Motiverade hundar

Och det med besked! I lördags åkte Anders och jag, tillsammans med Gip och Vill till Fjugesta för att delta på For The Wins adventsvallning och hämta hem Tesla. Det blev inte så mycket vallat för Gip och mig, jag var allt för fokuserad på valpköpet, men vi fick ett litet pass i 25an i alla fall. Det var inte det bästa vi gjort, men enligt Karins ”order” så tog jag tillfället i akt att låta honom känna och tänka (med hjälp av sshhanden och smackanden och lite handvift/kroppsrörelser) på helt nytt ställe och nya får. Lärdom för Gip: valla kan man göra på många ställen. 🙂 Han kändes lugn och fin, jag är glad att hans saktakommando funkar även på bortaplan, det är mycket bättre att använde det för att få honom att tänka än att lägga honom som blir ett för stort avbrott. Träd varsamt, med denna. Väldigt kul sätt att säga hej till kennelgemenskapen i FTW med en massa trevligt vallhundsfolk – tack Fanny och Thomas! 😀

Nån som inte träder varsamt är den fantastiske lille Teslan. Åh herregud vad jag redan är förtjust i den svartvita virvelvinden! Om jag nu kan säga nåt om hans personlighet efter att ha känt honom så här kort tid, och vid så här späd ålder så är ändå första intrycket att han är jäkligt balanserad. Han är på men inte stressad, han är modig men inte dum, han är galen men inte GALEN. Han tänker och känner, den där. Han är inte rädd för att säga vad han vill, och han tar även saker (tex kompostgaller) i egna tassar. Han fattade direkt att man beter sig olika mot världens snällaste Gip och inte-så-imponerad-av-valpar Vill, han vet vem av katterna man kan kasta sig över och brottas med och vilka som inte uppskattar det. Mat är toppen, kamplek är toppen. Han springer och busar och lever rövare – och somnar och sover som en stock var som helst. Och han säger till när han vill gå ut och kissa och bajsa.

Igår var han med mig när jag hade specialsökskurs, och han hälsade glatt på alla kursdeltagare och delade ut pussar och kärlek. Studsade runt när vi hade teori och lekte med en leksak – för att sen välja mina fötter av alla fötter att sova på. Smart pys som vet var han hör hemma! <3 När de andra hundarna jobbade fick han sitta i valphage, vilket emellanåt, när det kom förbi nån extra intressant hund, var svårt. En nötnacke tog hand om den saken, men nu har han fått titta på både schäfrar, en westie, en staffe, en aussie och en entlebucher sennenhund. Han gillar inte att bli instängd, så jag ska leka burlekar med honom för att förstå att det händer bra saker där inne. Han satt (sov) mest i Anders famn när vi åkte hem, eftersom han absolut inte ville vara i transportburen, och så kan vi ju inte ha det.

Idag på morgonen har han fått sig sitt första lilla träningspass. Utöver lek och belöningar så måste han förstå att om han gör nåt så får han. En enkel övning är att få valpen att kliva upp på något med framtassarna (enkelt och konkret) för att få en belöning. Det är lätt att hålla på kriterierna och en fördel är att eftersom föremålet ligger på ett ställe så kryper inte valpen närmare och närmare för att få sin belöning utan den är på en armlängds avstånd. Jag valde dessvärre en sekund när han var lite trött, så passet blev lite väl kort (även om valppass även i vanliga fall är jättekorta). Men tre godisbelöningar, en lekpaus och två godisbelöningar till fick jag in och samtidigt fick jag introducerat klickern. Nu sover Tesla, men jag ska fortsätta i eftermiddag. Härliga valptid!

I tisdags var Vill och jag på sista tillfället på Maria Brandels tävlingskurs (sista tillfället för denna gången – alla anmälde sig på stört till en eventuell fortsättning, och jag hoppas dessutom på en valpkurs för Teslas räkning, så mer Maria blir det!). När jag anmälde mig till kursen var Vill fit for fight, jag var säker på att vi skulle vara uppflyttade i eliten vid kursens början (nä, säker kan man så klart aldrig vara) och jag såg fram emot att gå kurs på hög nivå där dessutom jag och Vill var på hög nivå. I stället föregicks första tillfället av fyra månaders nästan-vila, vid första tillfället hade Vill ingen aning om någonting, andra tillfället fick vi ägna enbart åt ljud och fokus och trots att jag fått extremt bra träningshjälp (och säkert är tillbaka på banan extremt mycket snabbare tack vare det) så har det känts surt att vara tillägnad bebisuppgifter. Jag är dock extremt glad att jag inte avbokade, vilket jag övervägde göra inför första tillfället. Tvärtom hoppade jag ju på en tvådagarskurs mellan andra och tredje tillfället, vilket också var bra. Men ändå – gött är det att det i tisdags äntligen kändes som vi kunde börja träna annat än ljud. Men låt oss inte gå händelserna i förväg.

