säger tack, och ställer mig i tävlingsmässig position direkt så kan jag få bli stående bra länge. Om jag tar ett halvt steg bakåt kommer han och ställer upp precis som jag vill. Vad betyder det? Jo, att jag har förstärkt hans passivitet med att ge honom en hjälp. Suck, att det ska vara så svårt! Så i stället för att jobba på leken så jobbade vi på ansvaret. Till min glädje minskade latenstiden raskt, och han gick från att ställa sig och glo på annat till att sugas mot mitt ben. Men nu är det detta jag måste hålla koll på. Ansvar och attityd får bli ledorden ett tag framöver.

Igår skrev jag en status om Frolic på Facebook, mina hundar blir som galna av det – rena rama doggie crack. Men är det verkligen godast, var det nån som undrade. Tja, sa jag, jag får väl testa. Sagt och gjort. Idag plockade jag fram allt möjligt: två olika sorters torrfoder, korv, kycklinghals, ost, Let´s bite kattgodis med tonfisk, ost, knäckebröd, gurka samt kycklinghals, kycklinglever, leverpastej, laxburgare, morot, och så klart frolic och la upp till hundarna. Jag började med de nio första sakerna (min hypotes var att detta inte skulle gillas lika mycket av hundarna) och sen resten i en andra omgång.

Jag kan ju återigen konstatera att det är väldigt olika hundar jag har. VÄLDIGT olika. Lång film blev det, men väldigt intressant!

Vill undersöker en död mus som han hittat.

I helgen var det dags för Klickerkloks instruktörsutbildning igen, och denna gången var det inte färre än två gästföreläsare. På fredagen fick vi ta del av Kenth Svartbergs tankar och idéer kring relationer med sin hund, grundat i boken Bra relation och på lördagseftermiddan och söndagen besöktes vi av Jenny Marek från Nosvis Klickerkunskap som pratade om berikning för hunden. Och jag älskar att de båda kom på en och samma helg för i mitt huvud har jag tänkt att träna ger bra relation medan berikning är något som hunden gör på egen hand. Och varför i hela fridens namn avlar man under 30 000 år fram en art som gillar mer att vara med en annan art – vilket är helt unikt på det sätter hunden är gentemot människan – om man sen ska behandla den som vilket djur som helst och säga ”här är din lekpark – klara dig utan mig och var naturlig”? Jag sätter saker på sin spets, naturligtvis, men jag har inte fått ihop delarna.

Att rulla sig är mysigt, och ett beteende hunden ska få utföra.

För när är hunden mest hund – när den jagar rådjur på egen hand i skogen eller när den sover bredvid sin människa i sängen? Eller när den tränar tillsammans med sin människa, löser ett problem och får utdelning för det? Man skulle, om man hårddrar det säga att klickerträning – kontrollera din hunds alla möjligheter till självbelöning – och berikning – se till att din hund får utlopp för alla naturliga beteenden – är två ytterligheter. Och konstigt nog attraheras jag av båda skolorna om än inte i deras mest extrema form.

Att få använda kroppen, jätteviktigt.

Jag inser att jag redan berikar mina hundar väldigt mycket. De får springa lösa (Boo begränsat, men jag ser till att hon får röra sig, och i kuperad terräng), de får gräva, nosa, undersöka, slita, ruska, bära. Gip får valla och Vill får apportera fågel. Boo får inte jaga så som hon vill jaga (springa efter rådjur) men hon får spåra. Mixi får undersöka mat och gräva och lyssna efter sork. Boo får vakta, något som jag bara sett som extremt störigt tidigare men som jag nu ska försöka tillgodose det behovet ytterligare. Mix och Gip får sova i kojor om de vill (Mix ligger under sängen eller bordet och Gip väljer ofta sin bur, bakom soffan eller i de minsta hundsängarna). De får ligga högt – Boo sover på sängen där hon har koll, och Gip på soffans rygg. När Mixi var skendräktig fick hon, efter lite tvekan, behålla sin ”valp” (ett stort märgben) eftersom hon verkade lugnast av det. Specialsöket innehåller massa naturliga delar – använda nosen, leta upp ”bytet”, undersöka och få utdelning för det. Hundarna får alltid äta och smaka på massa olika grejer (allt från råa ägg och kokosnötter till vildsvinsklövar), de har alltid ben som de får tugga på, och ofta får de maten utspridd så de får jobba för den, eller instoppad i en kartong så de får slita och hålla på. De får vakta (till en viss gräns) sin mat. Gip får gömma sina ben – och Boo får samla sina. De får leka, rulla sig, och sova ihop. Kort sagt, jag tror att jag tillgodoser väldigt många av de behov som finns – utan att för den sakens skull förvandla mina hundar till djurparksdjur. Dessutom tror jag det är viktigt att inse att hundarna är olika, och kräver helt olika saker. Anders tog med sig Boo när han skulle till affären. Att sitta i bilen och vara med är jätteviktigt för henne, medan Gip vill Göra Saker Tillsammans. Leka ihop med mig är betydligt viktigare än att sova ihop med mig 8även om han gillar det också).

Idag tog jag med mig Boo och Gip till grannarnas rastgård för att även Boo skulle få röra sig utan att vara kopplad. Jag gör det med jämna mellanrum och hoppas det ska vara ett substitut för att få springa i skogen. Ett fullgott är det kanske inte men det är det bästa jag kan erbjuda just nu. De gjorde en hel massa saker i hägnet – rullade sig, kissade, grävde, nosade och så klart – eftersom det är kompisarna – lekte som galningar. Jag är ju väldigt upptagen i tankarna om att Boo ska få det hon behöver (att de andra får det tvekar jag inte på) och att nu, ett par timmar senare, se henne ligga som en liten boll på mina fötter är fin utdelning för mig. Trots att jag tycker att vi borde göra något tillsammans, och jag inte tycker att dagen varit riktigt värd om vi inte tränat på nåt. Jag håller på att tina en flaska blod, och jag har fått slaktrester (huden av en hjort) som jag ska ut och – som Jenny uttryckte det – skapa en liten film för Boo med hjälp av. Ska bli roligt att se hur hon reagerar, det var länge sen vi blodspårade. Och till dess ska jag fundera på andra sätt att göra saker som engagerar henne och samtidigt gör att vi kan göra saker tillsammans. Kanske hänga upp ett köttstycke i ett träd, där hon måste be mig om hjälp för att få det? Gå på skattjakt tillsammans? Jag inser att det är i min hjärna begränsningarna finns, och det kanske inte behöver finnas en motsättning mellan att låta hunden göra saker bara för sig själv och tillsammans med mig. Förresten sa Jenny att även agility är en form av berikning eftersom hunden där får utlopp för massa rörelser och verkligen får använda kroppen.

Det kommer säkert komma fler tankar från mig på det här området, inte minst med tanke på hur det kan inlemmas i vardagen och för den osäkra hunden. Det är ju så spännande att få tänka på ett helt nytt sätt!