Vid samlingen meddelade Maria att vi skulle ha en tävling. Lottning, börja med sitt i grupp, ha två ringar och värma upp utanför, förbereda oss i ”slussen” och kort och gott göra det så tävlingslikt som möjligt. Med ett litet undantag – vi fick lov att hjälpa hundarna exakt så mycket som behövdes. Vilket innebar att någon gick helt tävlingsmässigt och någon använde tex target i rutan. Och jag körde lugnt och långt omvänt lockande mitt i alla moment. Eftersom Vill kändes hetare än hetast bestämde jag mig för att premiera stadgan (för att inte få startljud) först och främst.

Vi började med en inkallning (jag lämnade Vill, körde OL på avstånd, och gick tillbaka och hämtade honom). Satt fint, var tyst. Sedan en fjärr där jag kunde hjälpt honom mer, och kört OL ännu längre, fått honom att tänka bakåt. Alternativt bara kört ligg-sitt-ligg. Vi är mitt i tragglandet av fjärren (igen…) och borde inte nött på den lilla förståelse han har. Efter det var det hoppapport och jag lät Vill springa ut och hämta metallen. Han kändes jättefin och gjorde det snyggt ända tills jag langade fram ett OL när han satt i position, varpå han spottade ut apporten. Bra info, som det heter. Sista momentet i denna ringen var apporteringsdirigering där jag helt enkelt bara ställde honom vid konen och belönade stadgan. När vi var på väg ut sa Maria till mig att ta ännu längre tid på mig vid nästa ring. Inte bara få honom att se lugn och tyst ut utan faktiskt VARA det också.

Nästa ring (efter de andra hundarna gjort första delen) började med Zat. Jag hade bestämt mig för att göra ett skifte (sitt) och sedan jobba på fotgåendet. Han satte sig jättefint, men rörde sig när jag gick förbi honom. Han har extremt svårt för att jag rör mig så han inte ser (se föregående inlägg), och det som är svårt på träning, well – omöjligt på (tränings)tävling. Dumt av mig. Sedan var det vittringen och jag kände mig ganska trygg på att detta är i alla fall en sak han kan – trots att det var extremt länge sedan vi tränade det, aldrig tränat det i den hallen och det var ännu längre sedan någon annan la ut. Vi ställde upp, jag vände mig. Han satt tryggt. Jag skickade inte från helt fullt avstånd utan gick nån meter närmare. Han går ut söker, plockar och kommer in. Så himla fint! Så glad att få visa att han faktiskt kan nåt. <3 Efter det var det rutan som var placerad precis mot läktaren. Trots target stannade han vid första bandet, men tog min omdirigering superfint, helt tyst! La honom och gick fram, stärkte stadgan med OL innan jag gick vidare. Kallade inte in utan hämtade. Och så allra sist var det fritt följ. Det ljudligaste av alla ljudliga moment – eller? Till min stora lycka kändes han så himla himla fin! Jag stärkte upp med OL vid två tillfällen men han gick och gick och gick. Något svajig position, men det var faktiskt bara ljudet jag var intresserad av. Var beredd på att ta till åtgärder (OL) så fort han började frusta (första steget mot ljud) men det kom inget sånt. UNDERBART!

Summa summarum: lång (som i jättelång. Och svår.) uppvärmning är kanske vad som krävs. Vill blev ju bara bättre ju längre tiden gick. Det är ju en fantastisk egenskap, när man tänker på det (förutom att det kräver att jag går upp mitt i natten för att värma upp inför tävling 😉 ). Jag måste våga ta min tid även inne på plan. Tanken är att det omvända lockandet ska kunna användas som en blixtsnabb påminnelse om fokus och koncentration, men för att det ska fungera så MÅSTE jag låta det framkalla den känslan vid varje tillfälle det används redan idag. Även om det innebär att Vill får sitta still i två minuter. Vid utvärderingen efteråt sa Maria också att jag måste lugna mer, hjälpa mer MEN inte släppa på kriterierna, dvs vi är faktiskt redo att ta nästa steg och faktiskt börja träna på delar och hela moment. Halleluja!

En hund som Vill fixar ingen slaskträning. Jag kan inte gå ut och ”köra lite lydnad” för att han ska bli trött eller nöjd. Varje sekund på plan kräver att jag jobbar med honom, och minsta sak som släpps igenom kommer straffa sig. Han ÄR duktig, han HAR sjukt fina saker, och det som gör honom svår är ju det som gör honom bra: han har en arbets- och belöningsmotivation som heter duga, det är ju den som pyser över. Med rätt belöningsstrategier kommer vi kunna gå långt, jag är helt säker på det, så länge jag mäktar hålla i tömmarna och styra. Och såna här one by one-övningar (lyckas på första försöket) är superbra för oss, för då har vi (precis som på tävling) bara en enda chans att göra rätt. Och det kräver att jag är på tårna, gör rätt förberedelser och ger förutsättningar för att det ska lyckas. För hunden min är så himla, himla fin!

Även om vi allra mest vallat den här hösten, Gip och jag, så har vi ju hunnit med lite annat också. Bland annat är han nästan färdig med den lärarledda delen av besökshundsutbildningen (fösta steget för att bli terapihund) i Svenska terapihundskolans regi. Återstår gör ett lärarlett besök på ett boende (på onsdag) samt hemmaträning, inlämning av teoriuppgifter för mig samt vår gemensamma praktik. Nästa höst påbörjar vi den mer omfattande terapihundsutbildningen om vi trivs med arbetat fram till dess. utbildningen hittills har dels handlat om sådant jag hade bra koll på (hundspråk och klickerträning) och dels sådant som är rena nyheter för mig som är mer terapihundsspecifikt. Det har tex varit sådant som hygienföreskrifter och bemötande på boenden. Vi har haft en rad inressanta diskussioner om etik och bemötanden (hur gagnar detta hunden? hur bemöter man svårt sjuka som kanske har blöja och luktar illa? hur pratar vi med den dementa? den som inte förstår svenska? osv). Jag söker fortfarande praktikplats och har ett par på gång, men inget är färdigt ännu. En del saker måste vi träna på hemma, framförallt specifika tricks och saker Gip måste kunna och så Gips passivitet. Idag på sista delens första dag har vi rollspelat och jag inser hur mycket vallträningen gjort för Gip även på andra plan (jag skrev en liten text om det på instagram redan häromdagen, men nu slog det mig igen). Om han tidigare varit en lagom intensiv snubbe utan problem att slappna av i sin bur så är han numer en superintensiv snubbe som tycker all väntan är av ondo. Myntens båda sidor… Jag tycker naturligtvis det är fantastiskt härligt att han är mer villig att jobba på alla plan, och kommer kampanja passivitetsträningen i vinter. Det och tricks, det blir kul!

Det var de små förändringarna som leder till stora resultat, det. Den stora förändringen då? Jo, direkt efter kursen styrde jag bilen mot Fjugesta och Fanny och Thomas. På kennel For The Win föddes för sju veckor sedan fem fina valpar och en av dem ska flytta hit! Kullens enda långhåriga svartvita valp blir min, han ska heta Tesla (temat på kullen är måttenheter) och bli vallhund och lydnadshund när han blir stor. Jag är helt överlycklig så klart.

Alla valparna var helt ljuvliga, och Tesla imponerade genom att kampa sönder min tröja (med lite hjälp från Volt och Newton), sova som en stock, busa som en galenpanna och mysa som ett proffs. Mer om tankarna bakom kullen och lite fler bilder finns på kennelhemsidan  och mer om pappan finns här. Jag har inte träffat pappa Tod men både det som tidigare matte skriver och det Fanny och Thomas berättade lät kanonbra. Mamma Win var en av mina absoluta favorithundar och det verkar som om tidigare valpar blivit jättebra så jag har stora förhoppningar.

Jag älskar valpträning och ser som tusan fram emot att få sätta igång, men jag längtar också tills lille Tesla är vuxen av ingen annan orsak än att jag är helt sjukt nyfiken på vem han kommer bli. Eftersom jag inte kan börja valla med honom än på flera månader så kommer jag ägna vintern åt att lägga andra fina grunder och jag tänker försöka bättra mig och delge så mycket som möjligt av valpträningen här på bloggen. Redan nästa lördag hämtar vi honom, så valpsäkring av huset pågår för fullt. 😀

Tills han kommer får ni hålla tillgodo med lite suddiga mobilbilder, det var allt jag lyckades med i tisdags. Tror ni ser hur FANTASTISK han är i alla fall 😉

Måndag och tisdag denna veckan var Vill och jag i Kungsör på kurs för Maria Brandel. Vi går en tävlingsfokuserad kurs i tre delar (tre dagar) för henne denna hösten, men så öppnades det upp en ledig plats på en ”vanlig” tävlingslydnadskurs som jag lyckades norpa. Så det har blivit mycket Maria denna hösten – och jag klagar absolut inte! Hon är en instruktör som lyckas se de där små små små förändringarna som behöver göras, finjusteringarna som leder till skitstora förändringar. Och hon kan se de där små små irriterande sakerna man gjort som i sin tur lett till skitstora fel. När vi var på första tillfället på tävlingskursen, i oktober, hade jag nästan inte satt igång Vill ännu efter skadan och han var helt ofokuserad och verkade inte känna igen situationen alls. Gången efter gick bra mycket bättre, nu hade jag hunnit träna lite med honom (dock bara på hemmaplan) och denna gången kände jag igen honom. Äntligen! Vi har naturligtvis en lång väg kvar innan han är där han var, men nu är han träningsbar i både kropp och knopp igen.

Villens största problem är att han är helt fixerad vid belöningarna. Han kan inte släppa dem med blicken, och ännu mindre i tanken. Han ljudar för att han tycker det är dags för gottan eller bollen (och han vet dessutom exakt vilket av lek eller godis som i hans värld bör komma när). Jag har tydligen lyckats baka in väldigt förutsägbara mönster vilket gett en falsk trygghet som rämnar när jag bryter mönstret. På kursen för Maria för ett par veckor sedan gav hon en hel massa tips på hur jag kan använda belöningarna mer oförutsägbart, hur jag kan få dem att spela mig i händerna i stället för att hämmas av dem, och hur jag ska göra för att få hans (extremt fina – för det är ju i grunden en skitbra sak!) belöningssug att jobba FÖR mig, och detta fortsatte vi på nu i veckan. Jag vill ju inte behöva strunta i hans bästa grejer (boll, köttbullar) utan tvärtom använda dem så ofta det går. Vi har ju så roligt i den här galenskapen, Vill och jag!

En av nycklarna är samma som jag tjatar om på alla mina kurser – omvänt lockande. Jag tyckte ju redan innan att det är världens bästa redskap, men inser att jag inte använt det knepet fullt ut tidigare. Och att jag även där varit förutsägbar… Med en hund som Vill som går att styra ganska enkelt med hjälp av vilken belöning jag tar fram, hur jag levererar den, var jag presenterar den så finns ju alla förutsättningar för att det ska bli superbra. MEN det krävs att jag är 100% fokuserad hela tiden. Jag kan inte släppa igenom någonting som inte är enligt planen för då blir det en ljudlig pannkaka av allt. Som exempel: när jag gett mitt belöningsljud och jag stoppar ner handen i fickan så vill han gärna dutta på handen. Det har jag släppt igenom, har tänkt att han ju ändå ska få gottan då. Idiotiskt. Vad pratar jag om på mina kurser? Jo att det som händer mellan klick och belöning har betydelse… Och i det här fallet så är det den orangeas sinnesstämning som är kajko, och då kan jag ju inte låta honom hetsa fram till godiset. Jag vet ju om det, och har försökt att vara noga, men inte fullt så noga som krävs. Så nu lägger jag till omvänt lockande efter klicket i vissa situationer, och ibland påminner jag honom med ett OL utan att ha för avsikt att ge bollen eller godiset. Ju mer fokus jag kan få fram desto galnare kan vi vara i leken när han väl får den. DET motiverar mig. Det och det faktum att ljudande är det värsta jag vet.

I passen tränade Vill och jag mest fritt följ, och attityden i det fria följet. Han gillar verkligen att gå vid min vänstra sida, söker sig fint dit och sedan blir han lite för hetsig. Lite cirkushäst med gnägg och skuttande framben. Vi hann även med ett par springiga pass där Vill fick växla mellan springa och stadga, men han hade svårt att ta i på mattan i hallen så jag satsade inte så mycket på det. Fick en del tankar om inkallning med ställande dock som jag ska prova här hemma. Vi hann även med ett pass fjärr där jag trodde vi skulle jobba på tekniken men det landade i belöningarna (oväntat…). Vill blir sned pg av att han håller koll på min ficka och den enkla lösningen – lägg godiset i en skål rakt framför honom, då – fick direkt resultat, kombinerat med OL där han tänker bakåt. Tekniken kan jag jobba på hemma.

Jag måste även jobba på avslut – tävlingsmässig belöning – transport – momentrutin som en helt egen uppgift. Nu söker Vill sig fint till min sida efter avslutad (riktig) belöning men går jag ur position och på minsta sätt visar att momentet var slut, men att godiset/leksaken uteblir så blir han frustrerad. Jag har tränat på det i delar men inte alls i den utsträckning som krävs, och tror jag, nästan mest inne i kedjor. Det är inte bara det fria följet som går att bryta ner och bygga upp i all oändlighet… Så, dags att ta noggrannheten till nya höjder. Tävlingslydnad är som att spela ett finstämt instrument, om man är på fel sträng eller tangent som blir det ett helt annat ljud (bokstavligen) än det önskade.

Trots att Vill inte haltat på länge nu så märker jag att jag tittar på honom på annat sätt än jag gjorde innan. Det är som att jag förväntar mig att han när som helst ska börja linka. Vi har varit hos Annika Falkenberg vid tre tillfällen nu och ska tillbaka en gång till innan jul och han har gjort jättefina framsteg varje gång. Jag behöver inte oroa mig. Jag har sedan länge fått klartecken att träna honom (men tänka på hur, tänka på uppvärmning och nedvarvning och göra rehabövningarna varje dag, och massera honom varje dag) men det tar emot. Det finns en spärr inom mig som inte vågar låta honom ta i fullt ut och den spärren måste jag få bort.

Eftersom han tränats så ytterst sparsamt sedan i juni har han faktiskt glömt en hel massa och även om det börjar komma tillbaka fina saker så känns det som det är så otroligt långt kvar. Jag har ju fått börja om i lydnaden med Gip vid flera tillfällen (av helt andra orsaker) och det gör mig faktiskt ganska opepp att göra samma resa flera gånger med Vill. Hans ljudande är dessutom värre än innan, då det bara kom fram i fria följet (”bara” alltså), men trots att han är het så är han inte längre snabb. Och trots att han är långsam så är han ändå inte koncentrerad. Känns som att det vi tränat upp är borta och DESSUTOM har massa sånt han haft i sig naturligt försvunnit. Jag är måhända lite väl hård nu, men jag avskyr att stå och stampa, jag vill framåt!

Vill och jag går en tävlingskurs för Maria Brandel, vi har varit på två tillfällen av tre och förra gången fick jag med mig en massa bra övningar hem. Första gången vi var där kände jag inte alls igen Vill. Han var helt ofokuserad och lämnade mig (!!!) på plan för att gå och kissa, nosade i rutan, sprang fram till en söt liten bc-tik och annat dumt. Sånt gör ju inte Vill, han stressar inte på det sättet. Det gjorde mig jätteledsen och uppgiven. Han kändes bättre förra gången, trots att vi var inomhus i finfina Kungsörshallen, men där vi var i juni är vi inte.

Annika Falkenberg har vid upprepade tillfällen påpekat att han ju faktiskt inte är trasig. Han är spänd, men inte sönder. Och att det som är utmaningen inte är att göra honom hel, det är han redan, utan att få honom att röra sig rätt, att få musklerna att samarbeta och göra som de ska och inte som de alltid gjort.

Mina mål med Vill i lydnaden är fortfarande höga. De är inte ändrade, även om det nu, med så lång paus, är skjutna på framtiden. Jag har inte någon tävling inplanerad för jag vet helt enkelt inte när det är rimligt att tänka sig att vi är redo. Just nu tränar vi inte ens hela moment utan bara känslor och fokus och fart och lugn. Jag försöker hitta sätt att få honom att dels växla från stadga till fart, gå från fart till ro (utan ljud), gå vidare från en fartövning till en annan (med och utan transport) och från lugn till lugn utan att tappa fokus och engagemang. Jag använder alla roliga grundövningar som runda föremål och skicka till musmatta, indianleken och tagga med halsbandsgrepp och just nu är det omvända lockandet min bästa vän. Parallellt tränar jag vissa momentdetaljer som fjärrens skiften, snabba gripanden av apporten och hitta rätt punkt i rutan. Men svårast är att inte rynka ögonbrynen och stirra granskande på Vill utan faktiskt tuta och köra litegrann. Han går inte sönder. Han är inte trasig. Nånstans där inne ligger ju glädjen över att få hänga med världens roligaste kompis också.

(FOTO: Sofia Fridolfsson – tack!)

Av alla saker jag gjort med hund är vallningen helt klart det häftigaste – och svåraste. Om någon för ett halvår sedan skulle fråga mig om jag vallade med Gip skulle jag svarat ja. Det var faktiskt inte förrän jag för ett par månader sedan tog kontakt med Karin Söderberg och hon fick se Gip som det gick upp för mig hur mycket han gick på lydnad och hur lite han vallade. Jag, som oerfaren vallhundsförare, tyckte att det såg jättefint ut, och kändes bra. Sa jag höger gick han höger, han la sig när jag sa, gick fram när jag sa. Hämtade fåren, hjälpte till att flytta 30 tackor med lamm till ett nytt bete 2,5 kilometer bort, höll undan fåren vid matning, var ivrig att ta sig in i hagen… Massa saker som sa mig att det vi gjorde var att valla. Dessutom har vi varit på en rad kurser där mer erfarna har tittat på Gip, och även om de aldrig uttryckt att han var en fantastisk vallhund så är det ingen som sagt att han inte vallar. Men, jag hade ändå en känsla av att instinkten (?) inte var där. Han verkade inte anstränga sig, utan gjorde glatt det jag sa men inte mer än så. Var lika glad när jag sa att nu var vi färdiga, till exempel. Så, jag kontaktade Karin. Tack och lov! Bättre och mer individanpassad  hjälp har jag svårt att tänka mig.

Första passet var i hennes stora, branta, snåriga, steniga hage på stor flock, och Gip fick inte ett enda kommando. Bara pshhhande som är upphetsande, och vårat kroppsspråk som liten hjälp. En påminnelse när han släppte halva flocken (eller bara ett par får), smackande för att gå rakt på och en massa bekräftelse när han gjorde rätt, framförallt utan vår inblandning. Han jobbade på bättre och bättre under timmen, men lämnade ibland uppdraget, gick och kissade eller nosade och ”vilade” i att göra annat. Dagen efter första timmen var jag inbokad på en annan vallhundskurs och där var metoden helt annan – tyvärr. MYCKET styra och ställa (jag går inte in på detaljer, de var fel för oss helt enkelt) och den tränaren sa rakt ut att hen tyckte att Gip inte var nåt att träna med. Jag åkte hem i tårar, tillsammans med en frustrerad och osäker hund. Dagen efter tog jag ut Gip i min fårhage för att se om han över huvud taget ville valla – och så fort det blev svårt nafsade han efter ett får. Gip, lille snälle Gip som aldrig någonsin gör ens en fluga förnär… Jag fattade ett blixtsnabbt beslut att bara berömma lågt (han skadade inte fåret, det var inget jaktbeteende eller ”olydnad” eller ”dumheter” inblandat), lät honom få några lyckanden och bestämde mig för att vänta tills nästa lektion för Karin.

Hos Karin veckan därpå verkade ändå något positivt ha hänt – han var snabbare och mer ihärdig, han höll fokus under hela timmen, han TÄNKTE och KÄNDE och han började redan se finare ut. Finare som i mer eye, mer stil, mer koncentration. Fortfarande enkel och lättstyrd. Han fick prova på att dela och han bevisade att han inte är ett dugg rädd för får (vilket var en misstanke jag hade) utan möjligen lite lat och bekväm – i stället för att gå på en tjurig tacka väljer han att vända och flytta en annan, erfarenheten säger att då flyttar sig även de andra, nämligen. Jag fick i läxa att inte göra någonting med honom – inte valla (eftersom mina får lärt sig allt om lille G) och inte heller träna allt för kontaktsökande saker (tex lydnad) eftersom Gip lyssnar för mycket på mig. Tredje gången var han en helt ny hund! Han höll stenhård fokus på fåren under hela timmen, oavsett om han var pausad eller i jobb. Ens svårt att tänka sig att han skulle springa och kissa, och han jobbade på så hårt han förmådde. Även om jag nu fick lägga in ett ”vänster” och ”höger” så följdes det upp med ”känsloljud”. Tänk och känn. Vid den här lektionen sa han några gånger att Njä, du menar nog inte vänster, och gjorde rätt i stället för att lyssna på mig. Bravo! Lite segare ligg, lite snabbare starter – och en del tjuvstarter. Svårare för mig, men så roligt!

Nu har jag börjat lägga på visslor, och jag kan träna på fåren här hemma (de beter sig som helt andra får – inte en chans att de längre skulle säga ”pilutta dig” och tycka att Gip var en liten lort). Han börjar köpa att jag håller nåt i handen, han kollar inte på mig utan på fåren, och han börjar bli lite svår att styra. Haha, man skulle kunna tro att det är en dålig sak, men faktiskt – han VALLAR och springer inte åt ett visst håll för att jag säger det. Igår var det dags igen för lektion och nu TRÄNAR vi. Han får fortfarande en del minutrar där det handlar om att känna och tänka, men vi kan faktiskt göra riktiga saker. Jag har fått lägga in ett Sakta eftersom han blivit så snabb, vi har börjat träna på ett stanna stående. Vi tränar på korta hö och vä, på vidare flanker, igår fick han jobba med att fålla in och jobba med fåren i ett trångt utrymme (han knör sig in mellan fåren och är riktigt nära dem utan stress).

Och det är så jäkla ballt. Jag frågade Karin igår om hon hade trott på den här utvecklingen när jag kom för knappt två månader sedan (Gip är fyra år, nota bene) och hon erkände att hon inte trodde att det skulle bli så här bra. Gippen hade det i sig hela tiden, men som den snälle, vältränade och lydiga pys han är så har han inte fått utvecklats på rätt sätt. Och jag har bestämt mig för att sluta gräma mig över detta och bara blicka framåt. Fortsätter utvecklingen så här (och det finns ingen anledning till att den inte skulle det) så ser jag både vallhundsprov och kanske några tävlingar i vår framtid. Men mest ser jag en fantastisk chans att få lära mig mer inför nästa hund (där det så klart blir rätt från början 😉 ) och att få utvecklas tillsammans med Gip. Han är den mest obordercollielika border collie som finns, mycket med Gip har därför varit rena räkmackan (inga olater som att valla bilar eller nojor) men träningsmässigt har han inte varit enkel alls (det är ju myntens båda sidor), och frustrationen när det mest känts som vi står och stampar (i lydnaden framförallt) är inte alls rolig. Hans andra kvaliteter är ju det som lett honom in på terapihundsbanan, så det finns ett högt värde i dem också, naturligtvis, men jag vet ju att han har mer att ge. Ännu mer! Så därför, att nu äntligen få ett gigantiskt genombrott i vallningen är fantastiskt. Tänk att den finaste finaste Gip äntligen ska få komma fram ordentligt!

Idag har Gip och jag varit i Göteborg och gjort lämplighetstest för att bli först besökshund och senare, eventuellt, terapihund. Att Gip är världens snällaste hund och dessutom social, kelen och orädd borde göra honom synnerligen lämpad, tycker jag. Att min systerdotter kläckte kommentaren i rubriken när hon var fyra år, är en annan indikation. Men ändå, vad jag ser och hur han beter sig med kända människor i en van situation, är en sak. Vad testledarna ser och anser är kanske en annan. Så idag åkte vi iväg, och testade Gips förmågor. Testet bestod dels i lite allmänlydnad (sitt-stanna, ligg-stanna, gå fint i kopplet, i hur han reagerar på att en främling hälsar överdrivet på mig när han ligger platsad), dels i social förmåga (främling som kramas, klappar vårdslöst, kollar tänder och tassar) dels i hur han uppträder när han blir skrämd (skrammelljud, hotfull maskerad främling, bankande) samt lek. Gip skötte sig strålande bra! Han fick med beröm godkänt på allt, och det enda de hade att anmärka på var när testledaren klappade våldsamt så gick han in i lek och busmorrade (som han gör när jag leker utan leksak med honom). Och busmorr kan så klart skrämma den som inte kan hundar, så läxan blir att träna honom att när han har tjänstetecken så ska han vara tyst. Fy fabian så underbart att Gippen äntligen ska få vara bäst på något! Jag ser verkligen fram emot att starta utbildningen (redan om två veckor) och se vad för sorts hund han ska få bli. Jag har tänkt läshund för barn, men testledarna verkade tycka att han borde få jobba med ungdomar (tex med missbruksproblem) eftersom han är så framåt och livlig. Kul!

Så, nästa gång jag blir deppig över att det inte går framåt som jag vill i lydnaden så ska jag tänka på allt annat han kan: han är en grym demohund på kurser, en suverän specialsökshund, han är den bästa läromästaren man kan tänka sig i fårhagen, så sent som igår fick han följa med en människoosäker liten kompis till veterinären som stöd, han är världens bästa kompis och mitt ständiga prozac. Och nu detta. Faktiskt inte dåligt alls!

För några veckor sedan var Vill och jag hos Annika Falkenberg på Hundverksta´n eftersom alla veterinärbesök denna sommaren inte gett något att gå på. Han har varit halt till och från sedan i slutet av juni, han har röntgats två gånger utan resultat, prover för borrelia och tollarsjukan har tagits och visat negativt (phu!), han har gått i vattentrask, fått akupunktur, laserbehandling, vilat, gått på rimadyl (först två veckor och sedan tre veckor), tränats försiktigt, träffat ortoped och klämts på från alla håll och kanter. Allt det där kunde jag ju bara struntat i och gått direkt på nån som kan det här med hundars rörelse (nå – nu hade vi svart på vitt att det inte var nåt muskulärt eller nån sjukdom, så det var ju inte bortkastat så, men tiden…).

För nästan ett halvår sen träffade Vill en massör som direkt sa att han hade spänningar i nacken. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag tagit henne på stort allvar och gjort något redan då, eller ännu hellre: lyssnat på min magkänsla när jag i juli FÖRRA året tog honom till veterinär för att han kändes ”skum”. Jag har halvt på allvar, halvt skämtsamt sagt att våra problem i fjärren nog beror på att han är konstruerad fel – och jag borde lyssnat på mig själv.

Han är inte felkonstruerad, men däremot så har han så stora spänningar i kroppen att han faktiskt inte rör sig rätt. Därav hältan. Efter ett par veckor där största utmaningen har varit att hålla honom lugn (eftersom han spänner alla muskler när han blir upphetsad) och göra några till synes enkla övningar samt ge massage varje kväll märker jag stor skillnad. Plötsligt sitter han inte med benen (speciellt det vänstra) pekande rakt ut, han tar ut steget när han springer och han verkar – paradoxalt nog, trots att han är sorgligt uttråkad – lugnare i kroppen. Om en vecka ska vi tillbaka till Annika och jag hoppas med hela mitt hjärta att vi kommer få klartecken att så smått börja träna igen, för fy för den lede vad jag saknar att träna med Vill. Dock förbereder jag mig på att ett sånt besked inte kommer förrän om ytterligare en tid.

Inget ont som inte för något gott med sig, brukar man säga, och i detta fallet är det Gips träning som fått sig ett uppsving. Inte för att jag inte brukar träna honom, men med all fokus har lydnaden nått en ny nivå. I alla fall träningsmässigt, på tävling har vi fortfarande en bra bit kvar innan vi kan prestera tillsammans.

Vi var och tävlade i helgen och uppladdningen var bästa möjliga. Jag hade besökt tävlingsplatsen ett par gånger innan (har lärt känna ett supertrevligt gäng där som jag börjat träna med. Trevliga och duktiga på att både träna egna hundar och agera träningskompisar) och första gången var Gip helt opepp. Jag fick flashbacks till 2012 när känslan var som allra sämst och på vägen hem var jag både ledsen och uppgiven. Men vi återkom veckan efter och då var han sitt allra spralligaste och gladaste jag, och jag hade en go känsla när jag åkte till tävlingen, och jag kände att jag följt det som jag skrev om efter förra tävlingen ganska bra i alla fall.

På tävlingsdagen steg jag upp i ottan och gick ut och vallade. Gip brukar alltid känna sig tuff och tillfreds efter vi varit i fårhagen så jag hoppades han kunde bära med sig den känslan. Vi var på plats i god tid eftersom vi skulle hejja på Anna och Alice som debuterade i ettan, vilka startade före oss. Gip fick gå en promenad, busa med Alice, vara med i klubbstugan både när ettan och tvåan lottades, sitta lite i bilen och innan start köra ett låååångt fritt följ. Till nästa gång kan jag skruva ner uppvärmningen några hack – han var förvisso tyst (YAY!) på fria följet med orkade inte resten. Vi fick superdåligt betyg på fria följet men han var med och han var tyst. Läggandet var fint, men fick ge två dkn innan han satte sig upp. När jag skulle skicka till rutan hade han full fokus på två skator som hoppade omkring precis bakom (Gip bryr sig aldrig om sånt annars så det tog mig lite på sängen) och han hamnade utanför. Dum som jag är så försökte jag dirigera om honom inte bara en gång utan tre, och då blir han ju osäker, jag vet ju det. Och då kommer andra kategorin ljud… Apport och hopp var okej, men när jag skulle lägga honom på fjärren så låg han på sniskan och orkade inte. Med nollor på både ruta och fjärr så var det ingen idé att chansa på platsen som var sist (han behöver fokuserade muskler för att orka komma ihåg sin uppgift där och det tror jag inte han hade). Jag försöker verkligen vara glad och nöjd över att det primära målet uppnåddes men jag ÄR less och besviken på att vi bara kan prestera på träning. Han är ju så jädra go och härlig och jag vet att han har potential att bli bra om jag bara lyckas kanalisera all den där spralliga energin ut i uppgiften.

Igår träffade jag träningsgänget igen och han var superduperpepp! Och det var han redan i söndags när jag tränade. Och idag. Så nu fixar han att träna MYCKET lydnad, han blir inte seg och ovillig av ett sånt upplägg, vilket han blivit tidigare, så det är en stor seger. Det jag fokuserar på till nästa tävling är att träna mellanlånga kedjor borta. Jag har en tendens att antingen ”köra igenom” hela programmet med komendering alternativt göra det busenkelt för att ”ge honom en bra upplevelse” när jag tränar borta, och det är ju så korkat så klockorna stannar. Så klart så tror han då att antingen får man belöning direkt, eller så dröjer det ett bra tag… Inte konstigt att han inte orkar då. Eftersom Gip faktiskt tycker att träning är kul ska ska dessutom börja göra det mycket svårare. Detaljer och bäbisövningar där de behövs – absolut – men gå vidare och träna för de högre klasserna. Då kommer ju nästa klass 2-tävling kännas enkel, hoppas jag. Två andra bra saker som vi gör är att jag börjat köra med en externbelöning i en ryggsäck för att få bort duttandet på min ficka, och samtidigt göra honom trygg i att den finns där – inget att oroa sig för, samt att föra honom lös in på plan. Det funkade över förväntan på tävlingen, och gör övergången mycket smidigare.

Bilderna är från alla roliga träningar och läger vi varit på i sommar, tack till fotograferna att jag få använda dem (Fia Fridolfsson, Åsa Jacobsson med flera).

Igår kväll grät jag mig till söms, igen. Det har blivit många sådana insomningar denna sommaren, sorgen efter Boo förändras med tiden, men den är stark, påtaglig och levande. Jag tittar på bilder på henne, har hela mobilen full, och jag tittar på dem varje dag. Tittar och tittar och saknar. Lever resten av livet lite halvdant, skrattar och tränar pojkarna och håller kurser och gör allt jag ska. Men en del av mig är ständigt i sorgen. Jag intalar mig att Boo var speciell och att min sorg är unik, och det är klart hon VAR speciell och min sorg ÄR unik. Lika speciell som alla andra hundar, var hon, och lika unik som alla andras sorger är min.

Det har gått tio veckor sedan hon försvann, och igår plockade jag av gammal vana fram tre ben till hundarna. Hennes koppel, selar och halsband är ihoppackade och ligger i en låda i min klädkammare. Vi har fortfarande inte fått upp hyllan där vi ska ställa hennes aska (som vi så småningom ska sprida ut någonstans, men det steget orkar jag inte tänka på ännu) utan den står på byrån i mitt arbetsrum.

Livet är enklare utan Boo. Ja, jag kan erkänna det, livet är enklare utan Boo. Killarna är de mest lättsamma kompisar man kan önska sig och även om de kräver saker som Boo aldrig krävde, även om de är aktiva och även om de märks på andra sätt än hon märktes, så är de enklare. Jag behöver inte oroa mig och vara på spänn. Vi kan slå med flugsmälla och använda skohorn, och lämna ytterdörren öppen.

Boo var världens bästa sällskapshund. Hon älskade sin soffa och sin familj. Kvällar med mys, långa promenader i skogen, busa med killarna, äta mat och ett och annat träningspass. Det var saker hon älskade. Killarna är av annan sort, de struntar i bus med varandra, de skippar soffmys för träning och även om de är gosiga och tillfredställda så är de livsnjutare på ett annat sätt. Varken sämre eller bättre. Enklare, men jobbigare. Kräver av mig men på ett annat sätt.

Jag saknar Boo så det gör ont i hela kroppen. Det är svårt att andas och det sticker i hårbotten och jag tror hjärtat ska stanna. Jag saknar att se henne leka med Gip, höra hennes ljud som hon gjorde när hon liksom fångade fotbollen med kroppen, se hennes fantastiska kropp i rörelse, kroppen som förrådde henne och gjorde ont, men som ytligt var perfekt. Se den sammetsblanka pälsen skina när musklerna spelade. Höra henne andas och sucka i soffan, se hennes uppfodrande blick när hon ville något.

Jag saknar hennes knasighet. Hur hon tiggde genom att göra cirkuskonster, hennes bästa trick, hennes aktivitet. Jag saknar gå på promenad med någon som uppskattar det, som levde i nuet och som njöt av varje tass som sattes ner i mjuk mossa, som inte ville ha nåt av mig utan som var sig själv nog.

Jag saknar att ha henne ligga tungt på mina fötter, saknar att ha henne att självklart ta störst plats i soffan. Saknar att ge henne godis, saknar hennes stora öron och punkten i pannan som jag älskade att pussa. Jag saknar hennes tassar, hennes nos och hennes svans. Jag vill aldrig mera ha en hund som Boo, men jag saknar Boo så det gör ont.